Bästa Alicen

Idag har Alice vart på vårdcentralen för hon har under lång tid haft problem med magont och illamående. Förra hösten kollade dom upp laktos och glutenallergi men fann inget, men nu ska dom kolla gluten igen + en massa andra grejjer. Dom tog 4 rör med blod från hennes lilla kropp, + att dom tog urinprov och jag har idag på kvällen även grävt i avföring =) Hon skulle lämna in bajsprov, två olika.


Det var intressant men vad som är ROLIGT med hella detta är hur Alice har skött det hela. PÅ VC när doktorn klämde och kände på henne så satt jag kvar på stolen när hon gick och la sig på britsen- det gick bra. Hon är kavat min tjej!! Sen inne på Labb så skötte hon sig bättre än man någonsin kan önka sig, avslappnad och underbar medan de fyllde rör efter rör... När det var klart skämtade hon om att hon hade suttit och undrar över varför dom aldrig stack in nålen och så var det plötsligt klart!!!! *Goingtjejen*
Länge leve Emla!!!

Nu på kvällen när hon behövde bajsa och den lilla klutten hamnar på pappbrickan vi fått med oss så är hon med när jag tar fram de olika provtuberna/stickorna. När jag öppnar den med en liten spade på pinne i locket säger hon snusförnuftigt "Mamma- det skulle ta tre skedar och lägga i röret, det minns du väl?" Jag fnissar inombords men nickar och tar lydigt tre skopor bajs och stoppar in i röret... Sen kommer den med en bomullstuss på... "Mamma... du skulle gegga runt i bajset med den så att den är helt täckt..." *fniss fniss* "Ja Alice, jag ska"

Min lilla tjej är så stor. Vilken annan femåring hade över huvudtaget kommit ihåg hur man skulle göra med de olika testerna och ens sett skillnaden på de två?? Jag äslkar min världens bästa Alice!!


För fem år sedan så hon ut så här och var min lilla gobit!!! Nu är det Astrid som är liten och go... snart är det hon som är fem och ger mig råd och förmaningar precis som storasyster Alice har lärt henne...

Att tjäna sin nästa

Att få vara Herrens händer under en dag

Denna bild är på mig får några år sedan under påsklovet i fjällen, ville ha med en bild på mig när jag lagar mat och ser lagom duktig ut- hahahaha

Jag har vart med om detta fler gånger, ändå så slår det mig häpnad varje gång det händer...

Jag var "död" fram tills typ klockan 11 idag... kanske t.o.m. 11:30 =)
Allt jag kunde tänka på var att min kropp var slut, att jag ville sooooova! MEN, igår kväll när jag gjorde "det sista" innan jag kröp ner i sängen och la mig... precis när jag stod och stoppade in det sista i diskmaskinen, där och då som kom en stark känsla över mig. Det var inte en viskning som man hör om annars när Den Heliga Anden vill säga en något... den skrek så det ekade i mitt sinne. Det var stark och kunde inte förklaras bort på något sätt- vilket var bra, för Herren känner mig och min skröpliga kropp och alla ursäkter som är så lätta att göra för sig för att slippa göra något alls...

Därför skriker han när han vill ha min uppmärksamhet, antar jag =)
Jo, där står jag slänger in lite bestick mm och plötslig så skriker det i mitt huvud att en viss vän behöver mig.

Hon är höggravid, har gått över tiden, mår piss, svullen som en vattenmelon och ont överallt... Hmmm- det känner ju jag igen, så jag om något vet vad hon behöver. Allt kan jag inte ge henne... men när jag stod där så var det två saker som jag tänkte på direkt. Ett samtal, att få prata om sin eländighet- det kan vara skönt ibland. Speciellt om det är till rätt person... jag hoppas jag är det för henne =) Jag gjorde en "mental note" om att jag skulle ringa henne idag... när jag vaknade... Det andra var mat. Hennes familj behöver få lyxen av att sätta sig till bords, utan att en trött och utarbetat far som kommer från jobbet ska behöva göra jobbet. Utan att en svullen, övergravid och totalt avdomnad, trött och miserabel mor ska behöva anstränga sig mer än nödvändigt... Jag ska fixa middag!!

En buffé som jag gjorde när jag tillfrisknat och bjudit hem familjen

Sen, när jag väl hade tagit mig upp, klätt på mig, matat Astrid o allt det där... då knatar vi iväg till skolan för att hämta Albin... då, då ringer jag, när jag går där i solen och njuter av mitt vackra barn inbäddad i en varm god vagn. Vi pratar lite, väninnan och jag, hon får babbla av sig lite - kanske en bråkdel av allt hon behövde säga, men ändå lite grann.

Jag själv mådde rätt piss när dagen började, men promenaden till skolan och dagis när jag hämtade upp barnen gjorde susen. Solen piggade upp och barnen i sig gjorde mig lycklig. Jag fick min energi och när vi kom hem så susade jag runt och gjorde dubbel middag. En till familjen X och en till oss. Fullt ös, med en liten 5 månaders baby på ena armen och två större i hasorna... Man kan ju tro att man skulle bryta ihop för mindre men icke. Jag fick kraft från "ingenstans" och körde mitt race- när den andra familjens middag var klar, ringde jag upp och frågade vad hon hade för middagsplaner... "ehhh, dom får väl äta macka eller nåt tills Mr x kommer hem" SÅÅÅ himla gott det kändes att säga att "potatisgratängen såg ut att vara klar och den ungsbakade falukorven med... jag är på väg!!!"

Bild på en annan middag gjord av Edward när jag var sjuk och gravid...

Väl där så hade hon dukat fram på bordet med tallrikar och allt- det var bara att sätta fram ugnsformarna och så kunde de sätta sig! Hon såg trött och rejält svullen ut. Hon har gått över två veckor redan, ökar ca 5 kilo per vecka i vatten bara... jag liiider så med henne och är så glad att jag kunde få vara Herrens händer till att ge henne lite avlastning idag. Jag önskar bara att jag kunde göra mer. Jag önskar att jag hade kraften till att ge ge ge- för jag har viljan men inte kroppen! När jag ser henne och verkligen vet hur det är att vara i hennes sits då värker mitt hjärta och jag vill sudda bort allt jobbigt för henne, jag vill plocka ut barnet om det kunde göras =)

Jag VET hur hon har det, jag vet hur hon mår... det är som att leva i ett eget personligt litet helvete helt enkelt. Jag har en man som jobbade hemifrån, som tog hand om allt allt allt. Hon har inte lyckan att kunna ha sin man jobbandes innifrån vardagsrummet för att ha öronen öppna till barnens behov och önskningar och allt vad de kan behöva ha hjälp med så att hon med ett gott samvete kan ligga kvar i sängen. För hon har onekligen dåligt samvete då och då... hon är ensam med barnen om dagarna, ensam med hämtning och lämning på skola och dagis - fast sista veckan hade hennes mamma hjälpt till med det tack och lov! Det behöver hon verkligen!

Idag fick jag vara ett verktyg då Herren visade henne hur mycket han älskar henne. Jag är glad att jag lyssnade, men framför allt att jag GJORDE det han bad mig om. För min välsignelse av att göra detta har vart ett glatt sinne, kraft till mer än vad jag brukar ha och framför allt, jag har känt Hans kärlek till henne jag med...

Så än en gång har jag upplevt det som om och om igen förvånar mig... När man gör det lilla extra för någon annan, trots att man knappt har ork till sig själv, så välsignas med med extra kraft och styrka, man får en inre glädje och man får känna på det som oftast kallas för Kristi Rena kärlek! Jag är trött, helt slut just nu. Kroppen skriker men jag mår bra inne i hjärtat. jag mår bra in i det allra innersta rummet i min själ. Det känns bra. Det känns bra att vara god =)
Borde prova på det lite oftare- hahahahahaaa

No Doubt's Ache

Woke up this morning and felt no too cool -
ooh ooh ooh ooh
'Cause every time I tried to make my mouth
move - ooh ooh ooh ooh
The pain I'm having is so discomforting
Please make this suffering go away
Wo wo wo wo I told my mom what I was
feeling
And how long I've been dealing with it
I knew it was coming, but didn't know how
soon
She said I've reached another adolescent
monsoon - oon

OOoo Ahh... the pain is tremendous
Why can't I take it like a man
OOoo Ahh... the pain is horrendous
Why can't you lend a helpin' hand

He was a well-educated man, had his degree in
medicine
I noticed his hairy hands... he was a very, very
hairy man
He looked right down in, shook his head and
then said
"these teeth must be pulled right away hey!"

OOoo Ahh... the pain is tremendous
Why can't I take it like a man
OOoo Ahh... the pain is horrendous
Why can't you lend a helpin' hand
OOoo Ahh... the pain is tremendous
Why can't I take it like a man
OOoo Ahh... the pain is horrendous
Why can't you lend a helpin' hand

He turned around, rolled up his sleeve
I rolled my eyes then suddenly
A horrible pain grew, the next thing that I
knew
The doc had pulled my wisdom teeth... OUT!
Well along with my teeth my money also left
me
As he made out the bill, I was moaning
OOoo Ahh... the pain is tremendous
Where the hell is my prescription.... of
codeine?

Ooh but when will I speak, how long until my
mouth feels natural?
How long will they bleed, when will they heal,
where's the real meal?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?
How do you feel? How do you feel? How do
you feel? How do you feel?

I feel good... I feel great... there's no pain...
there's no ache
I feel good... I feel great... just let me
recuperate
I feel good... I feel great... there's no pain...
there's no ache
I feel good... I feel great... just let me
recuperate

Because the codeine has left me drowsy, leave
me be... just let me sleep!

Feber

Har suttit uppe i soffan och kollat på Idol med familjen. Plötsligt så började jag frysa och behövde hämta täcke och kudde och kura ihop mig på soffan.
Operationshålet bultar och gör ondare och ondare. Jag har sköljt med Listerine och saltvatten, jag har haft på Aloevera Gele´ och borstat tänderna 2-3 ggr idag redan- men nej nej nej.... Jag får feber.

Skickar precis iväg Edward till macken för att köpa Ibumetin och hoppas att detta ska hjälpa. Antibiotika känns inte riktigt lockande men måste man så måste man ju! Vi har huuur mycket Paracetamoltabletter som helst i huset från mina recept på Alvedon under graviditeten, men det är de antiinflammatoriska jag behöver. Kan man tänka sig att man inte har ett enda antiinflammatoriskt piller i hela huset?! Något att skärpa till sig på!
Jag längtar efter när Edward kommer tillbaka med en liten ask tabletter som förhoppningsvis ska hjälpa min feber, min smärta och min stadigt växande kind (bultande!)

Sluta klaga Linda!!
Snart så kommer du få sova gott, du har en tand som inte finns kvar som därför INTE kommer bi inflammerad 5 ggr per år... YAY!!!! Jag har 3 underbara barn som förgyller och fyller min vardag med kärlek, jag har världens mest underbara, fantastiska och hjälpsammaste man som jag älskar enormt mycket.... jag har inte så mycket att klaga över egentligen, eller hur???

Visheten är borta, för alltid

Jahopp. Då ligger man här med en kind som ser ut som om jag försöker dölja en golfboll innanför den. Operation av visdomstand nummer tre är avklarad, den är utplockad och kommer inte störa mer igen. Doktorn hade lärt sig en hel del med tanke på hur svårt dom hade det förra gången dom skulle ha ut en. Båda i nederkäken var vinklade åt fel håll. Vanligtvis så är de vinklade snett in med kronan mot den intillliggande tanden. I mitt fall så låg dom vinklade utåt- med kronan in mot svalget istället. VÄLDIGT svårt att operera bort en sån tand tydligen. Förra gången så kämpade dom så att jag trodde jag skulle ha hela käken knäckt ur led... nu blev det en hel del sprickor i den men den satt på plats tack och lov...

Denna gången avr jag förberedd på det värsta eftersom jag genomled det förra gången. MEN de hade lärt sig av alla sina misstag förra gången och hade en plan denna gången, som funkade rätt bra tror jag. Det var itne lika mycket slit och drag och knäckande av käkben, det var mer borra borra borra, sliiiipa sliiipa slipa och sen lite vickande... Det tog en knapp timme, men sen låg den där på duken: den onde tanden som skapat så mycket problem i min mun! BORTA!!! YAY!!!

Nu, ett dygn efteråt gör det ju himla ont, jag kan endast dricka och är svullen, men dock inte lika svullen som förra sommaren, inte lika öm som förra sommaren och absolut inte lika knockad!

Det fina med det hela är att jag föddes med endast tre visdomständer, så nu alla tre dragna och borta för alltid. Gött gött gött!!! Om dom gjorde mig så mycket visare än innan vet jag inte, hahahaha Jag är glad att jag om några månader kan vara bra ihopläkt och att alla munhåleproblem då kommer vara ett minne blott.

ha en bra dag ut i snön allesammans!
SNÖ! I Oktober???? Skönt att bara gosa ner sig under täcket igen, brrrrrrrrr

Cystoskopiunersökning

en bild på en blåsa, dock ej min

Inatt blev det inte mycket sova av för min del. Jag sov lätt och blev störd många gånger under natten, vaknade av ingenting och kände mig allmänt ur fas när det gäller sömnen. Trött som sengångare så tog jag mig upp när klockan ringde och började förbereda mig för mitt otrevliga läkarbesök på Borås Sjukhus, på kirurgavdelningen...

I gårkväll innan jag la mig hade jag duschat av mig mer än ordentligt så att man kunde känna sig fräsch när man skulle upp i den blottande gynstolen. Den förhatliga gynstolen!

Jag kom dit i tid, betalade för förnedringen och satte mig och inväntade min tur. Jag hör hur läkaren kommer och börjar prata om dagens upplägg med en sköterska; dom talar om mig. "Vi börjar med Cysten (smeknamn på min förnedrings-akt). Det blir snabbt avklarat och sen så går vi vidare med..." jag slutade lyssna. Jag ville stänga av öronen. Om bara någon minut så skulle jag få upp rör, kamera och annat otrevligt i mitt urinrör. Det enda häftiga var väl att jag skulle få se min urinblåsa ifrån insidan :) (ja, man måste hålla de positiva tankarna nära i sånna här tillfällen förstår ni!!) Jag försöker andas lugnt och se obesvärad och cool ut. Om inte annat så är jag grymt snygg för jag hade lagt tid på ansiktet på morgonen! (en nödvändighet med endast ryckiga små stunder av sömn... concealer är bara förnamnet på vad jag sminkade på i morse!!)

Jag blir uppropad av sköterskan och hon släpper in mig i en cell med den där grymt obekväma stolen väl placerad och upplyst likt ett konstverk. Jag får gå in bakom ett skynke och ta av mig nertill. Sen är det bara att hoppa upp för hon ska preparera mig inför doktorn. Glädjebesked gott folk!!! Hon skulle spruta upp lite bedövningssalva i urinröret!!! Jag blev så glad, för att inte tala om lättad. BEDÖVNING! yay!!!! Så även om man är utlämnad och totalt blottad inför en främling så gladde jag mig åt att få bli bakteriedödad och bedövad- fniss fniss!
När detta är gjort (som i och för sig var obehagligt men det tycker man ju att bedövningssprutan hos tandläkaren är med, eller hur?) så tar hon ett sånt där plastat pappersskynke som hon klipper ett litet hål i mitt på... Hmmm, pyssel på jobbet undrar jag, men ack nej. Det var inte pyssel, den var till mig. Den skulle skyla mig och endast visa det nödvändigare för farbror doktorn.. ja alltså mitt kön!! Vem bryr sig om om han ser hela baken, lår och mage när han ska in i mitt urinrör och rota???? Men men, jag låter henne få pyssla på och täcka mig och mina ben och what not! Sen kommer Dr. Stefan in. Han skakar hand så hårt att jag fick svin ont i handen. Ja - lite är det mitt egna fel, jag har en stor kumkum ring på ringfingret och han lyckade mosa ihop lillfinger och långfinger in i denna bamsing... AJ!
Hand hårda handslag gör mig något orolig för hur han ska hantera mitt underliv och urinrör...

Han drar på sig handskar direkt, effektiv kille vill jag lova. Sen vill jag svimma. Han tar fram ett stålrör, en pistol typ med et tjockt lååångt stålrör istället för pipa. Den är någon mm eller två bredare i diametern än ett McDonalds surgör. DEN ska upp i urinröret! jag börjar tvivla på den lilla salvan som kladdats på mindre än 2 minuter innan...

Han smetar på glidmedel och sätter igång. Kan bara sammanfattas på ett sätt: AJ.
Efter lite meckande och så drar han runt med slangar och grejjer och sen ger han sig in i blåsan med kameran. Det gör inte så ont längre, det spänner mest lite obehagligt. Dom sprutar in vatten så att blåsan ska vara full så att dom kan se ordentligt. Kallt vatten. Imagine that! Inte så mysigt, men i jämförelse med det andra så var det en bagatell. Plötsligt blev jag helt uppslukad av det jag såg på skärmen. Min urinblåsa är ju fin! Ett tunt fint nätverk av blodkärl, släta fina vit/rosa väggar. Han vevar runt med kameran, kollar varje hörn. Han visar mig vart Njurarna släpper ut sitt avfall och precis när han visar det så öppnar sig det lilla hållet och pumpar ut lite skräp. Det syns ju inte att det kommer ut något men hålet är öppet en stund sen stängs det och då susade han över till den andra öppningen med kameran och där öppnade den sig med och gjorde samma som den andra. "Det är inte så ofta man tajmar in det här bra" sa han glatt. Jag satt (nej låg) där och var helt imponerad över min kropp, denna fantastiska skapelse som är jag! Tänk ens insida kan vara häftig, cool och i vissa vinklar rent av vacker!

Nu ska jag vara ärlig. Jag har vart rädd för det här, för om man kissar blod så borde det rimligen vara något fel på en, eller hur? Jag har iscensatt flera olika scenarier med alla tänkbara dåliga utgångar. En av dem var blåscancer. Jag var livrädd för att vi skulle se en massa tumörer där inne i blåsan på mig. Att då istället se en slät och fin vägg som ser oförskämt mycket friskare ut än vad jag på utsidan klarar av att göra, då är det som luften går ur en. Av lättnad. Men sen kommer frågorna igen.... "varför kissar jag blod?"

Svaret får jag inte denna gången. Doktorn var snäll nog att gå iväg och se vad röntgenresultatet på min datortomografi eller vad det nu hette som gjorde förra tisdagen för att kolla njurarna. Även njurarna var fina och inget fel på vad man kunde se på röntgen och eftersom det är en väldigt bra metod att röntga just njurar på så litar jag på att det stämmer =)

En timme efter att jag åkte hemifrån är jag redan på väg tillbaks hem igen. Allt var klart, jag överlevde och tyckte nog att det inte var fullt så hemskt. I alla fall inte nu 8 timmar senare... Vi kvinnor glömmer smärta så lätt och denna är redan undanstoppad och hanterad under fliken "obekvämt" men det slutar inte med det... För för endast 4 timmar sedan så kissade jag för första gången efter undersökningen. Ni som haft urinvägsinfektion av högre grad någon gång och som vet hur fruktansvärt ont det kan göra... dubbla den känslan så vet ni hur det känns att kissa efter att någon stoppat upp ett rör i kisseriet. Fy bubblan vad många aj aj aj aj aj det blev när jag satt där på dass. Eftersom mina barn är goda barn så kom de rusandes och med ett barn på varje sida om mig, klappandes mig på huvudet respektive ryggen står dom där tills jag lyckats klämma ut den sista droppen urin för den här gången! Den stora frågan nu är hur länge kan jag hålla mig och hur fort läker en skavd urinledare sig själv???
Om jag känner att det är en livsviktig information att dela med mig av så kanske kanske jag lägger ut resultatet här sedan... men bara kanske =)

Gener, blod och familjedrag

Kan man se en viss likhet mellan mor och dotter?
Finns det inte ett eller annat bekant drag?

Jag har vid flertalet gånger den senaste tiden sett glimtar av mig själv i min annars så söta lilla tjejvariant av en mini-Albin. Att Astrid är ruggigt lik sonen är det ingen som kan ta miste på, men att hon var lik mig har jag inte kunnat se i alla fall... förrän nu.

Kommer då osökt att tänka på det där med genetik, hur våra drag vandrar vidare från generation till generation. Hur vissa kan få starka drag som någon över 100 år sedan hade och levde med... är det inte häftigt?

Jag minns hur jag som liten letade och letade efter min mamma i mitt egna ansikte men kunde inte se några drag alls från henne. Vi hade inte samma ansiktsform, inte heller samma näsa.... hakan var absolut inte hennes... ögonbrynen önskar jag att jag hade fått hennes.... men jag stod där framför spegeln och sökte efter ett okänt ansikte, och när man inte har en aning om vad man letar efter så är det svår att se det!

Min pappa som fram tills jag var 25 var helt okänd för mig. Ja, jag kunde hans namn och så men vem han egentligen var hade jag ingen aning om. Därför kunde jag ibland nog misstolkas som aningen "Vain" när jag satt framför spegeln och sökte efter mina okända rötter... Nu har jag lärt känna honom, jag kan se vad som är från honom, vad som är från farmor osv. Jag har hittat det jag letade efter i mig själv.... men att få sina drag i den nästa generationen- det är ju om möjligt ännu coolare!

Albin är väldigt mycket Edward, men samtidigt supermycket Linda. HUR går det ihop? Det är inte mina färger alls, barnen är ljusa och ser så helsvenska ut så. Att dom är 1/4 spaniorer kan ingen tro. Alice är något mörkare än Albin men ändå ljus. Hon är en ljuvlig kompott av Karlsson och Medina tycker jag. Man kan även se tydliga likheter mellan henne och hennes kusiner, både i Jansson och Murphy-familjerna. Jag roas av det. Att dragen kommer igen.
Alice är lik sin farmor tycker jag. Det roliga är att Astrid har fått namn efter farmor när det är Alice som är mest lik henne. Skulle kanske vart tvärtom?

Tillbaks till det här med gener....
När jag stod och sökte mina rötter i spegeln så undrade jag ofta om jag var lik min pappa till sättet med? Om våra andar var mer lika än vad min och mammas ande var? Jag upplevde ofta som barn att jag inte hade något gemensamt med min mor, att vi tyckte och tänkte olika i stort sett alla frågor. Jag kände mig så ensam med min okunskap om vem jag var och ofta grubblade jag på om man kunde ärva personlighetsdrag. Det kan man. Och detta även om man socialt inte påverkats av personen i fråga- vilket är så häftigt! Våra personligheter finns även lagda i vårt blod, våra gener... i DNA spiralen =)

Jag insåg när jag lärde känna mannen som var min pappa, som var "spermiedonatorn" till att jag blev till, att hans personlighet var i mångt och mycket samma som min. Han var bestämd, hans åsikter stod han fast vid och han hade en djupt andlig ådra. Han var en grubblare men inte en babblare (jag är både ock) och han satte stort värde på andra människor. Inte deras åsikter alltså utan på deras existens. Han var väldigt mån om folk i hans omgivning och var hjälpsam och generös. Nu låter det som jag pratar väl om mig själv vilket är så himla osvenskt men jag är sån jag med. Jag bryr mig om folk, inte vad de tycker, utan OM dom. Jag kan ofta försätta mig i en situation där jag vrider mig själv ur led för jag bara måste hjälpa till... och jag mår bra av det.

Genetik.... arvet från våra förfäder är starkare än vi tror.

Så om man släktforskar så skulle det vara av enormt stort värde att få hitta dagböcker och levnadshistorier från ens släktingar - för genom dessa kan man få mer än bara ett foto, namn och födelsedata... man kan få en bild av VEM personen var! Och mest intressant av allt- vad den personen har skickat vidare med sina gener i arv till just dig.

Astrid snusar i sängen bredvid, Albin och Alice ligger i sina sängar där uppe och sover de med... Tre små barn med genetik från så många många människor. Så många möjligheter, så många kombinationer.... som blev till just dessa tre underbara små varelserna som sattes i min vård.
Kommer jag med tiden se mer och mer av mig i dom? Kommer jag tom kunna säga att nu, nu gör du precis om gammelmormor, eller titta, nu är du som farfar....?

Så många möjligheter, så himla spännande att sitta på första parkett!!!

En artikel värd att läsa

Hittade denna på DN.

Jag gillar denna artikel just för att den belyser en viktigt vinkel i vårt samhälle. Kvinnor har en förmåga att utföra arbeten på en helt annan nivå än mannen vilket oftast resulterar i att man som kvinna tar på sig för mycket trots att det på pappret ser ut som om man endast gjort några få uppgifter när man i själva verket styr och ställer på alla möjliga nivåer för att få bra trivsel, ha koll på arbetskamraters välmående etc etc. En man i samma situation ser mer till momenten av att utföra sitt jobb, den del han är betald för.... En kvinna engagerar sig på ett helt annat plan.

Detta gäller naturligtvis även i hemmet.
Många anser det vara en kvinnofälla att fastna i hemmet med sina barn när man istället skulle kunna göra karriär - men i hemmet med sina barn lär sig kvinnor förfina sina talanger med att ha många bollar i luften, att hålla hemmet i rullians med alla tusen och en sysslor det innebär samtidigt som de vårdar, uppfostrar och undervisar sin barn i hur man ska överleva i samhället.

Det osynliga arbetet som kvinnor utför både i hemmet och på sina arbetsplatser är ofta inte belysta- så jag hurrar över att denna artikel tar upp detta och att det talas positivt om kvinnans förmåga att arbeta på flera olika plan på samma gång, att de koordinerar och tar hand om, vårdar och förbättrar samtidigt som de gör en grundgörande syssla.
Om arbetet som kvinnor gör i det tysta kunde få ett större erkännande, bli värderat och erkänt så skulle även hemmaarbetande kvinnor som valt att göra karriär i hemmet få det erkännande som de ofta upplever sig gå miste om.
Kvinnor som ger upp sitt förvärvsarbetande för att ge av sig själva till sin familj klassas ofta som bakåtsträvande och konservativa kvinnor som sättar käppar i hjulen för feminismens framfart. Dessa kvinnor får i stort sett bara skit för det de gör- gratis, utförsäkrade och utan skydd. Deras jobb har inget värde i dagens samhälle.
Om denna nya mallen för att värdesätta jobb skulle kunna föras in i vårt arbetsliv så skulle även allt jobb som görs i hemmet bli värdefullt, vi skulle få kvinnor som skulle växa i sina val de gör och kunna med sina erfarenheter sedan gå tillbaks till arbetslivet utanför hemmet med rak rygg och kött på benen med kunskap och "arbetspoäng"

Jag är en av dessa "bakåtsträvande konservativa kvinnor" som anser att mina barn är värda att få uppleva den tid de har som barn med mig, med sina syskon och jag vill att de jobb jag gör här hemma skall värderas om värdefullt.
Idag viskar man nästan när någon frågar vad man jobbar med.... Jag har en 25% tjänst som personlig assistent. Ofta när jag säger att jag är hemma med barnen så köper folk inte det, utan de frågar om jag inte har ett "riktigt jobb".... Jo, får man svara då och känner sig löjligt tacksam för att man har det.... 10 timmar i veckan.
Just nu i denna stund så är jag mammaledig, men jag vet att sen när dagarna är slut och jag itne följer strömmen och skriver in mitt barn på dagis så komemr jag få börja försvara mig igen.
Jag vill att det jobb som jag gör här hemma gratis ska värderas, att samhället ska värdet av det jag gör här hemma. Att jag lägger grunden för en trygg generation som har fått tid att vara med mig, fått tid att gå igenom barndomen i sin takt, fått tid att vara där de utvecklas bäst i de tidiga åren: i Familjen.

denna artikel gjorde mig glad för det belyser ju en del av det som jag anser vara viktigt även om det handlade mest om ute i arbetslivet... men ett steg i taget är alltid på väg åt rätt håll =)
____________________________________


Den del som är ovanför strecket har jag lagt till den 7-8 oktober i gensvar på de kommentarer jag fick på att endast skriva detta som inlägg:

Håll till godo, läs, grubbla och försök komma på en bra lösning =)

Jag var stressad och ville bara få ut artikeln på bloggen, hade ingen tanke alls på vad som händer man länkar till en artikel... Men nu vet jag och jag ska bättra mig =)
MVH
Linda

tänder

Lilla fisen Astrid har nu äntligen bitit fram de 2 första tänderna som gjort henne gnällig och smått "vampyrig" de senaste 2 månaderna. I söndags (3 okt 2010) bröt den första igenom och igår (4 okt 2010) tittade även den andra fram. Två små riskorn kommer snart synas tydligt i nederkäken på min lilla mystjej. Man kan ju bara hoppas att hon kommer vara gladare nu tills alla andra grynen ska ta sig igenom tandköttet :)

synligt sjuk är erkänt sjuk...

Är det inte konstigt detta med vad som är "sjuk på riktigt" och vad som folk inte godkänner bara för att det inte "syns"...
När man har en osynlig sjukdom som tex fibromyalgi, eller MS eller någon psykisk åkomma... då är det som att folk inte fattar att man är sjuk. Det är ofta som man får större medlidande eller förståelse om något annat händer. Tex, en bekant till mig har MS och för ett tag sedan skadade hon sin fot (eller sitt ben, är lite osäker på vilket) och fick gå med kryckor än längre tid. DÅ plötsligt fick hon hjälp, medlidande och förståelse! Men när hon varje dag brottas med sin MS och med att finna kraft och ork till att ta sig upp ur sängen då är det ingen som förstår eller hjälper till på samma sätt som när hon synligt haltade fram med kryckor. Varför är det så?
Om man vet om att någon har ett osynligt problem eller en osynlig sjukdom... kan man då inte komma ihåg att ge den personen den hjälp och det stöd som behövs trots att man inte påminns av ett stort gips, eller ett par kryckor... eller en rullstol...
Suck!!

Jag önskar att vi alla med osynliga sjukdomar ska bli mer godkända för de problem som vi har och brottas med och att vi ska slippa försvara oss och våra handikapp bara för att folk verkar tro att man överdriver dem eller ljuger om hur man har det. Man tas inte på allvar helt enkelt och jag vill ändra på det!!! NU!!!

Men först ska jag äta middag =)
Kram på er alla med osynliga åkommor som tynger ner er!