tisdag 7 september 2010

Magont

Nej, Astrid har inte kolik längre. Det är jag som hade ont i magen idag. Och nej, jag är inte magsjuk, inte heller har jag ätit något olämpligt (om man inte räknar med godisarna jag lyckades smyga i mig förut?) och jag är inte sjuk...

Varför har jag då ont i magen undrar ni nog...
Jo, idag såg jag något som fick mig att få ont i magen. Det var när jag lämnade av Alice på dagis, vilket är en historia sig, men den tar vi inte nu...

När jag skulle gå så var det en pappa som skulle lämna sin son Sebastian där. Sebastian var hjärteslitande ledsen. Han såg trött och hängig ut och han ville nog helst av allt vara hemma i sin goa vrå, med en förälder... Han såg ut att vilja vara så långt bort från dagis som möjligt. Jag hade stått och pratat med en av dagisfröknarna när Sebastian och hans pappa kom. Hon började ofrivilligt dras mot dom två lååångt innan pappan ens hade börjat säga hejdå. Hon visste vad som skulle komma. Detta var inte en engångsföreteelse, detta hände nog varje morgon. De hade rutin på det där, pappan och fröken alltså. Alla verkade vara med på noterna - det vara Sebastian som inte ville...

Fröken kapar av vårt samtal abrupt, rör sig mot Sebastian och börjar sträcka sig efter honom. Pappan tar i exakt samma sekund några steg bak, bort från sin son och säger med konstlat stadig röst "Hejdå Sebastian, nu måste pappa gå till jobbet". Sebastian börjar klösa och sträcka sig efter sin pappa, men fröken är beredd, hon fångar in honom i sin famn och försöker att inte bli skadad av hans alla vevande och slingrande rörelser. Hon ser van ut. Hon säger sitt vardagliga (antar jag) mantra: "Nu får du vara här på dagis för mamma och pappa MÅSTE vara på jobbet, det VEEET du ju" Sebastian gråter. På riktigt. Ni vet hur barn gör när dom gråter på låtsas, det låter en hel del men inga tårar... Så var det inte. Sebastian var ledsen på riktigt.

Man kan ju tro om man inte har sett det hela att Sebastian kanske bara är 1,5 år... men nej, han är på stora-barn-avdelningen med min 5 1/2 åriga dotter. Han ser ut att vara i hennes ålder... kanske lite yngre. Jag börjar röra mig mot dörren jag med, har ont i magen och känner gråten i halsen på mig själv...

Det där barnet är inte lycklig. Jag frågar Alice sen om Sebastian leker och har kul med de andra barnen på dagis... för ibland så slutar barn gråta så fort mamman eller pappan har gått för det är en del av ett skådespel som dom kör. Dom känner sig övergivna och vill inte att mamma eller pappa ska gå, men de har det rätt så kul ändå sen.... Inte Sebastian verkar det som. Alice rapporterar att han leker ibland. Han är helst med en fröken under dagen och saknar ofta sin mamma.... Detta har min dotter uppfattat. Att han längtar bort från dagiset, som för övrigt är ett av Sveriges bästa!

Jag älskar dagiset som min dotter går på. Hon fick välja om hon skulle utnyttja rätten till 15 timmar/vecka eller vara hemma med mig och Astrid. Hon valde 15 timmar för jag förklarade att hon kan alltid ångra sig sen om hon hellre vill vara hemma med oss... Hon går frivilligt 3 dagar /vecka- det blir inte ens 15 timmar totalt för tiderna krockar lite med Albins hämtning från skolan... så max 14 om vi kommer i tid varje dag (hrm... ja.... hålla tiden på morgonen kan vara svårt faktiskt!!)

Hon har aldrig vart på dagis heltid... ni vet 45+ timmar/vecka.
Hon fattar inte riktigt varför Sebastian inte gillar dagis. Jag försöker så pedagogiskt som möjligt förklara att han hellre vill vara med sin mamma eller pappa... men dom kan inte vara med honom för dom jobbar.... Jag inser att jag håller på att försvara system för att "förmildra" omständigheterna som min dotter har lagt märke till.

Jag får avbryta mig själv och börja om.... berättar på riktigt att alla mammor kan inte vara hemma med sina barn så länge, vissa kan inte för dom har inte en pappa med i familjen, andra vill inte, dom längtar till sina jobb för att vara hemma är så mycket svårare för dom än vad det är för dom att vara på jobbet. Jag berättar att många TROR att man måste ha sina barn på dagis när föräldraledigheten är slut. Många har inte råd med att göra annat än att gå tillbaks till jobbet fast dom egentligen bara vill vara med sina/sitt barn. Hon tar nyktert emot all info och kommer fram till att hon gillar dagis, för hon är ju där så lite ju!!! Hon har sommarlov som skolbarnen har och hon längtar till dagis-dagarna nu när hon inte vart där sen i slutet på Maj/början på Juni. Jag ler....

....men jag har ont i magen. Jag undrar hur Sebastians mamma och pappa har det med sina magar? Har dom också ont i magen när dom ser sitt barn gråta och försöka klösa sig fram till dom när dom går? Eller "tror" dom att han slutar så fort dom stänger dörren, att han då torkar krokodiltårarna och skuttar glatt iväg paxar kuddrummet för han vill ha kuddkrig?

Jag undrar hur gammal Sebastian var när han började på dagis. Jag undrar hur ofta han är rädd över att bli lämnad? Förstår han att dom kommer tillbaka nu, men skräcken som skapades som liten sitter kvar... då när han inte fattade om dom skulle komma tillbaks eller inte...?

Dagis.
Dom som jobbar där kämpar och tar hand om andras barn dagarna i ända och dom tar den här fajten dag ut och dag in. Hur mår dom i sina magar??? Är det jag som är känslig?
Jag kan se Sebastians panikfyllda sårade ögon och bestämmer mig för att "nej, jag är inte för känslig. Det är samhället som är för känslokallt"

* Pojken har ett annat namn såklart*

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar