Har precis insett att jag inte kommer få sova något mer just nu. Jag har fått mig ca 2 timmar inatt, och inte pga smärta, inte pga panikångest eller andra otrevligheter... utan helt och hållet pga min underbara baby som bökar och gnyr och vill gosa, ligga nära, bajsar och vill äta mera.... skall rapas och sen äta lite mer... för att sedan bajsa lite till....
Att ha sömnbrist när anledningen är trevlig är inte alls samma sak som när man är helt mentalt slut av smärta och ångest, men man är kanske inte piggare för det.... skillnaden i ens inställning och humör finns dock där och det känns himla mycket bättre på denna sidan av sömnlösheten än vad det gjorde för 3 veckor sedan när jag bara grät och grät och grät mig igenom nätterna.
Sen, när Astrid somnar om så ska jag med sova lite.... då ska jag ta igen, komma ikapp. Ljuvliga tanke!! De stora barnen + maken är på Monster Jam idag, så vi är helt solo i huset. Lugnt, skönt, ostört. Jag älskar mina barn men ibland är det skönt med tystnaden =)
Att få privilegiet att ligga här i sängen bredvid ett nytt litet liv, se hur hon tittar stort på allt som hon kan fästa blicken på, hur hon gör ansikts-grimager och sprattlar ofrivilligt med armar och ben.... det är underbart. Jag kan inte se mig mätt på henne. Hon är Underbar!
lördag 29 maj 2010
fredag 28 maj 2010
ASTRID
Söta Astrid gör en "sömn-grimage" som vi alla gillar och tycker är söt =)
Lill-fisen i söt mössa.
Hon ligger på en liten handduk... svårt att fatta att man kan vara så pluttig!
Mjölk-mustasch runt munnen, mätt och nöjd och SÖT!!!
Mina Ljuvliga 3 barn; Albin, Alice och Astrid!
Vi avslutar med det första fotot taget på Astrid, här är hon ca 30 minuter efter att dom plockade ut henne ur min mage, ruskigt lik sin storebror....
måndag 24 maj 2010
Tystnaden...
Hej alla som läser här,
jag har inte gått under jorden, jag har bara fött barn :)
Snart kommer jag igång igen med bloggen, behöver bara landa lite i rollen som 3 barns mor
Kram på er!!!
Linda
jag har inte gått under jorden, jag har bara fött barn :)
Snart kommer jag igång igen med bloggen, behöver bara landa lite i rollen som 3 barns mor
Kram på er!!!
Linda
söndag 9 maj 2010
Trials Head
Såg denna på You Tube Mormonchannel- tack Jannice för att jag fick den av dig!
Klicka här för att se och bli andligt berörd du med!!!!
Klicka här för att se och bli andligt berörd du med!!!!
lördag 8 maj 2010
Albin Emanuel Jafeth Karlsson
Tänk att jag för 6,5 år sedan födde fram denna underbara pojk! Tänk att han har varit en liten (eller nja.... rätt stor faktiskt) bebis och att han nu har vuxit upp och blivit så stor.Han är en väldigt stark känsla för vad som är rätt och fel och för att följa regler... Han älskar att göra andra glada, han är omsorgsfull och empatisk och gosig till tusen. Han uppskattar skämt och gillar att skämta själv, han är snabb på att följa med om man själv ska luras - då är han med på noterna innan man själv hinner blinka!! (och skrattar bäst sen då det är "över")
Han älskar att skapa; måla, rita, bygga ihop saker och att sedan såklart få visa upp dessa alster och bli berömd! han tänker djupa tankar och oroar sig ibland lite för mycket, men är i övrigt en glad, lycklig liten självständig kille som med stormande steg tar sig upp i åldern... för fort tycker mamma!!
Han är vetgirig och älskar att lära sig nya saker, bara det är av intresse för honom alltså. Han är hjälpsam här hemma med det mesta och smyger gärna iväg och är i sin egna värld en stund för att sedan komma och berätta om livet i den :)
Jag älskar denna fantastiska grabb som har kommit till mig (oss) och är lycklig över att han kallar just mig mamma!
Alice Leona Elise Karlsson
Min lilla Tjej Alice är inte så liten längre. Hon är smart, sprallig, omtänksam och villig till att på alla sätt och vis vara till hjälp. Hon är en pärla helt enkelt!!!Jag är så glad över båda mina barn men detta är just bara om Alice.
Hon föddes med svårighter i sitt bagage redan från början med sitt missbildade lilla öga och fick utstå operationer efter bara någon vecka på jorden... Hon visade sig vara tuff och ha en "fighter-inställning" redan då. Hon har gång på gång imponerat på mig (inte så svårt kanske med tanke på att jag är rätt så partisk eftersom jag ÄR hennes mamma!) och jag är så glad att just denna lilla flicka kom till oss i våran familj
Jag har kvar hennes namnvälsignelse (tack vare en snäll faster som skrev ner stödord från den!) och i den står det att hon kommer ha glädjen som en röd tråd genom sitt liv. Jag kan verkligen se det! Hon är glad för det mesta och även om hon liksom de flesta andra gråter och är ledsen då och då så är det lätt at få henne på gott humör och det är lätt att sätta ett leende på hennes läppar...
Hon är våran lilla solstråle! Jag älskar henne sååå mycket!!
fredag 7 maj 2010
Upprättelse av Dr Pihl
Ja, på ett tidigare inlägg med fallenhet för svordommar så var jag väldigt upprörd över en viss Dr. Pihl på Borås Sjukhus... jag tyckte inte alls hon var snäll eller väl bemötande...
Har i efterhand varit i kontakt med förlossningen för att få klarhet i alla de dubbla budskapen och allt som jag tyckte var jobbigt och fick en journalanteckning uppläst för mig... skriven av just Dr. Pihl.... vilken skillnad. Hon hade ansträngt sig till MAX för att ge mig en bokad tid för snitt redan nu på måndag den 10 Maj, när hon försökt med det ett tag och fått nej som svar försökte hon få in mig den 11:e, och efter nej på nej så fick hon helt enkelt ta det som fanns kvar: den 17 maj. Och det var det jag fick höra.... alla hennes ansträngnignar berättade hon inte om för mig, hon nämde inte heller någon om vad hon själv tyckte om min situation.... DET kom däremot fram i journalen... <3
I Onsdags åkte jag in för att sova en natt på förlossningen med ljuvlig morfin och sömntablett.... TYVÄRR så hade jag massiva värkar när jag kom in och barnmorskan som tog emot gav mig Bricanyl för att stanna av dom.... av tidigare erfarenhet så är bricanyl och jag inte kompisar.... Jag blir helt överstimulerad, får hjärtklappning och är som om jag tagit amfetamin ellr något liknande. Så gissa om jag sov något? Svar nej!!! Trots morfin och sömntablett så var jag klarvaken med hjärtklappning och skakningar hela natten...
På morgonkvisten så kom Dr Karin Pihl in till mig på mitt rum och satte sig på min sängkant och pratade ut med mig. Jag blev erbjuden att få med mig insomningstabletter hem samt även morfin-suppar att ta varannan natt... På detta sätt så slipper vi flänga fram och tillbaks mellan Fritsla och Borås, vi slipper lämna barnen ensamma hemma på kvällen när Edward kör in mig för att jag ska få sova där.... OCH får jag itne hjälp av detta hemma så får jag naturligtvis komma in och nu är jag såpass långt gången att det är inget snack om att dom lägger in mig på ett akutsnitt i så fall....
Hon var lugn, sympatisk, förstående, trevlig, proffsig och helt fantastisk!!
Jag är glad att hon tog sig tid till att komma in och prata igenom allt med mig, jag är glad att jag fick en bra bild av henne- en bild som stämde mer överens med sanningen. Hon är GREAT.
Har i efterhand varit i kontakt med förlossningen för att få klarhet i alla de dubbla budskapen och allt som jag tyckte var jobbigt och fick en journalanteckning uppläst för mig... skriven av just Dr. Pihl.... vilken skillnad. Hon hade ansträngt sig till MAX för att ge mig en bokad tid för snitt redan nu på måndag den 10 Maj, när hon försökt med det ett tag och fått nej som svar försökte hon få in mig den 11:e, och efter nej på nej så fick hon helt enkelt ta det som fanns kvar: den 17 maj. Och det var det jag fick höra.... alla hennes ansträngnignar berättade hon inte om för mig, hon nämde inte heller någon om vad hon själv tyckte om min situation.... DET kom däremot fram i journalen... <3
I Onsdags åkte jag in för att sova en natt på förlossningen med ljuvlig morfin och sömntablett.... TYVÄRR så hade jag massiva värkar när jag kom in och barnmorskan som tog emot gav mig Bricanyl för att stanna av dom.... av tidigare erfarenhet så är bricanyl och jag inte kompisar.... Jag blir helt överstimulerad, får hjärtklappning och är som om jag tagit amfetamin ellr något liknande. Så gissa om jag sov något? Svar nej!!! Trots morfin och sömntablett så var jag klarvaken med hjärtklappning och skakningar hela natten...
På morgonkvisten så kom Dr Karin Pihl in till mig på mitt rum och satte sig på min sängkant och pratade ut med mig. Jag blev erbjuden att få med mig insomningstabletter hem samt även morfin-suppar att ta varannan natt... På detta sätt så slipper vi flänga fram och tillbaks mellan Fritsla och Borås, vi slipper lämna barnen ensamma hemma på kvällen när Edward kör in mig för att jag ska få sova där.... OCH får jag itne hjälp av detta hemma så får jag naturligtvis komma in och nu är jag såpass långt gången att det är inget snack om att dom lägger in mig på ett akutsnitt i så fall....
Hon var lugn, sympatisk, förstående, trevlig, proffsig och helt fantastisk!!
Jag är glad att hon tog sig tid till att komma in och prata igenom allt med mig, jag är glad att jag fick en bra bild av henne- en bild som stämde mer överens med sanningen. Hon är GREAT.
tisdag 4 maj 2010
sömntablett och morfin
Efter världens jobbigaste dag igår, med gråt och smärtor och ilska tillsammans med en stor dos hjälplöshet så fick jag åka in till förlossningen för att övernatta där och få en sömndos.
Det innebar att dom kollade en kurva i ca 1 timma, sedan kom dom och gav mig en spruta i skinkan (morfin 5 mg) och en tablett som heter något outalbart som var en insomningstablett.
30 minuter efter detta minns jag inget mer- jag sov som en stock under natten och tillät mig själv att verkligen dra ut på det hela på morgonen med... slumrade om och om tills klockan närmade sig 10.... men jag vakande på riktigt runt 7-8 tiden... Underbart!!!
Den här dagen har känts mycket bättre och jag har varit på akupunktur och sedan även solat för nu när jag legat inne så har jag inte tagit mina Tavegyl mot eksemet... lite sol skyndar på läkningen av det som började blossa upp igen :)
Vad som också känns bra är att jag fått Citodon. Jag tar den och Dexofenen tillsammans för bästa effekt. OCH tro det eller ej, men det hjälper faktiskt lite granna. Klart att jag fortfarande har ont, men citodonen är en ny favorit, dexofen har ju inte varit särskilt hjälpsamt under mina månader "in hell" om man kan säga så, så när läkaren frågade varför jag inte tog båda två (jag sluta med dexofen när jag fick citodon av dom på förlosningen) och jag fattade att jag fick kombinera dom- Halleluja moment!
jag överlever kanske till 17 maj utan mentala skador för livet trots allt.... Om jag får komma in och få en sömndos på BB varannan natt (kan komma varje med om jag vill men att flänga så mycket och inte vara i min egna säng något alls.... NEJ TACK!!) och har lite bättre smärtlindring dagtid... ja då kanske jag överlever detta! Hoppet ÄR det sista som lämnar en, det märker jag nu.
Såååå, imorgonkväll är det jag som ringer till förlossningen och blir lämnad utanför deras dörr vid 22 tiden av Edward.... och vid midnatt kommer jag få mina doser av det jag behöver för att kunna slappna av och sova.... Längtar redan för just nu har jag en sömnlös natt i mitt egna hem framför mig.... Och nyfunna vännen kom in på BB precis när jag åkte idag... hennes vatten hade gått och vid halvåtta födde hon fram en liten tjej..... Och jag har som mest 13 dagar kvar..... Suck!!!
Snart är det min tur att vara klar!!!
Can't wait!!!
Det innebar att dom kollade en kurva i ca 1 timma, sedan kom dom och gav mig en spruta i skinkan (morfin 5 mg) och en tablett som heter något outalbart som var en insomningstablett.
30 minuter efter detta minns jag inget mer- jag sov som en stock under natten och tillät mig själv att verkligen dra ut på det hela på morgonen med... slumrade om och om tills klockan närmade sig 10.... men jag vakande på riktigt runt 7-8 tiden... Underbart!!!
Den här dagen har känts mycket bättre och jag har varit på akupunktur och sedan även solat för nu när jag legat inne så har jag inte tagit mina Tavegyl mot eksemet... lite sol skyndar på läkningen av det som började blossa upp igen :)
Vad som också känns bra är att jag fått Citodon. Jag tar den och Dexofenen tillsammans för bästa effekt. OCH tro det eller ej, men det hjälper faktiskt lite granna. Klart att jag fortfarande har ont, men citodonen är en ny favorit, dexofen har ju inte varit särskilt hjälpsamt under mina månader "in hell" om man kan säga så, så när läkaren frågade varför jag inte tog båda två (jag sluta med dexofen när jag fick citodon av dom på förlosningen) och jag fattade att jag fick kombinera dom- Halleluja moment!
jag överlever kanske till 17 maj utan mentala skador för livet trots allt.... Om jag får komma in och få en sömndos på BB varannan natt (kan komma varje med om jag vill men att flänga så mycket och inte vara i min egna säng något alls.... NEJ TACK!!) och har lite bättre smärtlindring dagtid... ja då kanske jag överlever detta! Hoppet ÄR det sista som lämnar en, det märker jag nu.
Såååå, imorgonkväll är det jag som ringer till förlossningen och blir lämnad utanför deras dörr vid 22 tiden av Edward.... och vid midnatt kommer jag få mina doser av det jag behöver för att kunna slappna av och sova.... Längtar redan för just nu har jag en sömnlös natt i mitt egna hem framför mig.... Och nyfunna vännen kom in på BB precis när jag åkte idag... hennes vatten hade gått och vid halvåtta födde hon fram en liten tjej..... Och jag har som mest 13 dagar kvar..... Suck!!!
Snart är det min tur att vara klar!!!
Can't wait!!!
måndag 3 maj 2010
Får man svära lite???
Jag har under helgen legat inlagd på förlossningen. Kom in runt 20 tiden på fredag kväll och någon gång mitt i natten till lördagen så var jag så gott som lovad ett kejsarsnitt runt 8 tiden på morgonen - jag hade värkar.... tydliga jämna starka värkar. Bricanyl i dropp tog inte bort dom och bebisen blev stressad av bricanylen så detta var deras lösning.... MEN dom skulle bara ta sig en tit på hur påverkad livmodertappen var... Det var där korthuset av lycka som hann vara i några minuter bara FÖll. Som Berlinmuren, knall fall.
Livmodertappen var inte alls påverkad. Såg så lång ut så, 25 mm vanlig opåverkad dum livmodertapp!!! Dom behöll mig under natten, jag fick ha kvar droppet med bricanyl under hela natten men inte på 120 som innan utan på 30 vilket gjorde så att jag inte blev riktigt lika sjuk av den.... På morgonen skulle dom ta beslut om mig igen efter ännu några kurvor och en titt på livmodertappen.... Suck!!
Förlossningens definition av "morgonen" kan betyda allt- bara det är "i morgon"
Jag sov ingenting den natten men jag fick morfin som höll mig skönt lugn när det gäller smärtorna. Det var skönt, även om jag önskar att jag skulle fått sova lite i alla fall.
Hela lördagen gick, och jag mådde dåligt, ingen kom in till mig på nästan hela dagen, och jag hade ont i kroppen, ont i bäckenet, ont i ryggen och hade värkar ca var 5-7 minut. (Dom glömde av mig med kurvan påkopplad i över 2 timmar...... Det var high life på barnafödarfronten på förlossningen i lördags vill jag lova) Till sist bestämdes det att jag skulle behållas en natt till för det var ju tydligt att jag hade värkar och dom gjorde ont.
Mina vanliga fibrosmärtor var helvetiska och jag mådde hur dåligt som helst. På kvällen fick jag bada och sedan vid midnatt fick jag en till morfinspruta i baken. Denna natten sov jag. Jag vaknade varannan timme för att konstatera att "wow- jag har nog sovit" och på detta sätt fick jag knaprat i hop en 6-8 timmar till sist!!! Yay!!!!
Läkarna på avdelningen sa att om det inte blev någon påverkan på livmodertappen så skulle dom få skicka hem mig, men att jag med största sannorlikhet skulle få mitt snitt tidigare pga min egna situation med den smärtbild jag har. Att så fort jag gått över 37+0 i gravidveckor så var det fritt fram att ta ut min lilla bebis. Alltså innan Kristi Himmelfärdshelgen så mellan den 10-13 maj. Jag tyckte att "Ok, en vecka till- jag kan nog klara en vecka till även om det skulle vara ett totalt vrak som skulle dyka upp till operation.... Om jag skulle ta en dag i taget så skulle jag nog klara en vecka.... Så jag tog det beslutet att så gör vi, jag packade ihop mig och vi åkte hem.
Idag på morgonen ringer läkaren som bokar in för snitt. Den 17 Maj kunde hon ge mig, 3 (TRE) dagar innan mot vad jag hade från början. 2 (TVÅ) veckor till av lidande och smärtor och sömnlöshet och värkar och elände!
Som lite stöd på vägen så kan jag få komma in och sova där en natt då och då och få spruta med morfin så att jag orkar.... What kind of BS is that???
Är det bättre för mig att vara i totalt upplösningstillstånd och då med mina känslor och mitt tillstånd påveka barnet i magen än att bara ta in mig akut?? Är det bättre för min bebis att jag pumpas full med morfin varannan natt och att jag då ska ta mig in till Borås för att sova där dom nätterna? Tror dom att vi inte har andra barn eller att min man inte har tufft nog som det är än att han ska köra taxi fram o tillbaks om kvällarna när våra barn borde sova för att orka upp till skolan dagen efter?? Vissa läkare tänker inte på helheten, vissa tror att deras budgetering måste gå före allt...
Jag är bitter, arg, besviken och känner mig lurad. Jag har gråtit hela morgonen efter att Dr Pihl ringde och jag kan inte sluta gråta heller. Jag är så utlämnad och flyttas runt som en spelpjäs utan någon som helst egen kontroll, så som det alltid är i det svenska systemet! Man har ingen talan, man tar inte hänsyn till alla aspekter och man har inget som helst sammarbete i vad man säger till patienten. Jag har fått helt andra indikationer från läkarna på avdelningen.
Det kändes som läkaren som ringde mig knappt hade tittat i min journal. Ena stunden nämnde hon att när jag får värkar.... HALLÅ, jag har haaaar värkar nu, även om dom inte klassas som riktiga i deras mått mätt så har jag dom och dom gör ont. Det som har stoppat allt från att bli gjort nu denna helgen har varit min livmodertapp....hade den bara varit kortare och påverkad av värkarna så hade jag vart snittad och klar nu....den ansåg hon inte alls behöva sig titta på för att göra en ombedömning - tiden till henne nu på Onsdag avbokade hon för om nu livmodertappen var kortare eller ej spelade ju ingen roll.... VA???
Jag fattar ingenting och tycker att jag bara vill kräkas på allt vad sjukvård heter.
Varför hade hon inte satt sig in i min situation mer så att hon kunde föra ett samtal som gav någon som helst trovärdighet? Nu kändes hon oseriös och oupplyst - hade hon ens läst min journal eller rättare sagt, vad står det i min journal??? Allt som läkarna har sagt till mig på avdelningen verkar iaf inte nått fram till henne...
jag vill skrika!!!!!
Orkar inte mer nu, orkar inte mer....
Livmodertappen var inte alls påverkad. Såg så lång ut så, 25 mm vanlig opåverkad dum livmodertapp!!! Dom behöll mig under natten, jag fick ha kvar droppet med bricanyl under hela natten men inte på 120 som innan utan på 30 vilket gjorde så att jag inte blev riktigt lika sjuk av den.... På morgonen skulle dom ta beslut om mig igen efter ännu några kurvor och en titt på livmodertappen.... Suck!!
Förlossningens definition av "morgonen" kan betyda allt- bara det är "i morgon"
Jag sov ingenting den natten men jag fick morfin som höll mig skönt lugn när det gäller smärtorna. Det var skönt, även om jag önskar att jag skulle fått sova lite i alla fall.
Hela lördagen gick, och jag mådde dåligt, ingen kom in till mig på nästan hela dagen, och jag hade ont i kroppen, ont i bäckenet, ont i ryggen och hade värkar ca var 5-7 minut. (Dom glömde av mig med kurvan påkopplad i över 2 timmar...... Det var high life på barnafödarfronten på förlossningen i lördags vill jag lova) Till sist bestämdes det att jag skulle behållas en natt till för det var ju tydligt att jag hade värkar och dom gjorde ont.
Mina vanliga fibrosmärtor var helvetiska och jag mådde hur dåligt som helst. På kvällen fick jag bada och sedan vid midnatt fick jag en till morfinspruta i baken. Denna natten sov jag. Jag vaknade varannan timme för att konstatera att "wow- jag har nog sovit" och på detta sätt fick jag knaprat i hop en 6-8 timmar till sist!!! Yay!!!!
Läkarna på avdelningen sa att om det inte blev någon påverkan på livmodertappen så skulle dom få skicka hem mig, men att jag med största sannorlikhet skulle få mitt snitt tidigare pga min egna situation med den smärtbild jag har. Att så fort jag gått över 37+0 i gravidveckor så var det fritt fram att ta ut min lilla bebis. Alltså innan Kristi Himmelfärdshelgen så mellan den 10-13 maj. Jag tyckte att "Ok, en vecka till- jag kan nog klara en vecka till även om det skulle vara ett totalt vrak som skulle dyka upp till operation.... Om jag skulle ta en dag i taget så skulle jag nog klara en vecka.... Så jag tog det beslutet att så gör vi, jag packade ihop mig och vi åkte hem.
Idag på morgonen ringer läkaren som bokar in för snitt. Den 17 Maj kunde hon ge mig, 3 (TRE) dagar innan mot vad jag hade från början. 2 (TVÅ) veckor till av lidande och smärtor och sömnlöshet och värkar och elände!
Som lite stöd på vägen så kan jag få komma in och sova där en natt då och då och få spruta med morfin så att jag orkar.... What kind of BS is that???
Är det bättre för mig att vara i totalt upplösningstillstånd och då med mina känslor och mitt tillstånd påveka barnet i magen än att bara ta in mig akut?? Är det bättre för min bebis att jag pumpas full med morfin varannan natt och att jag då ska ta mig in till Borås för att sova där dom nätterna? Tror dom att vi inte har andra barn eller att min man inte har tufft nog som det är än att han ska köra taxi fram o tillbaks om kvällarna när våra barn borde sova för att orka upp till skolan dagen efter?? Vissa läkare tänker inte på helheten, vissa tror att deras budgetering måste gå före allt...
Jag är bitter, arg, besviken och känner mig lurad. Jag har gråtit hela morgonen efter att Dr Pihl ringde och jag kan inte sluta gråta heller. Jag är så utlämnad och flyttas runt som en spelpjäs utan någon som helst egen kontroll, så som det alltid är i det svenska systemet! Man har ingen talan, man tar inte hänsyn till alla aspekter och man har inget som helst sammarbete i vad man säger till patienten. Jag har fått helt andra indikationer från läkarna på avdelningen.
Det kändes som läkaren som ringde mig knappt hade tittat i min journal. Ena stunden nämnde hon att när jag får värkar.... HALLÅ, jag har haaaar värkar nu, även om dom inte klassas som riktiga i deras mått mätt så har jag dom och dom gör ont. Det som har stoppat allt från att bli gjort nu denna helgen har varit min livmodertapp....hade den bara varit kortare och påverkad av värkarna så hade jag vart snittad och klar nu....den ansåg hon inte alls behöva sig titta på för att göra en ombedömning - tiden till henne nu på Onsdag avbokade hon för om nu livmodertappen var kortare eller ej spelade ju ingen roll.... VA???
Jag fattar ingenting och tycker att jag bara vill kräkas på allt vad sjukvård heter.
Varför hade hon inte satt sig in i min situation mer så att hon kunde föra ett samtal som gav någon som helst trovärdighet? Nu kändes hon oseriös och oupplyst - hade hon ens läst min journal eller rättare sagt, vad står det i min journal??? Allt som läkarna har sagt till mig på avdelningen verkar iaf inte nått fram till henne...
jag vill skrika!!!!!
Orkar inte mer nu, orkar inte mer....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)