I skuggan av mig

Livet.
Visst är det fullt av glädje, sorg, smärta och annat som väcker känslor.
Visst är det OK att ha en blandning av dessa för att livet ska vara rikt, jämt och inte bara stå på ett ben. Vi behöver motsatserna för att förstå livet på ett bättre sätt, vi behöver bredden för att verkligen leva och uppskatta det vi har.

Jag vet detta och har levt med denna filosofi under många år, men nu saknar jag distans. Jag är för uppslukad av smärtan. Förblindad av att alltid ha ont ont ont. Jag börjar tappa greppet om livet, om verklighetens formel och om det som ger mig glädje. Jag vill bara kura ihop mig i skyddande fosterställning och blunda. Låtsas att jag drömmer en mardröm. Att livet egentligen är ljust, lekande och vackert fyllt av styrka och kraft där jag dansar fram över ängarna.

Min kropp bedrar mig med att vara svag, trasig och smärtfylld. Den sviker mig med att aldrig klara det som jag vill och som jag, kvinnan inne i kroppen tycker att jag borde klara och göra! Mitt riktiga jag är starkare och kraftfullare än denna kropp jag har fått. Det är ett tufft liv, att leva i skuggan av ens sanna jag.

Jag vill vara den jag är, inte någon skugga. Jag vill vara den starka, glada och livfulla kvinna jag egentligen är, inte en dov och trasig skugga av henne. Så mycket jag vill, men inte klarar av.

Är det OK om jag skriker mig hes i frustration just nu?

Skräckens Minuter

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har inte varit i tillstånd till att skriva, men igår hände något som gjorde mig alldeles kall inombords. Min dotter Astrid, som fyller 2 år om en månad ungefär, skakade om modershjärtat i bröstkorgen för mig.


Jag pratade i telefon med min mor, jag hörde att Astrid var uppe på övervåningen och lekte med vår gamla synth. Efter ca 20 minuters samtal ser jag att ytterdörren står och slår i vinden. Jag letade igenom huset, rum för rum, synthen stod på på högsta volym och spelade en melodi som finns inprogrammerad - Astrid var inte vid den. Hon var ingenstans. Och hunden vi passar denna veckan var också borta.


Jag rusar ut för att se om de är i trädgården och upptäcker att Alice och Albin leker uppe på berget. Jag ropar till dem och frågar om de sett Astrid och/eller hunden. Nej, de hade de inte och nu börjar skräcken växa, min hjärna hinner måla upp hur många skräckscenarier som helst. Jag rusar tillbaka in för att sätt apå mig skor och jacka och ge mig ut på jakt efter mitt försvunna barn.


Inom mig ber jag så där hjälplöst som bara en förälder kan göra när de ber för sina barn- jag ber om vägledning till att veta vart jag ska gå. När jag var inne och satte på skorna så kom hunden tillbaka så nu hade jag henne vid min sida. När jag bett klart börjar springa och när jag har 3 olika vägar att välja mellan så känner jag starkast för en av dem- när jag valt så sätter hunden av i vild "galopp" och hoppet väcks inom mig. Jag inser att hunden vet vart Astrid är.
Vi springer där, jag med hjärtat full av skräck och böner, jag ropar och ropar och plötsligt så ser jag henne!! Min lilla skrutta, i t-shirt, strump-byxor och tyllkjol. Hon går och gråter och när hon hör mig röst så vänder hon tillbaka och kommer rusande till mig. Hennes läppar är helt blålila och hon är superkall hela hon. Hon hade irrat runt på andra sidan berget vid vårt hus i nästan 20 minuter sa en tant som precis hade tänkt gå ut och ta in henne till sig. 


Med Astrid i min famn innanför jackan går jag tillbaka hem till oss - nu med hjärtat fullt av tacksamhet för bönens kraft och andens vägledning. Och för hunden som hade varit med Astrid hela tiden ända tills hon ansåg att hon hade gått för långt bort ifrån vårt hem och kom hem för att visa oss att Astrid var på villovägar...


Astrid är så kall, så rädd och hon klamrar sig fast vid mig och suger åt sig värmen från min kropp.
Hon fick bada när vi kom hem, så hon fick upp värmen igen.... och jag har nu låst dörren och har koll på att den är låst hela tiden så hon inte kan smita igen - min lilla Skrållan från Saltkråkan.