Det gör ont...

Jag jobbar natt just nu, en ganska så tuff natt har det vart. Jag har ca 1,5 timmar kvar innan jag få bege mig ut i ösregnet för att ta mig hem och förbereda mig och Alice för att åka till doktorn inne i Borås.

Natten har i dess jobbiga tillstånd öppnat upp för en hel del tankar. Jag har gått in på djup av saker som jag egentligen aldrig bearbetat för jag har inte ansett mig behöva det. jag inser nu att det behöver jag nog visst. Det finns en sorg och det finns känslor som behöver sorteras och läggas bakom mig.

Jag trodde att jag accepterat både Albins och Alices olika tillstånd, Albins Aspergers och Alice blindhet. Jag trodde att jag var OK med det, Alice har ju trots allt varit blindförklarad sedan 4 månaders ålder, och hon närmar sig 6,5 år nu! Att Albin haft någon form av autism har jag ju känt på mig ända sedan Alice föddes, om inte innan... här sitter jag nu massor av år senare och känner smärta över deras olika tillstånd och fattar noll. Hade jag inte godtagit allt detta redan? Var inte jag lättad när Alice blev blindförklarad så vi skulle slippa allt detta med linser som ramlade ut, resor till och från Stockholm flera ggr i veckan mm? Kände inte jag mig lite "victorious" när Albin äntligen efter år av slussande fram o tillbaka mellan instanser fick sin diagnos, den som jag misstänkt hela tiden? Varför gör det mig då ledsen nu?

Självklart så har jag ju önskat att dom skulle få slippa sina prövningar av den art som dom är, inte någon mamma skulle hurra över dessa tillstånd, men jag trodde ändå att jag va OK med allt. Jag är rätt så logisk och jag har resonerat fram att jag kan inte ändra på något, jag kan bara stötta dem och göra det bästa av situationen... sedan efter denna logik så har jag glömt att tillåta MIG att känna efter. Jag har som vanligt bara tuffat på, för känslor är jobbiga att ha och göra med.

Så, mitt i natten, i ett litet mörkt rum, hos en pojke med bra mycket värre situation än mina barn så öppnar jag stilla på hjärtats pansardörrar och smyger ut den ena känslan, den andra tanken efter varandra... och det gör ont.

Min vackra tjej, som strålar av lycka och godhet, som har så vackra drag och som är så ljuvlig... kommer någon/några gånger få höra hemska saker om sitt lilla lilla öga som gör hennes utseende lite snett och hennes blick lite konstig... till och med jag som är hennes mamma tittar oftast in i fel öga när jag pratar med henne- mina ögon dras liksom dit.... hur är det inte då för andra som inte bor med henne? För dom som ser henne för första gången? Barn kan vara riktigt grymma, och jag hoppas att hon är stark nog att förvandla deras kommentarer till "damm" och låta sig gå vidare oberörd...

I förrgår så blev Albin nerbrottad av en kille i andra klassen. Denna terminen har vart helt underbar eftersom Albin ända tills nu har gillat att gå till skolan. De första två åren var pest, han vantrivdes, grät och var ledsen jämnt. Nu har vi haft flera veckor av leenden och glädje... tills nu. Att vara grabbig och fysisk är inte Albins grej. Han är översensorisk i huden och gillar inte bråk. Han har många ggr vart ledsen över typiska grabbiga situationer som hänt på skolan och han förstår dom inte. Varför vill någon göra honom illa? Hatar dom honom? Mobbar dom mig? Detta är frågeställningar jag får dras med och försöka redan ut och besvara så gott jag kan.
Det sociala spelet är lite av en gåta för min Albin, jag önskar jag kunde hjälpa honom mer än vad jag gör, att han ska slippa alla dessa situationer där han missförstår och blir ledsen ända in i hjärteroten. Jag undrar hur jag ska reda upp denna situationen, det var inte hans lärare som avslutade nedbrottningen av Albin, det var ingen av hans vänner som sprang efter en lärare heller... Och jag jobbar natt en natt till... vilket gör mig sovande när han hämtasfrån skolan. Sedan så är han ledig på fredag... "Studiodag" :)
Jag måste ringa till skolan tror jag...

Jag ska försöka bli bättre på att känna.
Jag ska öka mitt hjärtas öppenhet.
Jag ska växa av händelser både i logik och känslor, inte bara i mitt tänkande...

Det gör mig ont att mitt ena barn lider av Aspergers Syndrom och det andra har en missbildning vilket gör hennes ena öga litet och utan funktion. Det smärtar mig allt som dessa två tillstånd kommer resultera i för dom under deras liv....

Det gör mitt stackars modershjärta ont helt enkelt

Aktiv dag

Idag försov vi oss lite, men den där kvarten som man missar ställer liksom till det, den ökar stressen och tempot blir inte så behagligt som det borde när man vaknar för att starta sin nya fantastiska dag.

När jag lämnade barnen 4 min försent i skolan och såg hur de sprang upp för backen så blödde mitt hjärta lite för dem. Albin har så svårt med att få dagen att funka om han inte är med direkt från den organiserade början liksom... Jag hoppas hans dag vart OK. Alice är mer lättsam, hon glider med och gillar oftast läget... <3

Direkt från skolparkeringen med en gnällis i baksätet så susar jag in till Kinna, till kommunens kontor inom handikappsomsorgen. Där träffar jag min chef och hon tar fram mitt anställningskontrakt som vi skriver på - detta är på 3 månader. Jag hoppas på förlängning, men det ser mörkt ut för det för just nu i skrivandets stund så ligger lilla L på operationsbordet och får sin track uttagen. Han ska vara på IVA och så får vi se om han klarar av det eller om den ska in igen... Den goda och snälla och 0%-igt osjälviska Lindan hoppas på att han ska vara fri från tracken, att han ska få kunna andas själv, att han ska kunna få lära sig att prata och svälja och äta vanlig mat... Den dumma, själviska och egotrippade Lindan hoppas på att tracken åker in igen och att dom skjuter på det ett år tills han har vuxit till sig lite...

Usch så kluven jag är. MEST är jag snäll, men för mig så innebär ju det arbetslös igen, så det är svårt att vara snäll i tanken hela tiden... Så svårt!!

Men, jag har mitt på det torra fram tills den sista Nov 2011 iaf. Alltid något.

Direkt från kontoret drog Astrid o jag till Willys och handlade. Hon är så go att ha med, ja, hon vill ställa sig upp etc och det blir lite knöligt ibland- men för det mesta är hon bara ljuvlig! Jag handlade 4 pappkassar och 4 plastkassar... och hon bara är med och är glad. Hon pekar så saker hon gillar och på det hon är nyfiken på, hon ler och vinkar till alla som ser henne mm

Ljuvlig!!

Hem i ösregnet med full bil och nu inte så ljuvlig Astrid, hon är hungrig och less på att sitta fast. Nästan hemma kollapsar min mage. Jag har lite problem med magen, med att vara för hård och inte kunna gå på toa och sådär. Nu när Alice ska äta Lactulos varje dag så skulle jag stötta henne med att också svälja den äckliga sörjan. Jag pallar inte det så bra MEN blev så impad över effekten lactulosen hade på mig och magen min... Så jag hittade tabletter på apoteket som jag började ta i förrgår. Man ska ta dom på kvällen, så jag har hunnit med 2 piller... och idag i bilen, några kilometer från hemmet kunde jag knappt hålla emot längre.

Jag hade haft lite kramper inne på Willys och tänkte att Oj Oj Oj, hur ska detta gå? Men sedan som jag brukar, bara bitit ihop och gjort mitt :)

Jag fick ringa hem och be Edward vara beredd på att jag skulle storma in och sedan inte vara anträffbar på en stund...

Effektiva små piller det där... Ska fortsätta ta dom. Väldigt effektiva :)

Nu är det mesta upp-packat och på plats, kylen är full, frysen skramlar inte tom och huset är i KAOS... om 20 minuter ska Albin o Alice hämtas- de ska båda ha varsin kompis med sig hem idag, jag borde plcokat undan, vikt tvätt och kanske dammsugit lite nu istället för att blogga och vara på datorn - men jag ville ha den här stunden som min. När Astrid sover, det är den enda stunden jag har till att göra vad jag vill, och den brukar oftast läggas på att göra sånt jag måste! Inte idag. Alla måsten tar vi sedan, när dom är omöjliga att utföra- hahahahaaa

Ikväll ska vi på cirkus inne i Göteborg.

Våra grannar har köpt biljetter till hela vår familj, svindyrt!! Dom bjuder oss! Superbästaste grannarna i världshistorien! Vi sitter på rad ett längst fram i logen. LÄNGST fram!!!

Barnen kommer somna lyckliga, alldeles för sent ikväll, men det är det ju värt! Lite trötthet i utbyte mot gratis cirkus- anyday!!!

Ha en bra dag i regnrusket alla underbara!

<3

Goda Gärningar

Idag på våran hemafton bestämde vi oss för att göra något för de förra ägarna till huset. Dom fullkomligen älskar äppelträdet som finns på tomten och det är dom som planterade det i början på 70-talet. Det är ett Aroma, den sorten som är storsäljare i butikerna nu om några veckor.
En bekant hade hört dom nere på Ica butiken för två år sedan när de skulle köpa en påse Aroma-äpplen för dyra pengar, om hur de längtade så efter sina goda äpplen. Vi planerade då att åka dit med äpplen till dom redan förra året, men naturligtvis så kom det knappt några äpplen alls 2010. Vi plockade inte ens de få små mini varianterna som fanns utan lät de få sitta och dö på grenen. Men i år, i år är det äpplen så att trädet ser ut att ha fler äpplen än löv! Så nu kunde vi äntligen plocka ihop en rejäl påse med ca 45 äpplen i och som samlad familjetrupp ge oss ner in i Fritsla By och besöka de goa gamla paret..

Vilken lycka för en påse äpplen. LYCKA!
Vi blev emottagna som kungligheter och det skulle sniffas och inandas ljuvliga aroma-äpplen så till den milda grad att jag nästan blev tårögd. Dessa gamla underbara människor som bott på samma plats i hela deras liv, och en av dem i samma hus i hela sitt liv... tänk vilken hjärtefröjd att få se dom blomma upp likt en våräng över en kasse äpplen. <3
Eftersom det är vinteräpplen vi har så är de egentligen inte redo att plockas för att ätas än, men hon skulle göra mos och kräm för dessa - sen får vi se till att de får en rejäl kasse till när frosten har haft sin första natt så att de kan få de där perfekta Aroma äpplena som de haft under så många år innan.

Det där trädet där ute är bara lite äldre än mig... Får se till att visa en jämnåldrig lite mer respekt kanske....

Check!

Alla punkterna på min lista är nu av-bockade på ett eller annat sätt, känns gött!!

Nu skall jag läsa igenom, eller ja, så långt jag hinner, Personlig Tillväxt och se vad som finns där i... CHECK!!!

Nej!!!

Halloj i lingonskogen- det är mitt i natten och jag borde göra vettigare saker än att typ blogga, twittra, spana in FB och surfa runt. MEN några vettigeheter har jag fått gjort; jag har beställt vår nya ytterdörr som har 7-9 veckors leverans (oups!! skulle vi beställt för typ 7-9 veckor sedan kanske??) Jag har fixat några ämbetes-saker så nu har jag 3 saker att bocka av på min "to-do-list"

Jag sitter på jobbet i det lilla och mörka rummet och inväntar de stora klockslagen då jag aktivt ska utföra viktiga nattliga jobbsysslor. Har två avbockade på den listan med faktiskt. Bara 7 timmar o 40 minuter kvar då :) *gäller att vara pooositiv*

Fick precis (eller ja, runt 21 tiden) reda på att killen jag tar hand om ska in för att få tracken borttagen redan nu den 13 September... Klarar han av att andas själv nu så försvinner mitt jobb. Då behövs inte jag här längre, vakandes och vårdande... Skrutt!

Klart att jag är överlycklig för L del, han kommer få ett helt nytt liv med antagligen mindre infektioner etc när tracken tas bort. Men jag, jag vill ju ha ett jobb, en trygghet - en fast stadig inkomst som tickar in varje månad då jag gjort min del. Dags att ta i med hårdhandskarna för att få jobb på Gruppbostaden. MÅSTE ringa chefen där i morgon. Gör jag inte det så får jag inte.... hmmm, vad skulle vara ett tufft straff för mig.... hmmmm - ja jag får återkomma för jag kommer inte på ngt som skulle svida illa nog just nu!

Tillbaks till listan med "To-Do" saker

tjing!

Pussel

Fru president har svårt att få livet, dvs familjen, jobbet, orken och tiden att gå ihop med det stora ämbete hon har tagit på sig.... och jag har bara vart UK President i EN vecka. Hur ska detta lsuta, jag det är vad jag undrar- HUUUUR ska detta sluta?

Blogg:Siggedarling

Det finns ett par som gärna vill få barn, men de går inte den vanliga vägen. faktum är att deras enda väg till att få barn är adoption. Dom är unga. 24 och 29 år gamla. Adoption är Dyrt...

Istället för att bli nedslagna i skoskaftet så kom de på en briljant idé!

De startade en blogg där vi, vem som helst, kan hjälpa och stötta dem genom att adoptera ett gosedjur som de sytt och gjort själva. Du betalar 40 kr för att få igenom din adoption, men kan naturligtvis vara mer generös om du känner att det inte skadar din plånbok.

Du får ett gosedjur, ett glatt och givmilt växande hjärta och de får pengar att sätta in på sitt egna adoptionskonto. Done Deal! Jag är så imponerad av detta glada och helt fantastiska sätt att brottas med ett ganska så tufft problem. Heja Heja Heja Siggedarling!

Gå in på deras blogg och se hur du kan bli fadder till en pingvinliknande liten "nalle"

http://siggedarling.blogspot.com/2011/09/projekt-lilla-langtan.html?m=1

Tacksamhet

Idag har jag ett behov av att uttrycka min tacksamhet

Jag är tacksam för den röda tråden i mitt liv som Himmelske Fader sett till att välplanerat lägga dit. Jag är tacksam för kärleken och för det naiva barnasinnet som jag fått. Jag är djupt tacksam för mitt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka, ord kan inte beskriva HUR tacksam jag är... Mest tacksam är jag för min familj; min man och mina barn.

Jag är också tacksam för alla mina prövningar, mina problem och mitt slit, för i det långa loppet så skapar dom mig, de formar mig och gör mig till den jag är här, nu och idag. Utan konstant och nästintill olidlig smärta i över 10 år hade jag nog inte vart lika öppen och lika lyhörd för andras smärta i livet. Så jag tackar dig Fibromyalgi, jag tackar dig RLS, jag tackar dig sneda bäcken och ryggrad... Tack Tack Tack!

Tack mamma för livet som så lätt kunde valts bort.

Tack alla för spåren ni satt på min själ

Tack

Tack

Tack

Mormor: Harriet

Harriet Irene f. Svensson gift Jönsson

Det är min mormor det. Hon är en speciell kvinna i mitt och har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Hade det inte varit för henne så hade jag varit en helt annan människa idag än den jag är. Hon var stabiliteten och tryggheten under hela min uppväxt och den enda anledningen till att jag bara var i USA i två år när jag väl bodde där. Hade det inte varit för henne så hade jag kanske inte valt att komma hem alls. jag var orolig att hon skulle dö medan jag inte fanns där och var tillgänglig, att hon bara skulle vara borta en dag, utan att få ha lärt känna min familj och mina framtida barn. Beslutet togs och jag åkte hem - och tur var väl det!!! Bara 8 månader senare träffade jag Edward som nu är min man och den bästa man kan ha <3

Min mormor fyllde 81 år i Tisdags (30/8-11) och allt jag kunde erbjuda var ett telefonsamtal. Med häcken full hade jag missat att få barnen att rita teckningar och skicka iväg, jag hade missat att köpa ett kort och skicka iväg... jag hade missat alla de viktiga ingredienserna till ett lyckat "Grattis på din dag" receptet. Hon fick ett samtal. Suck. Ibland undrar jag över det där ekorrehjulet vi kutar runt i, är det värt det? vad går det Egentligen ut på? jag skulle önska att jag kunde ha min mormor boende närmare mig, jag har flera ggr fört på tal de fina lägenheterna och även serviceboenden som finns i Fritsla, men det har lett till arga utskällningar av "morfar Bruno"

Tydligen gällde det endast mitt val om boendeområde trots att ursäkten var att han aldrig ska flytta igen, för nu är det på G att de flyttar ner från Mellerud till Nol. Jag hoppas för mormors skull att dom får tag på ett fint och bra boende där och att morbror Ulf kan se efter dom på allra bästa sätt. Dom börjar bli till åren och jag oroar mig ofta för min älskade mormor!

Hon var en rejäl krutgumma förr men nu börjar åldern ta ut sin rätt och hon får mer och mer krämpor, blir mer och mer medtagen av förkylningar och infektioner. Nu 13-14 år efter min hemkomst från USA är det mer aktuellt än någonsin att se till att hon får vara med och lära känna mina barn och bli en naturlig del i deras liv. Jag saknar min mormor, jag vill dra bort 10 år från hennes ålder och köpa mig lite mer tid med henne. Min goa underbara och bästaste mormor!!!

Ska planera in ett visit till henne snart... ska kolla schemat och se när det passar!!

Älskar dig så, Harriet Irene Jönsson!!!