söndag 25 december 2011

Alice (Uppdatering)

Nu känns det lite lite bättre här i Karlssonska huset. Alice fick komma hem från sjukhuset på Julafton med löfte till Doktorn att dricka massor så att hon inte skulle behöva komma tillbaka dit uttorkad igen. Hon lovade med stora ögon och verkade knappt fatta att vi fick åka hem.

Dom hittade ett kraftigt virus i hennes avföring, så det var på sätt och vis ett magsjukevirus i tarmarna som ställde till det för henne. Hennes kropp var redan ur fas med den där mystiska okända sjukdomen som dom ännu inte vet vad det är för något och med ett virus som toppade den så var det inte mycket som behövdes för att hennes kropp skulle lägga av. När hon kom in var hon kraftigt uttorkad och helt frånvarande. När vi åkte hem hade hon fortfarande inte ätit något men med dropp och dryck så var hon pratsam och drog den ena väskan själv till garaget. Skillnaden var markant. Som natt och dag.

Den bästa julklappen någonsin var att vi fick fira jul hemma som familj tillsammans, i vårt egna hem, vid vår egna gran... VI, tillsammans. Högsta vinsten på LOTTO kändes det som.

När vi var där så röntgade dom lungor och hjärna, dom kommer ev. boka in en till bukröntgen och sen så har vi en inbokad tid hos vår vanliga läkare den 19 Jan 2012. Det kommer tuffa på som innan, långsamt och stilla och frustrerande. Men det kommer i alla fall gå framåt.

Nu tycker dom att vi ska köra mjölkfri kost, så det gör vi. I Fyra veckor ska hon undvika mjölkprotein för att sedan göra vissa undersökningar och sen provocera kroppen med mjölk igen... Jag tror inte hon är mjölkallergiker. Men vi lyder. För varje sak de bockar av från listan med misstankar om vad det vara, ju närmare kommer de förhoppningsvis det rätta svaret.

Just nu njuter vi av julhelgen tillsammans. Alla iklädda pyjamas hela dagen :) Som det ska vara.
Inga större krav, bara ledigt. Och att få vara tillsammans.
<3

torsdag 22 december 2011

ALICE

Mitt hjärta blöder, min själ är ur balans, Min Alice är sjuk och blir snabbt sämre och sämre. Maktlös kan jag bara se på när ingen hittar felet eller ens vet vad de ska ta sig till. Jag finner tröst i mina böner och samtal med Herren men min oro över hennes tillstånd ökar för varje dag. Hur länge ska hon behöva lida? Hur länge ska hon ha det så här?

Den senaste tiden har hon fått ondare och ondare i magen/buken. Hennes Hypoglykemi har hållt sig rätt OK i två veckors tid men Smärtan får henne att kräkas. Hon gråter sig igenom nätterna. Vi ger henne Alvedon men till ingen nytta. Sista dagarna har hon inte kunnat behålla någon mat. Allt kommer upp, eller vill inte ens komma ner.

Inatt låg hennes blodsocker på 2,7 men dextrosol och vatten fick upp det snabbt- sen kräktes hon upp allt. Det blev för Edward att ta henne barnakuten -igen- nu har dom lagt in henne, med dropp. Hon var tydligen väldigt illa däran när de kom in. Det gör mig ont att inte kunna vara med henne, att gosa och kramas och klappa hennes hår. Hon blir snabbt sämre och om dom hittar varför snart så kommer jag ställa mig och skrika högt någonstans. Antagligen skrika på någon oförtjänt stackare. Känner hur paniken väller fram inom mig och att den snart är ohanterbar. (är det ens ett ord?)

Chansen är nog rätt stor att hon ligger kvar en till två nätter, eller rättare sagt, Edward kommer inte tillåta att de blir hemskickade i det tillståndet hon är i nu. Man vet ju aldrig vad de kan få för sig... Så chansen att vi får fira jul hemma är ju liksom på håret. MEN om hon är inlagd på julafton så drar vi dit med alla klapparna och har en mysig stund ihop där helt enkelt. Eller, ja kanske inte ALLA julklapparna :) Några stycken så att alla får något var. Så kan man ha en efterskottsjul sen när hon kommer hem i så fall. Jag förbereder mig mentalt för allt.

Idag när jag hämtade Albin så tror jag att han såg rädslan i mina ögon. När jag sa att vi skulle till sjukhuset och lämna grejjer till Alice ( i lugn och glad ton, inget speciellt alls, nämnde att hon hade dropp för ingen mat stannade kvar i magen...) så tittade han på mig länge, sen sa han "Jag vill inte Alice ska dö!" Vad tänker detta barn? Allt som pågår inom honom som han aldrig delar med sig av? Hur rädd är han egentligen? Hur når jag honom på bästa sätt? Detta med Asperger är inte alltid så lätt alltså!! När jag frågar så pratar han bara om annat- typ spel, lego, minecraft osv. Jag får nog ligga bredvid honom tills han somnat ikväll för att luska fram lite och prata och förklara... <3 Min älsklingskille!!

Nu ska jag packa ihop saker till Alice och Edward, sen ska vi äta lite och sen åker vi in. Astrid somnar förhoppningsvis i bilen för jag hinner inte invänta att hon ska ha sovit också...

torsdag 22 september 2011

Det gör ont...

Jag jobbar natt just nu, en ganska så tuff natt har det vart. Jag har ca 1,5 timmar kvar innan jag få bege mig ut i ösregnet för att ta mig hem och förbereda mig och Alice för att åka till doktorn inne i Borås.

Natten har i dess jobbiga tillstånd öppnat upp för en hel del tankar. Jag har gått in på djup av saker som jag egentligen aldrig bearbetat för jag har inte ansett mig behöva det. jag inser nu att det behöver jag nog visst. Det finns en sorg och det finns känslor som behöver sorteras och läggas bakom mig.

Jag trodde att jag accepterat både Albins och Alices olika tillstånd, Albins Aspergers och Alice blindhet. Jag trodde att jag var OK med det, Alice har ju trots allt varit blindförklarad sedan 4 månaders ålder, och hon närmar sig 6,5 år nu! Att Albin haft någon form av autism har jag ju känt på mig ända sedan Alice föddes, om inte innan... här sitter jag nu massor av år senare och känner smärta över deras olika tillstånd och fattar noll. Hade jag inte godtagit allt detta redan? Var inte jag lättad när Alice blev blindförklarad så vi skulle slippa allt detta med linser som ramlade ut, resor till och från Stockholm flera ggr i veckan mm? Kände inte jag mig lite "victorious" när Albin äntligen efter år av slussande fram o tillbaka mellan instanser fick sin diagnos, den som jag misstänkt hela tiden? Varför gör det mig då ledsen nu?

Självklart så har jag ju önskat att dom skulle få slippa sina prövningar av den art som dom är, inte någon mamma skulle hurra över dessa tillstånd, men jag trodde ändå att jag va OK med allt. Jag är rätt så logisk och jag har resonerat fram att jag kan inte ändra på något, jag kan bara stötta dem och göra det bästa av situationen... sedan efter denna logik så har jag glömt att tillåta MIG att känna efter. Jag har som vanligt bara tuffat på, för känslor är jobbiga att ha och göra med.

Så, mitt i natten, i ett litet mörkt rum, hos en pojke med bra mycket värre situation än mina barn så öppnar jag stilla på hjärtats pansardörrar och smyger ut den ena känslan, den andra tanken efter varandra... och det gör ont.

Min vackra tjej, som strålar av lycka och godhet, som har så vackra drag och som är så ljuvlig... kommer någon/några gånger få höra hemska saker om sitt lilla lilla öga som gör hennes utseende lite snett och hennes blick lite konstig... till och med jag som är hennes mamma tittar oftast in i fel öga när jag pratar med henne- mina ögon dras liksom dit.... hur är det inte då för andra som inte bor med henne? För dom som ser henne för första gången? Barn kan vara riktigt grymma, och jag hoppas att hon är stark nog att förvandla deras kommentarer till "damm" och låta sig gå vidare oberörd...

I förrgår så blev Albin nerbrottad av en kille i andra klassen. Denna terminen har vart helt underbar eftersom Albin ända tills nu har gillat att gå till skolan. De första två åren var pest, han vantrivdes, grät och var ledsen jämnt. Nu har vi haft flera veckor av leenden och glädje... tills nu. Att vara grabbig och fysisk är inte Albins grej. Han är översensorisk i huden och gillar inte bråk. Han har många ggr vart ledsen över typiska grabbiga situationer som hänt på skolan och han förstår dom inte. Varför vill någon göra honom illa? Hatar dom honom? Mobbar dom mig? Detta är frågeställningar jag får dras med och försöka redan ut och besvara så gott jag kan.
Det sociala spelet är lite av en gåta för min Albin, jag önskar jag kunde hjälpa honom mer än vad jag gör, att han ska slippa alla dessa situationer där han missförstår och blir ledsen ända in i hjärteroten. Jag undrar hur jag ska reda upp denna situationen, det var inte hans lärare som avslutade nedbrottningen av Albin, det var ingen av hans vänner som sprang efter en lärare heller... Och jag jobbar natt en natt till... vilket gör mig sovande när han hämtasfrån skolan. Sedan så är han ledig på fredag... "Studiodag" :)
Jag måste ringa till skolan tror jag...

Jag ska försöka bli bättre på att känna.
Jag ska öka mitt hjärtas öppenhet.
Jag ska växa av händelser både i logik och känslor, inte bara i mitt tänkande...

Det gör mig ont att mitt ena barn lider av Aspergers Syndrom och det andra har en missbildning vilket gör hennes ena öga litet och utan funktion. Det smärtar mig allt som dessa två tillstånd kommer resultera i för dom under deras liv....

Det gör mitt stackars modershjärta ont helt enkelt

tisdag 13 september 2011

Aktiv dag

Idag försov vi oss lite, men den där kvarten som man missar ställer liksom till det, den ökar stressen och tempot blir inte så behagligt som det borde när man vaknar för att starta sin nya fantastiska dag.

När jag lämnade barnen 4 min försent i skolan och såg hur de sprang upp för backen så blödde mitt hjärta lite för dem. Albin har så svårt med att få dagen att funka om han inte är med direkt från den organiserade början liksom... Jag hoppas hans dag vart OK. Alice är mer lättsam, hon glider med och gillar oftast läget... <3

Direkt från skolparkeringen med en gnällis i baksätet så susar jag in till Kinna, till kommunens kontor inom handikappsomsorgen. Där träffar jag min chef och hon tar fram mitt anställningskontrakt som vi skriver på - detta är på 3 månader. Jag hoppas på förlängning, men det ser mörkt ut för det för just nu i skrivandets stund så ligger lilla L på operationsbordet och får sin track uttagen. Han ska vara på IVA och så får vi se om han klarar av det eller om den ska in igen... Den goda och snälla och 0%-igt osjälviska Lindan hoppas på att han ska vara fri från tracken, att han ska få kunna andas själv, att han ska kunna få lära sig att prata och svälja och äta vanlig mat... Den dumma, själviska och egotrippade Lindan hoppas på att tracken åker in igen och att dom skjuter på det ett år tills han har vuxit till sig lite...

Usch så kluven jag är. MEST är jag snäll, men för mig så innebär ju det arbetslös igen, så det är svårt att vara snäll i tanken hela tiden... Så svårt!!

Men, jag har mitt på det torra fram tills den sista Nov 2011 iaf. Alltid något.

Direkt från kontoret drog Astrid o jag till Willys och handlade. Hon är så go att ha med, ja, hon vill ställa sig upp etc och det blir lite knöligt ibland- men för det mesta är hon bara ljuvlig! Jag handlade 4 pappkassar och 4 plastkassar... och hon bara är med och är glad. Hon pekar så saker hon gillar och på det hon är nyfiken på, hon ler och vinkar till alla som ser henne mm
Ljuvlig!!

Hem i ösregnet med full bil och nu inte så ljuvlig Astrid, hon är hungrig och less på att sitta fast. Nästan hemma kollapsar min mage. Jag har lite problem med magen, med att vara för hård och inte kunna gå på toa och sådär. Nu när Alice ska äta Lactulos varje dag så skulle jag stötta henne med att också svälja den äckliga sörjan. Jag pallar inte det så bra MEN blev så impad över effekten lactulosen hade på mig och magen min... Så jag hittade tabletter på apoteket som jag började ta i förrgår. Man ska ta dom på kvällen, så jag har hunnit med 2 piller... och idag i bilen, några kilometer från hemmet kunde jag knappt hålla emot längre.

Jag hade haft lite kramper inne på Willys och tänkte att Oj Oj Oj, hur ska detta gå? Men sedan som jag brukar, bara bitit ihop och gjort mitt :)
Jag fick ringa hem och be Edward vara beredd på att jag skulle storma in och sedan inte vara anträffbar på en stund...
Effektiva små piller det där... Ska fortsätta ta dom. Väldigt effektiva :)

Nu är det mesta upp-packat och på plats, kylen är full, frysen skramlar inte tom och huset är i KAOS... om 20 minuter ska Albin o Alice hämtas- de ska båda ha varsin kompis med sig hem idag, jag borde plcokat undan, vikt tvätt och kanske dammsugit lite nu istället för att blogga och vara på datorn - men jag ville ha den här stunden som min. När Astrid sover, det är den enda stunden jag har till att göra vad jag vill, och den brukar oftast läggas på att göra sånt jag måste! Inte idag. Alla måsten tar vi sedan, när dom är omöjliga att utföra- hahahahaaa

Ikväll ska vi på cirkus inne i Göteborg.
Våra grannar har köpt biljetter till hela vår familj, svindyrt!! Dom bjuder oss! Superbästaste grannarna i världshistorien! Vi sitter på rad ett längst fram i logen. LÄNGST fram!!!
Barnen kommer somna lyckliga, alldeles för sent ikväll, men det är det ju värt! Lite trötthet i utbyte mot gratis cirkus- anyday!!!

Ha en bra dag i regnrusket alla underbara!
<3

måndag 12 september 2011

Goda Gärningar

Idag på våran hemafton bestämde vi oss för att göra något för de förra ägarna till huset. Dom fullkomligen älskar äppelträdet som finns på tomten och det är dom som planterade det i början på 70-talet. Det är ett Aroma, den sorten som är storsäljare i butikerna nu om några veckor.
En bekant hade hört dom nere på Ica butiken för två år sedan när de skulle köpa en påse Aroma-äpplen för dyra pengar, om hur de längtade så efter sina goda äpplen. Vi planerade då att åka dit med äpplen till dom redan förra året, men naturligtvis så kom det knappt några äpplen alls 2010. Vi plockade inte ens de få små mini varianterna som fanns utan lät de få sitta och dö på grenen. Men i år, i år är det äpplen så att trädet ser ut att ha fler äpplen än löv! Så nu kunde vi äntligen plocka ihop en rejäl påse med ca 45 äpplen i och som samlad familjetrupp ge oss ner in i Fritsla By och besöka de goa gamla paret..

Vilken lycka för en påse äpplen. LYCKA!
Vi blev emottagna som kungligheter och det skulle sniffas och inandas ljuvliga aroma-äpplen så till den milda grad att jag nästan blev tårögd. Dessa gamla underbara människor som bott på samma plats i hela deras liv, och en av dem i samma hus i hela sitt liv... tänk vilken hjärtefröjd att få se dom blomma upp likt en våräng över en kasse äpplen. <3
Eftersom det är vinteräpplen vi har så är de egentligen inte redo att plockas för att ätas än, men hon skulle göra mos och kräm för dessa - sen får vi se till att de får en rejäl kasse till när frosten har haft sin första natt så att de kan få de där perfekta Aroma äpplena som de haft under så många år innan.

Det där trädet där ute är bara lite äldre än mig... Får se till att visa en jämnåldrig lite mer respekt kanske....

tisdag 6 september 2011

Check!

Alla punkterna på min lista är nu av-bockade på ett eller annat sätt, känns gött!!
Nu skall jag läsa igenom, eller ja, så långt jag hinner, Personlig Tillväxt och se vad som finns där i... CHECK!!!

måndag 5 september 2011

Nej!!!

Halloj i lingonskogen- det är mitt i natten och jag borde göra vettigare saker än att typ blogga, twittra, spana in FB och surfa runt. MEN några vettigeheter har jag fått gjort; jag har beställt vår nya ytterdörr som har 7-9 veckors leverans (oups!! skulle vi beställt för typ 7-9 veckor sedan kanske??) Jag har fixat några ämbetes-saker så nu har jag 3 saker att bocka av på min "to-do-list"

Jag sitter på jobbet i det lilla och mörka rummet och inväntar de stora klockslagen då jag aktivt ska utföra viktiga nattliga jobbsysslor. Har två avbockade på den listan med faktiskt. Bara 7 timmar o 40 minuter kvar då :) *gäller att vara pooositiv*

Fick precis (eller ja, runt 21 tiden) reda på att killen jag tar hand om ska in för att få tracken borttagen redan nu den 13 September... Klarar han av att andas själv nu så försvinner mitt jobb. Då behövs inte jag här längre, vakandes och vårdande... Skrutt!

Klart att jag är överlycklig för L del, han kommer få ett helt nytt liv med antagligen mindre infektioner etc när tracken tas bort. Men jag, jag vill ju ha ett jobb, en trygghet - en fast stadig inkomst som tickar in varje månad då jag gjort min del. Dags att ta i med hårdhandskarna för att få jobb på Gruppbostaden. MÅSTE ringa chefen där i morgon. Gör jag inte det så får jag inte.... hmmm, vad skulle vara ett tufft straff för mig.... hmmmm - ja jag får återkomma för jag kommer inte på ngt som skulle svida illa nog just nu!

Tillbaks till listan med "To-Do" saker
tjing!

lördag 3 september 2011

Pussel

Fru president har svårt att få livet, dvs familjen, jobbet, orken och tiden att gå ihop med det stora ämbete hon har tagit på sig.... och jag har bara vart UK President i EN vecka. Hur ska detta lsuta, jag det är vad jag undrar- HUUUUR ska detta sluta?

fredag 2 september 2011

Blogg:Siggedarling

Det finns ett par som gärna vill få barn, men de går inte den vanliga vägen. faktum är att deras enda väg till att få barn är adoption. Dom är unga. 24 och 29 år gamla. Adoption är Dyrt...

Istället för att bli nedslagna i skoskaftet så kom de på en briljant idé!
De startade en blogg där vi, vem som helst, kan hjälpa och stötta dem genom att adoptera ett gosedjur som de sytt och gjort själva. Du betalar 40 kr för att få igenom din adoption, men kan naturligtvis vara mer generös om du känner att det inte skadar din plånbok.


Du får ett gosedjur, ett glatt och givmilt växande hjärta och de får pengar att sätta in på sitt egna adoptionskonto. Done Deal! Jag är så imponerad av detta glada och helt fantastiska sätt att brottas med ett ganska så tufft problem. Heja Heja Heja Siggedarling!

Gå in på deras blogg och se hur du kan bli fadder till en pingvinliknande liten "nalle"

http://siggedarling.blogspot.com/2011/09/projekt-lilla-langtan.html?m=1

Tacksamhet

Idag har jag ett behov av att uttrycka min tacksamhet

Jag är tacksam för den röda tråden i mitt liv som Himmelske Fader sett till att välplanerat lägga dit. Jag är tacksam för kärleken och för det naiva barnasinnet som jag fått. Jag är djupt tacksam för mitt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka, ord kan inte beskriva HUR tacksam jag är... Mest tacksam är jag för min familj; min man och mina barn.
Jag är också tacksam för alla mina prövningar, mina problem och mitt slit, för i det långa loppet så skapar dom mig, de formar mig och gör mig till den jag är här, nu och idag. Utan konstant och nästintill olidlig smärta i över 10 år hade jag nog inte vart lika öppen och lika lyhörd för andras smärta i livet. Så jag tackar dig Fibromyalgi, jag tackar dig RLS, jag tackar dig sneda bäcken och ryggrad... Tack Tack Tack!

Tack mamma för livet som så lätt kunde valts bort.
Tack alla för spåren ni satt på min själ
Tack
Tack
Tack


Mormor: Harriet

Harriet Irene f. Svensson gift Jönsson

Det är min mormor det. Hon är en speciell kvinna i mitt och har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Hade det inte varit för henne så hade jag varit en helt annan människa idag än den jag är. Hon var stabiliteten och tryggheten under hela min uppväxt och den enda anledningen till att jag bara var i USA i två år när jag väl bodde där. Hade det inte varit för henne så hade jag kanske inte valt att komma hem alls. jag var orolig att hon skulle dö medan jag inte fanns där och var tillgänglig, att hon bara skulle vara borta en dag, utan att få ha lärt känna min familj och mina framtida barn. Beslutet togs och jag åkte hem - och tur var väl det!!! Bara 8 månader senare träffade jag Edward som nu är min man och den bästa man kan ha <3
Min mormor fyllde 81 år i Tisdags (30/8-11) och allt jag kunde erbjuda var ett telefonsamtal. Med häcken full hade jag missat att få barnen att rita teckningar och skicka iväg, jag hade missat att köpa ett kort och skicka iväg... jag hade missat alla de viktiga ingredienserna till ett lyckat "Grattis på din dag" receptet. Hon fick ett samtal. Suck. Ibland undrar jag över det där ekorrehjulet vi kutar runt i, är det värt det? vad går det Egentligen ut på? jag skulle önska att jag kunde ha min mormor boende närmare mig, jag har flera ggr fört på tal de fina lägenheterna och även serviceboenden som finns i Fritsla, men det har lett till arga utskällningar av "morfar Bruno"
Tydligen gällde det endast mitt val om boendeområde trots att ursäkten var att han aldrig ska flytta igen, för nu är det på G att de flyttar ner från Mellerud till Nol. Jag hoppas för mormors skull att dom får tag på ett fint och bra boende där och att morbror Ulf kan se efter dom på allra bästa sätt. Dom börjar bli till åren och jag oroar mig ofta för min älskade mormor!

Hon var en rejäl krutgumma förr men nu börjar åldern ta ut sin rätt och hon får mer och mer krämpor, blir mer och mer medtagen av förkylningar och infektioner. Nu 13-14 år efter min hemkomst från USA är det mer aktuellt än någonsin att se till att hon får vara med och lära känna mina barn och bli en naturlig del i deras liv. Jag saknar min mormor, jag vill dra bort 10 år från hennes ålder och köpa mig lite mer tid med henne. Min goa underbara och bästaste mormor!!!

Ska planera in ett visit till henne snart... ska kolla schemat och se när det passar!!
Älskar dig så, Harriet Irene Jönsson!!!


tisdag 30 augusti 2011

Lycka är

... att känna en smygande arm komma runt stussen och ens annars så kel-skygga son ger ut spontan kramar!

... att få ett vackert leende tvärs över rummet från dottern som mitt i sitt egna skoj och bus vill förmedla sin kärlek och ler kärleksfullt mot sin mamma!

... att ha en make som gör allt han kan för att göra dig glad och lycklig!

... att få en blöt, lite slemmig och full-med-matrester-runt-munnen-puss av sin goa dotter när man minst anar det och inte har tiggt sig till den!

... att bara vara nöjd med sitt liv precis som det är!

In-laws

Jag har 4 svägerskor, två bor i Mölndal, en i Södertälje/Hölö och en i England utanför Manchester. Dom är talangfulla och fantastiska kvinnor allihop! Jag imponeras alltid av dom alla på ett eller annat sätt, och ofta har jag inte "sett mig själv" och upplevt känslan av att vara rätt liten i deras jämförelse. (och denna känsla ligger enbart i min egna dåliga självbild... fast jag är kortast - så fysiskt sett så stämmer det- hahahaha)
Efter att ha varit en del av familjen Karlsson sedan hösten 1998 när Edward och jag förlovade oss så har min bild på alla i familjen växt, ändrats lite och djupnat. Med åren så har jag kommit att älska mina nya systrar, var och en på sitt sätt och jag är glad över att få ha fantastiska kvinnor så nära till hands :)

Therese visste jag vem det var redan innan jag ens lärde känna Edward. Hon är en stark kvinna, lättsam att prata med och otroligt driftig och påhittig på alla sätt och vis. Vi är rätt lika i våra tankar och åsikter, men hon har några års försprång och har tänkt igenom saker och ting mycket mer än vad jag kanske gjort :) Den otroliga kärlek och respekt jag känner för henne går inte att sätta ner i ord. Hon är ett enormt exempel för mig i mångt och mycket, det mesta alldeles FÖR personligt för att skrivas ner här. Men sammanfattat så är hon en som lever livet i nuet, njuter av stunden och verkar inte tycka att någonting är omöjligt <3 Sådan vill jag vara! En som ser livets möjligheter mer än dess hinder och motgångar...
Tess, I love you

Jannice lärde jag känna efter vi gift oss, kan man säga. Hon bodde inte i Göteborg på den tiden och vi träffades endast då hela familjen träffades. Sakta men säkert såg jag kvinnan hon var- helt fantastisk hon med! Händig, kärleksfull och driftig. Inget var svårt att fixa för henne, ville hon något så gjorde hon det, såg hon något hon gillade så skapade hon det själv... Hon födde 4 barn på närmare 8 år och hann ändå med bra mycket mer på en dag än vad jag gjorde då, utan barn. Jag har alltid gillat Jannice, men eftersom hon bodde en bit bort så tog det längre tid för mig att inse HUR mycket gemensamt vi har, hur lika vi är inombords och hur jag med lätthet kunde prata, relatera och ha kul med henne. När de flyttade upp till Göteborg så växte min relation till henne med stormsteg. Själv bodde vi i Södertälje då, men tillgängligheten ökade.
Jannice, du är verkligen min syster! Jag älskar dig <3

Marie är Edwards brors fru och är liksom jag ingift i Karlsson klanen. Jag har bollat många tankar och mycket saker med henne genom åren. Mest precis i början av mitt äktenskap, då
fanns hon där som en god vän och stöttade.
Marie är liksom jag en bokmal, hon läser MER än vad jag gör, vart hon finner tiden till allt läsande fattar jag inte! Förvisso läser hon fort, men det gör jag med (kanske inte lika snabbt som henne... men ändå) Men ändå hinner hon plöja alla de böcker som jag gärna hade haft tiden att läsa och fördjupa mig i :) Hon brinner för matlagning, ekologiskt och närodlat... ja, rena matvaror som är nyttiga och som kan ge kroppen det den vill ha och behöver i denna tid då vi för det mesta kastar i oss skräp och snabb mat... Se hennes blogg nere i min blogglista, den är jättebra med massa tips och idéer och recept <3
Hon är full av passion och lever livet som hemmafru, så som jag vill ha det! Att alltid kunna vara där för mina barn, se till att de har det de behöver (mig) i alla tider på dygnet...
Marie - du är fantastisk i allt du gör!! Much Love <3 <3




Josefine är lillasystern i Karlsson klanen, men hon ska inte tänkas på som liten längre!
Jag tror att hon hålls kvar i det facket för att hon vart minst så länge, hon har haft föräldrar som tagit extra väl hand om henne och hon har haft en hel drös av syskon som gärna hjälpt till med det... Jossan är en riktigt god vän, hon är som min egna lillasyster. Hon är så talangfull och fantastisk. Hon är mångfacetterad och har så många olika talanger. Hon är utbildad frisör och är väldigt duktig på det hon gör, hon brinner för att skapa och skapandet i sig är nog det som får henne att må bra! Hon är konstnärligt begåvad och har den senaste tiden hittat ett forum att uttrycka sig i, nämligen bakning. Baka är väl inte konst tänker ni nu, men ni har fel... kolla in hennes blogg i min lista nedanför- det är hon som är Sloppy Joe :)
Josefine är en kvinna full av känslor och empati och omsorg. Hon är känslig och har en vacker själ... jag saknar henne men jag tror att hennes egna personliga tillväxt blir bäst om hon bor i England. Även om egocentrikern i mig vill ha henne i huset bredvid så vet jag att hon mår bäst av att få blomma upp utan att vara stämplad som "minstingen"
Josefine- jag saknar dig och älskar dig och saknar dig och älskar dig!

Jag växte upp utan syskon, ensam med min mor och pojkvänner som kom och gick... jag ville alltid ha syskon och hade mina två kusiner Javi och Bea som substitut under en lång tid. Jag låtsades att vi hade samma mamma och att vi var syskon på riktigt :) Bea och jag presenterar oss som varandras systrar ibland.... men blodsbanden gör oss till kusiner... i hjärtat är vi systrar <3

Att nu tillhöra en familj med så många syskon känns lyxigt och fullt av kärlek. Ibland får jag för mycket, då drar jag mig undan och andas lite... för att sedan vara redo att dyka rakt in i det igen! Att alltid ha varit ensam gör att man inte är van vid all kärlek och all gemenskap och till och med efter 13 år behöver jag ta en längre toa-paus lite då och då- hahaahha
Det är mitt hjärta som inte klarar av överflödet tror jag. Jag behöver tid att få reagera och reflektera ifred... och toan är ett bra ställe har jag märkt *fniss*

Jag ÄSLKAR mina systrar, dom är viktiga för mig och dom har blivit en förlängning av mig själv... "We are family, I've got all my sisters with me!!!"

måndag 29 augusti 2011




Här på Sloppy Joe kan ni se vad min svägerska gör nu för tiden :) Hon är makalöst duktig!!! Eller ska jag säga "bakalöst"?

Vilka kreationer hon gör, jag är helt blown away över vad hon kan skapa som dessutom är ÄTBART och gott. Bästa Jossan!!

Unga Kvinnors President

Nu är det klart!
Nu är jag inröstad, avskiljd och redo att ge järnet!

Jag har blivit kallad att verka som Unga Kvinnors President i Borås Församling i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag är något "swept away" av känslan att jag tagit mig vatten över huvudet. Något rädd över att jag inte komma kunna vara en bra ledare och att jag inte kommer kunna vara det som dom behöver... Rädsla funkar på två sätt: förlamande eller sporrande. Jag tänkte leta djupt inom mig och göra denna till den sporrande sorten för jag vill inte att mina rädslor ska förverkligas direkt :)

Det kommer bli tufft, det vet jag. jag har tre barn varav den minsta är 15 månader, jag har precis tackat ja till ett vikariat som innebär att jag jobbar natt var tredje helg och var tredje Onsdag då vi har aktiviteter. Jag kommer få kämpa, slita och vara disciplinerad, och den sistnämnda är inte direkt min starkaste sida :)
Utmaning utan dess like helt enkelt.

Jag älskar min Unga tjejer (kvinnor) och inspireras av dom och deras visdom, livsglädje och styrka. Dom är ett fantastiskt gäng och vi kommer ha kul ihop!
Jag har själv aldrig gått i Unga Kvinnor eftersom jag blev medlem 1995. Jag har aldrig fullgjort "personlig tillväxt" men har bestämt mig för att nu ska jag göre det programmet tillsammans med tjejerna. Vi ska stötta varandra helt enkelt :)

Jag är peppad inför allt vad detta innebär, men hoppas också att min kropp kommer orka all press jag lägger på den nu. Personligen tycker jag att den SKA klara av detta för jag, tjejen som bor i denna kroppen behöver få känna att jag räcker till, att jag KAN och att jag är frisk. SÅ bara för den saken skull så borde allt gå lysande *fnissar olydigt*

Håll tummarna för mig (oss)

torsdag 25 augusti 2011

En våg av förändring och ansvar

Livet verkar fungera som havet, ibland ligger det still, spegelblankt och lugnt. Man kan slappna av och allt lunkar liksom på utan större ansträngningar. Sen blåser vinden upp och havet börjar bli guppigare och guppigare, vågorna piskar och plötsligt så kämpar man för sitt liv.

Livet är fyllt av förändringar, ibland små små saker som inte verkar spela roll och ibland stora saker som betyder att man växer och då oftast att man tvingas att växa mer än att man väljer det själv :)

Just nu vekar livet vara i ett vägskäl - ett livligt sådant. Det händer saker på alla håll och kanter och jag försöker ha koll på allt men det får det bara att gå runt i huvudet på mig!

Jag har två skolbarn, jag har en dundervild 15 månaders tjej och jag har fått vikariat på ett nattjobb. Jag har fått vårdnadsbidrag för att slippa jobba heltid och på sätt kunna pussla häcken av mig för att få ihop veckorna utan dagis till min lilla vilding, det känns skönt men läskigt på samma gång. Jag ska ju orka. Min kropp ska orka. För jag, hon som bor inne i denna kroppen- jag orkar det mesta - det är kroppen som är boven i dramat. Jag har ett krävande ämbete som antagligen kommer suga varje extra droppe av energi ur mig (får hoppas att det ger dubbelt upp då!) men som jag älskar! Att få vara ledare till alla dessa underbara goa tjejer som jag har i Unga Kvinnor- det är bara WOW (eller för att sammanfatta det coolt och ungdomligt:det är Fett Coolt!)

Jag kommer behöva extremt mycket stöd från alla håll och kanter nu den kommande tiden tror jag, och jag måste svälja stoltheten och kunna med att be om den också. Det blir svårt. Det bästa är väl kanske att Edwards föräldrar har köpt hus 25 minuter ifrån oss och att farmor Astrid kanske kan finnas tillhands som barnvakt lite då o då nu! Yay!!!
Mina barn är eld och lågor över att få vara närmare farmor o farfar och det riktigt lyyyser i deras ögon när dom pratar om det.

Ja, med lite hjälp så kommer kanske denna tid av förändring och nya ansvar gå att klara av. Vinden blåser upp och jag gör mig redo för de piskande vågorna för som någon vis person sa:

The sailor doesn't pray for better weather, he learns to sail the wind
(eller nått i den stilen)

onsdag 24 augusti 2011

Min man

Min man världens bästa man, han är Snygg, händig, företagsam och en fantastisk pappa till våra barn. Han är så himla bäst!!

Just nu kämpar han som en tok med att fixa i ordning vår uppfart till huset, där man parkerar bilarna mm. Den har sett hemsk ut länge nu, vi dränerade för 2 somrar sedan och sedan dess har det vart riktigt illa :)
Men nu, på sin semester, lägger han all sin tid på att gräva gräva, fylla igen, köra efter bärlager och sand och gör fint och jämnar ut och lägger ut stenplattorna vi ska ha. Vi har en stor yta som ska stenläggas och för att det inte bara skulle se stelt och platt ut så planerade vi att göra gångar i stenläggningen för ge mer liv åt uppfarten... jag kluddade lite på ett papper och Edward går ut och förverkligar det. Det är helt magsikt! Allt gör han på känn, han lär sig medan han håller på. Han är noga och gör inget halvdant eller fuskar... Jag är så imponerad av honom!
Vår framsida kommer bli så himla fin nu!!!!
Heja Edward!!!

11 dagar ledigt skulle det vara -

Det trodde jag när jag kom hem från jobbet i måndags morse (förra veckan) men redan på fredagen blev man inbeordrad att jobba natt... och idag ringer det igen.... helgen blir inte tre nätter lång, utan fyra- med start redan torsdag kväll...
Det verkar vara en bristvara på tillgängliga natt-arbetande arbetstagare just där jag är! And by the way- jag får vikariatet hos lill-killen. Ska skriva papper sen så jag har inte full koll på situationen än, men muntligt löfte DET har jag fått från chefen iaf!


måndag 15 augusti 2011

Det är slut

Är just nu arbetslös - and LOVING IT!!!
Det är visserligen bara 11 dagar tills jag jobbar nästa gång, men jag har inget fast, inget schema, inget som jag ska ansvar för... inte än... och den lilla stund det kommer vara så känns finnemang

Jag avslutar den galnaste jobbsommaren ever med att vara med min familj, mina barn är sjuka och i natt insåg jag att även jag blivit smittad. halsen värker och pulserar, men vet ni vad? det är OK. Jag har inget dåligt samvete, inget som måste göras mer än att jag klarar av det här hemma. Jag tror att mina barn uppskattar en lugn titta på TV dag med snörvlande näsor och hostande halsar :) I know I will!!!

Ha det!

lördag 13 augusti 2011

Snart över

Jag har två nätter kvar på mina sommarvikariat!
2 nätter!
Slutet i tunneln!
Sen kommer min semester: 11 dagar.
Det kommer bli så skönt att bara få vara och jag antar att just de dagarna kommer suuuuusa fram i 190 km/timmen, men sånt är livet... Jag får njuta i leva i stunden helt enkelt.

Jag är så osäker på vad hösten har att erbjuda, jag vill ha klarhet och allt bestämt och klart. Tänk om jag kunde få bestämma och fixa? *fnissar* Men en sak som känns skönt ät att jag fått beviljat 12 månaders vårdnadsbidrag för Astrid. Det är en liten trygghet på 3000 kr/mån som bara kommer ramla in varje månad. Skönt. Nu är det bara alla andra delar som ska tas tag i och ge mer trygghet :)

Jag ska gå och sova nu, nere i Edwards kontor. Där får jag vara ifred och med öronproppar så blir det rätt bra faktiskt. Det var lite väl kallt härom dagen... då fick jag ge upp och komma in i huset, men vis atte på elementet igår så nu ska det vara behagligt där nere. Det var bara 10 grader i natt tror jag - det var runt 10 när jag gick från jobbet vid 7 i alla fall. Såg på SMHI.se att i natt kan det bli så lågt som 5°c under natten!!! det är ju mitten av Augusti! Inte oktober... men det känns som det på vädret. Hua! nej, dags att krypa ner i sängen!
Ha en bra lördag alla goa!

PS: Anna Carin, jag kom på lösenordet!!! yay!!!! DS

fredag 24 juni 2011

Astrid
Astrid & Albin
Alice
<3

Midsommar

Är trött och seg, har jobbat tre nätter i rad och känner mig som en urvriden trasa just nu. Barnen myser i soffan här bredvid och Astrid river ner allt hon kan nå och få tag på... Jag sitter bara här i kaoset hon skapat under flera dygn och tittar på. Njuter lite av att se henne leva loppan. En unge som kan/får busa är en glad, nöjd och lycklig unge... Mitt barn mår bra :)

Jag har en hel del på listan av vad som ska klämmas in innan jag lägger mig om 2-3 timmar men jag känner på mig att inget av dessa saker kommer bli gjorda. Lägga in all vikt tvätt... Näh, tvätta och torka mer tvätt.... Näh, dammsuga??? Nähhh

Jag tror jag bara ska sitta här och njuta av mina underbara barn och bara vara "in the moment" som jag egentligen aldrig har tid med... man får passa på och stjäla sig stunder som dessa.
Om 11 timmar ungefär ska jag vara tillbaka på jobbet och jobba en till natt, sen är jag ledig några dagar. Då ska vi ha lite midsommarfirande i efterskott nere i Emmaboda- det ska bli skönt.

*fniss* Astrid sitter i soffan mitt emot och vinkar till mig... Älsklingen!
Jag älskar mina barn!!!

GLAD MIDSOMMAR på er <3

tisdag 14 juni 2011

Nattprataren

Sitter nu på jobbet i Rydal och har precis kopplat maten på den lille killen. Jag inser att han kanske inte kommer behöva mig till hösten trots allt. Om han ska behålla sin track så behövs jag ju som natt-anställd... men de ska prova att ta ut tracken om bara någon vecka och klarar han sig utan den... jag då försvinner vi allihopa som jobbar här. Då behövs det ingen personlig assistent längre...

Låter som "the story of my life"
Varje gång en öppning visar sig så händer något som slänger igen den dörren rätt i nyllet på mig.
" P A N G ! "
När ska öppningen visa sig vara rätt öppning, när ska det visa sig vara precis rätt, precis perfekt och helt underbart? Egentligen så vill jag ju att möjligheterna ska komma till Edward, att han får ett bättre jobb, att han får möjligheter att håva in stora pengar och att jag... att jag bara kan vara hemma, få ta hand om barnen och pyssla och lägga ner all tid på dom och vårt hem. Att inte behöva bli stressad av alla läkartider, habiliteringstider, protesavgjutningar och allt som vi har som krockar med mina arbetspass och sovtider mm. hela tiden. Albin och Alice kan med sina olika problem fylla hålen i en almanacka väldigt lätt :)

I går var vi på B&UM Viskans inne i Borås med Alice och hennes hälsoproblem. I morgon bitti (15 Juni) så ska vi tillbaks för provtagning på fastande mage. De har även pratat om att lägga in henne för observation under någon/några dagar längre fram samt att röntga hennes buk.
jag måste ju säga att B&UM Skene har inte imponerat på mig alls, ett enda besök på Viskans var tillräckligt med stöd för att jag känt rätt gällande läkarmottagning vi gått till innan. Alice behöver bli utredd, hon behöver få lov att må bra och bli frisk igen. Hon behöver få vård och bli tagen på allvar! Inte få gliringar om att hon nog bara vill ha våran (föräldrarnas) uppmärksamhet. (!!!!)

Jag har fullt förtroende för Dr Ruben. Han verkade seriös :)

Med Albins Asberger-diagnos, Alice blinda öga + protesen,samt dåliga synen på det vänstra ögat och sedan även min egna problematik med fibromyalgi, scholios och RLS... ja det är liksom inte plats för så mycket annat känns det som. Med mig jobbandes så har jag ingen ork eller tid för mina älskade barn och min goa man. Dom förtjänar väl att få det bästa av mig, inte det sämsta?

Den bästa lösningen kanske kommer? Det kanske inte alls är ett fast jobb för min del, utan ett nytt jobb för Edward. Ett med den feta lönen han förtjänar och den arbetsbelastningen som är normal i ett yrke... Tänk att få lov att ha fritid ihop! :)

Jag är nyfiken på framtiden, jag är rastlös efter en lösning men inser att jag nog behöver träna på att ha tålamod för när det är dags :)




söndag 12 juni 2011

NYTT UTSEENDE

Skulle vila mig lite, sova en halvtimme typ.... istället fastnade jag med datorn och började leka med ny design och nya mallar på bloggen.... När jag lekt en stund hittade jag inte min gamla mall så då var jag plötsligt TVUNGEN att byta utseende på bloggen. Det fick bli klatchigt och rosa efter en lång tids mulliga jordtoner. Det är ju sommar och jag älskar glada färger som lyser upp som solen på en svensk sommarhimmel!

Vi får se om jag leker och tappar bort denna mallen om några månader- hahahahaha

Lite Kalasbilder

Astrid mumsar i sig tårta med bara händerna. Hon började så fint med sked, men eftersom hon knappt fick upp något med den så gav hon upp och slukade i sig med nävarna- så bra så!
I famnen hos Gammelmormor är livet mjukt och underbart!!

Tårtslukartjejen nöjd med sin smaskiga måltid!

"Jag äääälskar ballonger mamma!"

Så här fin var tårtan innan "slakt"

lördag 11 juni 2011

Ettårskalas

Nu idag, ungefär 1 månad efter att lilla Astrid fyllde ett år har vi ÄNTLIGEN haft kalas för henne. Hon har varit ljuvlig hela dagen, glad och söt och full fart!

Vi hade god middag som mästerkocken Edward lagat; fetaostfyllda kycklingfiléer med knaperstekt bacon och spenat, ris, ungsstekta grönsaker, sallad och en god sås. MUMS!! Mitt enda avtramp på middagen var såsen- resten var Edwards! Alla åt och tyckte det va så gott så :)

Jag gjorde en tårta som blev superfin (kort kommer snart) och Edward hade fixat en grymt god fruktsallad och så hade vi småkakor och sånt med. Astrid åt tårta själv. Hon va så söt med sin lilla sked... till att börja med - för sen blev det med händerna, sen tog hon ta i tallriken och slickade på den! Så fort jag fört över bilderna ska jag dela med mig av lite kalas-skoj!

Så skönt att ha de avklarat. Det har vart ett litet dåligt samvete som gnagt, att inte ha kalaset när hon är över ett år nu. En vecka hit och dit är väl OK, men en hel månad... Men nu är det klart! Tjooo

Astrid har fått leksaker, en fin stickad klänning som gammelmormor kämpat med, pengar till skor, mer leksaker... jag- en perfekt dag för henne helt enkelt :)
Hon sover lyckligt nu. Det har vart full fart på henne med bara EN sömntur vid 11 tiden idag... hon brukar sova två ggr på dagen, men idag hände det för mycket för att hon skulle kunna slappna av och lägga sig mitt allt det roliga!
När hon fick lägga sig i sängen, och man stack ner flaskan så skelade hon nästan av trötthet :)
Sov långt innan sista klunken!

Gonatt min lilla prinsessa!

Nu har Albin sommarlov- han har räknat ut hur många dagar.... *lyrisk* är väl det ord som beskriver hans känsla mest just nu. Jag tror att Alice ska få sin dagishörna utrensad nu i veckan med, hon lär ju inte gå något alls nu när han är hemma hela dagarna <3
Nu ska jag borsta deras tänder och så ska jag stoppa ner dom i sina sängar
God Natt


fredag 10 juni 2011

Skolavslutning

Min Albin är stor nu
Han har slutat Ettan idag... i Spöregnet...
Jag och Astrid stod och frös under paraplyet och jag led med varje barn som bara blev blötare och blötare i sina fina "skolavslutningskläder". En del flickor hade knappt något på sig alls, en tunn kort klänning och sandaler typ. Brrrrrrrrrrrr

Jag hade Astrid i Bärselet för jag tänkte att knö omkring med vagn land alla syskon och föräldrar - det är inget för mig (oss)
Efter två timmars sång, tal, mer sång, mer tal, byte av högtalare, flammsighet vid mickarna, en skrikig blockflöjt i solo och stämmande av gitarr och bas innan ROCK-framförande... ja då var det likosm Liiiiite toooooo Much. I ÖSregnet dessutom.

Jag fattar, man ska ha en grymt bra skolavslutning, man ska fira in sommarlovet med en skräll, absolut!! Men ska verkligen Förskoleklassarna och ända upp till Niorna göra detta avfirandet ihop?? Jättegulligt att de yngsta 6 åringarna ger 9:orna rosor och skriker "Lycka Till" - jag gillade verkligen det, men att köra två timmars (om det ens räcker...) avslutning gemensamt???
Phew!!!

Ja, jag gnäller lite. Men jag hade nog inte gnällt så om jag inte vart vaken sedan klockan 18:30 igår, jobbat vaken-natt och sedan fått stå i regnet och lyssna på den ena grejjen efter den andra :)
kanske hade jag vart lite mer tålig om jag haft Astrid i vagnen som en normal mamma!
Hahahahahaa

Men, NUUUU har iaf Albin sommarlov!!
Hurra Hurra Hurra!!!!

torsdag 26 maj 2011

jobb


Min lilla Astrid på utflykt


Jag sitter nu vid datorn och borde förbereda mig för sängen för jag är så trött så ögonen går i kors, men jag jag ville bara skriva några ord om jobb. Kul ämne va?

Jag har ju haft en 25% tjänst som personlig assistent till en kvinna här i min lilla håla, men varje sommar reser hon iväg och kommer inte hem igen förrän i September - så då har jag uppehåll i min tjänst kan man säga. Idag när det var sista badturen för denna gången så kände jag att det kommer vara så himla skönt att slippa allt vad det innebär, för denna turen sliter så enormt på mitt tålamod och jag är oftast arg och retlig när den är över. Själva badandet är OK, men det är av & påklädning + den väldigt hatade tvagningen i duschen som tär på mig! Fy vilket meck!!!

Som min jobbsituation ser ut just nu med 2 jobbställen till där jag är timvikarie så hoppas jag att hösten ska låta nya vindar vina och föra med sig en mer permanent anställning på något ställe. Det finns eventuellt en tjänst på kanske 60% till hösten som jag kanske kanske kommer bli erbjuden. *hoppas hoppas hoppas*
Det skulle vara så skönt att ha en tjänst, att ha ett schema, att ha en planerbart liv!!!
Nu så tar jag vecka för vecka liksom... ingen koll alls, allt bara flyter ihop och min kalender är dn som dikterar min vardag! Phu! jag ill ta tillbaka kontrollen och de lediga dagarna på riktigt känner jag. Vecka 33 får gärna komma snart- eller iaf beskedet om vad som händer då, om jag fortsätter på timmar eller blir anställd! Jag vill veta NU NU NU ((sa hon tålmodigt)

Det bästa med denna tjänsten är att det är natt, att det gör så att jag kan hålla lilla Astrid från dagis lite till. Med mycket pussel så ska vi nog klara oss fram till 3-4 årsåldern hoppas jag. MEN jag måste nog ta mig till öppna förskolan eller nått så hon får lite "barnvana"
Med två såpass stora syskon så är hon ju lite bossig och vildsam kan jag tycka. Dom tål ju en hel del och sen så är dom så "snälla" att hon får typ det mesta hon vill av dom :) Det har ju skapat ett beteende som säkert finns i hennes natur ändå, men med allas hjälp så har hon liksom inte tränats direkt i att inte få som hon vill. Sistingen blir en bortskämd unge har jag alltid hört... jag fattar varför nu! Servad till max av syskon och föräldrar- hahahhahaha

Jag vill så gärna ha ordning och reda i livet och om jag kan få en fast tjänst nattetid så skulle det vara TOPPEN!!! Helst vill jag väl jobba natt på gruppbostaden här i Fritsla men man kanske ska vara nöjd med det som erbjuds :)

NU ska jag sova - men jag slänger med en bild på mitt minsta troll. Hon är så söt!! <3

tisdag 24 maj 2011

Morognstund...

...känns mer som den har en död råtta i min mun mer än att jag skulle finna något guld eller gyllende i min tillvaro här och nu... ZNARK!!!

jag är så himla trött men ska vara på jobbet om 30 minuter så jag borde inte skriva här utan äta och klä på mig- OCH borsta tänderna!!! Vissa dagar här värre än andra när man vaknar och denna känns hemsk, både på andedräkten och viljan att röra sig den minsta lilla millimeter.

Ha en bra dag alla underbara!

(jag hör kossorna nere i svängen som vrålar! De verkar minst lika morgontrötta och protesterande som mig!!)

söndag 15 maj 2011

Oj, det händer inte att jag är här inne så ofta....

Tiden springer iväg, det är mitten av MAJ 2011 och jag insåg att "Men hallå, jag har ju faktiskt en blogg som jag har övergivit!"

Livet tar upp all min tid, det är barnen och familjen, jobb och ämbeten - ja livet helt enkelt. Jag har till och med svårt att få tid till att göra inlägg på Facebook nu för tiden. Skillnaden mellan mig för ca 14 månader sedan och den jag är idag är som natt och dag. Självklart har jag fortfarande ont! Jag har ju trots allt en kronisk smärtsjukdom, men med medicinen är det genast himla mycket bättre än vad livet var utan den :)

I Torsdags fyllde min lilla bebis 1 år...
Hon är inte en bebis längre. Hon är stor. Hon går. Hon är bestämd och ha ren stark vilja! Full fart hela dagen och jag har svårt att hänga med emellanåt, men hjälp vad ljuvlig hon är!!! Hon var värd varje minut av smärta och lidande. Varenda minut!

Jag har ju tagit tag i min jobbsituation lite och är timvikarie på två ställen, fast 25% på ett annat och nu i sommar har jag två sommarvikariat! Det blir inget sommarlov för Medina inte. Trist för familjen kanske men jag får tänka på vad det bär med sig efter sommaren. Hur det kan löna sig att visa framfötterna nu och ställa upp så gott man kan - för det kan komma erbjudanden när man visar sig pålitlig och arbetssam! har jag tur så kommer hösten föra med sig en fastanställning. Det finns två eventuella möjligheter som jag hoppas hoppas hoppas på!!!
Men först våren och sen sommaren! Sen får vi se!

Nytt för oss, eller för Alice, är att hon har fått väldigt dålig syn på sitt vänstra och enda fungerande öga. Hon fick glasögon för ca två veckor sedan. Dom har redan gått sönder en gång :) Skönt att vi tog extra försäkringen!!!
Hon har 60% syn på sitt enda öga, så det är inte så konstigt att ungen ser ut som en blåmögelost med alla sina blåmärken. För bara några dagar sedan galopperade hon med pannan först in i trappräcket på utsidan. Är just nu helt grön i pannan dör smällen tog i... och nu fattar jag ju hur dessa saker går till! Hon med ett öga ser inte ens med det hon har... ett tunnt stålräcke försvinner väl i hennes suddiga värld och då *PANG* så smäller man huvudet in i det.
Stackars lilla tjejen vad hon slår sig flera gånger varje dag. En liten liten minskning har vi fått med glasögonen men de har inte kunnat ge henne den starka styrkan hon behöver - det måste ske gradvis. Så nu har hon +1.75 och ska ner till +4,5.
Det blir dyrt dyrt dyrt!!!
men älskar sina brillor, hon är snygg i dom och det är allt som jag tycker spelar någon roll. Jag hatade mina första glasögon och de "gick sönder" ganska så snart! Alice kommer aldrig vilja pajja sina glasögon, de är Hello Kitty bågar och hon är överlycklig över dom!


Albin har äntligen fått kontakt med Habiliteringen i Borås för att vi ska få hjälp med lite småsaker, han kommer antagligen få avslag på våran ansökan om LSS assistanstimmar, men det ska vi överklaga (råd från handläggaren) och sedan så ska jag snart ha telefontid med Försäkringskassan angående Vårdnadsbidrag för hans Asperger. Det händer grejjer.

Edward jobbar på som vanligt, fullt ös på alla plan. Han är en klippa i alla lägen!!! <3

Så, det var min uppdatering det... återkommer om typ.... några månader?

söndag 6 februari 2011

Hur bebisen blev stor

Jag har blivit lite chockad av insikten att min lilla bebis som jag offrade så mycket för att få inte längre kan kallas för bebis. Hon är snart 9 månader gammal och har en utveckling i rasande fart. Jag som tidigare var orolig över att hon var lite sen i sin utveckling då hon visade NOLL intresse för att vilja krypa eller ta för sig... Hon var nöjd med att sitta i sin babysitter och bara vara och roas av allt som hände omkring henne...
Det har ändrats inom loppet på bara några veckor. Det började med att hon blev säkrare på att sitta själv på golvet, sen när hon välte så lyckades hon fort värja fallet med att ta sig runt på mage, vilket in sin tur ledde till att hon försökte ta sig fram...
Tyvärr så använde hon bara armarna vilket blev till ett bakvänt resultat- hon tryckte sig bakåt helt enkelt och blev alltid vansinnigt arg när det inte gick som hon ville.
Vips en dag så fattade hon och började ta sig upp på händer och fötter i en slags krypteknik som såg rätt så rolig ut :) Bara någon dag efter detta så kröp hon och någon dag efter det så drog hon sig upp till stående och det bästa hon vet nu är att gå omkring när man håller i hennes händer...
Jag som hade en slags romantisk dröm om att hon skulle vara bekväm och kanske börja krypa om några månader och börja gå först efter hon fyllt ett kan glömma detta direkt.
Hon lurades helt enkelt med att vara lugn och nöjd i ca 7.5 månader och exploderade i upptäckarvilja mellan 8 och 9 månaders ålder...
Jag tror att hon kommer börja gå utan stöd om några månader, inte alls sen utan bara lite senare än sina syskon.

Albin gick själv runt 9,5 månaders ålder
Alice gick själv runt 10-11 månaders ålder
Nu återstår det och se när Astrid knatar iväg utan oss





Hon charmar oss på alla möjliga sätt och är väldigt gosig av sig
Hon har en stor kärlek till mjuk-djur och kuddar och täcken som hon gosar in sig i
Kramar och pussar delas ut till både syskon o föräldrar


Hon har ögon som alla bara älskar, och hon vet hur man ser blyg ut för att övervinna allas hjärtan, hon kommer bli farlig i tonåren kan jag lova :)

Oftast glad och pratig, social och sällskapssjuk och med bus i blicken fyller hon min dag till bredden med händelser. Hon fullkomligt "avgudar" sina syskon och saknar dom när dom är i skolan och på dagis på dagarna.

Lilla Astrid förgyller våra liv och alla i familjen älskar denna vackra flicka som vi offrat så mycket för att få till oss. Att hon redan är snart 9 månader känns overkligt och man inser att varje dag är värdefull och måste tas tillvara på allra bästa sätt.

måndag 3 januari 2011

Jul, nyår och livet

Länge sedan jag skrev något nu, förr när man satt fast i en säng och inte hade så stora krav på sig, ja då kunde man klämma fram inlägg efter inlägg... men nu när man har lite mindre ont (väldigt lite nu i kyliga tider) och har kravet av hem och hus och barn på sig.... ja då är det ett litet inlägg på facebook lite då och då- mer hinns inte med.

Men nu ska jag stjäla mig lite datatid och uppdatera lite.

Vi firade gemensam Karlssonjul i år i Mölndal vilket alltid är trevligt. Barnen fick massor av julklappar och jag är glad att vi såg till att de fick sånt de verkligen ville ha för barn i åldrarna snart sex och sju år gamla blir ju så besvikna om det inte blir saker från önskelistan! I år så fick jag pengar av gammelmormor att köpa för när jag var i Ullared vilket var toppen. Hennes julklappar blev superbra och hon slapp ge sig ut på isiga vägar för att lämna dom till oss. Klart att några klappar hade hon fixat själv och dom vi fick barnen i efterhand vilket var en bonusjul som dom verkligen gillade! Nu är ju inte julen enbart julkapparna, eller hur?

Vi hade en jättefin stund tillsammans allihopa och läste julevangeliet och njöt av att känna julens sanna anda en stund. Julen i övrigt i år var väldigt "laid back" och lugn vilket var sååååå skönt. Jag upplevde bara stress i mina försök att lämna ett rent och fint hem innan vi åkte iväg och detta var rätt så tufft på kroppen så jag kom ju kanske inte fram i bästa skick, men eftersom jag är ett proffs på att håla masken så gick det hela rätt OK tror jag.

När vi njutit av gemenskap och familjemys i 6 daagar så packade vi in allt i våran extemt knööökfulla bil och åkte hem till vårt iskalla hus. (vi hade vart smarta och sänkt värmen medan vi var borta vilket kanske blev lite för mycket kallt och kanske inte något spar alls med tanke på vad vi fick göra för att värma upp huset igen :)

Nyårsafton var lika lugn och skön den. Vi hade blivit inbjudna till vänner och det var härligt att komma och få god smarrig middag (grillat kött och potatisgratäng), ha trevligt sällskap, lekande barn, grevinnan och betjänten, smälla lite smällare, äta äta äta.... sen när klockan var sent i barnens ögon mätt så åkte vi hem... DÅ gick barnen in i en slags andra andning, vi poppade popcorn och ladda med StarWars II och gosade ihop oss under täcken i sofforna. lagom till TOLVSLAGET så pausade vi filmen, skålade in det nya året, tittade på alla fina fyrverkerier utanför vårt fönster.... sen "pausade vi upp" och myste vidare i kampen mellan de goda och onda! perfekt nyårsafton!!!

Om en vecka börjar vardagen igen med skola, dagis och allt som hör till.... Jag skulle vilja pausa denna tillvaron lite till.... men vet itne hur jag ska bära mig åt för att få det att gå ihop. Vet någon vart pausknappen på livet sitter? meddela mig om ni hittar den!

JO, jag kollade även på HarryPotter filmen under julhelgen - superbra!
Första gången jag INTE var helt besviken efter filmen var slut, nice!!!

NU ska jag ta mitt gnälliga huggtandsbarn (japp - hörntänderna i överköken är på väg ut..... FÖRE de andra tänderna som ska sitta i mitten!!!) och se om vi kan få henne att sova snart *hoppas hoppas*