torsdag 22 september 2011

Det gör ont...

Jag jobbar natt just nu, en ganska så tuff natt har det vart. Jag har ca 1,5 timmar kvar innan jag få bege mig ut i ösregnet för att ta mig hem och förbereda mig och Alice för att åka till doktorn inne i Borås.

Natten har i dess jobbiga tillstånd öppnat upp för en hel del tankar. Jag har gått in på djup av saker som jag egentligen aldrig bearbetat för jag har inte ansett mig behöva det. jag inser nu att det behöver jag nog visst. Det finns en sorg och det finns känslor som behöver sorteras och läggas bakom mig.

Jag trodde att jag accepterat både Albins och Alices olika tillstånd, Albins Aspergers och Alice blindhet. Jag trodde att jag var OK med det, Alice har ju trots allt varit blindförklarad sedan 4 månaders ålder, och hon närmar sig 6,5 år nu! Att Albin haft någon form av autism har jag ju känt på mig ända sedan Alice föddes, om inte innan... här sitter jag nu massor av år senare och känner smärta över deras olika tillstånd och fattar noll. Hade jag inte godtagit allt detta redan? Var inte jag lättad när Alice blev blindförklarad så vi skulle slippa allt detta med linser som ramlade ut, resor till och från Stockholm flera ggr i veckan mm? Kände inte jag mig lite "victorious" när Albin äntligen efter år av slussande fram o tillbaka mellan instanser fick sin diagnos, den som jag misstänkt hela tiden? Varför gör det mig då ledsen nu?

Självklart så har jag ju önskat att dom skulle få slippa sina prövningar av den art som dom är, inte någon mamma skulle hurra över dessa tillstånd, men jag trodde ändå att jag va OK med allt. Jag är rätt så logisk och jag har resonerat fram att jag kan inte ändra på något, jag kan bara stötta dem och göra det bästa av situationen... sedan efter denna logik så har jag glömt att tillåta MIG att känna efter. Jag har som vanligt bara tuffat på, för känslor är jobbiga att ha och göra med.

Så, mitt i natten, i ett litet mörkt rum, hos en pojke med bra mycket värre situation än mina barn så öppnar jag stilla på hjärtats pansardörrar och smyger ut den ena känslan, den andra tanken efter varandra... och det gör ont.

Min vackra tjej, som strålar av lycka och godhet, som har så vackra drag och som är så ljuvlig... kommer någon/några gånger få höra hemska saker om sitt lilla lilla öga som gör hennes utseende lite snett och hennes blick lite konstig... till och med jag som är hennes mamma tittar oftast in i fel öga när jag pratar med henne- mina ögon dras liksom dit.... hur är det inte då för andra som inte bor med henne? För dom som ser henne för första gången? Barn kan vara riktigt grymma, och jag hoppas att hon är stark nog att förvandla deras kommentarer till "damm" och låta sig gå vidare oberörd...

I förrgår så blev Albin nerbrottad av en kille i andra klassen. Denna terminen har vart helt underbar eftersom Albin ända tills nu har gillat att gå till skolan. De första två åren var pest, han vantrivdes, grät och var ledsen jämnt. Nu har vi haft flera veckor av leenden och glädje... tills nu. Att vara grabbig och fysisk är inte Albins grej. Han är översensorisk i huden och gillar inte bråk. Han har många ggr vart ledsen över typiska grabbiga situationer som hänt på skolan och han förstår dom inte. Varför vill någon göra honom illa? Hatar dom honom? Mobbar dom mig? Detta är frågeställningar jag får dras med och försöka redan ut och besvara så gott jag kan.
Det sociala spelet är lite av en gåta för min Albin, jag önskar jag kunde hjälpa honom mer än vad jag gör, att han ska slippa alla dessa situationer där han missförstår och blir ledsen ända in i hjärteroten. Jag undrar hur jag ska reda upp denna situationen, det var inte hans lärare som avslutade nedbrottningen av Albin, det var ingen av hans vänner som sprang efter en lärare heller... Och jag jobbar natt en natt till... vilket gör mig sovande när han hämtasfrån skolan. Sedan så är han ledig på fredag... "Studiodag" :)
Jag måste ringa till skolan tror jag...

Jag ska försöka bli bättre på att känna.
Jag ska öka mitt hjärtas öppenhet.
Jag ska växa av händelser både i logik och känslor, inte bara i mitt tänkande...

Det gör mig ont att mitt ena barn lider av Aspergers Syndrom och det andra har en missbildning vilket gör hennes ena öga litet och utan funktion. Det smärtar mig allt som dessa två tillstånd kommer resultera i för dom under deras liv....

Det gör mitt stackars modershjärta ont helt enkelt

1 kommentar:

  1. Vilken underbar och fin familj med tre urfina barn! Keep up the good woork, och fortätt kämpa med smärtorna, och skrik när du måste Linda! Lycka till Jag Ber för er.

    SvaraRadera