tisdag 14 december 2010

Första, andra, tredje, fjärde, femte...

... hur mycket kan en liten flicka kräkas på 8 timmar? Magen är egentligen tom men kroppen verkar tömma sig nerifrån... ser ut som tarmgegga nu. Jag som är SÅ himla känslig för spyor har verkligen testats här i natt!

Nummer fem hamnade på golvet nedanför och under hennes säng... Hon hade bara en timme innan krypit in och lagt sig i sin egna säng istället för den obekväma och lite intryckta madrassen på dasset. Eftersom hon hade vart spyfri i ca 2,5 timmar så tyckte jag att hon nog var "klar" nu... men icke icke - kaskader av gegg letade sig upp och nu efter att jag fått spraya alla korgar med leksaker som bor under sängen med spray-sprit, skrubbat av sängen, golvet och väggarna samt tagit bort alla alla leksaker, mattan och kläder som låg nedanför sängen när allt kom ut så känns det lagom tungt att se henne nybadad och nedtryckt på den där lilla böjda madrassen på toan igen... Min lilla lilla tjej mår verkligen inte bra! Jag lider med henne!

Skönt att Edward var hemma nu för självklart vakade Astrid (Som sov bredvid mig på den tillfälliga madrassen på golvet) och blev ledsen och grät och grät när jag susade runt med Alice för att få henne ren och varm innan jag tog uti med hennes rum.
Hur gör dom som är ensamstående med fler barn när sådant här händer? Korta stunder- FINE, men jämt??? Nej tack...

Nu ska jag hitta några minuter sömn till, stackars Albin blev väckt men jag tror att han har somnat om igen *hopppas hoppas*
Alice sover nu igen och Edward och Astrid sover nere i "min" säng
Bara jag kvar

Zzzzzzz

måndag 13 december 2010

Nattsudd med spyor och julgranskulor...

Här sitter jag på hallgolvet på övervåningen... bredvid mig in på toan, på en inknökad madrass i skålformad stil ligger min lilla Alice nerbäddad bredvid toaletten redo att bara kuna sätta sig upp för eventuella kommande spyattacker. Hon har kräkits tre gånger redan, varav en var på täcket med mera.... suck!

Jag har lagt ut en madrass för mig med här bredvid henne... men hallen är rätt så liten och trång så jag ligger delvis under barnens julgran och har två grenar som är rejält retsamma med hur dom sticks.... för att inte tala om den envetna grankulan som hänger direkt över mig när jag lägger mig ner.... riskerar att inhalera den om jag väl somnar med ansiktet åt det hållet :)

Jag tycker så synd om min lilla Alice. Vart kan hon ha fått magsjukebacillerna ifrån. Vi har bara vart inne hela dagen, igår var vi visserligen i kyrkan och efter det var vi på middag hos bekanta... finns över 100 personer som kan ha delat med sig av sina baciller... Usch, stackars vem det nu är, för den ligger väl och mår pyton just nu med kan jag tro. Jag hoppas verkligen att det stannar med Alice, för vi har ju två barn till som kan bli smittade. Jag ser helst inte att Astrid som nu är 7 månader får det! Nu spyr hon mycket redan som det är - så jag skulle kanske inte se skillnad på om det är hennes vanliga kaskader eller magsjukan? Hmmm och idag har hon faktiskt haft stinkiga blöjor bra mycket mer än vad hon brukar! Hon kanske redan är smittad? vad vet jag? Nada som vanligt :)

Åh vad störig den där julgranskulan är! Jag stöter i den HELA tiden!!! *Morr*

Ska lägga mig ner en stund så att jag är lite utvilad när nästa attack kommer... det värsta jag vet är att spy... för att inte tala om doften av spya... Blääää Vad man gör för sina barn, man trotsar sina största rädslor med ett lugnt leende (spindlar), man äter det dom inte gillar på tallriken (lök, paprika, - grööönsaker i övrigt), man är vaken trots man är supertrött och lite småsjuk själv enbart för att finnas till hand när de behöver en....och även när det gäller sånt man i vanliga fall aldrig skulle klara av att göra för någon annan. Ja, att vara förälder sätter verkligen världen på sin spets, det går itne att vara EGO när man är mamma, fast man ska inte utplåna sig själv heller... hmmm hur hittar man balans? Nej, nu ska vi inte bli djupa, inte nu - jag måste vara på hugget när nästa kaskad av tidigare tuggad mat vill landa i våran toa! Tjohoo!!!

onsdag 3 november 2010

Harry Potter och andra filmer

NU är jag bra sugen på att se Dödsrelikerna del 1, den släpps snart, biljetterna går att reservera.... Eftersom jag sitter fast i bokserien "wheel of time" så hinner jag inte läsa om alla HP böckerna innan... men filmerna kan jag ju plöja innan det är dags att gå på bio- yay!!!

Vem vill gå på bio med mig när det bär sig av??? Anmälan mottages skriftligen antingen här, på Facebook eller genom min mail. Hahahahahahaa Såg också att Eclipse finns att hyra nu på Hemmakväll. Det innebär ju att man kan beställa den då med ju!!! Är det regnet, rusket och den viiiinande vinden utanför som gör mig så filmsugen? har även ett starkt sug efter att plöja alla 6 StarWars filmerna, men det är Albins fel... han andas, lever, spelar, pratar och är StarWars varje vaken timme på dygnet. Jag har inte sett trean ännu, man vet ju vad som händer, men att se den är ju egentligen ett måste. Edward drog på bio utan mig när den gick på bio... snyft. Sen har det inte blivit av att jag sett den - det är ju dags nu kanske.

Hösten skapar verkligen ett filmsug. Jag vill ha popcorn och bra film nu!!
Borde gå och sova.... så mycket man borde.... ska se vad jag har i filmbibblan här hemma =)

tisdag 2 november 2010

Skrutt och bajs

Är trött, sur och inte alls på humör idag.... har ont till max trots medicin men jag har ju lärt mig att pissigt väder ger mig mer värk.... och idag är det grått och pissigt om något!!

Kan man sätta sina barn på paus i några timmar? vet någon vart pausknappen sitter...?
Jag behöver bara ha en liten liten stund där jag får falla ihop i en blöt hög och vara avdomnad någon timme- eller tre....

Dagar som dessa vill jag inte ha min skruttiga Fibromyalgi, jag vill bara vara själv med bara mig och inte ha en massa ansvar.... synd att verkligheten inte alltid går ihop med dessa diffusa små önskningarna som behövs lite då och då =) Att man sedan är ensam med tre barn fram tills på Onsdagkväll känns ju inte toppen just i skrivandets stund- återkommer senare om det blivit bättre då

Blääääää

onsdag 27 oktober 2010

Bästa Alicen


Idag har Alice vart på vårdcentralen för hon har under lång tid haft problem med magont och illamående. Förra hösten kollade dom upp laktos och glutenallergi men fann inget, men nu ska dom kolla gluten igen + en massa andra grejjer. Dom tog 4 rör med blod från hennes lilla kropp, + att dom tog urinprov och jag har idag på kvällen även grävt i avföring =) Hon skulle lämna in bajsprov, två olika.


Det var intressant men vad som är ROLIGT med hella detta är hur Alice har skött det hela. PÅ VC när doktorn klämde och kände på henne så satt jag kvar på stolen när hon gick och la sig på britsen- det gick bra. Hon är kavat min tjej!! Sen inne på Labb så skötte hon sig bättre än man någonsin kan önka sig, avslappnad och underbar medan de fyllde rör efter rör... När det var klart skämtade hon om att hon hade suttit och undrar över varför dom aldrig stack in nålen och så var det plötsligt klart!!!! *Goingtjejen*
Länge leve Emla!!!

Nu på kvällen när hon behövde bajsa och den lilla klutten hamnar på pappbrickan vi fått med oss så är hon med när jag tar fram de olika provtuberna/stickorna. När jag öppnar den med en liten spade på pinne i locket säger hon snusförnuftigt "Mamma- det skulle ta tre skedar och lägga i röret, det minns du väl?" Jag fnissar inombords men nickar och tar lydigt tre skopor bajs och stoppar in i röret... Sen kommer den med en bomullstuss på... "Mamma... du skulle gegga runt i bajset med den så att den är helt täckt..." *fniss fniss* "Ja Alice, jag ska"

Min lilla tjej är så stor. Vilken annan femåring hade över huvudtaget kommit ihåg hur man skulle göra med de olika testerna och ens sett skillnaden på de två?? Jag äslkar min världens bästa Alice!!


För fem år sedan så hon ut så här och var min lilla gobit!!! Nu är det Astrid som är liten och go... snart är det hon som är fem och ger mig råd och förmaningar precis som storasyster Alice har lärt henne...

tisdag 26 oktober 2010

Att tjäna sin nästa

Att få vara Herrens händer under en dag

Denna bild är på mig får några år sedan under påsklovet i fjällen, ville ha med en bild på mig när jag lagar mat och ser lagom duktig ut- hahahaha


Jag har vart med om detta fler gånger, ändå så slår det mig häpnad varje gång det händer...

Jag var "död" fram tills typ klockan 11 idag... kanske t.o.m. 11:30 =)
Allt jag kunde tänka på var att min kropp var slut, att jag ville sooooova! MEN, igår kväll när jag gjorde "det sista" innan jag kröp ner i sängen och la mig... precis när jag stod och stoppade in det sista i diskmaskinen, där och då som kom en stark känsla över mig. Det var inte en viskning som man hör om annars när Den Heliga Anden vill säga en något... den skrek så det ekade i mitt sinne. Det var stark och kunde inte förklaras bort på något sätt- vilket var bra, för Herren känner mig och min skröpliga kropp och alla ursäkter som är så lätta att göra för sig för att slippa göra något alls...

Därför skriker han när han vill ha min uppmärksamhet, antar jag =)
Jo, där står jag slänger in lite bestick mm och plötslig så skriker det i mitt huvud att en viss vän behöver mig.

Hon är höggravid, har gått över tiden, mår piss, svullen som en vattenmelon och ont överallt... Hmmm- det känner ju jag igen, så jag om något vet vad hon behöver. Allt kan jag inte ge henne... men när jag stod där så var det två saker som jag tänkte på direkt. Ett samtal, att få prata om sin eländighet- det kan vara skönt ibland. Speciellt om det är till rätt person... jag hoppas jag är det för henne =) Jag gjorde en "mental note" om att jag skulle ringa henne idag... när jag vaknade... Det andra var mat. Hennes familj behöver få lyxen av att sätta sig till bords, utan att en trött och utarbetat far som kommer från jobbet ska behöva göra jobbet. Utan att en svullen, övergravid och totalt avdomnad, trött och miserabel mor ska behöva anstränga sig mer än nödvändigt... Jag ska fixa middag!!


En buffé som jag gjorde när jag tillfrisknat och bjudit hem familjen


Sen, när jag väl hade tagit mig upp, klätt på mig, matat Astrid o allt det där... då knatar vi iväg till skolan för att hämta Albin... då, då ringer jag, när jag går där i solen och njuter av mitt vackra barn inbäddad i en varm god vagn. Vi pratar lite, väninnan och jag, hon får babbla av sig lite - kanske en bråkdel av allt hon behövde säga, men ändå lite grann.

Jag själv mådde rätt piss när dagen började, men promenaden till skolan och dagis när jag hämtade upp barnen gjorde susen. Solen piggade upp och barnen i sig gjorde mig lycklig. Jag fick min energi och när vi kom hem så susade jag runt och gjorde dubbel middag. En till familjen X och en till oss. Fullt ös, med en liten 5 månaders baby på ena armen och två större i hasorna... Man kan ju tro att man skulle bryta ihop för mindre men icke. Jag fick kraft från "ingenstans" och körde mitt race- när den andra familjens middag var klar, ringde jag upp och frågade vad hon hade för middagsplaner... "ehhh, dom får väl äta macka eller nåt tills Mr x kommer hem" SÅÅÅ himla gott det kändes att säga att "potatisgratängen såg ut att vara klar och den ungsbakade falukorven med... jag är på väg!!!"


Bild på en annan middag gjord av Edward när jag var sjuk och gravid...

Väl där så hade hon dukat fram på bordet med tallrikar och allt- det var bara att sätta fram ugnsformarna och så kunde de sätta sig! Hon såg trött och rejält svullen ut. Hon har gått över två veckor redan, ökar ca 5 kilo per vecka i vatten bara... jag liiider så med henne och är så glad att jag kunde få vara Herrens händer till att ge henne lite avlastning idag. Jag önskar bara att jag kunde göra mer. Jag önskar att jag hade kraften till att ge ge ge- för jag har viljan men inte kroppen! När jag ser henne och verkligen vet hur det är att vara i hennes sits då värker mitt hjärta och jag vill sudda bort allt jobbigt för henne, jag vill plocka ut barnet om det kunde göras =)

Jag VET hur hon har det, jag vet hur hon mår... det är som att leva i ett eget personligt litet helvete helt enkelt. Jag har en man som jobbade hemifrån, som tog hand om allt allt allt. Hon har inte lyckan att kunna ha sin man jobbandes innifrån vardagsrummet för att ha öronen öppna till barnens behov och önskningar och allt vad de kan behöva ha hjälp med så att hon med ett gott samvete kan ligga kvar i sängen. För hon har onekligen dåligt samvete då och då... hon är ensam med barnen om dagarna, ensam med hämtning och lämning på skola och dagis - fast sista veckan hade hennes mamma hjälpt till med det tack och lov! Det behöver hon verkligen!

Idag fick jag vara ett verktyg då Herren visade henne hur mycket han älskar henne. Jag är glad att jag lyssnade, men framför allt att jag GJORDE det han bad mig om. För min välsignelse av att göra detta har vart ett glatt sinne, kraft till mer än vad jag brukar ha och framför allt, jag har känt Hans kärlek till henne jag med...

Så än en gång har jag upplevt det som om och om igen förvånar mig... När man gör det lilla extra för någon annan, trots att man knappt har ork till sig själv, så välsignas med med extra kraft och styrka, man får en inre glädje och man får känna på det som oftast kallas för Kristi Rena kärlek! Jag är trött, helt slut just nu. Kroppen skriker men jag mår bra inne i hjärtat. jag mår bra in i det allra innersta rummet i min själ. Det känns bra. Det känns bra att vara god =)
Borde prova på det lite oftare- hahahahahaaa

lördag 23 oktober 2010

No Doubt's Ache

Woke up this morning and felt no too cool -
ooh ooh ooh ooh
'Cause every time I tried to make my mouth
move - ooh ooh ooh ooh
The pain I'm having is so discomforting
Please make this suffering go away
Wo wo wo wo I told my mom what I was
feeling
And how long I've been dealing with it
I knew it was coming, but didn't know how
soon
She said I've reached another adolescent
monsoon - oon

OOoo Ahh... the pain is tremendous
Why can't I take it like a man
OOoo Ahh... the pain is horrendous
Why can't you lend a helpin' hand

He was a well-educated man, had his degree in
medicine
I noticed his hairy hands... he was a very, very
hairy man
He looked right down in, shook his head and
then said
"these teeth must be pulled right away hey!"

OOoo Ahh... the pain is tremendous
Why can't I take it like a man
OOoo Ahh... the pain is horrendous
Why can't you lend a helpin' hand
OOoo Ahh... the pain is tremendous
Why can't I take it like a man
OOoo Ahh... the pain is horrendous
Why can't you lend a helpin' hand

He turned around, rolled up his sleeve
I rolled my eyes then suddenly
A horrible pain grew, the next thing that I
knew
The doc had pulled my wisdom teeth... OUT!
Well along with my teeth my money also left
me
As he made out the bill, I was moaning
OOoo Ahh... the pain is tremendous
Where the hell is my prescription.... of
codeine?

Ooh but when will I speak, how long until my
mouth feels natural?
How long will they bleed, when will they heal,
where's the real meal?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?

I feel good... I feel great... there's no pain...
there's no ache
I feel good... I feel great... just let me
recuperate
I feel good... I feel great... there's no pain...
there's no ache
I feel good... I feel great... just let me
recuperate

Because the codeine has left me drowsy, leave
me be... just let me sleep!

fredag 22 oktober 2010

Feber

Har suttit uppe i soffan och kollat på Idol med familjen. Plötsligt så började jag frysa och behövde hämta täcke och kudde och kura ihop mig på soffan.
Operationshålet bultar och gör ondare och ondare. Jag har sköljt med Listerine och saltvatten, jag har haft på Aloevera Gele´ och borstat tänderna 2-3 ggr idag redan- men nej nej nej.... Jag får feber.

Skickar precis iväg Edward till macken för att köpa Ibumetin och hoppas att detta ska hjälpa. Antibiotika känns inte riktigt lockande men måste man så måste man ju! Vi har huuur mycket Paracetamoltabletter som helst i huset från mina recept på Alvedon under graviditeten, men det är de antiinflammatoriska jag behöver. Kan man tänka sig att man inte har ett enda antiinflammatoriskt piller i hela huset?! Något att skärpa till sig på!
Jag längtar efter när Edward kommer tillbaka med en liten ask tabletter som förhoppningsvis ska hjälpa min feber, min smärta och min stadigt växande kind (bultande!)

Sluta klaga Linda!!
Snart så kommer du få sova gott, du har en tand som inte finns kvar som därför INTE kommer bi inflammerad 5 ggr per år... YAY!!!! Jag har 3 underbara barn som förgyller och fyller min vardag med kärlek, jag har världens mest underbara, fantastiska och hjälpsammaste man som jag älskar enormt mycket.... jag har inte så mycket att klaga över egentligen, eller hur???

Visheten är borta, för alltid

Jahopp. Då ligger man här med en kind som ser ut som om jag försöker dölja en golfboll innanför den. Operation av visdomstand nummer tre är avklarad, den är utplockad och kommer inte störa mer igen. Doktorn hade lärt sig en hel del med tanke på hur svårt dom hade det förra gången dom skulle ha ut en. Båda i nederkäken var vinklade åt fel håll. Vanligtvis så är de vinklade snett in med kronan mot den intillliggande tanden. I mitt fall så låg dom vinklade utåt- med kronan in mot svalget istället. VÄLDIGT svårt att operera bort en sån tand tydligen. Förra gången så kämpade dom så att jag trodde jag skulle ha hela käken knäckt ur led... nu blev det en hel del sprickor i den men den satt på plats tack och lov...

Denna gången avr jag förberedd på det värsta eftersom jag genomled det förra gången. MEN de hade lärt sig av alla sina misstag förra gången och hade en plan denna gången, som funkade rätt bra tror jag. Det var itne lika mycket slit och drag och knäckande av käkben, det var mer borra borra borra, sliiiipa sliiipa slipa och sen lite vickande... Det tog en knapp timme, men sen låg den där på duken: den onde tanden som skapat så mycket problem i min mun! BORTA!!! YAY!!!

Nu, ett dygn efteråt gör det ju himla ont, jag kan endast dricka och är svullen, men dock inte lika svullen som förra sommaren, inte lika öm som förra sommaren och absolut inte lika knockad!

Det fina med det hela är att jag föddes med endast tre visdomständer, så nu alla tre dragna och borta för alltid. Gött gött gött!!! Om dom gjorde mig så mycket visare än innan vet jag inte, hahahaha Jag är glad att jag om några månader kan vara bra ihopläkt och att alla munhåleproblem då kommer vara ett minne blott.

ha en bra dag ut i snön allesammans!
SNÖ! I Oktober???? Skönt att bara gosa ner sig under täcket igen, brrrrrrrrr

tisdag 19 oktober 2010

Cystoskopiunersökning

en bild på en blåsa, dock ej min



Inatt blev det inte mycket sova av för min del. Jag sov lätt och blev störd många gånger under natten, vaknade av ingenting och kände mig allmänt ur fas när det gäller sömnen. Trött som sengångare så tog jag mig upp när klockan ringde och började förbereda mig för mitt otrevliga läkarbesök på Borås Sjukhus, på kirurgavdelningen...

I gårkväll innan jag la mig hade jag duschat av mig mer än ordentligt så att man kunde känna sig fräsch när man skulle upp i den blottande gynstolen. Den förhatliga gynstolen!

Jag kom dit i tid, betalade för förnedringen och satte mig och inväntade min tur. Jag hör hur läkaren kommer och börjar prata om dagens upplägg med en sköterska; dom talar om mig. "Vi börjar med Cysten (smeknamn på min förnedrings-akt). Det blir snabbt avklarat och sen så går vi vidare med..." jag slutade lyssna. Jag ville stänga av öronen. Om bara någon minut så skulle jag få upp rör, kamera och annat otrevligt i mitt urinrör. Det enda häftiga var väl att jag skulle få se min urinblåsa ifrån insidan :) (ja, man måste hålla de positiva tankarna nära i sånna här tillfällen förstår ni!!) Jag försöker andas lugnt och se obesvärad och cool ut. Om inte annat så är jag grymt snygg för jag hade lagt tid på ansiktet på morgonen! (en nödvändighet med endast ryckiga små stunder av sömn... concealer är bara förnamnet på vad jag sminkade på i morse!!)

Jag blir uppropad av sköterskan och hon släpper in mig i en cell med den där grymt obekväma stolen väl placerad och upplyst likt ett konstverk. Jag får gå in bakom ett skynke och ta av mig nertill. Sen är det bara att hoppa upp för hon ska preparera mig inför doktorn. Glädjebesked gott folk!!! Hon skulle spruta upp lite bedövningssalva i urinröret!!! Jag blev så glad, för att inte tala om lättad. BEDÖVNING! yay!!!! Så även om man är utlämnad och totalt blottad inför en främling så gladde jag mig åt att få bli bakteriedödad och bedövad- fniss fniss!
När detta är gjort (som i och för sig var obehagligt men det tycker man ju att bedövningssprutan hos tandläkaren är med, eller hur?) så tar hon ett sånt där plastat pappersskynke som hon klipper ett litet hål i mitt på... Hmmm, pyssel på jobbet undrar jag, men ack nej. Det var inte pyssel, den var till mig. Den skulle skyla mig och endast visa det nödvändigare för farbror doktorn.. ja alltså mitt kön!! Vem bryr sig om om han ser hela baken, lår och mage när han ska in i mitt urinrör och rota???? Men men, jag låter henne få pyssla på och täcka mig och mina ben och what not! Sen kommer Dr. Stefan in. Han skakar hand så hårt att jag fick svin ont i handen. Ja - lite är det mitt egna fel, jag har en stor kumkum ring på ringfingret och han lyckade mosa ihop lillfinger och långfinger in i denna bamsing... AJ!
Hand hårda handslag gör mig något orolig för hur han ska hantera mitt underliv och urinrör...

Han drar på sig handskar direkt, effektiv kille vill jag lova. Sen vill jag svimma. Han tar fram ett stålrör, en pistol typ med et tjockt lååångt stålrör istället för pipa. Den är någon mm eller två bredare i diametern än ett McDonalds surgör. DEN ska upp i urinröret! jag börjar tvivla på den lilla salvan som kladdats på mindre än 2 minuter innan...

Han smetar på glidmedel och sätter igång. Kan bara sammanfattas på ett sätt: AJ.
Efter lite meckande och så drar han runt med slangar och grejjer och sen ger han sig in i blåsan med kameran. Det gör inte så ont längre, det spänner mest lite obehagligt. Dom sprutar in vatten så att blåsan ska vara full så att dom kan se ordentligt. Kallt vatten. Imagine that! Inte så mysigt, men i jämförelse med det andra så var det en bagatell. Plötsligt blev jag helt uppslukad av det jag såg på skärmen. Min urinblåsa är ju fin! Ett tunt fint nätverk av blodkärl, släta fina vit/rosa väggar. Han vevar runt med kameran, kollar varje hörn. Han visar mig vart Njurarna släpper ut sitt avfall och precis när han visar det så öppnar sig det lilla hållet och pumpar ut lite skräp. Det syns ju inte att det kommer ut något men hålet är öppet en stund sen stängs det och då susade han över till den andra öppningen med kameran och där öppnade den sig med och gjorde samma som den andra. "Det är inte så ofta man tajmar in det här bra" sa han glatt. Jag satt (nej låg) där och var helt imponerad över min kropp, denna fantastiska skapelse som är jag! Tänk ens insida kan vara häftig, cool och i vissa vinklar rent av vacker!

Nu ska jag vara ärlig. Jag har vart rädd för det här, för om man kissar blod så borde det rimligen vara något fel på en, eller hur? Jag har iscensatt flera olika scenarier med alla tänkbara dåliga utgångar. En av dem var blåscancer. Jag var livrädd för att vi skulle se en massa tumörer där inne i blåsan på mig. Att då istället se en slät och fin vägg som ser oförskämt mycket friskare ut än vad jag på utsidan klarar av att göra, då är det som luften går ur en. Av lättnad. Men sen kommer frågorna igen.... "varför kissar jag blod?"

Svaret får jag inte denna gången. Doktorn var snäll nog att gå iväg och se vad röntgenresultatet på min datortomografi eller vad det nu hette som gjorde förra tisdagen för att kolla njurarna. Även njurarna var fina och inget fel på vad man kunde se på röntgen och eftersom det är en väldigt bra metod att röntga just njurar på så litar jag på att det stämmer =)

En timme efter att jag åkte hemifrån är jag redan på väg tillbaks hem igen. Allt var klart, jag överlevde och tyckte nog att det inte var fullt så hemskt. I alla fall inte nu 8 timmar senare... Vi kvinnor glömmer smärta så lätt och denna är redan undanstoppad och hanterad under fliken "obekvämt" men det slutar inte med det... För för endast 4 timmar sedan så kissade jag för första gången efter undersökningen. Ni som haft urinvägsinfektion av högre grad någon gång och som vet hur fruktansvärt ont det kan göra... dubbla den känslan så vet ni hur det känns att kissa efter att någon stoppat upp ett rör i kisseriet. Fy bubblan vad många aj aj aj aj aj det blev när jag satt där på dass. Eftersom mina barn är goda barn så kom de rusandes och med ett barn på varje sida om mig, klappandes mig på huvudet respektive ryggen står dom där tills jag lyckats klämma ut den sista droppen urin för den här gången! Den stora frågan nu är hur länge kan jag hålla mig och hur fort läker en skavd urinledare sig själv???
Om jag känner att det är en livsviktig information att dela med mig av så kanske kanske jag lägger ut resultatet här sedan... men bara kanske =)

torsdag 14 oktober 2010

Gener, blod och familjedrag






































Kan man se en viss likhet mellan mor och dotter?
Finns det inte ett eller annat bekant drag?

Jag har vid flertalet gånger den senaste tiden sett glimtar av mig själv i min annars så söta lilla tjejvariant av en mini-Albin. Att Astrid är ruggigt lik sonen är det ingen som kan ta miste på, men att hon var lik mig har jag inte kunnat se i alla fall... förrän nu.

Kommer då osökt att tänka på det där med genetik, hur våra drag vandrar vidare från generation till generation. Hur vissa kan få starka drag som någon över 100 år sedan hade och levde med... är det inte häftigt?

Jag minns hur jag som liten letade och letade efter min mamma i mitt egna ansikte men kunde inte se några drag alls från henne. Vi hade inte samma ansiktsform, inte heller samma näsa.... hakan var absolut inte hennes... ögonbrynen önskar jag att jag hade fått hennes.... men jag stod där framför spegeln och sökte efter ett okänt ansikte, och när man inte har en aning om vad man letar efter så är det svår att se det!

Min pappa som fram tills jag var 25 var helt okänd för mig. Ja, jag kunde hans namn och så men vem han egentligen var hade jag ingen aning om. Därför kunde jag ibland nog misstolkas som aningen "Vain" när jag satt framför spegeln och sökte efter mina okända rötter... Nu har jag lärt känna honom, jag kan se vad som är från honom, vad som är från farmor osv. Jag har hittat det jag letade efter i mig själv.... men att få sina drag i den nästa generationen- det är ju om möjligt ännu coolare!

Albin är väldigt mycket Edward, men samtidigt supermycket Linda. HUR går det ihop? Det är inte mina färger alls, barnen är ljusa och ser så helsvenska ut så. Att dom är 1/4 spaniorer kan ingen tro. Alice är något mörkare än Albin men ändå ljus. Hon är en ljuvlig kompott av Karlsson och Medina tycker jag. Man kan även se tydliga likheter mellan henne och hennes kusiner, både i Jansson och Murphy-familjerna. Jag roas av det. Att dragen kommer igen.
Alice är lik sin farmor tycker jag. Det roliga är att Astrid har fått namn efter farmor när det är Alice som är mest lik henne. Skulle kanske vart tvärtom?

Tillbaks till det här med gener....
När jag stod och sökte mina rötter i spegeln så undrade jag ofta om jag var lik min pappa till sättet med? Om våra andar var mer lika än vad min och mammas ande var? Jag upplevde ofta som barn att jag inte hade något gemensamt med min mor, att vi tyckte och tänkte olika i stort sett alla frågor. Jag kände mig så ensam med min okunskap om vem jag var och ofta grubblade jag på om man kunde ärva personlighetsdrag. Det kan man. Och detta även om man socialt inte påverkats av personen i fråga- vilket är så häftigt! Våra personligheter finns även lagda i vårt blod, våra gener... i DNA spiralen =)

Jag insåg när jag lärde känna mannen som var min pappa, som var "spermiedonatorn" till att jag blev till, att hans personlighet var i mångt och mycket samma som min. Han var bestämd, hans åsikter stod han fast vid och han hade en djupt andlig ådra. Han var en grubblare men inte en babblare (jag är både ock) och han satte stort värde på andra människor. Inte deras åsikter alltså utan på deras existens. Han var väldigt mån om folk i hans omgivning och var hjälpsam och generös. Nu låter det som jag pratar väl om mig själv vilket är så himla osvenskt men jag är sån jag med. Jag bryr mig om folk, inte vad de tycker, utan OM dom. Jag kan ofta försätta mig i en situation där jag vrider mig själv ur led för jag bara måste hjälpa till... och jag mår bra av det.

Genetik.... arvet från våra förfäder är starkare än vi tror.

Så om man släktforskar så skulle det vara av enormt stort värde att få hitta dagböcker och levnadshistorier från ens släktingar - för genom dessa kan man få mer än bara ett foto, namn och födelsedata... man kan få en bild av VEM personen var! Och mest intressant av allt- vad den personen har skickat vidare med sina gener i arv till just dig.

Astrid snusar i sängen bredvid, Albin och Alice ligger i sina sängar där uppe och sover de med... Tre små barn med genetik från så många många människor. Så många möjligheter, så många kombinationer.... som blev till just dessa tre underbara små varelserna som sattes i min vård.
Kommer jag med tiden se mer och mer av mig i dom? Kommer jag tom kunna säga att nu, nu gör du precis om gammelmormor, eller titta, nu är du som farfar....?

Så många möjligheter, så himla spännande att sitta på första parkett!!!

tisdag 5 oktober 2010

En artikel värd att läsa

Hittade denna på DN.

Jag gillar denna artikel just för att den belyser en viktigt vinkel i vårt samhälle. Kvinnor har en förmåga att utföra arbeten på en helt annan nivå än mannen vilket oftast resulterar i att man som kvinna tar på sig för mycket trots att det på pappret ser ut som om man endast gjort några få uppgifter när man i själva verket styr och ställer på alla möjliga nivåer för att få bra trivsel, ha koll på arbetskamraters välmående etc etc. En man i samma situation ser mer till momenten av att utföra sitt jobb, den del han är betald för.... En kvinna engagerar sig på ett helt annat plan.

Detta gäller naturligtvis även i hemmet.
Många anser det vara en kvinnofälla att fastna i hemmet med sina barn när man istället skulle kunna göra karriär - men i hemmet med sina barn lär sig kvinnor förfina sina talanger med att ha många bollar i luften, att hålla hemmet i rullians med alla tusen och en sysslor det innebär samtidigt som de vårdar, uppfostrar och undervisar sin barn i hur man ska överleva i samhället.

Det osynliga arbetet som kvinnor utför både i hemmet och på sina arbetsplatser är ofta inte belysta- så jag hurrar över att denna artikel tar upp detta och att det talas positivt om kvinnans förmåga att arbeta på flera olika plan på samma gång, att de koordinerar och tar hand om, vårdar och förbättrar samtidigt som de gör en grundgörande syssla.
Om arbetet som kvinnor gör i det tysta kunde få ett större erkännande, bli värderat och erkänt så skulle även hemmaarbetande kvinnor som valt att göra karriär i hemmet få det erkännande som de ofta upplever sig gå miste om.
Kvinnor som ger upp sitt förvärvsarbetande för att ge av sig själva till sin familj klassas ofta som bakåtsträvande och konservativa kvinnor som sättar käppar i hjulen för feminismens framfart. Dessa kvinnor får i stort sett bara skit för det de gör- gratis, utförsäkrade och utan skydd. Deras jobb har inget värde i dagens samhälle.
Om denna nya mallen för att värdesätta jobb skulle kunna föras in i vårt arbetsliv så skulle även allt jobb som görs i hemmet bli värdefullt, vi skulle få kvinnor som skulle växa i sina val de gör och kunna med sina erfarenheter sedan gå tillbaks till arbetslivet utanför hemmet med rak rygg och kött på benen med kunskap och "arbetspoäng"

Jag är en av dessa "bakåtsträvande konservativa kvinnor" som anser att mina barn är värda att få uppleva den tid de har som barn med mig, med sina syskon och jag vill att de jobb jag gör här hemma skall värderas om värdefullt.
Idag viskar man nästan när någon frågar vad man jobbar med.... Jag har en 25% tjänst som personlig assistent. Ofta när jag säger att jag är hemma med barnen så köper folk inte det, utan de frågar om jag inte har ett "riktigt jobb".... Jo, får man svara då och känner sig löjligt tacksam för att man har det.... 10 timmar i veckan.
Just nu i denna stund så är jag mammaledig, men jag vet att sen när dagarna är slut och jag itne följer strömmen och skriver in mitt barn på dagis så komemr jag få börja försvara mig igen.
Jag vill att det jobb som jag gör här hemma gratis ska värderas, att samhället ska värdet av det jag gör här hemma. Att jag lägger grunden för en trygg generation som har fått tid att vara med mig, fått tid att gå igenom barndomen i sin takt, fått tid att vara där de utvecklas bäst i de tidiga åren: i Familjen.

denna artikel gjorde mig glad för det belyser ju en del av det som jag anser vara viktigt även om det handlade mest om ute i arbetslivet... men ett steg i taget är alltid på väg åt rätt håll =)
____________________________________


Den del som är ovanför strecket har jag lagt till den 7-8 oktober i gensvar på de kommentarer jag fick på att endast skriva detta som inlägg:

Håll till godo, läs, grubbla och försök komma på en bra lösning =)

Jag var stressad och ville bara få ut artikeln på bloggen, hade ingen tanke alls på vad som händer man länkar till en artikel... Men nu vet jag och jag ska bättra mig =)
MVH
Linda

tänder


Lilla fisen Astrid har nu äntligen bitit fram de 2 första tänderna som gjort henne gnällig och smått "vampyrig" de senaste 2 månaderna. I söndags (3 okt 2010) bröt den första igenom och igår (4 okt 2010) tittade även den andra fram. Två små riskorn kommer snart synas tydligt i nederkäken på min lilla mystjej. Man kan ju bara hoppas att hon kommer vara gladare nu tills alla andra grynen ska ta sig igenom tandköttet :)

måndag 4 oktober 2010

synligt sjuk är erkänt sjuk...

Är det inte konstigt detta med vad som är "sjuk på riktigt" och vad som folk inte godkänner bara för att det inte "syns"...
När man har en osynlig sjukdom som tex fibromyalgi, eller MS eller någon psykisk åkomma... då är det som att folk inte fattar att man är sjuk. Det är ofta som man får större medlidande eller förståelse om något annat händer. Tex, en bekant till mig har MS och för ett tag sedan skadade hon sin fot (eller sitt ben, är lite osäker på vilket) och fick gå med kryckor än längre tid. DÅ plötsligt fick hon hjälp, medlidande och förståelse! Men när hon varje dag brottas med sin MS och med att finna kraft och ork till att ta sig upp ur sängen då är det ingen som förstår eller hjälper till på samma sätt som när hon synligt haltade fram med kryckor. Varför är det så?
Om man vet om att någon har ett osynligt problem eller en osynlig sjukdom... kan man då inte komma ihåg att ge den personen den hjälp och det stöd som behövs trots att man inte påminns av ett stort gips, eller ett par kryckor... eller en rullstol...
Suck!!

Jag önskar att vi alla med osynliga sjukdomar ska bli mer godkända för de problem som vi har och brottas med och att vi ska slippa försvara oss och våra handikapp bara för att folk verkar tro att man överdriver dem eller ljuger om hur man har det. Man tas inte på allvar helt enkelt och jag vill ändra på det!!! NU!!!

Men först ska jag äta middag =)
Kram på er alla med osynliga åkommor som tynger ner er!

torsdag 30 september 2010

Länge Leve valfriheten

Visst blir man glad när tidningar VÅGAR skriva artiklar som inte är politiskt korrekta och som stämmer överens med ens egna åsikter.
HÄR har vi en som gladde mig så in i bomben så jag bara måste dela med mig....
Enjoy

tisdag 21 september 2010

Fåfänga

Ligger nu i min säng- dödstrött! Har inte fått många timmars sömn de senaste dygnen. Astrid har vart förkyld och att vara 4 månader gammal och inte kunna andas- det är inget kul alls det!

Idag när jag mår piss, för förutom sömnbristen så har jag drabbats av en enveten och smärtsam huvudvärk, så har min man ringt Stora Astrid, eller "farmor" som hon heter jämt nu för att hålla isär dom :) Hon satte sig direkt i bilen och körde hit för att avlasta mig några timmar så att jag fick sova ut.... UNDERBART!! Hon är ute och knatar med lillan i vagnen i nästan 3 timmar, hon hämtar upp barnen från skola och dagis.... hon är helt bäst helt enkelt.... Men... vad gör jag???
Jo jag ligger i min säng med huvudvärk så svår att det gör ont att blunda t.o.m. Där ligger jag i ca 1 timma sen inser jag att min hjärna på högvarv med bultande och tankesurr INTE kommer tillåta mig att sova.... Med tunga steg går jag upp och dammsuger... Och plockar undan i köket... Och lägger upp lite vikt/strykt tvätt där den hör hemma.... Jag hade kunnat få 3 timmars djup ihållande sömn men NEJ DÅ, itne jag inte.... Jag kan inte sova när jag får det- jag kan bara somna när det itne är så passande, som när man typ borde laga middag eller ta hand om sina 3 barn...

Och nu- vad är klockan??
22:45.
Vad borde jag göra?
Jo- sova.... Gör jag det? Nej jag sitter här med den här datorn och låtsas som om jag har ett socialt liv och att jag faktiskt umgås med facebook och tradera och allt vad jag är inne på...

Sen har jag en hemlis. Jag har en viss sida jag går in på ofta och drömmer om att få använda mig av en dag. En sida som enbart talar till min fåfängliga person och inte alls är logisk eller vettig.... Men jag bryr mig inte- jag går in där då och då och läser och kollar på bilder, och läser en gång till, och grubblar och läser lite mer.... Jag är liksom beroende av att få gå in där lite då och då....
"Some day"
*Sigh*

Nu gott folk drar vi ner rullgardinen

söndag 19 september 2010

val 2010

Jaha, nu verkar det vara klart, Alliansen lever vidare men har ingen egen majoritet. SD kommer vara kappan som vänder sig efter sin egna vind i varje fråga som gynnar deras egna politiska åsikt, men frågan som ingen verkar ta på allvar är VILKA frågor är samma för dom som för Alliansen?
Vilka frågor kommer de kunna ge stöd i och vilka frågor kommer de sätta ut "fällben" på?
Vad är det som är så fel att med deras stöd kunna driva igenom frågor som gynnar Sverige om det är för Sveriges bästa? Många av deras politiska program handlar inte alls om rasistiska åsikter utan om sånt som även de borgliga partierna värnar om... Jag har inte röstat på SD och jag är inte en rasist.... men frågan är ändå i slut och botten vad tycker man lika och hur kan man driva de frågorna på bästa sätt?

Det är svenskar som valt in dessa människor i rikstaden så tydligen så har dom många sympatisörer, dom har fler röster än både V och Kd har och för mig innebär det att vi är en demokrati... dom representerar många svenska röster, låt dom föra sin politik så får vi se vart det bär hän. OM dom har helt galna rasistiska förslag så innehar dom endast 20 mandat i skillnad från 157 + 172 som de röda och blå har tillsammans. Nog ska väl de gemensamt kunna stoppa allt tokigt som kan tänkas läggas fram av dem isf??

Jag tycker att tyngdpunkten på det hela läggs helt fel....
Låt dom visa vad dom går för och klaga sedan på hur dom sköter sig!

tisdag 14 september 2010

Barnens rätt till sina föräldrars tid

Det var föräldrar-möte på "dagis" igår. Vårt dagis jobbar med barn satta i åldersrelaterade "positioner" som går på rullande schema. Just nu är Alice's grupp på Kök och sagorumspositionen. de fördjupar sig även för tillfället i husdjur.... Det är 8 barn i just hennes grupp.
4 Föräldrar dök upp. Alltså 50% avfall från truppen.

När vi sitter där och informeras av vad våra barn gör på dagis just nu så verkar de andra föräldrarna förvånade och de går och tittar sig omkring på avdelningen i övrigt för att se vad deras barn kan sysselsätta sig med under dagen. De verkar inte veta alls vad som pågår under de timmar de själva sliter och jobbar för att få in pengar till mat, hyra och räkningar... verkar inte veta alls vad deras barn gör då de sliter så för att få det att gå runt....

Jag undrar om jag har allvarliga kontrollbehov, om jag är abnorm som frågar ut mina barn dagligen om deras dag, som vill veta vad som gjort dem glada eller ledsna, vad de har fått uppleva de timmarna de inte har vart med mig.... Är jag abnorm? Eller är det jag som är normal och alla andra som helt enkelt inte orkar engagera sig för ekorrehjulet spinner på så fort att de suckar av lättnad när maten är uppäten och Bollibompa tar över så att de själva kan andas ut en stund innan barnen ska somna...

Jag sitter där och känner mig udda. Jag sitter där och lider med några få av barnen i gruppen som är på dagis mellan 6:30 och 17:30 varje dag. 11 timmar/dag.... jag tänker på hur bra dom hade kunnat ha det om samhället var uppbyggt så att de kunde få se och vara med sina föräldrar mer än vad de får idag.

I en undersökning av partipolitiska programmen så har organisationen HARO kommit fram till att endast ett av våra partier i regeringen har barnens bästa i fokus. ETT parti! Det är så klart Kd som alla politiskt korrekta socialistiska och feministiska människor avskyr. "Det är en kvinnofälla att vara hemma med sina barn, det är inte självförverkligande att offra sitt liv och sin karriär på att ta hand om sin avkomma..." Resultatet blir att barnen föds, och vid ett års ålder så sätt de på förskolan och är där upp till 11 timmar per dag om ens det räcker? Har inte våra barn rätt till att få se oss sina föräldrar lite mer.... Med tanke på att de ska få in 12 timmar sömn eller mer per dygn så har vi inte många "minutrar" kvar att på verka dom på, att lära känna dom på, att få njuta av deras existens på.....

Har inte våra barn större rättigheter än så i vårt land?
Jag kan inte för något i världen tänka mig att lämna in lilla Astrid på dagis om bara 8 månader.... Kommer INTE att ske! HUR vi ska lösa det vet jag inte men hon ska då inte börja på någon form av förskola före hon är 3 i alla fall! Hoppas vårdnadsbidraget inte tas bort om valet blir "åt fel håll" om någon vecka.... För med hjälp av det skulle vi kunna knaggla oss fram....

Jag anser att mina barn här rätten att vara med mig, har rätten att få känna sig trygga och "wanted", att de ska få känna att de är det mest värdefullaste jag har fått och att jag sätter det högre än många andra saker och bekvämligheter... Jag vill ha ett Sverige där vi kan välja och göra det som vi själva anser vara det bästa för våra små barn. Att börja på förskolan innan man kan prata eller ens gå kan knappast vara det tryggaste och bästa för barnet?

19 September kommer snart och det smärtar mig att det bara finns ett parti som ser till människans värde.... borde finnas fler med den fokusen.
Jag väljer att finnas där för mina barn och att vara den som är deras trygga punkt i livet.

lördag 11 september 2010

Ingen vågar göra något!

Hittade denna idag, den 11 september 2010.... man blir lite mörkrädd över hur regler ignoreras och hur polis och regering inte VÅGAR ta tag i att deras regler bryts!!!

Klicka på ordet "denna" om ni vill se hur Frankrike och Paris hanterar brott mot deras lag.... hur de inte vågar göra något alls för det är muslimer som bryter mot lagen i fråga, och muslimer är fridlysta - tydligen.....

Skulle det vart kristna eller buddister eller judar hade polisen inte tvekat en sekund! Skrämmande!

tisdag 7 september 2010

Magont

Nej, Astrid har inte kolik längre. Det är jag som hade ont i magen idag. Och nej, jag är inte magsjuk, inte heller har jag ätit något olämpligt (om man inte räknar med godisarna jag lyckades smyga i mig förut?) och jag är inte sjuk...

Varför har jag då ont i magen undrar ni nog...
Jo, idag såg jag något som fick mig att få ont i magen. Det var när jag lämnade av Alice på dagis, vilket är en historia sig, men den tar vi inte nu...

När jag skulle gå så var det en pappa som skulle lämna sin son Sebastian där. Sebastian var hjärteslitande ledsen. Han såg trött och hängig ut och han ville nog helst av allt vara hemma i sin goa vrå, med en förälder... Han såg ut att vilja vara så långt bort från dagis som möjligt. Jag hade stått och pratat med en av dagisfröknarna när Sebastian och hans pappa kom. Hon började ofrivilligt dras mot dom två lååångt innan pappan ens hade börjat säga hejdå. Hon visste vad som skulle komma. Detta var inte en engångsföreteelse, detta hände nog varje morgon. De hade rutin på det där, pappan och fröken alltså. Alla verkade vara med på noterna - det vara Sebastian som inte ville...

Fröken kapar av vårt samtal abrupt, rör sig mot Sebastian och börjar sträcka sig efter honom. Pappan tar i exakt samma sekund några steg bak, bort från sin son och säger med konstlat stadig röst "Hejdå Sebastian, nu måste pappa gå till jobbet". Sebastian börjar klösa och sträcka sig efter sin pappa, men fröken är beredd, hon fångar in honom i sin famn och försöker att inte bli skadad av hans alla vevande och slingrande rörelser. Hon ser van ut. Hon säger sitt vardagliga (antar jag) mantra: "Nu får du vara här på dagis för mamma och pappa MÅSTE vara på jobbet, det VEEET du ju" Sebastian gråter. På riktigt. Ni vet hur barn gör när dom gråter på låtsas, det låter en hel del men inga tårar... Så var det inte. Sebastian var ledsen på riktigt.

Man kan ju tro om man inte har sett det hela att Sebastian kanske bara är 1,5 år... men nej, han är på stora-barn-avdelningen med min 5 1/2 åriga dotter. Han ser ut att vara i hennes ålder... kanske lite yngre. Jag börjar röra mig mot dörren jag med, har ont i magen och känner gråten i halsen på mig själv...

Det där barnet är inte lycklig. Jag frågar Alice sen om Sebastian leker och har kul med de andra barnen på dagis... för ibland så slutar barn gråta så fort mamman eller pappan har gått för det är en del av ett skådespel som dom kör. Dom känner sig övergivna och vill inte att mamma eller pappa ska gå, men de har det rätt så kul ändå sen.... Inte Sebastian verkar det som. Alice rapporterar att han leker ibland. Han är helst med en fröken under dagen och saknar ofta sin mamma.... Detta har min dotter uppfattat. Att han längtar bort från dagiset, som för övrigt är ett av Sveriges bästa!

Jag älskar dagiset som min dotter går på. Hon fick välja om hon skulle utnyttja rätten till 15 timmar/vecka eller vara hemma med mig och Astrid. Hon valde 15 timmar för jag förklarade att hon kan alltid ångra sig sen om hon hellre vill vara hemma med oss... Hon går frivilligt 3 dagar /vecka- det blir inte ens 15 timmar totalt för tiderna krockar lite med Albins hämtning från skolan... så max 14 om vi kommer i tid varje dag (hrm... ja.... hålla tiden på morgonen kan vara svårt faktiskt!!)

Hon har aldrig vart på dagis heltid... ni vet 45+ timmar/vecka.
Hon fattar inte riktigt varför Sebastian inte gillar dagis. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklara att han hellre vill vara med sin mamma eller pappa... men dom kan inte vara med honom för dom jobbar.... Jag inser att jag håller på att försvara system för att "förmildra" omständigheterna som min dotter har lagt märke till.

Jag får avbryta mig själv och börja om.... berättar på riktigt att alla mammor kan inte vara hemma med sina barn så länge, vissa kan inte för dom har inte en pappa med i familjen, andra vill inte, dom längtar till sina jobb för att vara hemma är så mycket svårare för dom än vad det är för dom att vara på jobbet. Jag berättar att många TROR att man måste ha sina barn på dagis när föräldraledigheten är slut. Många har inte råd med att göra annat än att gå tillbaks till jobbet fast dom egentligen bara vill vara med sina/sitt barn. Hon tar nyktert emot all info och kommer fram till att hon gillar dagis, för hon är ju där så lite ju!!! Hon har sommarlov som skolbarnen har och hon längtar till dagis-dagarna nu när hon inte vart där sen i slutet på Maj/början på Juni. Jag ler....

....men jag har ont i magen. Jag undrar hur Sebastians mamma och pappa har det med sina magar? Har dom också ont i magen när dom ser sitt barn gråta och försöka klösa sig fram till dom när dom går? Eller "tror" dom att han slutar så fort dom stänger dörren, att han då torkar krokodiltårarna och skuttar glatt iväg paxar kuddrummet för han vill ha kuddkrig?

Jag undrar hur gammal Sebastian var när han började på dagis. Jag undrar hur ofta han är rädd över att bli lämnad? Förstår han att dom kommer tillbaka nu, men skräcken som skapades som liten sitter kvar... då när han inte fattade om dom skulle komma tillbaks eller inte...?

Dagis.
Dom som jobbar där kämpar och tar hand om andras barn dagarna i ända och dom tar den här fajten dag ut och dag in. Hur mår dom i sina magar??? Är det jag som är känslig?
Jag kan se Sebastians panikfyllda sårade ögon och bestämmer mig för att "nej, jag är inte för känslig. Det är samhället som är för känslokallt"

* Pojken har ett annat namn såklart*

torsdag 2 september 2010

Mormor blev 80 år den 30/8-2010

Min mormor är en riktig krutgumma.
Hon fyllde 80 år i måndags & i Lördags var vi uppe hela gänget i Mellerud för att fira henne tillsammans med alla miljontals människor som hon känner. Det blev livat och hon var uppvaktad från alla håll och kanter!

Hon har haft en hel del poster i en massa olika sammanhang och har kvar en del av dem fortfarande, men detta gjorde ju så att de flesta på bygden som var över 65 visste vem hon - och de flesta ville visa sin uppskattning genom att närvara vid hennes födelsedagsfest.

Man kan väl lugnt påstå att släkten var underrepresenterad då vi inte är så många! Hahahhaaa
Det var kul, för vi hade alla samlat in foton på henne som vi har tagit genom åren och eftersom jag även scannat av en hel del bilder så hade jag även kort på henne som barn och ungdom att dela med mig av... att sedan se alla dessa bilder i ett helt underbart bildspel var nästan magiskt. Det var så fint, bilderna, texten till dom och sedan musiken till... Wow vad bra det var gjort! Jag tror att mormor skvätte en och annan tår när hon såg så fint Ulf och Cecilia hade gjort bildspelet till henne. Hon fick sedan behålla det på en Cd-skiva som en del av födelsedagspresenten. Najs!

Den 24 September ska jag iväg på en helkväll med henne, Bruno, min mor och hennes man samt med kusin Javi för att äta gott på restaurang och sedan roa oss med "En mor till salu" på Lisebergsteatern. Det är våran present till henne och jag hoppas att hon kommer ha en underbar kväll, att vi alla är friska och krya då och framför allt att vi ska ha en underbart trevlig kväll =)

Inte så långt kvar tills dess nu- lääängtar redan!!

Min lilla Alice blev en dag en liten katt



Astrid sitter (satt, nu sitt-ligger hon) i sin höga barnstol och plötsligt gav hon upp och somnade.



En liten docka som är på stranden och tycker nog att solen är en himla stor och retligt stark lampa!



Alice på stranden ute på Öland...




Albin på stranden i Tärnaby (Laxnäs)

tisdag 31 augusti 2010

Tid


Gammelmormor Harriet med Albin, Alice och lilla Astrid


Har ni tänkt på tiden? hur den rusar när man inte vill och slingrar sig likt en snigel när man har det tråkigt?

Jag har kommit fram till att tiden rusar när ens barn är små, och det för att vi någonstans i reptilhjärnan ska inse hur värdefull och viktig tiden man har med sina barn är, så att man maximerar och utnyttjar den på bästa sätt! Tid. Ett intressant begrepp som jag har svårt att greppa egentligen. Alltså jag fattar hur den funkar och hur timmar etc är men om man försöker se på det eviga perspektivet så är tid luddigt. Tydligen så är det begreppen "tid" som vi upplever här och nu på jorden inget vi använder oss av innan födseln eller efter döden.

Tid: Något som alltid vill ha mer av och som alltid verkar rinna som sand mellan fingrarna!
Mina barn är snart 7 år, 5 år och snart 4 mån. gamla. Hur kan sju år glida förbi så fort? Hur kan jag redan vara närmare 40 än 30? Hur kan min nyfödda lilla ängel redan vara 3,5 månader gammal, gilla och stå och hoppa på min mage eller sitta i sin höga barnstol i köket och vara med i allt som jag gör där... Hon skrattar och gurglar, sjunger och skriker glada tjut dagarna i ända och är älskad av 4 hängivna familjemedlemmar som inte kan få nog av att överösa henne med kärlek, kramar och pussar!

Hur kan mina äldre barn vara stora nog att gå i skolan och hur kan Alice redan vara 5 år och redig på alla sätt och vis? Jag önskar jag kunde förstå begreppet tid som vi kommer ha sedan, tid utan början eller slut.... Min hjärna klarar inte av det, kan inte ens tänka på det utan att det gör ont i huvudet :) Men jag ser fram emot att fatta det till 100% sedan...

Är så trött och borde sova nu (min standard kommentar numera!! men tid för sig själv är ibland viktigare än sömn tycker jag!) men jag är så lycklig över att ha en dator igen! och att kunna blogga igen.... och för att alla sover och det bara är jag här och nu =) Härligt!

Astrid är förkyld och snoret sprutar och bubblar (stackarn), Alice är hes och har en riktigt cool whiskeyröst för tillfället. Hoppas att det inte blir mer av det hela- cool röst räcker tycker vi båda.
Albin har vart hos frisören för första gången i sitt liv och har en fint klippt frisyr som sedan sprayades svart för att han vill vara C.Ronaldo (hans stooooooooooora hjälte) Han ser så cool ut, och äldre med!!!! På Torsdag ska dom ta kort i skolan- tills dess ska det svarta vara urtvättat tack!!! Alice tar kort nästa vecka- ska putsa till hennes frisyr tills med- men det gör jag själv som vanligt!
Det är så mycket hela tiden och det känns som jag inte hänger med alls. Min TID räcker inte till för alla "måsten" och alla "jag Vill"..... tyvärr är det mina "jag vill" som inte blir av utan mestadels alla "måsten"

Nu kommer ett måste: SOVA
GoNatt och jag hoppas på en underbar dag imorgon- jag ska bli fattig på zonterapin- NICE!!!

måndag 30 augusti 2010

Jag finns och excisterar trots att jag inte syns på bloggen, fejjan, mm

Hej,
nu har jag åter fått ny h-disk på min älskade dator och processen i detta har tagit lång tid för semester, resor, annat med högre prio mm kom före så nu har jag äntligen min dator tillbaka och kan ta mig ut på nätet igen och skriva luddiga suddiga tankar mm som ingen läser eller verkar bry sig om mer än jag...

Ville bara visa på riktigt att I'm back and here to stay genom ett litet inlägg efter över 2 månaders frånvaro!!!

Nu ska här passas på att sovas för lill-tjejrn är förkyld och sover inte så bra som man skulle kunna önska. I morgon blir det ett varv på lindex med tjejerna och sen sjukgymnastik!! Borde sova nu!!!


onsdag 9 juni 2010

Tandlöse


Min 6 åriga son har nu tappat sin förta tand.
Den andra är inte långt bakom- den lossnar nog när som helst, vilken dag som helst.


Här ser vi tandens sista minut fast i munnen- den sticker ut =)



Så här glad och så stolt kan man vara när tanden är ute.
6 år och ett steg närmare vuxen-tänder
=)

Bröllop, Sjukhus, barnskrik och nattvak


"Min lilla prinsessa när hon sover"


Bröllopsfeber i Sverige. Det är lite intressant att se allt som folk tycker och tänker om just kungafamiljen, bröllopet mm - det är mycket på TV om detta. Jag slås av hur många det är som är negativa till Kungahuset och vill att Sverige ska ha en president istället för monarki. Ser man itne vilken enorm tillgång kungahuset är för Sverige? Eller jag bara naiv? Är det jag som är omodern och inte kan tänka nytt? Jag gillar att vi har ett kungahus i vårt land, jag gillar att dom är ett ansikte utåt, att dom kan medla mellan oss och andra länder- att dom är ett varumärke som är värt enormt mycket.

Ja ja, tycka vad man vill om vår Kronprinsessa, hennes Daniel och hela kungahuset- jag är glad att dom har ett bröllop att fira och att Sverige kommer få en jättefest att fira med i om några få veckor!

Själv är det inget glamoröst som pågår just nu. Jag får aldrig sova, jag har ett barn som lider av någon form av "semi-kolik" och min kropp är långt ifrån återställd och värker hela tiden: MEN... jag mår bättre. Den där helvetiska känslan av att inte komma någon vart, att sitta fast i en situation- hur frivillig den än må vara... det är skönt att vara på andra sidan av allt detta. Även om jag fortfarande mår dåligt så är det en enorm skillnad från hur det var för 4 veckor sedan innan Astrid föddes. De sista fem dygnen var fruktanskvärda och jag är glad att jag har det bakom mig.

Jag är så glad över att det fanns ljusglimtar i mitt inferno med Borås Sjukhus. Ljusglimtar som var få, men som stavas Dr. Linda Englund-Ögge. Utan denna läkares glada leende och förståelse för min situation så hade de sista två veckorna av graviditeten varit nattsvart, men tack vare henne så känns det faktiskt som om det fanns någon som var villig att hjälpa mig.
Bemötandet från i stort sett 90% av alla andra personal var hemsk. Kan man fatta att endast 10% av en avdelnings personal som jag råkade ut för var trevliga och bra.... resten var otrevliga och insinuerade om och om igen att jag var mesig, att jag överdrev eller att jag var oresonlig.

Dr. Ögge var fantastisk! Helt fantastisk!

Nu, 4 veckor efter hela den här persen så är jag en lycklig men trött trebarnsmor. Mitt ljuvliga lilla barn har en tendens att inte kunna sova i långa perioder utan matavbrott... hon har magknip, svårt att rapa och riktigt tufft med att prutta och bajsa.... Hon äter en gång i timmen till varannan timme.... mer sällan blir det inte. Det var EN gång förra veckan då hon sov i tre timmar, men då var vi ute och gick och jag fick henne att somna om i vagnen under promenaden trots att hon egentligen var hungrig. Annars är det varje till varannan timme som maten ska fram. Jag håller på att avtrappa amningen vilket är jättesvårt för hon älskar att ligga och snutta. (som vilket barn som helst =)

På natten vill hon gärna sova med ett bröst i munnen om hon hade fått - hur tar man sig ur detta så här tidigt?? Jag har aldrig avslutat en amning så här tidigt. Albin ammade minst- tills han var 4,5 månader. Alice ammade tills hon var 8-9 månader... och att nu avsluta amningen redan vid 4 veckors ålder känns helt fel, men jag har inte sjukskrivning längre än så här och jag har nog inte kraften att att må så här så himla mycket längre. Kroppen säger ifrån med all smärta den kan- trots behandlingar med zonterapi, akupunktur mm.

Så om ca 1-2 veckor kommer jag börja med mina Tiparol Retard igen. Och Astrid får gå över helt till ersättning på flaska då. Det gör lite ont i mig, men en frisk mamma får nog stå höger i kurs än bröstmjölk i detta fallet. Vad som är lite skönt är att då kan även Edward ge henne mat - vi skulle kunna turas om om nätterna på ett annat sätt. Bara magknipet försvinner!
Jag ger henne Miniform, och jag har bytt ut ersättningen som vi hade (från Semper) till NAN från Nestlé. Jag är ju inte ett speciellt stort "fan" av Nestlé sedan innan men om denna ersättningen är bättre för hennes mage så är det väl bara att bita i det sura äpplet och ge henne denna istället... (Lovade mig själv en gång att inte köpa deras produkter.... dom skickade dålig bröstmjölksersättning till Afrika en gång- återkallade produkter.... jag gick i taket över detta minns jag....=)

Så om några dagar får vi se om NAN passade Astrids mage bättre, och om miniformen tar hand om luften i tarmarna.... Hoppas hoppas!!

NU ska jag ta och äta något litet innan hon vaknar igen för nästa matning. Sen börjar nattvaket igen- låt oss hoppas på lite bra sömn inatt när vi ändå håller på att hoppas- hehehehe =)

söndag 6 juni 2010

Sorry

"Minifoten"


Måste be om ursäkt men jag är helt slut och återkommer nog om några veckor med att blogga flitigt igen. Nu är jag glad om jag får en snabb titt på facebook lite då och då för att hålla mig uppdaterad av vad som händer nära och kära... Att skriva något avancerat känns alldeles för stort, jag får ta tag i detta när barnet mitt sover mer jämnt och stadigt... nu är det amning varannan timme större delen av kvällen och natten... Suck... Det kommer förhoppningsvis bättras på redan när jag byter till ersättning om någon vecka eller två. Problemet är bara att den lilla "fisen" har ruskiga magsmärtor så man måste ju bära på henne större delen av tiden, klämma och trycka på den stackars magen... *prutt prutt* Astrid har så ont att jag verkligen lider med henne. Antingen blir det bättre av att jag slutar amma för att jag inte äter "snälla saker" eller så blir det värre för det är ersättningen som ger henne knipet.... Återstår att se (gulp)

lördag 29 maj 2010

Eftertanke

Har precis insett att jag inte kommer få sova något mer just nu. Jag har fått mig ca 2 timmar inatt, och inte pga smärta, inte pga panikångest eller andra otrevligheter... utan helt och hållet pga min underbara baby som bökar och gnyr och vill gosa, ligga nära, bajsar och vill äta mera.... skall rapas och sen äta lite mer... för att sedan bajsa lite till....

Att ha sömnbrist när anledningen är trevlig är inte alls samma sak som när man är helt mentalt slut av smärta och ångest, men man är kanske inte piggare för det.... skillnaden i ens inställning och humör finns dock där och det känns himla mycket bättre på denna sidan av sömnlösheten än vad det gjorde för 3 veckor sedan när jag bara grät och grät och grät mig igenom nätterna.

Sen, när Astrid somnar om så ska jag med sova lite.... då ska jag ta igen, komma ikapp. Ljuvliga tanke!! De stora barnen + maken är på Monster Jam idag, så vi är helt solo i huset. Lugnt, skönt, ostört. Jag älskar mina barn men ibland är det skönt med tystnaden =)

Att få privilegiet att ligga här i sängen bredvid ett nytt litet liv, se hur hon tittar stort på allt som hon kan fästa blicken på, hur hon gör ansikts-grimager och sprattlar ofrivilligt med armar och ben.... det är underbart. Jag kan inte se mig mätt på henne. Hon är Underbar!

fredag 28 maj 2010

ASTRID

Söta Astrid gör en "sömn-grimage" som vi alla gillar och tycker är söt =)


Lill-fisen i söt mössa.
Hon ligger på en liten handduk... svårt att fatta att man kan vara så pluttig!


Mjölk-mustasch runt munnen, mätt och nöjd och SÖT!!!



Mina Ljuvliga 3 barn; Albin, Alice och Astrid!


Vi avslutar med det första fotot taget på Astrid, här är hon ca 30 minuter efter att dom plockade ut henne ur min mage, ruskigt lik sin storebror....

måndag 24 maj 2010

Tystnaden...

Hej alla som läser här,
jag har inte gått under jorden, jag har bara fött barn :)

Snart kommer jag igång igen med bloggen, behöver bara landa lite i rollen som 3 barns mor
Kram på er!!!

Linda

söndag 9 maj 2010

Trials Head

Såg denna på You Tube Mormonchannel- tack Jannice för att jag fick den av dig!
Klicka här för att se och bli andligt berörd du med!!!!

lördag 8 maj 2010

Albin Emanuel Jafeth Karlsson

Tänk att jag för 6,5 år sedan födde fram denna underbara pojk! Tänk att han har varit en liten (eller nja.... rätt stor faktiskt) bebis och att han nu har vuxit upp och blivit så stor.

Han är en väldigt stark känsla för vad som är rätt och fel och för att följa regler... Han älskar att göra andra glada, han är omsorgsfull och empatisk och gosig till tusen. Han uppskattar skämt och gillar att skämta själv, han är snabb på att följa med om man själv ska luras - då är han med på noterna innan man själv hinner blinka!! (och skrattar bäst sen då det är "över")

Han älskar att skapa; måla, rita, bygga ihop saker och att sedan såklart få visa upp dessa alster och bli berömd! han tänker djupa tankar och oroar sig ibland lite för mycket, men är i övrigt en glad, lycklig liten självständig kille som med stormande steg tar sig upp i åldern... för fort tycker mamma!!

Han är vetgirig och älskar att lära sig nya saker, bara det är av intresse för honom alltså. Han är hjälpsam här hemma med det mesta och smyger gärna iväg och är i sin egna värld en stund för att sedan komma och berätta om livet i den :)

Jag älskar denna fantastiska grabb som har kommit till mig (oss) och är lycklig över att han kallar just mig mamma!

Alice Leona Elise Karlsson


Min lilla Tjej Alice är inte så liten längre. Hon är smart, sprallig, omtänksam och villig till att på alla sätt och vis vara till hjälp. Hon är en pärla helt enkelt!!!Jag är så glad över båda mina barn men detta är just bara om Alice.

Hon föddes med svårighter i sitt bagage redan från början med sitt missbildade lilla öga och fick utstå operationer efter bara någon vecka på jorden... Hon visade sig vara tuff och ha en "fighter-inställning" redan då. Hon har gång på gång imponerat på mig (inte så svårt kanske med tanke på att jag är rätt så partisk eftersom jag ÄR hennes mamma!) och jag är så glad att just denna lilla flicka kom till oss i våran familj

Jag har kvar hennes namnvälsignelse (tack vare en snäll faster som skrev ner stödord från den!) och i den står det att hon kommer ha glädjen som en röd tråd genom sitt liv. Jag kan verkligen se det! Hon är glad för det mesta och även om hon liksom de flesta andra gråter och är ledsen då och då så är det lätt at få henne på gott humör och det är lätt att sätta ett leende på hennes läppar...

Hon är våran lilla solstråle! Jag älskar henne sååå mycket!!

fredag 7 maj 2010

Upprättelse av Dr Pihl

Ja, på ett tidigare inlägg med fallenhet för svordommar så var jag väldigt upprörd över en viss Dr. Pihl på Borås Sjukhus... jag tyckte inte alls hon var snäll eller väl bemötande...

Har i efterhand varit i kontakt med förlossningen för att få klarhet i alla de dubbla budskapen och allt som jag tyckte var jobbigt och fick en journalanteckning uppläst för mig... skriven av just Dr. Pihl.... vilken skillnad. Hon hade ansträngt sig till MAX för att ge mig en bokad tid för snitt redan nu på måndag den 10 Maj, när hon försökt med det ett tag och fått nej som svar försökte hon få in mig den 11:e, och efter nej på nej så fick hon helt enkelt ta det som fanns kvar: den 17 maj. Och det var det jag fick höra.... alla hennes ansträngnignar berättade hon inte om för mig, hon nämde inte heller någon om vad hon själv tyckte om min situation.... DET kom däremot fram i journalen... <3

I Onsdags åkte jag in för att sova en natt på förlossningen med ljuvlig morfin och sömntablett.... TYVÄRR så hade jag massiva värkar när jag kom in och barnmorskan som tog emot gav mig Bricanyl för att stanna av dom.... av tidigare erfarenhet så är bricanyl och jag inte kompisar.... Jag blir helt överstimulerad, får hjärtklappning och är som om jag tagit amfetamin ellr något liknande. Så gissa om jag sov något? Svar nej!!! Trots morfin och sömntablett så var jag klarvaken med hjärtklappning och skakningar hela natten...

På morgonkvisten så kom Dr Karin Pihl in till mig på mitt rum och satte sig på min sängkant och pratade ut med mig. Jag blev erbjuden att få med mig insomningstabletter hem samt även morfin-suppar att ta varannan natt... På detta sätt så slipper vi flänga fram och tillbaks mellan Fritsla och Borås, vi slipper lämna barnen ensamma hemma på kvällen när Edward kör in mig för att jag ska få sova där.... OCH får jag itne hjälp av detta hemma så får jag naturligtvis komma in och nu är jag såpass långt gången att det är inget snack om att dom lägger in mig på ett akutsnitt i så fall....

Hon var lugn, sympatisk, förstående, trevlig, proffsig och helt fantastisk!!
Jag är glad att hon tog sig tid till att komma in och prata igenom allt med mig, jag är glad att jag fick en bra bild av henne- en bild som stämde mer överens med sanningen. Hon är GREAT.

tisdag 4 maj 2010

sömntablett och morfin

Efter världens jobbigaste dag igår, med gråt och smärtor och ilska tillsammans med en stor dos hjälplöshet så fick jag åka in till förlossningen för att övernatta där och få en sömndos.
Det innebar att dom kollade en kurva i ca 1 timma, sedan kom dom och gav mig en spruta i skinkan (morfin 5 mg) och en tablett som heter något outalbart som var en insomningstablett.
30 minuter efter detta minns jag inget mer- jag sov som en stock under natten och tillät mig själv att verkligen dra ut på det hela på morgonen med... slumrade om och om tills klockan närmade sig 10.... men jag vakande på riktigt runt 7-8 tiden... Underbart!!!

Den här dagen har känts mycket bättre och jag har varit på akupunktur och sedan även solat för nu när jag legat inne så har jag inte tagit mina Tavegyl mot eksemet... lite sol skyndar på läkningen av det som började blossa upp igen :)

Vad som också känns bra är att jag fått Citodon. Jag tar den och Dexofenen tillsammans för bästa effekt. OCH tro det eller ej, men det hjälper faktiskt lite granna. Klart att jag fortfarande har ont, men citodonen är en ny favorit, dexofen har ju inte varit särskilt hjälpsamt under mina månader "in hell" om man kan säga så, så när läkaren frågade varför jag inte tog båda två (jag sluta med dexofen när jag fick citodon av dom på förlosningen) och jag fattade att jag fick kombinera dom- Halleluja moment!

jag överlever kanske till 17 maj utan mentala skador för livet trots allt.... Om jag får komma in och få en sömndos på BB varannan natt (kan komma varje med om jag vill men att flänga så mycket och inte vara i min egna säng något alls.... NEJ TACK!!) och har lite bättre smärtlindring dagtid... ja då kanske jag överlever detta! Hoppet ÄR det sista som lämnar en, det märker jag nu.

Såååå, imorgonkväll är det jag som ringer till förlossningen och blir lämnad utanför deras dörr vid 22 tiden av Edward.... och vid midnatt kommer jag få mina doser av det jag behöver för att kunna slappna av och sova.... Längtar redan för just nu har jag en sömnlös natt i mitt egna hem framför mig.... Och nyfunna vännen kom in på BB precis när jag åkte idag... hennes vatten hade gått och vid halvåtta födde hon fram en liten tjej..... Och jag har som mest 13 dagar kvar..... Suck!!!

Snart är det min tur att vara klar!!!
Can't wait!!!

måndag 3 maj 2010

Får man svära lite???

Jag har under helgen legat inlagd på förlossningen. Kom in runt 20 tiden på fredag kväll och någon gång mitt i natten till lördagen så var jag så gott som lovad ett kejsarsnitt runt 8 tiden på morgonen - jag hade värkar.... tydliga jämna starka värkar. Bricanyl i dropp tog inte bort dom och bebisen blev stressad av bricanylen så detta var deras lösning.... MEN dom skulle bara ta sig en tit på hur påverkad livmodertappen var... Det var där korthuset av lycka som hann vara i några minuter bara FÖll. Som Berlinmuren, knall fall.
Livmodertappen var inte alls påverkad. Såg så lång ut så, 25 mm vanlig opåverkad dum livmodertapp!!! Dom behöll mig under natten, jag fick ha kvar droppet med bricanyl under hela natten men inte på 120 som innan utan på 30 vilket gjorde så att jag inte blev riktigt lika sjuk av den.... På morgonen skulle dom ta beslut om mig igen efter ännu några kurvor och en titt på livmodertappen.... Suck!!

Förlossningens definition av "morgonen" kan betyda allt- bara det är "i morgon"
Jag sov ingenting den natten men jag fick morfin som höll mig skönt lugn när det gäller smärtorna. Det var skönt, även om jag önskar att jag skulle fått sova lite i alla fall.

Hela lördagen gick, och jag mådde dåligt, ingen kom in till mig på nästan hela dagen, och jag hade ont i kroppen, ont i bäckenet, ont i ryggen och hade värkar ca var 5-7 minut. (Dom glömde av mig med kurvan påkopplad i över 2 timmar...... Det var high life på barnafödarfronten på förlossningen i lördags vill jag lova) Till sist bestämdes det att jag skulle behållas en natt till för det var ju tydligt att jag hade värkar och dom gjorde ont.
Mina vanliga fibrosmärtor var helvetiska och jag mådde hur dåligt som helst. På kvällen fick jag bada och sedan vid midnatt fick jag en till morfinspruta i baken. Denna natten sov jag. Jag vaknade varannan timme för att konstatera att "wow- jag har nog sovit" och på detta sätt fick jag knaprat i hop en 6-8 timmar till sist!!! Yay!!!!

Läkarna på avdelningen sa att om det inte blev någon påverkan på livmodertappen så skulle dom få skicka hem mig, men att jag med största sannorlikhet skulle få mitt snitt tidigare pga min egna situation med den smärtbild jag har. Att så fort jag gått över 37+0 i gravidveckor så var det fritt fram att ta ut min lilla bebis. Alltså innan Kristi Himmelfärdshelgen så mellan den 10-13 maj. Jag tyckte att "Ok, en vecka till- jag kan nog klara en vecka till även om det skulle vara ett totalt vrak som skulle dyka upp till operation.... Om jag skulle ta en dag i taget så skulle jag nog klara en vecka.... Så jag tog det beslutet att så gör vi, jag packade ihop mig och vi åkte hem.

Idag på morgonen ringer läkaren som bokar in för snitt. Den 17 Maj kunde hon ge mig, 3 (TRE) dagar innan mot vad jag hade från början. 2 (TVÅ) veckor till av lidande och smärtor och sömnlöshet och värkar och elände!
Som lite stöd på vägen så kan jag få komma in och sova där en natt då och då och få spruta med morfin så att jag orkar.... What kind of BS is that???

Är det bättre för mig att vara i totalt upplösningstillstånd och då med mina känslor och mitt tillstånd påveka barnet i magen än att bara ta in mig akut?? Är det bättre för min bebis att jag pumpas full med morfin varannan natt och att jag då ska ta mig in till Borås för att sova där dom nätterna? Tror dom att vi inte har andra barn eller att min man inte har tufft nog som det är än att han ska köra taxi fram o tillbaks om kvällarna när våra barn borde sova för att orka upp till skolan dagen efter?? Vissa läkare tänker inte på helheten, vissa tror att deras budgetering måste gå före allt...

Jag är bitter, arg, besviken och känner mig lurad. Jag har gråtit hela morgonen efter att Dr Pihl ringde och jag kan inte sluta gråta heller. Jag är så utlämnad och flyttas runt som en spelpjäs utan någon som helst egen kontroll, så som det alltid är i det svenska systemet! Man har ingen talan, man tar inte hänsyn till alla aspekter och man har inget som helst sammarbete i vad man säger till patienten. Jag har fått helt andra indikationer från läkarna på avdelningen.
Det kändes som läkaren som ringde mig knappt hade tittat i min journal. Ena stunden nämnde hon att när jag får värkar.... HALLÅ, jag har haaaar värkar nu, även om dom inte klassas som riktiga i deras mått mätt så har jag dom och dom gör ont. Det som har stoppat allt från att bli gjort nu denna helgen har varit min livmodertapp....hade den bara varit kortare och påverkad av värkarna så hade jag vart snittad och klar nu....den ansåg hon inte alls behöva sig titta på för att göra en ombedömning - tiden till henne nu på Onsdag avbokade hon för om nu livmodertappen var kortare eller ej spelade ju ingen roll.... VA???
Jag fattar ingenting och tycker att jag bara vill kräkas på allt vad sjukvård heter.
Varför hade hon inte satt sig in i min situation mer så att hon kunde föra ett samtal som gav någon som helst trovärdighet? Nu kändes hon oseriös och oupplyst - hade hon ens läst min journal eller rättare sagt, vad står det i min journal??? Allt som läkarna har sagt till mig på avdelningen verkar iaf inte nått fram till henne...

jag vill skrika!!!!!
Orkar inte mer nu, orkar inte mer....

tisdag 27 april 2010

BabyReady


Jag har ju som känt väldigt svårt med att sova om nätterna pga min smärta. Jag brukar försöka sysslesätta mig med lite olika saker för att förhoppningsvis fördriva min smärta så att jag till sist fram på morgonkvisten kan somna....
Härom natten satt jag grät i vardagsrummet och tyckte att livet var pest och orättvist (mitt i natten är jag inte så tuff och kavat som dagtiden tillåter mig att vara) Jag tittade ner på min mage genom tårarna och insåg att "this is it! This is soooo worth it"
Mobilen låg bredvid så jag knäppte av en mobilkamerabild i "mörkret".... magen ser lite lurvig ut.... jag kallar den "kiwi" för det var vad magen hette när Alice låg där inne också :) Hahahahaha

Om tre veckor så kommer denna mage vara som en stor gigantisk bulldeg, mjuk och fet och utan innehåll... eller ja, fett och utdragna muskler mm, men inget livsmirakel - det kommer jag få hålla i min famn istället - Yay!!!

För några veckor sedan så hämtade vi även den nya svindyra vagnen vi köpt till vår lilla tjej. Ja vet, den är svart... men vi försökte tänka på begagnat-värdet.... den ska ju ge tillbaks lite kronor den dagen vi inte behöver den längre! Den är i svart kontgjort läder.... Emmaljungas Mondial Classic Chrome *Me Like*

Visst är den superfin??? Här kommer en bild till så man får se den lite framifrån/ovanifrån också....

Det känns så bra att ha allt klart nu!!! Förra veckan åkte vi till Ikea och köpte den nya spjälsängen och monterade ihop den. Jag bäddade rent och la ner det påslakan-setet som jag sydde för någon månad (?) sedan - det blir jättefint!!! Nu fattas det bara en garderob som också finns på IKEA så vi kan ha hennes kläder, blöjor och salvor etc i någonting nära till hands. Vårt sovrum kommer se rätt så trångt och KNÖKfullt men men, vissa saker behöver man och då får det blir trångt!!!
Alla barnkläder i storlek 50/56 är tvättade och ligger i en plastbox under min säng... dom inväntar sitt nya hem i den där garderoben vi hittat. Den är bara 40 cm bred... vilket är typ det enda vi har plats med- hahahaha Ibland hittar man det perfekta oväntat! Så var det för oss med denna här. Vi hade tänkt att köpa köksskåp och ha på väggen över sängen vilket skulle göra det rätt så trångt.... detta blev bättre, eller ja, vi TROR att garderoben kommer se bättre ut.... You never know until it's there....

Får se om jag kan ta lite kort sen när Allt är på plats.... jag glömmer säkert av det, men om inte- håll utkik så får vi se....

Drömmar

Det finns så mycket jag längtar efter och så mycket som jag vill göra, ha eller utföra.
Drömmar.....
Det är tur att man har dom men nu när jag varit "Invalid" i snart 10 månader så kliar det i hela mig med allt jag har tänkt, längtat efter och klurat ihop under hela denna tiden. Självklart så stoppas man av mindre problem som exempelvis ekonomiska möjligheter (hahahahaha) men drömmen ligger och svalpar i ens hjärna/hjärta ändå. Den bryr sig inte om om man har tid, råd eller kompetens - den lever vidare på ens längtan....

Så jag längtar.... tills jag har tid, råd och kompetens nog för att förverkliga drömmen (drömmarna)

24 dagar kvar


Har blivit väldig dålig på att skriva här känner jag... Det finns liksom ingen ork till det. Men idag var det varmt, termometern i bilen visade på 20°c vilket kändes helt overkligt. Det var molnigt men varmt... som en klassisk svensk sommardag- hahahaha

Idag (eller mer ikväll) har bebisen levt loppan i magen på mig, revben har bändits och sviktat mot fötter och ben... jag har t.o.m. känns fötter långt bak på höger sida så att man nästan skulle kunna kalla det sidan av min rygg... DET var läskigt värre. Och mitt i all strechning och vem vet vad hon håller på med där inne så blev jag rädd... Alice lyckades ju sparka på min njure när hon låg där inne i magen. En total fullträff, så jag fick ju ligga inne nästan en hel vecka om jag inte minns fel. När sparkarna mot sidoryggen började så fick jag en slags Deja Vu känsla och nu är jag helt nojjig över att det ska bli en repris... Det gjorde HIMLA ont ska ni veta, jag bara föll ihop av smärtan. Usch usch, jag vill inte råka ut för det igen!!!

Så håll tummarna för att mina njurar ska förbli orörda av detta barn ;)

24 dagar kvar... snart är det Maj, snart kommer hon, snart får jag hålla henne i mina armar. 20 Maj, vi närmar oss med stormsteg... trots att varje dygn känns som ett år så susar tiden fram. Jag känner verkligen att Gud hjälper mig där. Han får tiden att susa fram :) Swisch!!!!!

Urk, klockan är 2.10 och här ligger jag på soffan. VARFÖR ska det vara så svårt för denna kropp som är så trött, så utslagen och så nerkörd i botten, varför ska det vara så svårt för den att bara slappna av och total-somna i 12 timmar??

Ska ta lite filmjölk och se om det får sömnen att komma snabbare... one can dream right???

fredag 23 april 2010

falsk alarm

Igår trodde jag att jag hade en vattenavgång- eller ja, jag misstänkte det för under natten till igår tyckte jag att det verkade som det... (inga detaljer nödvändiga antar jag...)
Efter min tid hos BM runt 12 tiden så rådde hon mig att kontakta förlossningen för att komma in och kolla upp det hela. Men jag ville först gå på min zonterapi, jag var inte orolig och visste att jag hade 2 dygn på mig egentligen... Så zonterapi it was.... skönt att fått det gjort, jag behöver ju verkigen varje stund där jag kan få! När jag sedan ringer förlossningen kommer den "roliga nyheten" att OM det är vattenavgång och jag inte har någon infektion så kommer de hålla mig sängliggandes och INLAGD i en vecka innan dom snittar mig... Hmmmmm

Så väl hemma vid 15.30 tiden så packade jag en väska med allt jag kunde tänkas vilja ha unde ren veckas tid ifall det nu skulle bli så... sedan körde Edward in mig, strax innan 17 kom jag in och runt 10 tiden blev jag undersökt av en läkare... härlig långtråkig väntan.

Undersökningen var helt hemsk! Hon var så hårdhänt, det var en smärre våldtäkt av diverse vertyg och apparater vill jag lova. Trots att jag varnade henne om mitt ärr som gör extra ont etc från förlossningen med Albin så var hon allt annat än "gentle"... Jag var sur som ett bi efteråt...
Det var iaf inte någon vattenavgång- de försölte rucka på bebisens huvud och inget vatten kom ut då... Hon ligger fixerad - lååångt ner! och precis framför huvudet så ligger det lite lite vatten så om mitt vatten skulle gå så skulle det komma så att det skulle rinna ner för benen om jag stod upp, men inte forsa ut... för hon kommer täppa till med sitt huvud isf...
Skönt att veta ifall det sker... för jag vill helst itne bli undersökt av just den läkaren igen- hon var alldeles för hårdhänt. AJ!

På MVC så var mina värden på blodtryck bra, mitt socker var bra men trots att jag äter enorma mängder järntabletter och annat tillskott så ligger jag på 113 i hb. MEN hade jag inte tagit några tillskott alls hade jag garanterat legat långt under 100 så dom är postiva till dom värdena ändå.
Känns ju bra...

Jag har dessutom en bakterie i urinet som heter GBS, den kan tydligen bli resistent om man behandlar den för flitigt, men eftersom jag hade en urinvägsinfektion för bara några månader sedan och fick selexid för det då så kan det vara så att ja gredan är resistent. Nytt odlingsexemplar skall skickas- sedan får vi avgöra om jag ska få antibiotika nu eller innan snittet för just den bakterien är inte bra om barnet får... Skulle lämnat in ett prov idag men missade labb-bilen så det får bli ett nytt försök på måndag... nu vet jag iaf att bussen går kl 12!!!

Lill-tjejen fixerade huvudet natten till igår, det gjorde ont- kändes inte alls lika hemskt som när Albin gjorde det... men min fram-fog på bäckenet skrek i högan sky. Kändes som om det låg brännande kol på den.... fy bubblan!!!
Nu ligger hon långt ner och jag kan andas bättre- det tackar vi för. Jag har 33 cm i symfus mått vilket är mitt på kurvan - bra... då var det bara den andra BM som mätte för tajt när hon sa att magen hade stannat av.... tänk att det kan skilja så från en person till en annan när det gäller att mäta samma sak...

Nu när hoppet dog om att få ut mitt barn tidigare än beräknat är jag tillbaks på hur många dagar det är kvar till den 20 Maj... När jag vaknar i morgon så är det 26 dagar kvar.... Tick-tack-tick-tack, tiden går sakta framåt.

jag är superförkyld just nu så nätterna känns extra jobbiga... så jag är extra kinkig nu med... Jag vill att det ska vara den 20 maj nu!!! NUUUUUUUU!
Otålig till max... Barnvagnen står här o väntar, spjälsängen är uppe och bäddad, babykläderna i stlk 50-56 är tvättade... jag är trött på att vara gravid... hon kan mer än gärna få komma nu :)
Fast min nyfunna vän Ofelia blir knäckt om jag får före henne - så våran lilla tjej får först komma när Ofelia ligger inne på BB och krystar.... för hennes egna mentala hälsas skull - hahahahaha
Hon är beräknad den 9 Maj... samma dag som Alice var beräknad till....och hon kom den 16 April... Så om deras baby kommer i tid om man kan säga så så kan ju min lilla bebis få komma ut typ den 10 Maj... på Faste Jannices födelsedag :)

Önskedrömmar ----- 20 maj blir det! Ingen idé att tänka något annat!