Trött och hungrig

Saknade mina barn och ville lägga upp en fin bild på dom, denna togs precis innan dom packades in i bilen för att åka norr över.....


Hmmm, vaknade nyss.Vädret är blåsigt och grått och trist och idag hade jag tänkt att städa, handla lite mat och få det lite trivsamt här hemma i all min röra.... Känns inte alls som jag orkar det just nu. Är hungrig som en varg, men jag har oftast svårt att äta när jag vaknar så jag väntar gärna lite till så slipper jag kanske illamåendet.... Nu ska jag vara ledig natten tills imorogn och den tills på Söndag.... för att sedan jobba lite extra på söndag... eller ja... lite? Det är 12 timmars pass, från 09-21 så så himla litet är det ju inte. Sedan har jag faktsikt bara en hel tuff lång vecka kvar på jobbet där jag har haft mitt sommarvikariat. Vad fort de där 5 veckorna susade förbi. Känns som två typ.... Men det är väl så det är nu för tiden, tiden går bara snabbare och snabbare hela tiden. Det är bara att vänja sig vid farten helt enkelt.
________________________________________________________________
Mina man och mina barn är uppe i Umeå på släktträff på min mans mammas sida, sedan ska de fortsätta upp till Tärnaby för förhoppningsvis en underbar vecka där. Jag är lite avundsjuk för jag har inte lyckats vara med till Tärnaby på ett bra tag nu, inte en sommar sedan sommaren 2004, och sist jag var där var påsken 2008.... Men Edward och barnen har tagit sig upp varje sommar och och varje påsk utan mig. Barnen älskar det verkligen där uppe!! Det är härligt att se den nya generationen Karlssons ta sig an stället med precis så mycket kärlek och längtan som syskonen Karlssons hade under sin egna uppväxt. Dom för kärleken för platsen och naturen vidare. Underbart!!! Jag längtar dit jag med! friden man kan få i själen där har jag svårt att hitta på så många fler ställen.... Det är en magisk plats på jorden helt enkelt, i alla fall för oss.... och jag längtar efter mina barn!!!! Precis inne de åkte så sydde jag stressigt och svettigt ihop dessa kläder till dom- dom ska leka medeltid med kusinerna och det var bara att slita fram symaskinen och göra sitt bästa på de sista timmarna jag hade kvar innan de åkte..... Visst är dom fina!!!! (barnen alltså!)
________________________________________________________________

Jag skall väl ta mig ner för att hitta något ätbart i våra tomma skåp, sedan drar jag nog för att handla lite.... sen ska vi väl se vilken ork jag har kvar till att göra lite rent och vika några ton ren tvätt som ligger och skräpar i sofforna.... Man borde ju få plats att sitta i sin egen soffa man ack nej, inte hemma hos oss just nu - där bor all den rena tvätten som väntar på att hamna på sina respektive platser i olika garderober och byrålådor :) Finns det någon som känner sig manad att komma och hjälpa till, det är bara att vika på!!! ...... nehe, då är det väl mitt skitgöra att göra själv helt enkelt :)
En vän till mig skrev en bra sak på Facebook förut som jag gillade, den ska bli mitt motto nu ett tag :

the difficulty of this life is based mainly in the perspective we take towards it

Kvinnfolk...

Oj oj oj, att jobba på en arbetsplats med i största del kvinnor kan vara intressant i både positiv och negativ benämning. Man kan finna nya vänner, systrar i anden :) och sedan så finns det de där som gör jobbet otrevligt genom att trycka ner andra, hugga i ryggen och vara anmält opålitliga. Idag fick jag höra om hur alla de ovannämnda kvalitéerna dykt upp. Jag blir så ledsen och besviken på att man faktiskt orkar ödsla tid på att frysa ute folk, säga otrevliga översittarkommentarer och skapa en olustig känsla. VARFÖR beter man sig så över huvud taget? Har man fastnat i den där fasen man var i som liten då man bara kunde vara två tjejkompisar och tre var alltid fel där en blev utfyst och tisslad och tasslad om av de andra två? Varför växer man inte ifrån den fasen i så fall? Urk!!

På mitt tillfälliga jobb (två veckor kvar av sommarvik.) så verkar det för tillfället finnas två sådana här personer och jag hade onda aningar innan sommaren drog igång men nu tre veckor in i den så trodde jag att att mina onda aningar inte skulle inbefrias- men ack vad jag bedrog mig... Idag släpptes bollen och med den kom fler saker fram som hållits tyst om innan. Vill man jobba här som timvikarie till hösten? Jag tror inte det. Dessutom så kommer de knappast behöva timvikarier till hösten. Med all övertalighet i denna kommunen så kommer dom klämma in alla som redan är fastanställda på allt som finns vilket innebär att timvikarierna är onödiga... så har jag tur så är jag ett utdöende släkte i denna fars som pågår här på XXX. Hmm, fast de som känner mig vet ju vart jag jobbar.... ja ja, jag lämnar inte ut någon genom att kalla det XXX i alla fall.... Suck, hur kommer det sig att på arbetsplatser där är dominernade kvinnor som jobbar så blir det så här? Det har vart skönt att jag mest jobbar vaken-natt nu på sommarschemat. Då är men helt ensam under 10 timmar, man har korta möten med de andra arbetskamraterna. Vissa saknar jag och önskar att jag kunde jobba med, och andra är jag glad över att man bara ses ca 15 minuter medans man löser av varandra. Tänk att sociala jag skulle trivas bra i nattens ensamhet. Att trivas här på denna hårda soffan i sällskap med dålig nattTV (just nu massa katastrofer som kallas för "world's most Amazing Videos" - vad är som är fantastiskt med katastrofer som drabbar andra?) och nattliga sysslor, ljud från de som jag tar hand om och diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare osv.

Jag trivs verkligen med att jobba natt, det enda jobbiga är att dygnet inte är synkat med resten av min familj så jag ser dom inte så mycket.... så det är väl inte sååå himla bra. Det bästa var upplägget som jag hade innan C.E dog. Hos henne fick man sova och hade jour tid en del av natten. Hade man tur så kunde man alltså få en natts jobb gjort i sömnen. Det hände ju bara så och då såklart, men det var en bra jackpott att kamma hem :) Här måste man vara vaken...

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägget? Att jag förundras över hur vi kvinnor kan vara så hemska mot våra medsystrar. Varför är det ett fiendskap mellan oss istället för systerskap? Varför delas kvinnor alltid upp sig i grupper och talar skit om varandra? Bara idag fann jag mig tala om de som är de som skapar en jobbig stämning här- och insåg att jag gjorde det jag anklagade dom för: Jag pratade om hur dom spred dålig stämning fast jag med mina kommentarer spred ju inte direkt någon solskenskänsla. Vi är lika hemska allihop antar jag. Faller i gropen och grupperar ihop oss mot varandra... Hemskt!!! Är behovet av att berätta och få medhåll viktigare än att behandla varandra med respekt hur man än själv har blivit behandlad? Är vi inte starka nog att ställa oss över allt det där och bara vara goda människor? Hua!!! Positivt tänkande för inatt är: Nedräkningen har börjat, snart är jag arbetslös :)