I morgon är det första advent, jag har i några dagar städat och tagit fram julen, låda för låda, steg för steg... Krubban är framme, julgardiner i vardagsrummet och barnens rum är på plats, adventsstjärnorna är uppe... och jag skrubbar och städar så gott det går.
I veckan kommer jag även sätta upp julgranen så att vi får njuta av julmagin i flera veckor!
Bilder läggs upp snart- i år ser jag fram emot julen. I år ska vi ha det fint, mysigt och bara njuta!!
lördag 1 december 2012
onsdag 28 november 2012
Mikron såld
Nu har jag gjort det som jag skulle, eller nja- jag skulle slängt mikron om jag var riktigt duktig och human mot mina medmänniskor... men ekonomiskt så kan jag tyvärr inte göra det.
Det är rent hälsoskadligt att använda mikron så som vi gör idag, att tänka på alla vällingflaskor jag värmt där och hur detta kan ha eller har påverkat mina barn... jag får ont i magen!
Läs allt på den här länken om det som finns att läsa angående hur mikrovågslagad/värmd mat påverkar oss. Jag orkade inte ens läsa allt. Får ta det i omgångar tror jag- men livet utan en mikro känns redan bra. Att värma vällingvattnet på spisen eller i vattenkokaren går precis lika bra - om inte bättre när jag gör det med vattenkokaren faktiskt!
Marianne på hormonkursen berättade att ett gäng läkare hade testat genom att ta blodprov på varandra innan och efter de intagit vatten som de kört i mikrovågsugnen. Innan såg blodet ut som de skulle- friskt och fina röda blodkroppar i blodplasman. Efteråt så såg blodbilden helt annorlunda ut. Det såg ut som de var gravt sjuka i leukemi allihopa. De röda blodkropparna såg ihopskrumpna ut och de kletade fast i varandra likt tuggummi. Bara tanken på hur jag i alla år värmt barnmat, välling, tinat frusen mat, värmt middagar mm mm - vi har ju förgiftats om och om igen... tänk alla vällingflaskor barnen druckit- dricker... Astrid är fortfarande ett vällingbarn!
F.r.o.m. nu kommer vårt blod inte se sjukt och förgiftat ut. Ett steg närmare ett friskare liv för familjen Karlsson.
Sonen kommer får värma sin varma mjölk med honung på spisen istället, får se om han orkar göra det alls nu när det inte är att ställa in glaset i mikron bara - ja ja, om jag visar honom några gånger så kanske han klarar det själv sen. *fnissar då han säkert inte orkar bry sig längre*
Men men- det jag ville säga var i alla fall att mikron är SÅLD. Borta ur vår vardag. Detta hemmet är en mikrofri tillvaro! Heja Heja!!!
Det är rent hälsoskadligt att använda mikron så som vi gör idag, att tänka på alla vällingflaskor jag värmt där och hur detta kan ha eller har påverkat mina barn... jag får ont i magen!
Läs allt på den här länken om det som finns att läsa angående hur mikrovågslagad/värmd mat påverkar oss. Jag orkade inte ens läsa allt. Får ta det i omgångar tror jag- men livet utan en mikro känns redan bra. Att värma vällingvattnet på spisen eller i vattenkokaren går precis lika bra - om inte bättre när jag gör det med vattenkokaren faktiskt!
Marianne på hormonkursen berättade att ett gäng läkare hade testat genom att ta blodprov på varandra innan och efter de intagit vatten som de kört i mikrovågsugnen. Innan såg blodet ut som de skulle- friskt och fina röda blodkroppar i blodplasman. Efteråt så såg blodbilden helt annorlunda ut. Det såg ut som de var gravt sjuka i leukemi allihopa. De röda blodkropparna såg ihopskrumpna ut och de kletade fast i varandra likt tuggummi. Bara tanken på hur jag i alla år värmt barnmat, välling, tinat frusen mat, värmt middagar mm mm - vi har ju förgiftats om och om igen... tänk alla vällingflaskor barnen druckit- dricker... Astrid är fortfarande ett vällingbarn!
F.r.o.m. nu kommer vårt blod inte se sjukt och förgiftat ut. Ett steg närmare ett friskare liv för familjen Karlsson.
Sonen kommer får värma sin varma mjölk med honung på spisen istället, får se om han orkar göra det alls nu när det inte är att ställa in glaset i mikron bara - ja ja, om jag visar honom några gånger så kanske han klarar det själv sen. *fnissar då han säkert inte orkar bry sig längre*
Men men- det jag ville säga var i alla fall att mikron är SÅLD. Borta ur vår vardag. Detta hemmet är en mikrofri tillvaro! Heja Heja!!!
måndag 26 november 2012
Naturliga Hormoner
I går den 25 November var jag på en Hormonkurs i Växjö som hölls av Marianne Arnström. Hon är sambo med Kinesiologen som jag besökt och behandlats av.
Hon har under många många år forskat och läst på om våra hormoner och vad vi som kvinnor (ja, även män faktiskt) behöver för att må bättre- vilken slags balans som är optimal för våra kroppar.
Läkemedelsföretagen och läkarna har i åratal pumpat oss fulla med Östrogen. Jag och många av mina vänner "tål inte" denna behandling med p-piller, hormonbalansering mm. utan har fått klara oss med minipiller istället som har lägre doser av östrogen samt påverkar gulkroppen om jag fattade allt rätt.
Tyvärr är inget av dessa det som vår kropp behöver.
Vi behöver Progesteron - den NATURLIGA och nyttiga versionen, inte den syntetiska och farliga versionen. Med den naturliga kan många bli av med krämpor som värk, PMS, fibromyalgi, endometrios, infertilitet,, huvudvärk, migrän, trötthet - ja massa massa massa olika tillstånd!! Klart att jag med min kropp blev nyfiken och ville lära mig mer!!
Kursen är på ca 6 timmar och kostar 500 kr. Väl spenderade pengar om du frågar mig. Detta är en rejäl ögonöppnare! Marianne ska till våren ha kurser i bl. a. Västra Götaland och jag kommer peppa alla kvinnor jag känner till at gå på denna kurs. Jag tänker gå en till gång. Jag anser att detta är så viktig information att ta del av att det aldrig skadar att gå om kursen.
För att se om Marianne är i din stad till våren- kolla hennes hemsida här.
Hon ska vara i Borås och Ulricehamn vet jag- jag återkommer med pepptalk när det är dags :)
Jag slutade med mina minipiller efter mitt besök hos Kinesiologen i höstas. Nu efter 4-5 veckor har min ägglossning ännu inte kommit igång. Min kropp led av mkt pga östrogendominans i hormonhalterna. För att må som bäst ska vi kvinnor ha 300-500 ggr så mycket progesteron än östrogen i våra kroppar. Inte alls den bild vi kvinnor lever med idag!
Marianne Arnström och hennes Brian håller även kurser om mat, om mental balans mm för den som är intresserad. De håller till i Karlskrona och ja, jag har rest dit för mina besök hos honom. Det har det varit värt. Jag har blivit så hjälpt av de råd som han givit mig!
Under de senaste månaderna har även Edward och jag fått upp ögonen för allt skadligt omkring oss- ni har sett ni mig kollapsa i chock över alla farliga E-ämnen, eller hur jag delar länkar på Facebook om bra mat, dåliga effekter av Fluor mm. Marianne och Brian är av samma skola. VIlken lättnad det va att få träffa andra som också undviker parabener, krämer med gifter i, tvål, schampo och kroppsprodukter som går in genom huden och lagras i samt skadar våra kroppar... Likasinnade!! <3 p="p">
I somras beställde jag ekologiska schampon och balsam, fluorfri tandkräm, tvättlera mm.
Jag fördjupade mig i www.nopoo.se och tvättade håret med honung, bikarbonat, tvättlera mm
Jag intresserade mig för vad som skulle vara riskfritt och "rent" för min och familjens kroppar.
Mitt mål var att kunna klara sin kroppsvård på medel som jag lätt kunde ha hemma- naturliga produkter.
Jag har i över 15 år lidit av rosacea. Det är en hudåkomma. Igår fick jag höra att även denna åkomma kan försvinna när jag byter till det naturliga progestronet. Det är hormonell obalans som skapar denna hudåkomma! Sedan i somras/höstas har jag använt olja till att tvätta mig med, smörja mig med mm.
Mitt ansikte har hurrat av lycka- huden har blivit finare och klarare och jag har känt hur huden blivit jämnare i sina feta områden. Jag har inte alltid ett glanisgt fett ansikte utan ett matt, slätt ansikte... eller ja- tills jag slutade med mina p-piller :) NU är jag ett pizza-fejs igen. Jag ser fram emot att även detta löser sig när jag fått hem salvan med progesteronet.
Så till alla ni kvinnor där ute med massa dyra krämer och salvor och hormonell obalans och p-piller och PMS och andra problem... Håll utkik efter vårkurserna som Marianne håller här till våren. Jag kommer hålla er underrättade!!
Hon har under många många år forskat och läst på om våra hormoner och vad vi som kvinnor (ja, även män faktiskt) behöver för att må bättre- vilken slags balans som är optimal för våra kroppar.
Läkemedelsföretagen och läkarna har i åratal pumpat oss fulla med Östrogen. Jag och många av mina vänner "tål inte" denna behandling med p-piller, hormonbalansering mm. utan har fått klara oss med minipiller istället som har lägre doser av östrogen samt påverkar gulkroppen om jag fattade allt rätt.
Tyvärr är inget av dessa det som vår kropp behöver.
Vi behöver Progesteron - den NATURLIGA och nyttiga versionen, inte den syntetiska och farliga versionen. Med den naturliga kan många bli av med krämpor som värk, PMS, fibromyalgi, endometrios, infertilitet,, huvudvärk, migrän, trötthet - ja massa massa massa olika tillstånd!! Klart att jag med min kropp blev nyfiken och ville lära mig mer!!
Kursen är på ca 6 timmar och kostar 500 kr. Väl spenderade pengar om du frågar mig. Detta är en rejäl ögonöppnare! Marianne ska till våren ha kurser i bl. a. Västra Götaland och jag kommer peppa alla kvinnor jag känner till at gå på denna kurs. Jag tänker gå en till gång. Jag anser att detta är så viktig information att ta del av att det aldrig skadar att gå om kursen.
För att se om Marianne är i din stad till våren- kolla hennes hemsida här.
Hon ska vara i Borås och Ulricehamn vet jag- jag återkommer med pepptalk när det är dags :)
Jag slutade med mina minipiller efter mitt besök hos Kinesiologen i höstas. Nu efter 4-5 veckor har min ägglossning ännu inte kommit igång. Min kropp led av mkt pga östrogendominans i hormonhalterna. För att må som bäst ska vi kvinnor ha 300-500 ggr så mycket progesteron än östrogen i våra kroppar. Inte alls den bild vi kvinnor lever med idag!
Marianne Arnström och hennes Brian håller även kurser om mat, om mental balans mm för den som är intresserad. De håller till i Karlskrona och ja, jag har rest dit för mina besök hos honom. Det har det varit värt. Jag har blivit så hjälpt av de råd som han givit mig!
Under de senaste månaderna har även Edward och jag fått upp ögonen för allt skadligt omkring oss- ni har sett ni mig kollapsa i chock över alla farliga E-ämnen, eller hur jag delar länkar på Facebook om bra mat, dåliga effekter av Fluor mm. Marianne och Brian är av samma skola. VIlken lättnad det va att få träffa andra som också undviker parabener, krämer med gifter i, tvål, schampo och kroppsprodukter som går in genom huden och lagras i samt skadar våra kroppar... Likasinnade!! <3 p="p">
I somras beställde jag ekologiska schampon och balsam, fluorfri tandkräm, tvättlera mm.
Jag fördjupade mig i www.nopoo.se och tvättade håret med honung, bikarbonat, tvättlera mm
Jag intresserade mig för vad som skulle vara riskfritt och "rent" för min och familjens kroppar.
Mitt mål var att kunna klara sin kroppsvård på medel som jag lätt kunde ha hemma- naturliga produkter.
Jag har i över 15 år lidit av rosacea. Det är en hudåkomma. Igår fick jag höra att även denna åkomma kan försvinna när jag byter till det naturliga progestronet. Det är hormonell obalans som skapar denna hudåkomma! Sedan i somras/höstas har jag använt olja till att tvätta mig med, smörja mig med mm.
Mitt ansikte har hurrat av lycka- huden har blivit finare och klarare och jag har känt hur huden blivit jämnare i sina feta områden. Jag har inte alltid ett glanisgt fett ansikte utan ett matt, slätt ansikte... eller ja- tills jag slutade med mina p-piller :) NU är jag ett pizza-fejs igen. Jag ser fram emot att även detta löser sig när jag fått hem salvan med progesteronet.
Så till alla ni kvinnor där ute med massa dyra krämer och salvor och hormonell obalans och p-piller och PMS och andra problem... Håll utkik efter vårkurserna som Marianne håller här till våren. Jag kommer hålla er underrättade!!
lördag 10 november 2012
Felet löst
För en vecka sedan så fick jag äntligen tag på den där läkaren jag nämnde i ett tidigare blogginlägg. Han stod helt frågandes till att FK hade försökt få kontakt med honom. När jag nämnde att det skett helt elektroniskt så fick han hjälp av en kollega och då hittade de allt i deras "signeringsmapp"- en mapp som en läkare endast tittar in i en gång i månaden. kanske tom bara varannan månad...
Där låg det elektroniska brevet med dess alla påminnelser från FK och skvalpade.
Helt bestört över vad som hänt så löste vi en komplettering på bara någon minut över telefonen som han skickade tillbaka direkt till dem. Han lät mig till och med diktera lite :)
(Svenska är inte hans modersmål så det behövdes stöttning kan man säga)
Idag- en vecka efter hans insats så meddelar Fk att det godkänt min sjukskrivning och att jag kommer få ersättning.
Läkarens avdelningschef har varit i kontakt med mig och vi har pratat igenom hela ärendet och han medger att det varit stora brister i mitt fall, men detta med FK fri.skriver han läkaren helt ifrån eftersom han, som chefsläkare, inte heller visste om att de fick elektroniska brev från FK som hamnade i den "bortglömda" Signeringsmappen på deras datorer. Han skulle ta upp detta med ledningen och be att det antingen gick ut ordentligt med information eller att det istället lades i inboxen för email.
På reaktionen från Dr. Ingu så är jag helt säker på att de båda talar sanning.
Det pappersfria samhället stod i vägen för mig denna gången. Och otur. Som vanligt massiv otur.
Men nu fokuseras det på det glada och positiva.
Jag är sjukskriven "på riktigt"
Inte bara för att en läkare anser mig vara det, utan för att FK håller med.
Bara i Sverige, eller vad säger ni?
Där låg det elektroniska brevet med dess alla påminnelser från FK och skvalpade.
Helt bestört över vad som hänt så löste vi en komplettering på bara någon minut över telefonen som han skickade tillbaka direkt till dem. Han lät mig till och med diktera lite :)
(Svenska är inte hans modersmål så det behövdes stöttning kan man säga)
Idag- en vecka efter hans insats så meddelar Fk att det godkänt min sjukskrivning och att jag kommer få ersättning.
Läkarens avdelningschef har varit i kontakt med mig och vi har pratat igenom hela ärendet och han medger att det varit stora brister i mitt fall, men detta med FK fri.skriver han läkaren helt ifrån eftersom han, som chefsläkare, inte heller visste om att de fick elektroniska brev från FK som hamnade i den "bortglömda" Signeringsmappen på deras datorer. Han skulle ta upp detta med ledningen och be att det antingen gick ut ordentligt med information eller att det istället lades i inboxen för email.
På reaktionen från Dr. Ingu så är jag helt säker på att de båda talar sanning.
Det pappersfria samhället stod i vägen för mig denna gången. Och otur. Som vanligt massiv otur.
Men nu fokuseras det på det glada och positiva.
Jag är sjukskriven "på riktigt"
Inte bara för att en läkare anser mig vara det, utan för att FK håller med.
Bara i Sverige, eller vad säger ni?
torsdag 8 november 2012
Skrållan
Min dotter Astrid, hon är speciell.
Hon testar gärna världens olika utmaningar och allt hon har omkring sig är något att uppleva.
Idag när jag bytte hennes blöja som trollar hon tex fram en liten rund, grön och skimrande pärla från vem vet var och säger: "Titta mamma, pääla!" Som den engagerade moder jag är tittar jag upp en millisekund och fortsätter sedan med att fokusera på att torka bort sånt som man inte gärna vill ha kvar i rumpan längre stunder...
Då kommer barnet på en briljant idé! "Titta mamma, gömma den där..." och med dessa ord försvinner den vackra pärlan in i höger näsborre innan jag hinner förstå vad som ska ske. Jag ser pärlan försvinna in i näsborren och samtidigt som jag drar upp henne i sittandes med ett utdraget "Neeeeeeeeeeeej" från läpparna som ser hon till att plantera pärlan väl genom att sticka in ett finger och med detta säkra Omöjligheten för mig att pilla ut den. (Ja, jag vet- jag uppfinner nya ord- visst var det ett bra ord?)
Rätt så fort så inser det vackra lilla barnet att den vackra lilla pärlan inte tänker komma ut hur lätt som helst. Då infinner sig paniken. Och gråten. Under väldigt långa minutrar så håller vi på att med gemensamma krafter försöka få ut pärlan. Jag försöker få henne fräsa ut den, men alldeles för mycket luft tar sig förbi och fräsningen ger ingen effekt. Den sitter där den sitter. Den sitter fast.
Efter ca tio minuters förgäves kämpande så ringer jag vårdcentralen. Vår vårdcentral är privatägd och när de inte själva svarar i telefonen så kopplas man till "Medhelp"- ett typ 1177 som tar emot, förmedlar och ser till att du blir uppringd av din VC och får fram det du vill få fram till dem. Damen som tog emot vårt samtal försöker själv ringa på ett annat nummer in till vårdcentralen för att snabbt få kollat med en läkare om vi ska försöka pilla ut den där, eftersom jag anar den längst upp i näsan, eller om vi ska åka in direkt till Öron/Näsa/Hals och få henne nersövd och pilla ut den då. Jag i chock väntar på att hon ska komma tillbaka i luren... "sövas ner? Nej nej nej- sånt har vi inte kraft och ork till" tänker jag rätt så egoistiskt och när damen kommer tillbaka i luren så meddelar hon att inte hon heller fått svar från VC för de är grymt underbemannade där idag och det rätt körigt. Vi diskuterar om jag ska in till ÖNH-mottagningen direkt eller testa med att bara dimpa ner på VC och säga vad som hänt...
Vi bestämmer oss för det senare, hon poängterar att det är rätt bråttom, för skulle Astrid andas in kraftigt och pärlan dras bak mer så kan den hamna i lungan.... Behöver jag nämna att vi var på VC inom loppet av 4-5 minuter. Och då hann jag klä på barnet också :)
Väl där går det undan, vi tas emot, sköterskan springer och hämtar den enda läkaren på plats som har lunch. Vi sätter oss och väntar och jag ser att Astrid som gråtit rätt mycket och inte alls ville åka till doktorn snorar rätt kraftigt ur den andra näsborren. Eftersom tidigare försök till att fräsa ut den misslyckats pga att lyften tog sig förbi pärlan ser jag nu min chans...
Precis när läkaren kommer så får jag henne till att fräsa hårt medan jag håller för vänster näsborre och ut flyger en grön, skimrande vacker liten pärla som ett pistolskott!! Vad vi hurrade och var glada allihopa! Mest doktorn för han tycker det är så hemskt att behöva göra sådant här, hålla fast ett barn och försöka nå något som sitter långt upp i ett litet litet hål... nä han var svettig av bara tanken - så han klappade händerna och hurrade och hämtade stora leksakslådan så Astrid fick välja en leksak eftersom hon gjort allt jobb själv!!
Vilken grej!
Sådant händer bara när man har en nyfiken Astrid i huset.
Min egna lilla Skållan, fast i detta fallet så är väl Madickens 'Lisabeth ett bättra val ur Astrid Lindgrens skapelser?
Hon testar gärna världens olika utmaningar och allt hon har omkring sig är något att uppleva.
Idag när jag bytte hennes blöja som trollar hon tex fram en liten rund, grön och skimrande pärla från vem vet var och säger: "Titta mamma, pääla!" Som den engagerade moder jag är tittar jag upp en millisekund och fortsätter sedan med att fokusera på att torka bort sånt som man inte gärna vill ha kvar i rumpan längre stunder...
Då kommer barnet på en briljant idé! "Titta mamma, gömma den där..." och med dessa ord försvinner den vackra pärlan in i höger näsborre innan jag hinner förstå vad som ska ske. Jag ser pärlan försvinna in i näsborren och samtidigt som jag drar upp henne i sittandes med ett utdraget "Neeeeeeeeeeeej" från läpparna som ser hon till att plantera pärlan väl genom att sticka in ett finger och med detta säkra Omöjligheten för mig att pilla ut den. (Ja, jag vet- jag uppfinner nya ord- visst var det ett bra ord?)
Rätt så fort så inser det vackra lilla barnet att den vackra lilla pärlan inte tänker komma ut hur lätt som helst. Då infinner sig paniken. Och gråten. Under väldigt långa minutrar så håller vi på att med gemensamma krafter försöka få ut pärlan. Jag försöker få henne fräsa ut den, men alldeles för mycket luft tar sig förbi och fräsningen ger ingen effekt. Den sitter där den sitter. Den sitter fast.
Efter ca tio minuters förgäves kämpande så ringer jag vårdcentralen. Vår vårdcentral är privatägd och när de inte själva svarar i telefonen så kopplas man till "Medhelp"- ett typ 1177 som tar emot, förmedlar och ser till att du blir uppringd av din VC och får fram det du vill få fram till dem. Damen som tog emot vårt samtal försöker själv ringa på ett annat nummer in till vårdcentralen för att snabbt få kollat med en läkare om vi ska försöka pilla ut den där, eftersom jag anar den längst upp i näsan, eller om vi ska åka in direkt till Öron/Näsa/Hals och få henne nersövd och pilla ut den då. Jag i chock väntar på att hon ska komma tillbaka i luren... "sövas ner? Nej nej nej- sånt har vi inte kraft och ork till" tänker jag rätt så egoistiskt och när damen kommer tillbaka i luren så meddelar hon att inte hon heller fått svar från VC för de är grymt underbemannade där idag och det rätt körigt. Vi diskuterar om jag ska in till ÖNH-mottagningen direkt eller testa med att bara dimpa ner på VC och säga vad som hänt...
Vi bestämmer oss för det senare, hon poängterar att det är rätt bråttom, för skulle Astrid andas in kraftigt och pärlan dras bak mer så kan den hamna i lungan.... Behöver jag nämna att vi var på VC inom loppet av 4-5 minuter. Och då hann jag klä på barnet också :)
Väl där går det undan, vi tas emot, sköterskan springer och hämtar den enda läkaren på plats som har lunch. Vi sätter oss och väntar och jag ser att Astrid som gråtit rätt mycket och inte alls ville åka till doktorn snorar rätt kraftigt ur den andra näsborren. Eftersom tidigare försök till att fräsa ut den misslyckats pga att lyften tog sig förbi pärlan ser jag nu min chans...
Precis när läkaren kommer så får jag henne till att fräsa hårt medan jag håller för vänster näsborre och ut flyger en grön, skimrande vacker liten pärla som ett pistolskott!! Vad vi hurrade och var glada allihopa! Mest doktorn för han tycker det är så hemskt att behöva göra sådant här, hålla fast ett barn och försöka nå något som sitter långt upp i ett litet litet hål... nä han var svettig av bara tanken - så han klappade händerna och hurrade och hämtade stora leksakslådan så Astrid fick välja en leksak eftersom hon gjort allt jobb själv!!
Vilken grej!
Sådant händer bara när man har en nyfiken Astrid i huset.
fredag 2 november 2012
Jag vill bara skrika
Den 9 Juli i år blev jag inlagd på SÄS Ortopedmottagning efter ett besök på akuten med vad jag trodde var ett ryggskott som bara blev värre och värre. Det visade sig vara 2 och ett halvt (?) diskbråck långt ner i ländryggen. Dessa bråck klämde på nerver ner i bäckenet och vänster ben så att jag tappade känseln på låret och i underlivet. Jag blev inlagd för observation och skulle eventuellt skickas till Sahlgrenska för operation.
Jag ville inte opereras.
Efter 3 dagar på mottagningen kom vi fram till att det inte var fullt så illa att operation behövdes (tack tack- en lättnadens suck av mig) och jag förberedes på att bli hemskickad. En sjukgymnast lärde mig hur jag skulle gå och stödja mig på kryckorna för att minska trycket på diskarna i ryggen och jag fick även öva på att gå i trappor. Jag sjukskrevs av läkaren som gjorde ronden den dagen och skickades haltandes hem med lite recept på smärtlindring och så.
Standard för sjukskrivning med diskbråck är 3 veckor.
Det var det jag fått, men både läkare och sjukgymnast poängterade att detta skulle ta lång tid. Upp till 6 månader!! Men jag skulle ringa in till mottagningen så skulle läkaren förlänga min sjukskrivning- inget krångligt alls.
Jo, massa krångel visade det sig.
När jag ringde vid slutet av de tre veckorna så tog en sköterska emot mitt samtal och lovade vidarebefordra mina önskemål till läkaren. Det var semestertider så han bad mig vara tålmodig.
4 veckor senare hade jag ännu inte ngt läkarintyg och ringer igen. Denna sköterskan blir arg på läkaren och lovar ta tag i honom. Hon skämtar om att hon skriver en lapp med den arga pennan- alltså markerar allt hon skriver med neongult. Jag som är naiv tror nu att allt ska vara löst.
Efter två veckor till så ringer jag in igen och undrar vad som händer.
Denna sköterskan blir arg på MIG över att jag inte legat på mer. Varför har jag väntat så länge med att ringa? Ehhh- jo för att jag blev tillsagd att göra det!!
Hon lovar grumpet att också ta tag i detta och till sist så ringer det en en kvinna från rehab-avdelningen på sjukhuset och "Intervjuar mig". Hon meddelar att Doktorn är ledig just nu och inte kan nås, vi får avvakta tills han komme tillbaka och då ska vi lösa allt som har hänt.
Vid det här laget undrar FK vad som händer och varför jag inte skickar in alla papper mm.
I början på Oktober får jag hem mitt sjukintyg. Det ser skralt ut med kommentarer på det och jag hoppas att FK ska godkänna det ändå. Naivt av mig igen.
FK kontaktar läkaren och ber honom komplettera med uppgifter på typ alla punkterna. Han svarar inte. Det verkar vara hans grej- att inte svara och göra det man ska. De kontaktar honom igen och igen. Han svarar fortfarande inte. Den 1 Nov 2012 är han sista dag för att höra av sig, har inte skickat in något då så avböjs mitt ärende och jag får inte någon sjukpenning.
Igår den 1 Nov så hade han självklart inte hört av sig. Inte alls.
FK ringer mig och meddelar vad som hänt och ber mig försöka få honom att fylla i allt rätt för deras kontakter med honom är fruktlösa. Jag har till den 19 nov på mig.
Vi har hela tiden trott att det löser sig det här, självklart kommer vi få sjukersättning, jag är ju sjuk. jag har ju läkarintyg. Jag har ju rätt till sjukersättning!! Vi har därför levt av våra 1) besparingar, när dessa tog slut så gick vi över till 2) våra krediter på våra kort. Nu när våra krediter är slut så har vi börjat samla ihop vad vi har här hemma och ska sälja det. Just nu handöar det om mat. Att få ihop mat efter att alla fasta kostnader är betalda.
Är detta Sverige?
Ska man ens kunna falla emellan stolarna såhär pga en lat inkompetent läkare som inte sköter sitt jobb?
Doktorn heter Ingu Gudmundsen och jobbar på SÄS Ortopedmottagning/avdelning.
I mina ögon borde han prickas och inte få lov att ha patientansvar längre. Han har egenhändigt förstört våra liv just nu.
Jag vill bara skrika.
Istället gråter jag.
Hela tiden.
Jag ville inte opereras.
Efter 3 dagar på mottagningen kom vi fram till att det inte var fullt så illa att operation behövdes (tack tack- en lättnadens suck av mig) och jag förberedes på att bli hemskickad. En sjukgymnast lärde mig hur jag skulle gå och stödja mig på kryckorna för att minska trycket på diskarna i ryggen och jag fick även öva på att gå i trappor. Jag sjukskrevs av läkaren som gjorde ronden den dagen och skickades haltandes hem med lite recept på smärtlindring och så.
Standard för sjukskrivning med diskbråck är 3 veckor.
Det var det jag fått, men både läkare och sjukgymnast poängterade att detta skulle ta lång tid. Upp till 6 månader!! Men jag skulle ringa in till mottagningen så skulle läkaren förlänga min sjukskrivning- inget krångligt alls.
Jo, massa krångel visade det sig.
När jag ringde vid slutet av de tre veckorna så tog en sköterska emot mitt samtal och lovade vidarebefordra mina önskemål till läkaren. Det var semestertider så han bad mig vara tålmodig.
4 veckor senare hade jag ännu inte ngt läkarintyg och ringer igen. Denna sköterskan blir arg på läkaren och lovar ta tag i honom. Hon skämtar om att hon skriver en lapp med den arga pennan- alltså markerar allt hon skriver med neongult. Jag som är naiv tror nu att allt ska vara löst.
Efter två veckor till så ringer jag in igen och undrar vad som händer.
Denna sköterskan blir arg på MIG över att jag inte legat på mer. Varför har jag väntat så länge med att ringa? Ehhh- jo för att jag blev tillsagd att göra det!!
Hon lovar grumpet att också ta tag i detta och till sist så ringer det en en kvinna från rehab-avdelningen på sjukhuset och "Intervjuar mig". Hon meddelar att Doktorn är ledig just nu och inte kan nås, vi får avvakta tills han komme tillbaka och då ska vi lösa allt som har hänt.
Vid det här laget undrar FK vad som händer och varför jag inte skickar in alla papper mm.
I början på Oktober får jag hem mitt sjukintyg. Det ser skralt ut med kommentarer på det och jag hoppas att FK ska godkänna det ändå. Naivt av mig igen.
FK kontaktar läkaren och ber honom komplettera med uppgifter på typ alla punkterna. Han svarar inte. Det verkar vara hans grej- att inte svara och göra det man ska. De kontaktar honom igen och igen. Han svarar fortfarande inte. Den 1 Nov 2012 är han sista dag för att höra av sig, har inte skickat in något då så avböjs mitt ärende och jag får inte någon sjukpenning.
Igår den 1 Nov så hade han självklart inte hört av sig. Inte alls.
FK ringer mig och meddelar vad som hänt och ber mig försöka få honom att fylla i allt rätt för deras kontakter med honom är fruktlösa. Jag har till den 19 nov på mig.
Vi har hela tiden trott att det löser sig det här, självklart kommer vi få sjukersättning, jag är ju sjuk. jag har ju läkarintyg. Jag har ju rätt till sjukersättning!! Vi har därför levt av våra 1) besparingar, när dessa tog slut så gick vi över till 2) våra krediter på våra kort. Nu när våra krediter är slut så har vi börjat samla ihop vad vi har här hemma och ska sälja det. Just nu handöar det om mat. Att få ihop mat efter att alla fasta kostnader är betalda.
Är detta Sverige?
Ska man ens kunna falla emellan stolarna såhär pga en lat inkompetent läkare som inte sköter sitt jobb?
Doktorn heter Ingu Gudmundsen och jobbar på SÄS Ortopedmottagning/avdelning.
I mina ögon borde han prickas och inte få lov att ha patientansvar längre. Han har egenhändigt förstört våra liv just nu.
Jag vill bara skrika.
Istället gråter jag.
Hela tiden.
tisdag 16 oktober 2012
Kinesiologen
Den 5 Oktober hade min man bokat in ett besök hos en Kinesiolog nere i Karlskrona till mig. Jag hade ingen aning vad en kinesiolog gör och bestämde mig för att inte kolla upp i förväg, att komma dit utan någon förutfattad mening på något vis. Som att vara ett oskrivet blad.
Har ni varit hos en kinesiolog någon gång?
Jag kom dit och möttes av ett litet rum med en säng fylld av högar med stencilerade pappersark på, två stolar och ett skrivbord fullt av en massa massa små plastburkar med olika innehåll i. (som tex socker, vitlök, vete, gluten, laktos, smör, aminosyror, vitaminer, MSM mm)
Jag ser en lång förlängningssladd på golvet mellan stolarna- det ser ut som en tjock vit förlängningssladd - fast det fanns ingen kontaktdosa på den.
Jag slår mig ner i den ena stolen (fel stol, blir ombedd att byta) och så börjar denna man som talar med grov engelsk brytning förklara hur vi och allt i världen är uppbyggt av olika substanser och att vi alla måste följa naturens och universums lagar.
Naturlagarna.
Hur kemi fungerar mm.
Sen förklarade han hur obalans i våra egna kroppssytem skapar en symptom. Vi går då oftast till en läkare som ger oss något för att döva symptomen, men problematiken till symptomen ligger kvar utan att bli löst...
Sen börjar han gå igenom min ifyllda lapp med mina diagnoser, sjukdomar, symtomer mm och slås av häpnad, såklart. Oj oj oj så mycket problem jag hade sa han och tittade igenom och började samtidigt pilla hej vilt ibland alla sina små burkar på skrivbordet bredvid oss.
Han tar upp "förlängningssladden" och virar den några varv och ber mig hålla den mot mitt ben och samtidigt med andra handen hålla ihop lillfingret och tummen. Jag = ?? men gör vad han ber mig om. Han tar tag i mitt finger och drar i det. Sen sätter han en av de små burkarna i min hand som trycker igen den vita kraftiga sladden mot mitt ben och ber mig göra om proceduren med tummen & lillfingret- denna gången kan jag knappt hålla emot alls- mitt lillfinger har på något mystiskt sätt förvandlats välkokt spagetti!!
Jag protesterar när han lätt kan dra sär den från tummen och påpekar att jag inte fått ett bra grepp. Vill göra om helt enkelt. Det hade känts så konstigt i fingret när jag försökte få ihop dem- det hade inte riktigt lytt hjärnans signaler... typ.
Han tittar menande på mig och gör om det. Samma sak igen. Då fattar jag... Det beror på att jag håller en liten burk i "sladdhanden", det är den som påverkar det hela på något vis!
Han kluddar på ett papper och säger, "du har lågt blodsocker. Du har länge lidit av svängigt och ofta för lågt socker och du är känslig för svängningar. Det beror på att ditt kreps-system inte fungerar längre." Han börjar rita på ett papper om hur våra kroppar är gjorda till att förvandla kolhydrater till energi, men i en obalans så förstörs den mekanismen och till sist hamnar man där jag är: oförmögen att förvandla några kolhydrater till energi. Nästa steg som knackar på dörren är Diabetes 2. Jag var inte långt ifrån...
Han tar min lilla burk ur min hand och sätter tillbaka den på skrivbordet.
Texten på lyder: Sugar och jag ser strösockret tydligt nu...
Sen fortsätter liknande procedur med en MASSA burkar och med sladden tryckt på en massa olika ställen på kroppen och vissa fall blir mitt finger till spagetti och andra fall blir det en hulk och är über-starkt. Jag sitter mest förundrad och ser hur han kartlägger min problematik och hur allt han säger är så himla logiskt. Jag har kaliumbrist, jag har proteinbrist- det skapar mjölksyra mm i musklerna som är svaga och inte klarar påfrestning- detta i sin tur leder ofta till fibromyalgi. (OK, erkänner att jag kan blandta ihop allt han sa här så om jag vänt på det och det var magnesiumet som behövdes för detta så ber jag om ursäkt- jag minns inte allt i fotografiskt återkallbart minne...)
Det visar sig i alla fall att jag behöver kosttillskott maxiumum!!
Vasslepulver (protein), magnesium, krom, kalium, b-komplex, D3, MSM, Omega-3, Glukosamin... ok jag har typ 100 burkar jag köpt på hälsokosten nu och orkar inte se vilka mer det var... Dessutom ska jag äta 1/2 tsk gurkmeja per dag och även 1 tsk askorbinsyra. Allt är upplagt i ett Morgon/Kväll-schema och redan efter 1 dygn kände jag energi som inte fanns innan.
Nu efter snart en vecka är jag förundrad.
Men låt mig fortsätta lite om besöket...
När vi kollat upp allt jag hade brist på och blev bättre av med hjälp av "sladd/burk/finger-ryck-metoden" så visar det sig att dessa olika ämne representerar olika frekvenser som vi även har ur balans i kroppen och att man genom att lyssna på dessa frekvenser kan skynda på sin återhämtning.
Eftersom jag vid detta laget verkligen sett hur jag blev spagetti en sekund och hulken en annan så fortsatte jag att med hakan i knät låta mig utforska ännu ett nytt område - att sitta med en frekvensljuds-mackapär och hörlurar och lyssna på frekvenserna 1,7 1,6 1,4 och 1,2 i flera minuter var på varje frekvens. Man känner sig VÄLDIGT UFO när man med en typ 80-tals freestyle sitter i ett rum och lyssnar på olika pip i totalt 30 minuter. På frekvensmaskinen satt även en blå lampa. Om man tittade in iden så blev frekvensen förstärkt i kroppen (japp- jag tvingande honom att demonstrera detta och ja, det stämde) så jag använde mina långa minutrar till att leka med den informationen. Blundade, tittade in i lampan, tittade bort osv - allt för att testa vad som hände. Rätt flummigt- eller ja... kan något bli mer flummigt än allt detta?
Jag fick direktiv på vad jag skulle köpa för tillskott, jag fick strikta diet-föreskrifter; INGET socker, inget sött, ingen potatis, ingen pasta, ingen frukt, ingen alkohol eller kaffe. Jag skulle äta mer proteinrik kost och mer grönsaker. Jag fick äta blåbär och ett äpple om dagen, men äpplet hade krav på sig att ätas med kanel i så fall. Annars fick jag inte äta äpplet. (Gissa om jag njuter av kanel och äpple dagligen nu?)
Allt detta skulle hjälpa kroppen att ställa om sina skadade system, krepps-systemet kunde nollas och börja fungera igen, jag skulle bli av med mitt låga blodsocker och min nosning på diabetes 2 och min ämnesomsättning skulle börja fungera igen. Han bad mig väga mig, och sa att om jag gör allt rätt så kommer jag så småningom rasa i vikt tills jag når min idealvikt- då kommer jag "landa där".
Jag fick även en flaska med "frekvens-vatten" som jag skulle ta en tsk av varje dag.
Sen skickades jag iväg med min lista och min förbluffade min.
Vad hade egentligen hänt där inne?
Kommer jag kunna bli frisk nu?
Eftersom det var en massa kosttillskott så dröjde det 5 dagar innan allt var införskaffat, men frekvens-vattnet började jag med direkt. Min mage, eller ja, min matsmältningskanal har inte direkt fungerar de senaste... ehhhh.... 500 åren, och han sa att nu skulle det komma igång och bli bra igen. Sockret förstör så mycket i kroppen osv osv.... men eftersom jag haft problem med magen extrem länge så tänkte jag att "ja ja, om bara 10% av allt han sagt händer så blir jag lyckligare" och att min mage skulle bli bättre lät helt otroligt...
Redan innan jag fått alla mina vitaminer mm så hade magen reagerat enormt! På frekvens-vattnet!!!!
På det som jag faktiskt fnissade åt och tyckte var töntigt. Vadå? vatten som utsatts för "mina frekvenser"? Men jo, det kan jag meddela att jag som kanske lyckats går på toa och göra nr 2 endast några ggr/vecka fann mig plötsligt besöka toaletten extremt ofta. Jag som var van vid att få jobba hårt för att ens få ut något fann mig få uppleva hur det är att knappt kunna hålla mig kvar på toan av rushen!
Sånt som man endast upplever vid magsjuka om man heter Linda infann sig nu utan magsjukebieffekter utan bara tarmdans a la Eurodsico. Spännande!
Så för alla där ute som har tröttnat på västerländsk läkarkonst där man aldrig behandlar anledningen till symtomerna utan endast jobbar med att döva symtomerna... ett tips från mig är; leta upp en KINESIOLOG och tillåt dig själv vara öppen i sinnet och se vad för slags resultat det ger med sig.
För mig verkar det vara en grymt bra lösning på 12-15 års hemsk sjukdomsbild. Mina förhoppningar är höga, nu har det knappt gått en vecka bara men jag ser redan in i framtiden hur detta kommer hjälpa mig.
Min Kinesiolog håller till i Karlskrona och heter Brian... men jag tror nog att det finns fler på närmare håll om man bara letar :)
lördag 13 oktober 2012
Albin
I Tisdags fyllde Albin 9 år.
Det är alltså nio år sedan jag efter 2 dygn efter att vattnet gått fick komma in och bli igångsatt.
Det var alltså nio år sedan jag fick vänta ytterligare 18 timmar efter igångsättningen tills han med gemensamma krafter drog ut ur mig mig sugklocka.
Det är nio år sedan han lades i min famn och jag kände hur jag sakta domnade bort ju mindre blod som fanns kvar i min kropp. Han kissade på mig. Det är något av det sista jag minns innan allt blir kaotiskt och läkaren skrek hit och dit och jag rullades iväg med ilfart. Man kan säga att han kissade in revir direkt :D
Nio år.
Hur kan nästan ett helt decennium gå så fort?
Hur kan det vara så länge sedan när det känns som om det vara bara för 2-3 år sedan?
Min älskade Albin.
Min förstfödde.
Min enda son.
Han har en speciell plats i mitt hjärta precis om de andra två har. Varsin alldeles speciell plats i det där bultande modershjärtat.
Idag har vi haft kalas för honom, med lunch, tårta, kakor och bullar.
Han känner sig stor nu säger han. (Det kan bero på bullarna) Igår sa han att han önskade att han kunde känna att han växte och blev större för det smyger ju liksom på och är osynligt det där växandet.
Ett tag trodde han att det bara var på ens födelsedag som man växte :)
Exakt lika trodde Edward som liten.
Sådan far, sådan Son.
Nio år.
Hur kan det redan ha gått nio år?
Det är alltså nio år sedan jag efter 2 dygn efter att vattnet gått fick komma in och bli igångsatt.
Det var alltså nio år sedan jag fick vänta ytterligare 18 timmar efter igångsättningen tills han med gemensamma krafter drog ut ur mig mig sugklocka.
Det är nio år sedan han lades i min famn och jag kände hur jag sakta domnade bort ju mindre blod som fanns kvar i min kropp. Han kissade på mig. Det är något av det sista jag minns innan allt blir kaotiskt och läkaren skrek hit och dit och jag rullades iväg med ilfart. Man kan säga att han kissade in revir direkt :D
Nio år.
Hur kan nästan ett helt decennium gå så fort?
Hur kan det vara så länge sedan när det känns som om det vara bara för 2-3 år sedan?
Min älskade Albin.
Min förstfödde.
Min enda son.
Han har en speciell plats i mitt hjärta precis om de andra två har. Varsin alldeles speciell plats i det där bultande modershjärtat.
Idag har vi haft kalas för honom, med lunch, tårta, kakor och bullar.
Han känner sig stor nu säger han. (Det kan bero på bullarna) Igår sa han att han önskade att han kunde känna att han växte och blev större för det smyger ju liksom på och är osynligt det där växandet.
Ett tag trodde han att det bara var på ens födelsedag som man växte :)
Exakt lika trodde Edward som liten.
Sådan far, sådan Son.
Nio år.
Hur kan det redan ha gått nio år?
onsdag 10 oktober 2012
Uppdatering Voff-Voff
Nu är det bestämt, den 17 November kommer uppfödaren hit med vår hund!!!
Han landar i Sverige dagen innan och körs sedan till oss den 17onde.
Jag har fått reda att bonden bortanför oss har ett av de bättre hundfoderssorterna som sälj och görs i Sverige. Uppfödaren blev jätteglad över den möjligheten vi hade att handla direkt ifrån honom :)
Ingemars Foder. SÅ bra!
Jag kommer behöva införskaffa mat, matskålar, någon form av leksak och ett Flexi-koppel tills han kommer. Koppel och halsband får jag av uppfödaren. Jag är så nervös!!! Snart kommer han! Vår nya familjemedlem! Vi vet inte ens vad han heter, men något spanskt är det ju så klart :)
Så en tripp till Ullared skulle sitta bra nu.
*Längtar*
Han landar i Sverige dagen innan och körs sedan till oss den 17onde.
Jag har fått reda att bonden bortanför oss har ett av de bättre hundfoderssorterna som sälj och görs i Sverige. Uppfödaren blev jätteglad över den möjligheten vi hade att handla direkt ifrån honom :)
Ingemars Foder. SÅ bra!
Jag kommer behöva införskaffa mat, matskålar, någon form av leksak och ett Flexi-koppel tills han kommer. Koppel och halsband får jag av uppfödaren. Jag är så nervös!!! Snart kommer han! Vår nya familjemedlem! Vi vet inte ens vad han heter, men något spanskt är det ju så klart :)
Så en tripp till Ullared skulle sitta bra nu.
*Längtar*
tisdag 9 oktober 2012
Albin 9 år
För 9 år sedan låg jag på intensivvårdsavdelningen och Albin och Edward låg nere på BB.
KL 02:56 hade jag efter nästan tre dygns "förlossningsarbete" äntligen fött mitt första barn! Men det hade inte varit lätt, jag dog nästan på kuppen- men han var det vackraste jag sett, stor och söt.
Jag blev nerrullad till BB runt 10-11 tiden då de ansåg att jag va stabil, då fick jag hålla mitt underverk på riktigt. Inte bara en kort sekund efter en kaotisk förlossning. Nu kunde jag titta på honom, sniffa på honom, känna på honom. Lycka!
Lite blandade bilder- huller om buller, små korta glimtar ur Albins nioåriga liv :)
Albin är en speciell liten kille, han är till stor glädje för mig och han ger mig så mycket tillbaks. Han har en viss sorts kärlek i sitt hjärta, en speciell sorts sårbarhet, något som jag känner att jag som mor fått att förvalta och beskydda. Han är min älskade son som fyller mitt hjärta med stor glädje och kärlek.
KL 02:56 hade jag efter nästan tre dygns "förlossningsarbete" äntligen fött mitt första barn! Men det hade inte varit lätt, jag dog nästan på kuppen- men han var det vackraste jag sett, stor och söt.
Jag blev nerrullad till BB runt 10-11 tiden då de ansåg att jag va stabil, då fick jag hålla mitt underverk på riktigt. Inte bara en kort sekund efter en kaotisk förlossning. Nu kunde jag titta på honom, sniffa på honom, känna på honom. Lycka!
Lite blandade bilder- huller om buller, små korta glimtar ur Albins nioåriga liv :)
 |
| Albin & Jag busar med PhotBooth |
 |
| Liten kille lånar mammas dator (vinter 2005) |
 |
| Glad kille på Mölnbogård sommaren 2005 |
Albin är en speciell liten kille, han är till stor glädje för mig och han ger mig så mycket tillbaks. Han har en viss sorts kärlek i sitt hjärta, en speciell sorts sårbarhet, något som jag känner att jag som mor fått att förvalta och beskydda. Han är min älskade son som fyller mitt hjärta med stor glädje och kärlek.
 |
| Albin på sin lekmatta från Spanien. (jan 2004) |
 |
| En perfekt bild på vem denna spjuver till grabb är :) |
 |
| Ute på gården i Fornhöjden, njuter av sommaren och dess sol (2004) |
 |
| En av de många första bilderna tagna den 9-10 oktober på Södertälje Sjukhus |
 |
| Mitt älsklingstroll |
 |
| Mor och son på väg hem i höstsolen |
 |
| Han är så fin |
 |
| Albin våren 2005, Torekällberget, Södertälje |
 |
| Trädklättrande Englandsgrabb |
 |
| Albin och lillasyster Alice på stranden i fjällen. |
 |
| Efter att ha varit nergrävd i sanden ser man ut såhär :) |
 |
| Lill-klimpen våren 2008 |
 |
| Något som är Albin i ett nötskal är ketchup-rester i ansiktet |
torsdag 4 oktober 2012
Sommarstugan...
I helgen ska vi åka till sommarstugan.
Det var länge sedan vi var där och det behövs ett mysigt höstbesök framför kakelugnar för att det ska bli höst på riktigt. Så är det. Det blir inte "höst" förrän vi invigt hösten i Emmaboda :D
Så i kväll åker vi dit. Bara så ni vet- nu är det höst!
Jag längtar efter sängen vi har där, den är skön och bra för min stackars ömma kropp.
Jag längtar efter att sitta framför kakelugnen.
Att få titta in i brasan och låta eldens värme få mig att andas lugnare...
Det finns ett speciellt lugn som kommer över en när man är där.
Jo det finns ingen dusch, och nej, toaletten är inte fastskruvad av den enkla anledningen att vi inte lagt in golv på toaletten ännu... men när vi köpte huset så fanns det varken rinnande vatten eller ens en toalett- det fanns ett utedass. Som grannarna kunde se när man gick till...
Vårt lilla Emmaboda-hus är så mysigt. Så skönt att åka till.
Så fint.
Det var länge sedan vi var där och det behövs ett mysigt höstbesök framför kakelugnar för att det ska bli höst på riktigt. Så är det. Det blir inte "höst" förrän vi invigt hösten i Emmaboda :D
Så i kväll åker vi dit. Bara så ni vet- nu är det höst!
Jag längtar efter sängen vi har där, den är skön och bra för min stackars ömma kropp.
Jag längtar efter att sitta framför kakelugnen.
Att få titta in i brasan och låta eldens värme få mig att andas lugnare...
Det finns ett speciellt lugn som kommer över en när man är där.
Jo det finns ingen dusch, och nej, toaletten är inte fastskruvad av den enkla anledningen att vi inte lagt in golv på toaletten ännu... men när vi köpte huset så fanns det varken rinnande vatten eller ens en toalett- det fanns ett utedass. Som grannarna kunde se när man gick till...
Vårt lilla Emmaboda-hus är så mysigt. Så skönt att åka till.
Så fint.
 |
| Emmaboda-stugan 2010 med ny klädsel :) |
Det är en gammal timmerstuga från mitten av 1800-talet och förrförra sommaren så klädde Edward om huset i ny panel. Det blev så fint. Han rev den ruttna farstubron och det ser så fint ut nu när vi även tagit bort den ena av de två ytterdörrarna som fanns. Jag serf ram emot när ett nytt räcke är byggt och vi kan "inreda" bron på ett inbjudande sätt.
Jag har försökt att hitta bilder på när dörren till vänster är borttagen, men jag hittar dem inte. Klurigt.
Återkommer när jag hittat :)
Njut av helgen som kommer nu- Generalkonferens - Höstmys - Gott te - Tända ljus & brasor...
Ha det så bra!!
Voff-Voff
I slutet på Oktober (hoppas vi) så kommer uppfödaren Ramita de Palma tillsammans med en annan uppfödare ifrån Skåne att direktimportera en Perro de agua de Espanol ifrån just Spanien.
Det är en hanhund som är ca 3 år och som ska användas till avel här i Sverige.
Vi har varit tilltänkta som fodervärdar till en valp ifrån Ramita de Palma ett bra tag nu och istället öfr att få en lite tikvalp till våren så ser det just nu ut som vi kommer få denna hanhund istället.
Han är svart, bra mentalitet och från en uppfödare i södra Spanien.
De enda bilderna vi fått är dessa:
Det är en hanhund som är ca 3 år och som ska användas till avel här i Sverige.
Vi har varit tilltänkta som fodervärdar till en valp ifrån Ramita de Palma ett bra tag nu och istället öfr att få en lite tikvalp till våren så ser det just nu ut som vi kommer få denna hanhund istället.
Han är svart, bra mentalitet och från en uppfödare i södra Spanien.
De enda bilderna vi fått är dessa:
Visst är han fin?
Vi vet inte riktigt när han kommer och vi vet inte ens vad han heter, men vi är riktigt peppade och hoppas att allt byråkratiskt ska lösa sig och att han kommer snart! Jag undrar hur denna renklippta hund från 40°c värme kommer uppleva den svenska hösten och vintern? Pälsen får växa ut så han klarar vintern :) Håll tummarna med oss nu att allt löser sig till det bästa!
Ny Blogg på G
Jag lyckades hitta hur jag skulle lägga till en till blogg- he he he... Så nu håller jag på och lägger en grund så att det finns något där när man väl klickar sig fram till den. Jag har gjort en introduktion på vilka vi är i vår familj och varför jag håller på med hemförråd. Det är allt. När jag kommit på några "nyttiga" inlägg till så kommer jag dela med mig om vad bloggen heter och hur ni kan hitta den.
Jag hoppas att den kommer vara en inspiration till andra som kämpar med att få ihop till ett hemförråd och för de som vill men inte vet riktigt hur det ska göras osv.
Jag kommer ge tips på saker som jag testat, lite recept, förvaring, osv osv.
Jag ser fram emot att få dela med mig av den om ett tag!! Det kommer vara så kul. Det skulle vara riktigt finemang om det kunde fyllas på med tips och idéer från er med.
Kram
// Linda
Jag kommer ge tips på saker som jag testat, lite recept, förvaring, osv osv.
Jag ser fram emot att få dela med mig av den om ett tag!! Det kommer vara så kul. Det skulle vara riktigt finemang om det kunde fyllas på med tips och idéer från er med.
Kram
// Linda
onsdag 3 oktober 2012
Nyvaken och mör
Ligger i min säng, med Astrid bredvid mig i sängen. Hon vill också skriva på datorn, så hon lägger sig halvt över mig för att skymma min sikt. Detta ljuvliga lilla troll <3 p="p">Hon vill göra allt som jag gör.
Snart måste jag gå upp, för jag är på gränsen mellan "koma" och en halvtaskig dag om man räknar med vad kroppen säger. Om jag ligger kvar så kommer koman komma helt garanterat. Ibland har jag inget direkt val, det går inte göra annat än att bara ligga kvar. Idag är en sån dag då det känns som att jag än så länge har ett val. Hoppas jag. Jag tänker i alla fall ta mig upp och "give it a go"
Med Vänlig Hälsning
Hon som inte växt upp med dator och dataspel och annan teknisk språngbräda till detta 2000-tal :D
Snart måste jag gå upp, för jag är på gränsen mellan "koma" och en halvtaskig dag om man räknar med vad kroppen säger. Om jag ligger kvar så kommer koman komma helt garanterat. Ibland har jag inget direkt val, det går inte göra annat än att bara ligga kvar. Idag är en sån dag då det känns som att jag än så länge har ett val. Hoppas jag. Jag tänker i alla fall ta mig upp och "give it a go"
Men, jag vill förbereda lite för att jag kommer lite från och med nu göra en massa inlägg om hur man bygger upp sitt hemförråd. Som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (jag vet, det är ett väldigt långt namn) så uppmanas vi som medlemmar att ha en bra grund för att klara sig på i våra skafferier och matkällare. Det handlar om at ha ett skyddsnät utifall något oväntat inträffar som tex man blir av med jobbet och hamnar i en skarv då de få slantar man har läggs på hyra mm för att man ska säkerställa sitt boende. Då är det bra om det finns bra med mat hemma som en grund att överleva på. Eller om man blir sjuk en lång tid och Försäkringskassan tar 100 år på sig att ens överväga om farbror Doktorn har rätt i att du inte är arbetsför. Då är det rätt bra att ha en bra grund att överleva på... Eller, om elen går och är borta i 12 dygn- vad behöver man då? Klarar man sig? Det är bra att ha förutsett ens behov vid sådana tillfällen.
Min familjs fokus under åren har gått upp och ner som Balder gällande detta med att få iordning ett bra Hemförråd. Jag tänkte dela med mig av knep, tips, tankar och sånt här. Det kanske kan hjälpa någon annan att komma igång, att se att det inte är så jättekrångligt som det först verkar.
Så håll i er, snart kommer jag överösa er med allt vad jag tänker och gör angående detta.
Först hade jag tänkt starta en till blogg med bara sådana inlägg, men jag försökte--- jag är så oteknisk som det går när det gäller sånt här med datorer helt enkelt. Vi kan konstatera att det eventuellt i framtiden kan läggas över till en separat blogg men just nu lägger jag upp det här :)
Med Vänlig Hälsning
Hon som inte växt upp med dator och dataspel och annan teknisk språngbräda till detta 2000-tal :D
I mina tankar
Jag har nu försummat denna sida, så som jag försummat allt som har inneburit tänkande, ansträngning och krav i högre grad under en lång period nu, men jag börjar få tillbaka en längtan till att skriva av mig- att formulera känslor och tankar och få se dem på en skärm. Det hjälper mig att organisera upp mig själv när jag kan göra så.
Den här sommaren har varit svängig som en bergodalbana. I våras fick jag en liten blödning i hjärnan och blev sängliggades pga totalt misslyckade försök till att ta ryggmärgsprov på mig. Efter punkterad ryggmärg inte bara på ett ställe utan upprepade gånger mellan 4 olika kotor så svimmade jag nästan och detta lilla ingrepp gjorde mig sängbunden i 2-3 veckor. Men så kom sommaren och ljuset och viljan att kämpa igen- i små knaggliga ryck tog jag tag i saker och ting. (För det mesta involverar detta Edward eftersom han utför mina idéer - bästa mannen ever!)
Pang Boom Brak så hade jag ett eget designat trädgårdsland av pallar- som vi byggde själva efter de mått som passade oss och vår odlingsnivå. Dessutom skapade han ett sandparadis för Astrid (men även de andra gobitarna leker där) En egen sandlåda på tomten och sommarleken är räddad!!
Den här sommaren har varit svängig som en bergodalbana. I våras fick jag en liten blödning i hjärnan och blev sängliggades pga totalt misslyckade försök till att ta ryggmärgsprov på mig. Efter punkterad ryggmärg inte bara på ett ställe utan upprepade gånger mellan 4 olika kotor så svimmade jag nästan och detta lilla ingrepp gjorde mig sängbunden i 2-3 veckor. Men så kom sommaren och ljuset och viljan att kämpa igen- i små knaggliga ryck tog jag tag i saker och ting. (För det mesta involverar detta Edward eftersom han utför mina idéer - bästa mannen ever!)
Pang Boom Brak så hade jag ett eget designat trädgårdsland av pallar- som vi byggde själva efter de mått som passade oss och vår odlingsnivå. Dessutom skapade han ett sandparadis för Astrid (men även de andra gobitarna leker där) En egen sandlåda på tomten och sommarleken är räddad!!
Mamma Linda fick ju egna boxar att leka och gräva i
Här växer det vackert blommande gräslök, rabarber och i mitt börjar sockerärtorna klättra
Ruccola, plocksallad och meeeer Sockerärtor
En liten "finbild" från min vackraste del av trädgården
6 boxar, 3 höga, 3 låga. Vi har jordgubbar i två av de lägre, sedan sallad och så i den sista låga. I de högre har vi odlat potatis. Jag tog 8 st vanliga potatisar från en påse vi köpt i affären- de hade börjat växa ut sådana där små rötter... så jag tänkte att jag testar och så får vi se hur glade de blir av att hamna i jord igen... Vi fick totalt 4-5 kg på de 8 potatisarna. Det kan man väl kalla en bra vinst va?
I den mittersta höga har jag sått morötter (gick inget vidare) rädisor (superbra och fina har vi fått) sallad som vi fortfarande nu i Oktober går ut och plockar in till middagen och blandade löksorter. Allt utom morötterna gav väldigt bra skörd :)
den här sommaren har jag trots alla fysiska hinder på vägen ändå kunnat lära känna min trädgård, vi har blivit vänner, den har tagit form. Jag har också fått upp ögonen för vad jag vill ha i min trädgård... Det är inte lite grejer vill jag lova.
ÖnskeLista
Aroniabuskar (5st)
Hallon
Plommonträd
Päronträd
Ett till äppleträd
Fläder, gärna 2
Röda Vinbär
Svarta Vinbär
Vita vinbär
Blåbär
BJÖRNBÄR
Kan även tänka mig ett körsbärsträd med söta körsbär på
Humle
Så nu är det bara att komma hit och glädja mig med vackra och nyttiga buskar- hahaha
Jag har fått upp ögonen för ekologiskt och för "rena" produkter. Jag har blivit intresserad av örter, vilka saker som är bra för oss som finns gratis runt omkring oss i naturen.
(granskott- nyttigt te, hagtornbär-hjärtat, nässlor, björk, aronia, älgört/älggräs, )
Det finns så mycket jag vill lära mig.
Jag kanske ska läsa till dietist?
Ja tankarna rumlar runt i huvudet, jag hoppar från trädgård, till öret till utbildning, samtidigt som jag hela tiden komemr tillbaka tankar på mina barn, min man och vår snart blivande hund.....
And with that BOMBSHELL I say goodnight!
onsdag 25 april 2012
I skuggan av mig
Livet.
Visst är det fullt av glädje, sorg, smärta och annat som väcker känslor.
Visst är det OK att ha en blandning av dessa för att livet ska vara rikt, jämt och inte bara stå på ett ben. Vi behöver motsatserna för att förstå livet på ett bättre sätt, vi behöver bredden för att verkligen leva och uppskatta det vi har.
Jag vet detta och har levt med denna filosofi under många år, men nu saknar jag distans. Jag är för uppslukad av smärtan. Förblindad av att alltid ha ont ont ont. Jag börjar tappa greppet om livet, om verklighetens formel och om det som ger mig glädje. Jag vill bara kura ihop mig i skyddande fosterställning och blunda. Låtsas att jag drömmer en mardröm. Att livet egentligen är ljust, lekande och vackert fyllt av styrka och kraft där jag dansar fram över ängarna.
Min kropp bedrar mig med att vara svag, trasig och smärtfylld. Den sviker mig med att aldrig klara det som jag vill och som jag, kvinnan inne i kroppen tycker att jag borde klara och göra! Mitt riktiga jag är starkare och kraftfullare än denna kropp jag har fått. Det är ett tufft liv, att leva i skuggan av ens sanna jag.
Jag vill vara den jag är, inte någon skugga. Jag vill vara den starka, glada och livfulla kvinna jag egentligen är, inte en dov och trasig skugga av henne. Så mycket jag vill, men inte klarar av.
Är det OK om jag skriker mig hes i frustration just nu?
Visst är det fullt av glädje, sorg, smärta och annat som väcker känslor.
Visst är det OK att ha en blandning av dessa för att livet ska vara rikt, jämt och inte bara stå på ett ben. Vi behöver motsatserna för att förstå livet på ett bättre sätt, vi behöver bredden för att verkligen leva och uppskatta det vi har.
Jag vet detta och har levt med denna filosofi under många år, men nu saknar jag distans. Jag är för uppslukad av smärtan. Förblindad av att alltid ha ont ont ont. Jag börjar tappa greppet om livet, om verklighetens formel och om det som ger mig glädje. Jag vill bara kura ihop mig i skyddande fosterställning och blunda. Låtsas att jag drömmer en mardröm. Att livet egentligen är ljust, lekande och vackert fyllt av styrka och kraft där jag dansar fram över ängarna.
Min kropp bedrar mig med att vara svag, trasig och smärtfylld. Den sviker mig med att aldrig klara det som jag vill och som jag, kvinnan inne i kroppen tycker att jag borde klara och göra! Mitt riktiga jag är starkare och kraftfullare än denna kropp jag har fått. Det är ett tufft liv, att leva i skuggan av ens sanna jag.
Jag vill vara den jag är, inte någon skugga. Jag vill vara den starka, glada och livfulla kvinna jag egentligen är, inte en dov och trasig skugga av henne. Så mycket jag vill, men inte klarar av.
Är det OK om jag skriker mig hes i frustration just nu?
måndag 9 april 2012
Skräckens Minuter
Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har inte varit i tillstånd till att skriva, men igår hände något som gjorde mig alldeles kall inombords. Min dotter Astrid, som fyller 2 år om en månad ungefär, skakade om modershjärtat i bröstkorgen för mig.
Jag pratade i telefon med min mor, jag hörde att Astrid var uppe på övervåningen och lekte med vår gamla synth. Efter ca 20 minuters samtal ser jag att ytterdörren står och slår i vinden. Jag letade igenom huset, rum för rum, synthen stod på på högsta volym och spelade en melodi som finns inprogrammerad - Astrid var inte vid den. Hon var ingenstans. Och hunden vi passar denna veckan var också borta.
Jag rusar ut för att se om de är i trädgården och upptäcker att Alice och Albin leker uppe på berget. Jag ropar till dem och frågar om de sett Astrid och/eller hunden. Nej, de hade de inte och nu börjar skräcken växa, min hjärna hinner måla upp hur många skräckscenarier som helst. Jag rusar tillbaka in för att sätt apå mig skor och jacka och ge mig ut på jakt efter mitt försvunna barn.
Inom mig ber jag så där hjälplöst som bara en förälder kan göra när de ber för sina barn- jag ber om vägledning till att veta vart jag ska gå. När jag var inne och satte på skorna så kom hunden tillbaka så nu hade jag henne vid min sida. När jag bett klart börjar springa och när jag har 3 olika vägar att välja mellan så känner jag starkast för en av dem- när jag valt så sätter hunden av i vild "galopp" och hoppet väcks inom mig. Jag inser att hunden vet vart Astrid är.
Vi springer där, jag med hjärtat full av skräck och böner, jag ropar och ropar och plötsligt så ser jag henne!! Min lilla skrutta, i t-shirt, strump-byxor och tyllkjol. Hon går och gråter och när hon hör mig röst så vänder hon tillbaka och kommer rusande till mig. Hennes läppar är helt blålila och hon är superkall hela hon. Hon hade irrat runt på andra sidan berget vid vårt hus i nästan 20 minuter sa en tant som precis hade tänkt gå ut och ta in henne till sig.
Med Astrid i min famn innanför jackan går jag tillbaka hem till oss - nu med hjärtat fullt av tacksamhet för bönens kraft och andens vägledning. Och för hunden som hade varit med Astrid hela tiden ända tills hon ansåg att hon hade gått för långt bort ifrån vårt hem och kom hem för att visa oss att Astrid var på villovägar...
Astrid är så kall, så rädd och hon klamrar sig fast vid mig och suger åt sig värmen från min kropp.
Hon fick bada när vi kom hem, så hon fick upp värmen igen.... och jag har nu låst dörren och har koll på att den är låst hela tiden så hon inte kan smita igen - min lilla Skrållan från Saltkråkan.
Jag pratade i telefon med min mor, jag hörde att Astrid var uppe på övervåningen och lekte med vår gamla synth. Efter ca 20 minuters samtal ser jag att ytterdörren står och slår i vinden. Jag letade igenom huset, rum för rum, synthen stod på på högsta volym och spelade en melodi som finns inprogrammerad - Astrid var inte vid den. Hon var ingenstans. Och hunden vi passar denna veckan var också borta.
Jag rusar ut för att se om de är i trädgården och upptäcker att Alice och Albin leker uppe på berget. Jag ropar till dem och frågar om de sett Astrid och/eller hunden. Nej, de hade de inte och nu börjar skräcken växa, min hjärna hinner måla upp hur många skräckscenarier som helst. Jag rusar tillbaka in för att sätt apå mig skor och jacka och ge mig ut på jakt efter mitt försvunna barn.
Inom mig ber jag så där hjälplöst som bara en förälder kan göra när de ber för sina barn- jag ber om vägledning till att veta vart jag ska gå. När jag var inne och satte på skorna så kom hunden tillbaka så nu hade jag henne vid min sida. När jag bett klart börjar springa och när jag har 3 olika vägar att välja mellan så känner jag starkast för en av dem- när jag valt så sätter hunden av i vild "galopp" och hoppet väcks inom mig. Jag inser att hunden vet vart Astrid är.
Vi springer där, jag med hjärtat full av skräck och böner, jag ropar och ropar och plötsligt så ser jag henne!! Min lilla skrutta, i t-shirt, strump-byxor och tyllkjol. Hon går och gråter och när hon hör mig röst så vänder hon tillbaka och kommer rusande till mig. Hennes läppar är helt blålila och hon är superkall hela hon. Hon hade irrat runt på andra sidan berget vid vårt hus i nästan 20 minuter sa en tant som precis hade tänkt gå ut och ta in henne till sig.
Med Astrid i min famn innanför jackan går jag tillbaka hem till oss - nu med hjärtat fullt av tacksamhet för bönens kraft och andens vägledning. Och för hunden som hade varit med Astrid hela tiden ända tills hon ansåg att hon hade gått för långt bort ifrån vårt hem och kom hem för att visa oss att Astrid var på villovägar...
Astrid är så kall, så rädd och hon klamrar sig fast vid mig och suger åt sig värmen från min kropp.
Hon fick bada när vi kom hem, så hon fick upp värmen igen.... och jag har nu låst dörren och har koll på att den är låst hela tiden så hon inte kan smita igen - min lilla Skrållan från Saltkråkan.
måndag 12 mars 2012
torsdag 19 januari 2012
orkeslös
Ja, jag har massor av tankar och jag vill egentligen kunna sätta dom i pränt, svart på vitt... Men jag har även noll procent i ork. Ingen ork alls. I tisdags så var Alice inne på sjukhuset för ännu en nedsövning med MR. Det var så kallt på sjukhuset så jag frös och huttrade heeela dagen. Från 8:30 till nästan 18. Frös frös frös.
Vad händer när jag blir kall och fryser... Jag får ondare, och blir helt utslagen. Där är jag nu, fast idag är det bättre än igår. Igår kunde jag knappt röra mig och var i dvala i stort sett hela dag.
Edward föreslog en tur till solariet i går kväll så att jag kunde få värma upp mig ända in på djupet. Så sagt och gjort- jag blev körd till solariet (klarade inte köra själv) och låg 28 heta minuter i ett av de sämre solarierna- jag ville ha lång tid där inne så jag blev varm- mer än vad jag ville ha effektivitet med att få solbränna :) Det var skönt!!!
Vid ett samtal med kusinen nämnde hon någonting som hette Infraröd Bastu. Jag VILL så så så gärna prova detta. Jag kollade upp på nätet och man kan installera en egen infraröd i sitt egna hem. Det finns stora dyra men om man bara vill ha en liten så kan man köpa dessa för ca 12-13000 kr. Jag tror vi ska skaffa en sådan och ha i källaren. Det ska vara superbra för oss med värk, det stod till och med nämnt att fibromyalgi-patienter mådde bra av basta ca 3 ggr per vecka i sådan bastu. Bea vet ett ställe i Malmö som har det. Ska ju dit om några helger... Är rätt så sugen på att testa det då. Kanske kan skippa något annat som vi ska göra?? Vill så gärna testa och se om det är bra och om det kan vara något att skaffa hit till oss!
Nu ska jag försöka bli såpass pigg att jag kanske orkar tvätta en maskin tvätt... Urk
Ork ork ork... orkar inte
Vad händer när jag blir kall och fryser... Jag får ondare, och blir helt utslagen. Där är jag nu, fast idag är det bättre än igår. Igår kunde jag knappt röra mig och var i dvala i stort sett hela dag.
Edward föreslog en tur till solariet i går kväll så att jag kunde få värma upp mig ända in på djupet. Så sagt och gjort- jag blev körd till solariet (klarade inte köra själv) och låg 28 heta minuter i ett av de sämre solarierna- jag ville ha lång tid där inne så jag blev varm- mer än vad jag ville ha effektivitet med att få solbränna :) Det var skönt!!!
Vid ett samtal med kusinen nämnde hon någonting som hette Infraröd Bastu. Jag VILL så så så gärna prova detta. Jag kollade upp på nätet och man kan installera en egen infraröd i sitt egna hem. Det finns stora dyra men om man bara vill ha en liten så kan man köpa dessa för ca 12-13000 kr. Jag tror vi ska skaffa en sådan och ha i källaren. Det ska vara superbra för oss med värk, det stod till och med nämnt att fibromyalgi-patienter mådde bra av basta ca 3 ggr per vecka i sådan bastu. Bea vet ett ställe i Malmö som har det. Ska ju dit om några helger... Är rätt så sugen på att testa det då. Kanske kan skippa något annat som vi ska göra?? Vill så gärna testa och se om det är bra och om det kan vara något att skaffa hit till oss!
Nu ska jag försöka bli såpass pigg att jag kanske orkar tvätta en maskin tvätt... Urk
Ork ork ork... orkar inte
onsdag 4 januari 2012
17 och 19 januari
Den 17 Januari ska Alice sövas ner för ännu en MR-röntgen. VAD dom ska röntga då har dom glömt berätta för oss. Jag blir lite tokig på informationen snart, men jag får väl gorma lite om att JAG som förälder vill veta vad de gör med mitt barn och varför... En självklarhet för mig men tydligen inte för svensk sjukvård.
Den 19 januari ska vi träffa den nya läkaren. Jag måste nog skriva ner punkter om vad jag vill ha svar på, vad jag vill ta upp och sånt för annars kommer jag bara sitta där helt hjärndöd och glömma allt- som jag brukar.... Suck!
Nästnästa vecka blir fullmatad med aktiviteter.
Vad som känns kul är dock att Alice och jag ska gå på Disney on Ice fredagen den 13 Januari. Så innan den jobbiga veckan så får vi en go inledning på den helgen. Hoppas hon kommer gilla det!!!
Nu orkar jag nog inte skriva mer... känner mig lite "off" just nu.
Den 19 januari ska vi träffa den nya läkaren. Jag måste nog skriva ner punkter om vad jag vill ha svar på, vad jag vill ta upp och sånt för annars kommer jag bara sitta där helt hjärndöd och glömma allt- som jag brukar.... Suck!
Nästnästa vecka blir fullmatad med aktiviteter.
Vad som känns kul är dock att Alice och jag ska gå på Disney on Ice fredagen den 13 Januari. Så innan den jobbiga veckan så får vi en go inledning på den helgen. Hoppas hon kommer gilla det!!!
Nu orkar jag nog inte skriva mer... känner mig lite "off" just nu.
Vart tog Dec vägen?
Livet, det där livet vi lever... det pulsar på, det snurrar runt, spinner snabbt och lämnar dagar bakom sig man knappt hinner med att minnas. Det går så fort nu. December slukades upp i et jagande av klara av att jobba, ta hand om familjen, sitta på sjukhus med en dotter helt ur fas och vips så var det 2012. Vart tog december vägen?
Jag känner mig fastklämd i en fälla- den ena delen av mig mår dåligt, har ont ont ont och orkar ingenting. Den delen börjar också närma sig en depression tror jag. Smärtan, stressen och livet tar ut sin tullavgift på mig, mer än vad jag har att betala är jag rädd.
Den andra delen är stark, kämparglöd och vägrar ge upp. Men det är inte lika ofta den delen orkar visa sig. Min realitet är att min familj behöver mig, och att jag inte borde jobba alls nu när familjen har det så tufft. Att jag borde lägga all min fjuttiga energi på det som jag bryr mig mest om här i livet istället för att lägga den på ett jobb som just nu äter upp mig och som sliter mer än vad jag trodde det skulle göra på min kropp.
Jag är kluven. Den där ekonomiska pressen man har i livet för att allt ska gå ihop... Den försvinner ju inte bara för att min familj behöver ha mig hemma. Eller hur? Så jag vill så gärna ha tro på at det kommer lösa sig, att jag kan ta det där hoppet rakt ut i intet och bli fångad av trygga armar. Jag är inte så bra på det där med att inte ha kontroll på läget. Inte min grej. Det verkar som om det som inte är min grej kommer testas nu för jag känner mer och mer att jag behöver göra just det: släppa kontrollbehovet och bara skutta rakt ut!
Jag tar sats. Jag laddar. Jag vet att jag kommer behöva hitta en lösning som passar oss som familj snart. Jag kan inte fortsätta som nu. Jag måste hoppa. Jag måste helt enkelt göra det rätta valet oavsett vad konsekvensen av det blir. För barnens skull. För Edwards skull. För min skull. För oss.
Ja, vart tog December vägen? Vem äter upp all tid? All dyrbar tid. Vart tog 2011 vägen kanske passar bättre. Året då Linda jobbade ihjäl sig och knappt såg sin familj. Det är vad som hände.
2012 ska bli familjens år. Det måste vara så. Med Alice så sjuk som hon är och alla turer in och ut på sjukhuset så funkar det inte att jag sliter som jag gör med att få ihop sömn till att klara av alla jobbpass. Jag jobbar med att ta hand om ett sjukt barn när mitt egna barn behöver mig, vilken paradoxal situation! Min plats är med MITT barn. Jag födde henne och har ansvar för henne.
Jag vill inte sitta i slutet på detta året och känna sorg över att även det åts upp av jobb, för så som det är i familjen just nu så kanske jag inte har råd att slösa bort någon minut ens på annat än att vara med mina barn. Jag är i alla fall inte villig att ta den chansen. Skulle du?
Jag känner mig fastklämd i en fälla- den ena delen av mig mår dåligt, har ont ont ont och orkar ingenting. Den delen börjar också närma sig en depression tror jag. Smärtan, stressen och livet tar ut sin tullavgift på mig, mer än vad jag har att betala är jag rädd.
Den andra delen är stark, kämparglöd och vägrar ge upp. Men det är inte lika ofta den delen orkar visa sig. Min realitet är att min familj behöver mig, och att jag inte borde jobba alls nu när familjen har det så tufft. Att jag borde lägga all min fjuttiga energi på det som jag bryr mig mest om här i livet istället för att lägga den på ett jobb som just nu äter upp mig och som sliter mer än vad jag trodde det skulle göra på min kropp.
Jag är kluven. Den där ekonomiska pressen man har i livet för att allt ska gå ihop... Den försvinner ju inte bara för att min familj behöver ha mig hemma. Eller hur? Så jag vill så gärna ha tro på at det kommer lösa sig, att jag kan ta det där hoppet rakt ut i intet och bli fångad av trygga armar. Jag är inte så bra på det där med att inte ha kontroll på läget. Inte min grej. Det verkar som om det som inte är min grej kommer testas nu för jag känner mer och mer att jag behöver göra just det: släppa kontrollbehovet och bara skutta rakt ut!
Jag tar sats. Jag laddar. Jag vet att jag kommer behöva hitta en lösning som passar oss som familj snart. Jag kan inte fortsätta som nu. Jag måste hoppa. Jag måste helt enkelt göra det rätta valet oavsett vad konsekvensen av det blir. För barnens skull. För Edwards skull. För min skull. För oss.
Ja, vart tog December vägen? Vem äter upp all tid? All dyrbar tid. Vart tog 2011 vägen kanske passar bättre. Året då Linda jobbade ihjäl sig och knappt såg sin familj. Det är vad som hände.
2012 ska bli familjens år. Det måste vara så. Med Alice så sjuk som hon är och alla turer in och ut på sjukhuset så funkar det inte att jag sliter som jag gör med att få ihop sömn till att klara av alla jobbpass. Jag jobbar med att ta hand om ett sjukt barn när mitt egna barn behöver mig, vilken paradoxal situation! Min plats är med MITT barn. Jag födde henne och har ansvar för henne.
Jag vill inte sitta i slutet på detta året och känna sorg över att även det åts upp av jobb, för så som det är i familjen just nu så kanske jag inte har råd att slösa bort någon minut ens på annat än att vara med mina barn. Jag är i alla fall inte villig att ta den chansen. Skulle du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)