Visst blir man glad när tidningar VÅGAR skriva artiklar som inte är politiskt korrekta och som stämmer överens med ens egna åsikter.
HÄR har vi en som gladde mig så in i bomben så jag bara måste dela med mig....
Enjoy
torsdag 30 september 2010
tisdag 21 september 2010
Fåfänga
Ligger nu i min säng- dödstrött! Har inte fått många timmars sömn de senaste dygnen. Astrid har vart förkyld och att vara 4 månader gammal och inte kunna andas- det är inget kul alls det!
Idag när jag mår piss, för förutom sömnbristen så har jag drabbats av en enveten och smärtsam huvudvärk, så har min man ringt Stora Astrid, eller "farmor" som hon heter jämt nu för att hålla isär dom :) Hon satte sig direkt i bilen och körde hit för att avlasta mig några timmar så att jag fick sova ut.... UNDERBART!! Hon är ute och knatar med lillan i vagnen i nästan 3 timmar, hon hämtar upp barnen från skola och dagis.... hon är helt bäst helt enkelt.... Men... vad gör jag???
Jo jag ligger i min säng med huvudvärk så svår att det gör ont att blunda t.o.m. Där ligger jag i ca 1 timma sen inser jag att min hjärna på högvarv med bultande och tankesurr INTE kommer tillåta mig att sova.... Med tunga steg går jag upp och dammsuger... Och plockar undan i köket... Och lägger upp lite vikt/strykt tvätt där den hör hemma.... Jag hade kunnat få 3 timmars djup ihållande sömn men NEJ DÅ, itne jag inte.... Jag kan inte sova när jag får det- jag kan bara somna när det itne är så passande, som när man typ borde laga middag eller ta hand om sina 3 barn...
Och nu- vad är klockan??
22:45.
Vad borde jag göra?
Jo- sova.... Gör jag det? Nej jag sitter här med den här datorn och låtsas som om jag har ett socialt liv och att jag faktiskt umgås med facebook och tradera och allt vad jag är inne på...
Sen har jag en hemlis. Jag har en viss sida jag går in på ofta och drömmer om att få använda mig av en dag. En sida som enbart talar till min fåfängliga person och inte alls är logisk eller vettig.... Men jag bryr mig inte- jag går in där då och då och läser och kollar på bilder, och läser en gång till, och grubblar och läser lite mer.... Jag är liksom beroende av att få gå in där lite då och då....
"Some day"
*Sigh*
Nu gott folk drar vi ner rullgardinen
Idag när jag mår piss, för förutom sömnbristen så har jag drabbats av en enveten och smärtsam huvudvärk, så har min man ringt Stora Astrid, eller "farmor" som hon heter jämt nu för att hålla isär dom :) Hon satte sig direkt i bilen och körde hit för att avlasta mig några timmar så att jag fick sova ut.... UNDERBART!! Hon är ute och knatar med lillan i vagnen i nästan 3 timmar, hon hämtar upp barnen från skola och dagis.... hon är helt bäst helt enkelt.... Men... vad gör jag???
Jo jag ligger i min säng med huvudvärk så svår att det gör ont att blunda t.o.m. Där ligger jag i ca 1 timma sen inser jag att min hjärna på högvarv med bultande och tankesurr INTE kommer tillåta mig att sova.... Med tunga steg går jag upp och dammsuger... Och plockar undan i köket... Och lägger upp lite vikt/strykt tvätt där den hör hemma.... Jag hade kunnat få 3 timmars djup ihållande sömn men NEJ DÅ, itne jag inte.... Jag kan inte sova när jag får det- jag kan bara somna när det itne är så passande, som när man typ borde laga middag eller ta hand om sina 3 barn...
Och nu- vad är klockan??
22:45.
Vad borde jag göra?
Jo- sova.... Gör jag det? Nej jag sitter här med den här datorn och låtsas som om jag har ett socialt liv och att jag faktiskt umgås med facebook och tradera och allt vad jag är inne på...
Sen har jag en hemlis. Jag har en viss sida jag går in på ofta och drömmer om att få använda mig av en dag. En sida som enbart talar till min fåfängliga person och inte alls är logisk eller vettig.... Men jag bryr mig inte- jag går in där då och då och läser och kollar på bilder, och läser en gång till, och grubblar och läser lite mer.... Jag är liksom beroende av att få gå in där lite då och då....
"Some day"
*Sigh*
Nu gott folk drar vi ner rullgardinen
söndag 19 september 2010
val 2010
Jaha, nu verkar det vara klart, Alliansen lever vidare men har ingen egen majoritet. SD kommer vara kappan som vänder sig efter sin egna vind i varje fråga som gynnar deras egna politiska åsikt, men frågan som ingen verkar ta på allvar är VILKA frågor är samma för dom som för Alliansen?
Vilka frågor kommer de kunna ge stöd i och vilka frågor kommer de sätta ut "fällben" på?
Vad är det som är så fel att med deras stöd kunna driva igenom frågor som gynnar Sverige om det är för Sveriges bästa? Många av deras politiska program handlar inte alls om rasistiska åsikter utan om sånt som även de borgliga partierna värnar om... Jag har inte röstat på SD och jag är inte en rasist.... men frågan är ändå i slut och botten vad tycker man lika och hur kan man driva de frågorna på bästa sätt?
Det är svenskar som valt in dessa människor i rikstaden så tydligen så har dom många sympatisörer, dom har fler röster än både V och Kd har och för mig innebär det att vi är en demokrati... dom representerar många svenska röster, låt dom föra sin politik så får vi se vart det bär hän. OM dom har helt galna rasistiska förslag så innehar dom endast 20 mandat i skillnad från 157 + 172 som de röda och blå har tillsammans. Nog ska väl de gemensamt kunna stoppa allt tokigt som kan tänkas läggas fram av dem isf??
Jag tycker att tyngdpunkten på det hela läggs helt fel....
Låt dom visa vad dom går för och klaga sedan på hur dom sköter sig!
Vilka frågor kommer de kunna ge stöd i och vilka frågor kommer de sätta ut "fällben" på?
Vad är det som är så fel att med deras stöd kunna driva igenom frågor som gynnar Sverige om det är för Sveriges bästa? Många av deras politiska program handlar inte alls om rasistiska åsikter utan om sånt som även de borgliga partierna värnar om... Jag har inte röstat på SD och jag är inte en rasist.... men frågan är ändå i slut och botten vad tycker man lika och hur kan man driva de frågorna på bästa sätt?
Det är svenskar som valt in dessa människor i rikstaden så tydligen så har dom många sympatisörer, dom har fler röster än både V och Kd har och för mig innebär det att vi är en demokrati... dom representerar många svenska röster, låt dom föra sin politik så får vi se vart det bär hän. OM dom har helt galna rasistiska förslag så innehar dom endast 20 mandat i skillnad från 157 + 172 som de röda och blå har tillsammans. Nog ska väl de gemensamt kunna stoppa allt tokigt som kan tänkas läggas fram av dem isf??
Jag tycker att tyngdpunkten på det hela läggs helt fel....
Låt dom visa vad dom går för och klaga sedan på hur dom sköter sig!
tisdag 14 september 2010
Barnens rätt till sina föräldrars tid
Det var föräldrar-möte på "dagis" igår. Vårt dagis jobbar med barn satta i åldersrelaterade "positioner" som går på rullande schema. Just nu är Alice's grupp på Kök och sagorumspositionen. de fördjupar sig även för tillfället i husdjur.... Det är 8 barn i just hennes grupp.
4 Föräldrar dök upp. Alltså 50% avfall från truppen.
När vi sitter där och informeras av vad våra barn gör på dagis just nu så verkar de andra föräldrarna förvånade och de går och tittar sig omkring på avdelningen i övrigt för att se vad deras barn kan sysselsätta sig med under dagen. De verkar inte veta alls vad som pågår under de timmar de själva sliter och jobbar för att få in pengar till mat, hyra och räkningar... verkar inte veta alls vad deras barn gör då de sliter så för att få det att gå runt....
Jag undrar om jag har allvarliga kontrollbehov, om jag är abnorm som frågar ut mina barn dagligen om deras dag, som vill veta vad som gjort dem glada eller ledsna, vad de har fått uppleva de timmarna de inte har vart med mig.... Är jag abnorm? Eller är det jag som är normal och alla andra som helt enkelt inte orkar engagera sig för ekorrehjulet spinner på så fort att de suckar av lättnad när maten är uppäten och Bollibompa tar över så att de själva kan andas ut en stund innan barnen ska somna...
Jag sitter där och känner mig udda. Jag sitter där och lider med några få av barnen i gruppen som är på dagis mellan 6:30 och 17:30 varje dag. 11 timmar/dag.... jag tänker på hur bra dom hade kunnat ha det om samhället var uppbyggt så att de kunde få se och vara med sina föräldrar mer än vad de får idag.
I en undersökning av partipolitiska programmen så har organisationen HARO kommit fram till att endast ett av våra partier i regeringen har barnens bästa i fokus. ETT parti! Det är så klart Kd som alla politiskt korrekta socialistiska och feministiska människor avskyr. "Det är en kvinnofälla att vara hemma med sina barn, det är inte självförverkligande att offra sitt liv och sin karriär på att ta hand om sin avkomma..." Resultatet blir att barnen föds, och vid ett års ålder så sätt de på förskolan och är där upp till 11 timmar per dag om ens det räcker? Har inte våra barn rätt till att få se oss sina föräldrar lite mer.... Med tanke på att de ska få in 12 timmar sömn eller mer per dygn så har vi inte många "minutrar" kvar att på verka dom på, att lära känna dom på, att få njuta av deras existens på.....
Har inte våra barn större rättigheter än så i vårt land?
Jag kan inte för något i världen tänka mig att lämna in lilla Astrid på dagis om bara 8 månader.... Kommer INTE att ske! HUR vi ska lösa det vet jag inte men hon ska då inte börja på någon form av förskola före hon är 3 i alla fall! Hoppas vårdnadsbidraget inte tas bort om valet blir "åt fel håll" om någon vecka.... För med hjälp av det skulle vi kunna knaggla oss fram....
Jag anser att mina barn här rätten att vara med mig, har rätten att få känna sig trygga och "wanted", att de ska få känna att de är det mest värdefullaste jag har fått och att jag sätter det högre än många andra saker och bekvämligheter... Jag vill ha ett Sverige där vi kan välja och göra det som vi själva anser vara det bästa för våra små barn. Att börja på förskolan innan man kan prata eller ens gå kan knappast vara det tryggaste och bästa för barnet?
19 September kommer snart och det smärtar mig att det bara finns ett parti som ser till människans värde.... borde finnas fler med den fokusen.
Jag väljer att finnas där för mina barn och att vara den som är deras trygga punkt i livet.
4 Föräldrar dök upp. Alltså 50% avfall från truppen.
När vi sitter där och informeras av vad våra barn gör på dagis just nu så verkar de andra föräldrarna förvånade och de går och tittar sig omkring på avdelningen i övrigt för att se vad deras barn kan sysselsätta sig med under dagen. De verkar inte veta alls vad som pågår under de timmar de själva sliter och jobbar för att få in pengar till mat, hyra och räkningar... verkar inte veta alls vad deras barn gör då de sliter så för att få det att gå runt....
Jag undrar om jag har allvarliga kontrollbehov, om jag är abnorm som frågar ut mina barn dagligen om deras dag, som vill veta vad som gjort dem glada eller ledsna, vad de har fått uppleva de timmarna de inte har vart med mig.... Är jag abnorm? Eller är det jag som är normal och alla andra som helt enkelt inte orkar engagera sig för ekorrehjulet spinner på så fort att de suckar av lättnad när maten är uppäten och Bollibompa tar över så att de själva kan andas ut en stund innan barnen ska somna...
Jag sitter där och känner mig udda. Jag sitter där och lider med några få av barnen i gruppen som är på dagis mellan 6:30 och 17:30 varje dag. 11 timmar/dag.... jag tänker på hur bra dom hade kunnat ha det om samhället var uppbyggt så att de kunde få se och vara med sina föräldrar mer än vad de får idag.
I en undersökning av partipolitiska programmen så har organisationen HARO kommit fram till att endast ett av våra partier i regeringen har barnens bästa i fokus. ETT parti! Det är så klart Kd som alla politiskt korrekta socialistiska och feministiska människor avskyr. "Det är en kvinnofälla att vara hemma med sina barn, det är inte självförverkligande att offra sitt liv och sin karriär på att ta hand om sin avkomma..." Resultatet blir att barnen föds, och vid ett års ålder så sätt de på förskolan och är där upp till 11 timmar per dag om ens det räcker? Har inte våra barn rätt till att få se oss sina föräldrar lite mer.... Med tanke på att de ska få in 12 timmar sömn eller mer per dygn så har vi inte många "minutrar" kvar att på verka dom på, att lära känna dom på, att få njuta av deras existens på.....
Har inte våra barn större rättigheter än så i vårt land?
Jag kan inte för något i världen tänka mig att lämna in lilla Astrid på dagis om bara 8 månader.... Kommer INTE att ske! HUR vi ska lösa det vet jag inte men hon ska då inte börja på någon form av förskola före hon är 3 i alla fall! Hoppas vårdnadsbidraget inte tas bort om valet blir "åt fel håll" om någon vecka.... För med hjälp av det skulle vi kunna knaggla oss fram....
Jag anser att mina barn här rätten att vara med mig, har rätten att få känna sig trygga och "wanted", att de ska få känna att de är det mest värdefullaste jag har fått och att jag sätter det högre än många andra saker och bekvämligheter... Jag vill ha ett Sverige där vi kan välja och göra det som vi själva anser vara det bästa för våra små barn. Att börja på förskolan innan man kan prata eller ens gå kan knappast vara det tryggaste och bästa för barnet?
19 September kommer snart och det smärtar mig att det bara finns ett parti som ser till människans värde.... borde finnas fler med den fokusen.
Jag väljer att finnas där för mina barn och att vara den som är deras trygga punkt i livet.
lördag 11 september 2010
Ingen vågar göra något!
Hittade denna idag, den 11 september 2010.... man blir lite mörkrädd över hur regler ignoreras och hur polis och regering inte VÅGAR ta tag i att deras regler bryts!!!
Klicka på ordet "denna" om ni vill se hur Frankrike och Paris hanterar brott mot deras lag.... hur de inte vågar göra något alls för det är muslimer som bryter mot lagen i fråga, och muslimer är fridlysta - tydligen.....
Skulle det vart kristna eller buddister eller judar hade polisen inte tvekat en sekund! Skrämmande!
Klicka på ordet "denna" om ni vill se hur Frankrike och Paris hanterar brott mot deras lag.... hur de inte vågar göra något alls för det är muslimer som bryter mot lagen i fråga, och muslimer är fridlysta - tydligen.....
Skulle det vart kristna eller buddister eller judar hade polisen inte tvekat en sekund! Skrämmande!
tisdag 7 september 2010
Magont
Nej, Astrid har inte kolik längre. Det är jag som hade ont i magen idag. Och nej, jag är inte magsjuk, inte heller har jag ätit något olämpligt (om man inte räknar med godisarna jag lyckades smyga i mig förut?) och jag är inte sjuk...
Varför har jag då ont i magen undrar ni nog...
Jo, idag såg jag något som fick mig att få ont i magen. Det var när jag lämnade av Alice på dagis, vilket är en historia sig, men den tar vi inte nu...
När jag skulle gå så var det en pappa som skulle lämna sin son Sebastian där. Sebastian var hjärteslitande ledsen. Han såg trött och hängig ut och han ville nog helst av allt vara hemma i sin goa vrå, med en förälder... Han såg ut att vilja vara så långt bort från dagis som möjligt. Jag hade stått och pratat med en av dagisfröknarna när Sebastian och hans pappa kom. Hon började ofrivilligt dras mot dom två lååångt innan pappan ens hade börjat säga hejdå. Hon visste vad som skulle komma. Detta var inte en engångsföreteelse, detta hände nog varje morgon. De hade rutin på det där, pappan och fröken alltså. Alla verkade vara med på noterna - det vara Sebastian som inte ville...
Fröken kapar av vårt samtal abrupt, rör sig mot Sebastian och börjar sträcka sig efter honom. Pappan tar i exakt samma sekund några steg bak, bort från sin son och säger med konstlat stadig röst "Hejdå Sebastian, nu måste pappa gå till jobbet". Sebastian börjar klösa och sträcka sig efter sin pappa, men fröken är beredd, hon fångar in honom i sin famn och försöker att inte bli skadad av hans alla vevande och slingrande rörelser. Hon ser van ut. Hon säger sitt vardagliga (antar jag) mantra: "Nu får du vara här på dagis för mamma och pappa MÅSTE vara på jobbet, det VEEET du ju" Sebastian gråter. På riktigt. Ni vet hur barn gör när dom gråter på låtsas, det låter en hel del men inga tårar... Så var det inte. Sebastian var ledsen på riktigt.
Man kan ju tro om man inte har sett det hela att Sebastian kanske bara är 1,5 år... men nej, han är på stora-barn-avdelningen med min 5 1/2 åriga dotter. Han ser ut att vara i hennes ålder... kanske lite yngre. Jag börjar röra mig mot dörren jag med, har ont i magen och känner gråten i halsen på mig själv...
Det där barnet är inte lycklig. Jag frågar Alice sen om Sebastian leker och har kul med de andra barnen på dagis... för ibland så slutar barn gråta så fort mamman eller pappan har gått för det är en del av ett skådespel som dom kör. Dom känner sig övergivna och vill inte att mamma eller pappa ska gå, men de har det rätt så kul ändå sen.... Inte Sebastian verkar det som. Alice rapporterar att han leker ibland. Han är helst med en fröken under dagen och saknar ofta sin mamma.... Detta har min dotter uppfattat. Att han längtar bort från dagiset, som för övrigt är ett av Sveriges bästa!
Jag älskar dagiset som min dotter går på. Hon fick välja om hon skulle utnyttja rätten till 15 timmar/vecka eller vara hemma med mig och Astrid. Hon valde 15 timmar för jag förklarade att hon kan alltid ångra sig sen om hon hellre vill vara hemma med oss... Hon går frivilligt 3 dagar /vecka- det blir inte ens 15 timmar totalt för tiderna krockar lite med Albins hämtning från skolan... så max 14 om vi kommer i tid varje dag (hrm... ja.... hålla tiden på morgonen kan vara svårt faktiskt!!)
Hon har aldrig vart på dagis heltid... ni vet 45+ timmar/vecka.
Hon fattar inte riktigt varför Sebastian inte gillar dagis. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklara att han hellre vill vara med sin mamma eller pappa... men dom kan inte vara med honom för dom jobbar.... Jag inser att jag håller på att försvara system för att "förmildra" omständigheterna som min dotter har lagt märke till.
Jag får avbryta mig själv och börja om.... berättar på riktigt att alla mammor kan inte vara hemma med sina barn så länge, vissa kan inte för dom har inte en pappa med i familjen, andra vill inte, dom längtar till sina jobb för att vara hemma är så mycket svårare för dom än vad det är för dom att vara på jobbet. Jag berättar att många TROR att man måste ha sina barn på dagis när föräldraledigheten är slut. Många har inte råd med att göra annat än att gå tillbaks till jobbet fast dom egentligen bara vill vara med sina/sitt barn. Hon tar nyktert emot all info och kommer fram till att hon gillar dagis, för hon är ju där så lite ju!!! Hon har sommarlov som skolbarnen har och hon längtar till dagis-dagarna nu när hon inte vart där sen i slutet på Maj/början på Juni. Jag ler....
....men jag har ont i magen. Jag undrar hur Sebastians mamma och pappa har det med sina magar? Har dom också ont i magen när dom ser sitt barn gråta och försöka klösa sig fram till dom när dom går? Eller "tror" dom att han slutar så fort dom stänger dörren, att han då torkar krokodiltårarna och skuttar glatt iväg paxar kuddrummet för han vill ha kuddkrig?
Jag undrar hur gammal Sebastian var när han började på dagis. Jag undrar hur ofta han är rädd över att bli lämnad? Förstår han att dom kommer tillbaka nu, men skräcken som skapades som liten sitter kvar... då när han inte fattade om dom skulle komma tillbaks eller inte...?
Dagis.
Dom som jobbar där kämpar och tar hand om andras barn dagarna i ända och dom tar den här fajten dag ut och dag in. Hur mår dom i sina magar??? Är det jag som är känslig?
Jag kan se Sebastians panikfyllda sårade ögon och bestämmer mig för att "nej, jag är inte för känslig. Det är samhället som är för känslokallt"
* Pojken har ett annat namn såklart*
Varför har jag då ont i magen undrar ni nog...
Jo, idag såg jag något som fick mig att få ont i magen. Det var när jag lämnade av Alice på dagis, vilket är en historia sig, men den tar vi inte nu...
När jag skulle gå så var det en pappa som skulle lämna sin son Sebastian där. Sebastian var hjärteslitande ledsen. Han såg trött och hängig ut och han ville nog helst av allt vara hemma i sin goa vrå, med en förälder... Han såg ut att vilja vara så långt bort från dagis som möjligt. Jag hade stått och pratat med en av dagisfröknarna när Sebastian och hans pappa kom. Hon började ofrivilligt dras mot dom två lååångt innan pappan ens hade börjat säga hejdå. Hon visste vad som skulle komma. Detta var inte en engångsföreteelse, detta hände nog varje morgon. De hade rutin på det där, pappan och fröken alltså. Alla verkade vara med på noterna - det vara Sebastian som inte ville...
Fröken kapar av vårt samtal abrupt, rör sig mot Sebastian och börjar sträcka sig efter honom. Pappan tar i exakt samma sekund några steg bak, bort från sin son och säger med konstlat stadig röst "Hejdå Sebastian, nu måste pappa gå till jobbet". Sebastian börjar klösa och sträcka sig efter sin pappa, men fröken är beredd, hon fångar in honom i sin famn och försöker att inte bli skadad av hans alla vevande och slingrande rörelser. Hon ser van ut. Hon säger sitt vardagliga (antar jag) mantra: "Nu får du vara här på dagis för mamma och pappa MÅSTE vara på jobbet, det VEEET du ju" Sebastian gråter. På riktigt. Ni vet hur barn gör när dom gråter på låtsas, det låter en hel del men inga tårar... Så var det inte. Sebastian var ledsen på riktigt.
Man kan ju tro om man inte har sett det hela att Sebastian kanske bara är 1,5 år... men nej, han är på stora-barn-avdelningen med min 5 1/2 åriga dotter. Han ser ut att vara i hennes ålder... kanske lite yngre. Jag börjar röra mig mot dörren jag med, har ont i magen och känner gråten i halsen på mig själv...
Det där barnet är inte lycklig. Jag frågar Alice sen om Sebastian leker och har kul med de andra barnen på dagis... för ibland så slutar barn gråta så fort mamman eller pappan har gått för det är en del av ett skådespel som dom kör. Dom känner sig övergivna och vill inte att mamma eller pappa ska gå, men de har det rätt så kul ändå sen.... Inte Sebastian verkar det som. Alice rapporterar att han leker ibland. Han är helst med en fröken under dagen och saknar ofta sin mamma.... Detta har min dotter uppfattat. Att han längtar bort från dagiset, som för övrigt är ett av Sveriges bästa!
Jag älskar dagiset som min dotter går på. Hon fick välja om hon skulle utnyttja rätten till 15 timmar/vecka eller vara hemma med mig och Astrid. Hon valde 15 timmar för jag förklarade att hon kan alltid ångra sig sen om hon hellre vill vara hemma med oss... Hon går frivilligt 3 dagar /vecka- det blir inte ens 15 timmar totalt för tiderna krockar lite med Albins hämtning från skolan... så max 14 om vi kommer i tid varje dag (hrm... ja.... hålla tiden på morgonen kan vara svårt faktiskt!!)
Hon har aldrig vart på dagis heltid... ni vet 45+ timmar/vecka.
Hon fattar inte riktigt varför Sebastian inte gillar dagis. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklara att han hellre vill vara med sin mamma eller pappa... men dom kan inte vara med honom för dom jobbar.... Jag inser att jag håller på att försvara system för att "förmildra" omständigheterna som min dotter har lagt märke till.
Jag får avbryta mig själv och börja om.... berättar på riktigt att alla mammor kan inte vara hemma med sina barn så länge, vissa kan inte för dom har inte en pappa med i familjen, andra vill inte, dom längtar till sina jobb för att vara hemma är så mycket svårare för dom än vad det är för dom att vara på jobbet. Jag berättar att många TROR att man måste ha sina barn på dagis när föräldraledigheten är slut. Många har inte råd med att göra annat än att gå tillbaks till jobbet fast dom egentligen bara vill vara med sina/sitt barn. Hon tar nyktert emot all info och kommer fram till att hon gillar dagis, för hon är ju där så lite ju!!! Hon har sommarlov som skolbarnen har och hon längtar till dagis-dagarna nu när hon inte vart där sen i slutet på Maj/början på Juni. Jag ler....
....men jag har ont i magen. Jag undrar hur Sebastians mamma och pappa har det med sina magar? Har dom också ont i magen när dom ser sitt barn gråta och försöka klösa sig fram till dom när dom går? Eller "tror" dom att han slutar så fort dom stänger dörren, att han då torkar krokodiltårarna och skuttar glatt iväg paxar kuddrummet för han vill ha kuddkrig?
Jag undrar hur gammal Sebastian var när han började på dagis. Jag undrar hur ofta han är rädd över att bli lämnad? Förstår han att dom kommer tillbaka nu, men skräcken som skapades som liten sitter kvar... då när han inte fattade om dom skulle komma tillbaks eller inte...?
Dagis.
Dom som jobbar där kämpar och tar hand om andras barn dagarna i ända och dom tar den här fajten dag ut och dag in. Hur mår dom i sina magar??? Är det jag som är känslig?
Jag kan se Sebastians panikfyllda sårade ögon och bestämmer mig för att "nej, jag är inte för känslig. Det är samhället som är för känslokallt"
* Pojken har ett annat namn såklart*
torsdag 2 september 2010
Mormor blev 80 år den 30/8-2010
Min mormor är en riktig krutgumma.Hon fyllde 80 år i måndags & i Lördags var vi uppe hela gänget i Mellerud för att fira henne tillsammans med alla miljontals människor som hon känner. Det blev livat och hon var uppvaktad från alla håll och kanter!
Hon har haft en hel del poster i en massa olika sammanhang och har kvar en del av dem fortfarande, men detta gjorde ju så att de flesta på bygden som var över 65 visste vem hon - och de flesta ville visa sin uppskattning genom att närvara vid hennes födelsedagsfest.
Man kan väl lugnt påstå att släkten var underrepresenterad då vi inte är så många! Hahahhaaa
Det var kul, för vi hade alla samlat in foton på henne som vi har tagit genom åren och eftersom jag även scannat av en hel del bilder så hade jag även kort på henne som barn och ungdom att dela med mig av... att sedan se alla dessa bilder i ett helt underbart bildspel var nästan magiskt. Det var så fint, bilderna, texten till dom och sedan musiken till... Wow vad bra det var gjort! Jag tror att mormor skvätte en och annan tår när hon såg så fint Ulf och Cecilia hade gjort bildspelet till henne. Hon fick sedan behålla det på en Cd-skiva som en del av födelsedagspresenten. Najs!
Den 24 September ska jag iväg på en helkväll med henne, Bruno, min mor och hennes man samt med kusin Javi för att äta gott på restaurang och sedan roa oss med "En mor till salu" på Lisebergsteatern. Det är våran present till henne och jag hoppas att hon kommer ha en underbar kväll, att vi alla är friska och krya då och framför allt att vi ska ha en underbart trevlig kväll =)
Inte så långt kvar tills dess nu- lääängtar redan!!
Min lilla Alice blev en dag en liten katt
Astrid sitter (satt, nu sitt-ligger hon) i sin höga barnstol och plötsligt gav hon upp och somnade.
En liten docka som är på stranden och tycker nog att solen är en himla stor och retligt stark lampa!
Alice på stranden ute på Öland...
Albin på stranden i Tärnaby (Laxnäs)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)