Hur bebisen blev stor

Jag har blivit lite chockad av insikten att min lilla bebis som jag offrade så mycket för att få inte längre kan kallas för bebis. Hon är snart 9 månader gammal och har en utveckling i rasande fart. Jag som tidigare var orolig över att hon var lite sen i sin utveckling då hon visade NOLL intresse för att vilja krypa eller ta för sig... Hon var nöjd med att sitta i sin babysitter och bara vara och roas av allt som hände omkring henne...
Det har ändrats inom loppet på bara några veckor. Det började med att hon blev säkrare på att sitta själv på golvet, sen när hon välte så lyckades hon fort värja fallet med att ta sig runt på mage, vilket in sin tur ledde till att hon försökte ta sig fram...
Tyvärr så använde hon bara armarna vilket blev till ett bakvänt resultat- hon tryckte sig bakåt helt enkelt och blev alltid vansinnigt arg när det inte gick som hon ville.
Vips en dag så fattade hon och började ta sig upp på händer och fötter i en slags krypteknik som såg rätt så rolig ut :) Bara någon dag efter detta så kröp hon och någon dag efter det så drog hon sig upp till stående och det bästa hon vet nu är att gå omkring när man håller i hennes händer...
Jag som hade en slags romantisk dröm om att hon skulle vara bekväm och kanske börja krypa om några månader och börja gå först efter hon fyllt ett kan glömma detta direkt.
Hon lurades helt enkelt med att vara lugn och nöjd i ca 7.5 månader och exploderade i upptäckarvilja mellan 8 och 9 månaders ålder...
Jag tror att hon kommer börja gå utan stöd om några månader, inte alls sen utan bara lite senare än sina syskon.

Albin gick själv runt 9,5 månaders ålder
Alice gick själv runt 10-11 månaders ålder
Nu återstår det och se när Astrid knatar iväg utan oss

Hon charmar oss på alla möjliga sätt och är väldigt gosig av sig
Hon har en stor kärlek till mjuk-djur och kuddar och täcken som hon gosar in sig i
Kramar och pussar delas ut till både syskon o föräldrar

Hon har ögon som alla bara älskar, och hon vet hur man ser blyg ut för att övervinna allas hjärtan, hon kommer bli farlig i tonåren kan jag lova :)

Oftast glad och pratig, social och sällskapssjuk och med bus i blicken fyller hon min dag till bredden med händelser. Hon fullkomligt "avgudar" sina syskon och saknar dom när dom är i skolan och på dagis på dagarna.

Lilla Astrid förgyller våra liv och alla i familjen älskar denna vackra flicka som vi offrat så mycket för att få till oss. Att hon redan är snart 9 månader känns overkligt och man inser att varje dag är värdefull och måste tas tillvara på allra bästa sätt.