fredag 31 juli 2009

Trött och hungrig

Saknade mina barn och ville lägga upp en fin bild på dom, denna togs precis innan dom packades in i bilen för att åka norr över.....


Hmmm, vaknade nyss.Vädret är blåsigt och grått och trist och idag hade jag tänkt att städa, handla lite mat och få det lite trivsamt här hemma i all min röra.... Känns inte alls som jag orkar det just nu. Är hungrig som en varg, men jag har oftast svårt att äta när jag vaknar så jag väntar gärna lite till så slipper jag kanske illamåendet.... Nu ska jag vara ledig natten tills imorogn och den tills på Söndag.... för att sedan jobba lite extra på söndag... eller ja... lite? Det är 12 timmars pass, från 09-21 så så himla litet är det ju inte. Sedan har jag faktsikt bara en hel tuff lång vecka kvar på jobbet där jag har haft mitt sommarvikariat. Vad fort de där 5 veckorna susade förbi. Känns som två typ.... Men det är väl så det är nu för tiden, tiden går bara snabbare och snabbare hela tiden. Det är bara att vänja sig vid farten helt enkelt.
________________________________________________________________
Mina man och mina barn är uppe i Umeå på släktträff på min mans mammas sida, sedan ska de fortsätta upp till Tärnaby för förhoppningsvis en underbar vecka där. Jag är lite avundsjuk för jag har inte lyckats vara med till Tärnaby på ett bra tag nu, inte en sommar sedan sommaren 2004, och sist jag var där var påsken 2008.... Men Edward och barnen har tagit sig upp varje sommar och och varje påsk utan mig. Barnen älskar det verkligen där uppe!! Det är härligt att se den nya generationen Karlssons ta sig an stället med precis så mycket kärlek och längtan som syskonen Karlssons hade under sin egna uppväxt. Dom för kärleken för platsen och naturen vidare. Underbart!!! Jag längtar dit jag med! friden man kan få i själen där har jag svårt att hitta på så många fler ställen.... Det är en magisk plats på jorden helt enkelt, i alla fall för oss.... och jag längtar efter mina barn!!!! Precis inne de åkte så sydde jag stressigt och svettigt ihop dessa kläder till dom- dom ska leka medeltid med kusinerna och det var bara att slita fram symaskinen och göra sitt bästa på de sista timmarna jag hade kvar innan de åkte..... Visst är dom fina!!!! (barnen alltså!)
________________________________________________________________

Jag skall väl ta mig ner för att hitta något ätbart i våra tomma skåp, sedan drar jag nog för att handla lite.... sen ska vi väl se vilken ork jag har kvar till att göra lite rent och vika några ton ren tvätt som ligger och skräpar i sofforna.... Man borde ju få plats att sitta i sin egen soffa man ack nej, inte hemma hos oss just nu - där bor all den rena tvätten som väntar på att hamna på sina respektive platser i olika garderober och byrålådor :) Finns det någon som känner sig manad att komma och hjälpa till, det är bara att vika på!!! ...... nehe, då är det väl mitt skitgöra att göra själv helt enkelt :)
En vän till mig skrev en bra sak på Facebook förut som jag gillade, den ska bli mitt motto nu ett tag :

the difficulty of this life is based mainly in the perspective we take towards it

måndag 27 juli 2009

MUSE!!!!!!

Ville bara skriva några rader om min lycka att jag ska gå på konsert på hovet den 24 Oktober. Min man och jag ska ha en grymt bra kväll tillsammans med favoritbandet MUSE, nedräkning har börjat där med ;)
Läääääääääääääääääääääääängtar!

Kvinnfolk...

Oj oj oj, att jobba på en arbetsplats med i största del kvinnor kan vara intressant i både positiv och negativ benämning. Man kan finna nya vänner, systrar i anden :) och sedan så finns det de där som gör jobbet otrevligt genom att trycka ner andra, hugga i ryggen och vara anmält opålitliga. Idag fick jag höra om hur alla de ovannämnda kvalitéerna dykt upp. Jag blir så ledsen och besviken på att man faktiskt orkar ödsla tid på att frysa ute folk, säga otrevliga översittarkommentarer och skapa en olustig känsla. VARFÖR beter man sig så över huvud taget? Har man fastnat i den där fasen man var i som liten då man bara kunde vara två tjejkompisar och tre var alltid fel där en blev utfyst och tisslad och tasslad om av de andra två? Varför växer man inte ifrån den fasen i så fall? Urk!!

På mitt tillfälliga jobb (två veckor kvar av sommarvik.) så verkar det för tillfället finnas två sådana här personer och jag hade onda aningar innan sommaren drog igång men nu tre veckor in i den så trodde jag att att mina onda aningar inte skulle inbefrias- men ack vad jag bedrog mig... Idag släpptes bollen och med den kom fler saker fram som hållits tyst om innan. Vill man jobba här som timvikarie till hösten? Jag tror inte det. Dessutom så kommer de knappast behöva timvikarier till hösten. Med all övertalighet i denna kommunen så kommer dom klämma in alla som redan är fastanställda på allt som finns vilket innebär att timvikarierna är onödiga... så har jag tur så är jag ett utdöende släkte i denna fars som pågår här på XXX. Hmm, fast de som känner mig vet ju vart jag jobbar.... ja ja, jag lämnar inte ut någon genom att kalla det XXX i alla fall.... Suck, hur kommer det sig att på arbetsplatser där är dominernade kvinnor som jobbar så blir det så här? Det har vart skönt att jag mest jobbar vaken-natt nu på sommarschemat. Då är men helt ensam under 10 timmar, man har korta möten med de andra arbetskamraterna. Vissa saknar jag och önskar att jag kunde jobba med, och andra är jag glad över att man bara ses ca 15 minuter medans man löser av varandra. Tänk att sociala jag skulle trivas bra i nattens ensamhet. Att trivas här på denna hårda soffan i sällskap med dålig nattTV (just nu massa katastrofer som kallas för "world's most Amazing Videos" - vad är som är fantastiskt med katastrofer som drabbar andra?) och nattliga sysslor, ljud från de som jag tar hand om och diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare osv.

Jag trivs verkligen med att jobba natt, det enda jobbiga är att dygnet inte är synkat med resten av min familj så jag ser dom inte så mycket.... så det är väl inte sååå himla bra. Det bästa var upplägget som jag hade innan C.E dog. Hos henne fick man sova och hade jour tid en del av natten. Hade man tur så kunde man alltså få en natts jobb gjort i sömnen. Det hände ju bara så och då såklart, men det var en bra jackpott att kamma hem :) Här måste man vara vaken...

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägget? Att jag förundras över hur vi kvinnor kan vara så hemska mot våra medsystrar. Varför är det ett fiendskap mellan oss istället för systerskap? Varför delas kvinnor alltid upp sig i grupper och talar skit om varandra? Bara idag fann jag mig tala om de som är de som skapar en jobbig stämning här- och insåg att jag gjorde det jag anklagade dom för: Jag pratade om hur dom spred dålig stämning fast jag med mina kommentarer spred ju inte direkt någon solskenskänsla. Vi är lika hemska allihop antar jag. Faller i gropen och grupperar ihop oss mot varandra... Hemskt!!! Är behovet av att berätta och få medhåll viktigare än att behandla varandra med respekt hur man än själv har blivit behandlad? Är vi inte starka nog att ställa oss över allt det där och bara vara goda människor? Hua!!! Positivt tänkande för inatt är: Nedräkningen har börjat, snart är jag arbetslös :)

fredag 24 juli 2009

Kommande tid...

Jag längtar efter att kunna släppa allt och bara kunna ta beslut pga att jag kan- att inte stoppas av min kropp och att jag kommer få ont om jag gör si eller så. Att bara kunna vara mig själv igen, så som jag kunde göra eller kunde vara förut. Vi vill gärna ha barn nummer tre- vi längtar efter en större familj och jag längtar efter känslan av en rörelse under mitt hjärta, doften av en liten mot min näsa, känslan av en liten vid mitt bröst.... och att då veta att för att nå det målet måste jag betala med smärta som under 40 + veckor (minst) kommer driva mig till vansinne. Att jag kommer gråta, trampa runt dagar som nätter med en oro och förtvivlade smärta gör inte valet om att bli gravid särkilt lätt. Det har tagit mig ca 2.5 år att våga ta beslutet att "nu, nu ÄR det dags" För att kunna bli gravid måste jag sluta äta den medicin som gör mitt dagliga och nattliga liv något mer drägligt. Medicinen kan ge allvarliga fosterskador som i sin tur kan resultera i sent missfall eller ett seriöst missbildat barn som kanske inte kommer kunna överleva utan en himla massa hjälpmedel och kommer om det kanske överleva då leva ett förkortat odrägligt liv tack vare att jag åt tabetter... Jag har provat andra mediciner som är OK under graviditet, men de hjälper inte... så om jag ska göra detta så måste jag bli sjukskriven. SJUKSKRIVEN, som om det går i detta landet? Alla sjuka jagas med lans och lykta för att drivas tillbaks till arbetslivet eller A-kassan istället för sjukbidraget. MIn läkare har till och med sagt till mig att visst kna han hjälpa mig och sjukskriva mig när det väl är dags, men hans sjukskrivning måste bli godkänd av Försäkringskassan- och deras läkare är hänsynslösa... Utan att säga det i direkta ordalag så sa han att jag alsrig skulle få min sjukskrivning godkänd... och därför skulle jag inte få något sjukbidrag. Så om ja gvill ha barn så måste jag först ruinera min familj, må piss och vara ett moster tills jag kan äta min medicin igen. Det känns orättvisst att sitta fast i ett system där ens regering jagar de som inte är kapabla till att arbeta in god skatt för dem.
Jag önskar att vi som sjuka på riktigt faktiskt kunde få lov till att vara det. Utan att behöva försvara sig och sina syntomer och biverkningar och problem... som om man vore någon sketen brottsling!!
Hua, nu börjar jag bli känslosam :) Jag ska nog försöka ialla fall. Ett barn är värt mycket och jag vill verkligen ha fler barn. Det finns dom som säger att jag ska vara nöjd, att jag har ju två, en av varje... vad mer kan jag behöva? Hmf! Jag vet att det finns barn kvar som är "mina", jag känner att det fattas barn i min familj. Men hur förklarar man det för någon som inte tror på det jag tror, någon som tycker att saker som jag tar för givet är nonsens och dumheter...
Jag är ett ensambarn som alltid önskat mig ett eller flera syskon, och varje gång jag fick upp hoppet så släcktes det med en abort... det finns anledningar i tusental till att jag vill ha fler barn och att jag känner att dom fattas mig. Hela mitt liv har jag lovat mig själv många barn, och så blir man stoppas av en skruttig kropp som bara bråkar (och som dessutom har mage att bli tjock och fet också!!) Nej, idag är jag på ett skumt humör, jag känner mig så motarbetad på alla håll - det känns som det alltid finns sååå många hinder för mig att kliva över för att jag ska få vad jag vill ha.... Positivt tänkande och en glad attityd talade jag om sist jag hittade in här... Dags att ta ett djupt andetag och börja med det i allra högsta grad! Tänk att man ena dagen kan vara så full av positiv inställning och nu ikväll känns allt jag vill så långt borta och så tungt. Jag har brottats med detta problemet i flera år nu, och nu när jag i stort sett bestämt mig för att skita i hur piss jag kommer må utan bara ta den tiden ihoprullad i fosterstälning så har försäkringskassan möjligheten att stoppa allt jag vill.... Pestigt värre om man får säga så... MEN om jag ska lyssna till mina egna ack så positiva ord så borde jag ta ett djupt andetag och bara "square my shoulders" och ta ett kliv rätt in i det okända hemska! Jaha, då ska jag bara ladda lite i någon dag eller fem, sen kör vi!!! Om det finns någon där ute som tror på bönens kraft så får man gärna använda den till min fördel- hahahahahhahahahaaa

onsdag 22 juli 2009

Attityd...

Nu ligger barnen, jag har ätit lite kvällsmat i lugn och ro och stillheten börjar inte sänka sig över Karlssonska huset. Edward spelar fotboll på Wii och jag ska vara på jobbet om ca 7 timmar. Mao, jag borde ligga i min säng och sova redan för 2 timmar sedan... men men, så här blir det ALLTID. Jag är van helt enkelt.

Jag tänkte på en sak förut. Om attityd. Om jag har en negativ attityd på allt omkring så komemr det med största sannorlikhet bli så att jag upplever det mesta negativt.... Men om jag har en POSTIV attityd till allt omkring mig så kommer jag med största sannorlikhet hitta mer och mer saker att vara positiv och glad över! Vilken grymt givande ekvation! Typ som fett löser fett, posituvt tänkande föder positva händelser... och negativt tänkande ger negativa effekter på allt, som ett gift....

Något att tänka på när man tycker att mycket är tufft och jobbigt. ( vilket jag villigt måste erkänna att jag gör...) Nu ska det bli en ändring på detta hade jag tänkt, jag ska träna mig i att vara positiv även i mitt inre, inte bara utåt sett. Visst kan vem som helst framstå som en glad och trevlig person, men om positiviten verkligen går ända in på djupet så kan man ju även KÄNNA sig glad och positiv. Tror någon att denna ekvation skulle funka? Jag vet att när jobbade på If Skadeförsäkring så testade jag en grej vi fick lära oss i kundkommunikation. Jag skulle le, hur skruttigt jag än mådde eller vilket humör jag än var på så skulle jag LE i ca 1 minut innan jag kopplade på mig på telefonslingan. När jag sedan svarde med leendet kvar på läpparna så hör man att den som talar ler och är "glad", vilket resulterar i att den på andra sidan tråden till sist även dom ler, för alla vet ju att leende smittar.... En spiral i gott humör helt enkelt. Och det häftigaste av allt var att man lurade hjärnan. För, visste ni att om man ler i ca en minuts tid så skcikar ansiktsmusklerna signaler till hjärnan om att man är glad, vilket i sin tur gör så att hjärna skapar mer "glädjehormon" eller vad det nu är får något och det gör så att kan även KÄNNER sig glad. Så alla som har en tuff dag, släng bort det sura minen och börja skratta! Munnen är ju till för just det- att sprida glädje!

NUUUU, ska jag sova... eller ja, först ska jag läsa i Mormons Bok & Bibeln, SEN ska jag sova. SNARK SNARK

Kvällsmat med barnen

OK, så sitter man här igen, kvällsmaten framdukad, barnen har filmjölk i hela ansiktet trots sin ålder på 5 och 4 år... När slutar barn kladda med maten egentligen? Alltså, hur kan man missa sin mun med varannan sked? Jag antar att man bara äter för att fylla på sin i stort sett aldrig sinande energi och har fullt upp med annat under proceduren - och om man missar munnen då och då så skadar väl det inget annat än mammas tvättschema som alltid är fullbokat och hon längtar efter en paus.... en välförtjänt sådan tack.

Inatt när jag jobbade satt jag och tänkte på det där med tragedier och svåra händelser i ens liv. Jag insåg att allt som man överlever egentligen är bra för en. Hur skall jag förklara detta utan att det låter som en sliskig kliché? "If it doesn't kill you it will only make you stronger" typ av klichéer...
Ibland så undrar man om man verkligen orkar med sitt liv, om man verkligen har vad det behövs för att faktiskt komma ut starkare på andra sidan, och ibland undrar jag om Gud verkligen veeet hur tufft man har det. Abomination! Hur kan jag säga så?? Jo, för när det är som tuffast och mörkast så är det svårt att se varför, och speciellt varför JAG!! Det är först när man sträcker ut sitt medvetande i allt utanför ens egna ego som man kan se sig själv som man bör och då fattar man att JA, jag klarar detta och det vet Himmelske Fader om- och jag kan ju bara bli starkare för så som jag tränar min mentala kapacitet till att inte gå över gränsen till bli galen så MÅSTE det göra mig starkare. Är det någons om fattar vad jag menar?

Jag har sedan åtta år tillbaka levt i total smärta. Jag har kronisk smärta, sk. Fibromyalgi. I den mörkaste natttimmen när jag har som ondast så är det ofta jag grubblar på detta med att klara sig igenom det hela, att kunna skjuta smärtan åt sidan och försöka vara en "bra mamma", "en god hustru" "en trevlig, glad och go vän".... Oftast så är det ju den närmaste familjen som tar mest stryk. Tänk att dem man älskar allra mest ofta tar mesta delen av ens skit. Synd att det är så, det är dom som ska bli given gåvan av ens strösta ansträngningar att vara go, trevlig och glad. Istället belönar man deras kärlek och tålamod med att vara tvär, trött, sur, och genom att ha obeskrivligt kort stubin.

Kan man på något sätt ställa sig vid sidan om sina smärtor och vara den mest underbaraste personen även hemma? Orkar man leva bakom en mask HELA tiden? Är det rätt att inte visa hur man EGENTLIGEN mår för dem man älskar mest? Jag hoppas fram och tillbaka i vad jag tycker är rätt i detta. Ibland kämpar jag som en gnu för att inte visa min familj hur jag mår, och ibland lägger jag ifrån mig alla "pretenses" och bara är den där hemska varelsen som kryper fram ur mitt mörkaste inre. Det är svårt att leva så här, men jag har i mina nattliga grubblerier kommit fram till att det kan vara värt det. Hur menar jag då? Jo, OM detta gör så att jag i min hjälplöshet hela tiden vänder mig i bön, i mina tankar och mitt hjärta till Gud så för det mig ju närmare honom. Jag antar att jag fått denna bördan för ahan vet att jag antagligen skulle blivit förstörtd och vänt mig bort från Honom utan allt detta. Man ser det i Bibeln om och om igen. När hans folk glömmer Honom och höjer sig över Honom så ser Han till så att de vänder sina hjärtan tillbaks till honom för att inte dö i sina synder.... och vara förlorade. Är det så att jag är av den ruskiga kvalitén att jag inte hade klarat av att hålla mig fast vid min tro om jag inte har en himla massa bördor som håller mig i shack helt enkelt? Jag vet att jag är en ruskigt lat person, att jag är bekväm av mig och att jag rätt så lätt kan stänga av ett rivande samvetskval och bara låtsas som ingenting... utåt sett ialla fall... Jag tror att jag kommer ta mig igenom detta starkare, lyckigare och förhoppningsvis mer djupsinnig och andligare än vad jag hade varit om detta inte hänt mig. Does that make ANY sense?

Nu måste de små knoddarna duscha och hoppa isäng, vi är sena som vanligt och känner jag oss rätt så kommer dom vara vakna även om ca 2 timmar... Vi har tappat greppet, det är ljuvlig (men regnig) sommar!!!

tisdag 21 juli 2009

Nytt för mig!

Jag hamnade här pga en gammal klasskamrat från grundskolan som har en blogg, jag satt och läste den och sedan insåg jag att "Wow, detta är ju väldigt intressant, hon har en dagbok på nätet och vi andra kan få ta del av den..." Jag kände att jag har så mycket inom mig som bara studsar runt inne bakom skallbenet att kanske detta vore ett bra sätt att rensa lite bland oredan i hjärnan.

Att tömma ur sig sina tankar och känslor och trycka på en knapp för hela världen att se - om de bryr sig eller ens vill... Perfekt! Jag har alltid skrivit till mig själv på lappar och i block och på alla möjliga ställen men så fort jag gjort ett stadigt försök till att skriva dagbok så har hela intresset för att skriva sjunkit under ett stort "måste" och därav runnit ut i sanden efter några få dagars ganska så tråkiga försök... med resultatet av att jag har en ca 10 st påbörjade dagböcker med väligt sporodiska alster som ligger och dräller lite överallt... Och senast förra veckan satt jag och rev ut alla sidor som var skrivna för att föra över dom i datorn... (Om detta ens kommer att ske är ju ännu ett berg att ta sig över- hahaa) och nu, nu sitter jag här och har en blogg. Jag! En Blogg!!

Ok, så vem är jag då?
Jag heter Linda, jag är som kortisen säger just i skrivandets stund 34 år. Jag har två barn och är gift sedan 10 år tillbaka med en underbar man som jag egentligen inte förtjänar... men han stannar kvar och jag slutar aldrig att förundras över detta fenomen :) Jag är född Göteborgare, har bott i Södertälje flertalet år och har för tillfället mitt hem i Fritsla söder om regniga Borås. Jag trivs väl i det stora hela med mitt liv och är i grund och botten en lycklig människa men det är så mycket som ligger och skräpar från förr som drar ner stämningn lite då och då, jag kommer kanske in på detta senare- eller inte, vi får se helt enkelt.

Jag har sedan år 2000 lidit av ett ruskigt fenomen som läkarna kallar fibromyalgi, men ibland undrar jag om denna kroniska värken är "renodlad" fibromyalgi. Jag verkar inte riktigt passa in i mallen för den, även om jag har i stort sett alla trigger punkterna bla bla bla.

Jag har sedan mitten på 2006 ätit smärtstillande medicin för att må bättre och har de senaste två åren jobbat trots att min kropp skriker i protest. Men vem är jag att mucka med föräkringskassans trångsynta regler som vi alla ska klämmas in i formas efter? Jag anser att ilskan och förnedringen man får stå ut med från dom är värre än att gråta sig till sömns av smärta för smärtan är fysisk och den är i få stunder hanterbar på ett annat sätt än det man får genomlida från Försäkringskassan och läkare mm.

På denna bloggen kommer jag skriva om sånt som händer nu, hände då och sånt som jag vill vädra, kanske flummiga tankar och utläggningar eller kort på renoveringsprojekt och lösningar mm. Den som lever och bryr sig få se helt enkelt.