Kvinnfolk...

Oj oj oj, att jobba på en arbetsplats med i största del kvinnor kan vara intressant i både positiv och negativ benämning. Man kan finna nya vänner, systrar i anden :) och sedan så finns det de där som gör jobbet otrevligt genom att trycka ner andra, hugga i ryggen och vara anmält opålitliga. Idag fick jag höra om hur alla de ovannämnda kvalitéerna dykt upp. Jag blir så ledsen och besviken på att man faktiskt orkar ödsla tid på att frysa ute folk, säga otrevliga översittarkommentarer och skapa en olustig känsla. VARFÖR beter man sig så över huvud taget? Har man fastnat i den där fasen man var i som liten då man bara kunde vara två tjejkompisar och tre var alltid fel där en blev utfyst och tisslad och tasslad om av de andra två? Varför växer man inte ifrån den fasen i så fall? Urk!!

På mitt tillfälliga jobb (två veckor kvar av sommarvik.) så verkar det för tillfället finnas två sådana här personer och jag hade onda aningar innan sommaren drog igång men nu tre veckor in i den så trodde jag att att mina onda aningar inte skulle inbefrias- men ack vad jag bedrog mig... Idag släpptes bollen och med den kom fler saker fram som hållits tyst om innan. Vill man jobba här som timvikarie till hösten? Jag tror inte det. Dessutom så kommer de knappast behöva timvikarier till hösten. Med all övertalighet i denna kommunen så kommer dom klämma in alla som redan är fastanställda på allt som finns vilket innebär att timvikarierna är onödiga... så har jag tur så är jag ett utdöende släkte i denna fars som pågår här på XXX. Hmm, fast de som känner mig vet ju vart jag jobbar.... ja ja, jag lämnar inte ut någon genom att kalla det XXX i alla fall.... Suck, hur kommer det sig att på arbetsplatser där är dominernade kvinnor som jobbar så blir det så här? Det har vart skönt att jag mest jobbar vaken-natt nu på sommarschemat. Då är men helt ensam under 10 timmar, man har korta möten med de andra arbetskamraterna. Vissa saknar jag och önskar att jag kunde jobba med, och andra är jag glad över att man bara ses ca 15 minuter medans man löser av varandra. Tänk att sociala jag skulle trivas bra i nattens ensamhet. Att trivas här på denna hårda soffan i sällskap med dålig nattTV (just nu massa katastrofer som kallas för "world's most Amazing Videos" - vad är som är fantastiskt med katastrofer som drabbar andra?) och nattliga sysslor, ljud från de som jag tar hand om och diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare osv.

Jag trivs verkligen med att jobba natt, det enda jobbiga är att dygnet inte är synkat med resten av min familj så jag ser dom inte så mycket.... så det är väl inte sååå himla bra. Det bästa var upplägget som jag hade innan C.E dog. Hos henne fick man sova och hade jour tid en del av natten. Hade man tur så kunde man alltså få en natts jobb gjort i sömnen. Det hände ju bara så och då såklart, men det var en bra jackpott att kamma hem :) Här måste man vara vaken...

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägget? Att jag förundras över hur vi kvinnor kan vara så hemska mot våra medsystrar. Varför är det ett fiendskap mellan oss istället för systerskap? Varför delas kvinnor alltid upp sig i grupper och talar skit om varandra? Bara idag fann jag mig tala om de som är de som skapar en jobbig stämning här- och insåg att jag gjorde det jag anklagade dom för: Jag pratade om hur dom spred dålig stämning fast jag med mina kommentarer spred ju inte direkt någon solskenskänsla. Vi är lika hemska allihop antar jag. Faller i gropen och grupperar ihop oss mot varandra... Hemskt!!! Är behovet av att berätta och få medhåll viktigare än att behandla varandra med respekt hur man än själv har blivit behandlad? Är vi inte starka nog att ställa oss över allt det där och bara vara goda människor? Hua!!! Positivt tänkande för inatt är: Nedräkningen har börjat, snart är jag arbetslös :)