Ja, jag har massor av tankar och jag vill egentligen kunna sätta dom i pränt, svart på vitt... Men jag har även noll procent i ork. Ingen ork alls. I tisdags så var Alice inne på sjukhuset för ännu en nedsövning med MR. Det var så kallt på sjukhuset så jag frös och huttrade heeela dagen. Från 8:30 till nästan 18. Frös frös frös.
Vad händer när jag blir kall och fryser... Jag får ondare, och blir helt utslagen. Där är jag nu, fast idag är det bättre än igår. Igår kunde jag knappt röra mig och var i dvala i stort sett hela dag.
Edward föreslog en tur till solariet i går kväll så att jag kunde få värma upp mig ända in på djupet. Så sagt och gjort- jag blev körd till solariet (klarade inte köra själv) och låg 28 heta minuter i ett av de sämre solarierna- jag ville ha lång tid där inne så jag blev varm- mer än vad jag ville ha effektivitet med att få solbränna :) Det var skönt!!!
Vid ett samtal med kusinen nämnde hon någonting som hette Infraröd Bastu. Jag VILL så så så gärna prova detta. Jag kollade upp på nätet och man kan installera en egen infraröd i sitt egna hem. Det finns stora dyra men om man bara vill ha en liten så kan man köpa dessa för ca 12-13000 kr. Jag tror vi ska skaffa en sådan och ha i källaren. Det ska vara superbra för oss med värk, det stod till och med nämnt att fibromyalgi-patienter mådde bra av basta ca 3 ggr per vecka i sådan bastu. Bea vet ett ställe i Malmö som har det. Ska ju dit om några helger... Är rätt så sugen på att testa det då. Kanske kan skippa något annat som vi ska göra?? Vill så gärna testa och se om det är bra och om det kan vara något att skaffa hit till oss!
Nu ska jag försöka bli såpass pigg att jag kanske orkar tvätta en maskin tvätt... Urk
Ork ork ork... orkar inte
torsdag 19 januari 2012
onsdag 4 januari 2012
17 och 19 januari
Den 17 Januari ska Alice sövas ner för ännu en MR-röntgen. VAD dom ska röntga då har dom glömt berätta för oss. Jag blir lite tokig på informationen snart, men jag får väl gorma lite om att JAG som förälder vill veta vad de gör med mitt barn och varför... En självklarhet för mig men tydligen inte för svensk sjukvård.
Den 19 januari ska vi träffa den nya läkaren. Jag måste nog skriva ner punkter om vad jag vill ha svar på, vad jag vill ta upp och sånt för annars kommer jag bara sitta där helt hjärndöd och glömma allt- som jag brukar.... Suck!
Nästnästa vecka blir fullmatad med aktiviteter.
Vad som känns kul är dock att Alice och jag ska gå på Disney on Ice fredagen den 13 Januari. Så innan den jobbiga veckan så får vi en go inledning på den helgen. Hoppas hon kommer gilla det!!!
Nu orkar jag nog inte skriva mer... känner mig lite "off" just nu.
Den 19 januari ska vi träffa den nya läkaren. Jag måste nog skriva ner punkter om vad jag vill ha svar på, vad jag vill ta upp och sånt för annars kommer jag bara sitta där helt hjärndöd och glömma allt- som jag brukar.... Suck!
Nästnästa vecka blir fullmatad med aktiviteter.
Vad som känns kul är dock att Alice och jag ska gå på Disney on Ice fredagen den 13 Januari. Så innan den jobbiga veckan så får vi en go inledning på den helgen. Hoppas hon kommer gilla det!!!
Nu orkar jag nog inte skriva mer... känner mig lite "off" just nu.
Vart tog Dec vägen?
Livet, det där livet vi lever... det pulsar på, det snurrar runt, spinner snabbt och lämnar dagar bakom sig man knappt hinner med att minnas. Det går så fort nu. December slukades upp i et jagande av klara av att jobba, ta hand om familjen, sitta på sjukhus med en dotter helt ur fas och vips så var det 2012. Vart tog december vägen?
Jag känner mig fastklämd i en fälla- den ena delen av mig mår dåligt, har ont ont ont och orkar ingenting. Den delen börjar också närma sig en depression tror jag. Smärtan, stressen och livet tar ut sin tullavgift på mig, mer än vad jag har att betala är jag rädd.
Den andra delen är stark, kämparglöd och vägrar ge upp. Men det är inte lika ofta den delen orkar visa sig. Min realitet är att min familj behöver mig, och att jag inte borde jobba alls nu när familjen har det så tufft. Att jag borde lägga all min fjuttiga energi på det som jag bryr mig mest om här i livet istället för att lägga den på ett jobb som just nu äter upp mig och som sliter mer än vad jag trodde det skulle göra på min kropp.
Jag är kluven. Den där ekonomiska pressen man har i livet för att allt ska gå ihop... Den försvinner ju inte bara för att min familj behöver ha mig hemma. Eller hur? Så jag vill så gärna ha tro på at det kommer lösa sig, att jag kan ta det där hoppet rakt ut i intet och bli fångad av trygga armar. Jag är inte så bra på det där med att inte ha kontroll på läget. Inte min grej. Det verkar som om det som inte är min grej kommer testas nu för jag känner mer och mer att jag behöver göra just det: släppa kontrollbehovet och bara skutta rakt ut!
Jag tar sats. Jag laddar. Jag vet att jag kommer behöva hitta en lösning som passar oss som familj snart. Jag kan inte fortsätta som nu. Jag måste hoppa. Jag måste helt enkelt göra det rätta valet oavsett vad konsekvensen av det blir. För barnens skull. För Edwards skull. För min skull. För oss.
Ja, vart tog December vägen? Vem äter upp all tid? All dyrbar tid. Vart tog 2011 vägen kanske passar bättre. Året då Linda jobbade ihjäl sig och knappt såg sin familj. Det är vad som hände.
2012 ska bli familjens år. Det måste vara så. Med Alice så sjuk som hon är och alla turer in och ut på sjukhuset så funkar det inte att jag sliter som jag gör med att få ihop sömn till att klara av alla jobbpass. Jag jobbar med att ta hand om ett sjukt barn när mitt egna barn behöver mig, vilken paradoxal situation! Min plats är med MITT barn. Jag födde henne och har ansvar för henne.
Jag vill inte sitta i slutet på detta året och känna sorg över att även det åts upp av jobb, för så som det är i familjen just nu så kanske jag inte har råd att slösa bort någon minut ens på annat än att vara med mina barn. Jag är i alla fall inte villig att ta den chansen. Skulle du?
Jag känner mig fastklämd i en fälla- den ena delen av mig mår dåligt, har ont ont ont och orkar ingenting. Den delen börjar också närma sig en depression tror jag. Smärtan, stressen och livet tar ut sin tullavgift på mig, mer än vad jag har att betala är jag rädd.
Den andra delen är stark, kämparglöd och vägrar ge upp. Men det är inte lika ofta den delen orkar visa sig. Min realitet är att min familj behöver mig, och att jag inte borde jobba alls nu när familjen har det så tufft. Att jag borde lägga all min fjuttiga energi på det som jag bryr mig mest om här i livet istället för att lägga den på ett jobb som just nu äter upp mig och som sliter mer än vad jag trodde det skulle göra på min kropp.
Jag är kluven. Den där ekonomiska pressen man har i livet för att allt ska gå ihop... Den försvinner ju inte bara för att min familj behöver ha mig hemma. Eller hur? Så jag vill så gärna ha tro på at det kommer lösa sig, att jag kan ta det där hoppet rakt ut i intet och bli fångad av trygga armar. Jag är inte så bra på det där med att inte ha kontroll på läget. Inte min grej. Det verkar som om det som inte är min grej kommer testas nu för jag känner mer och mer att jag behöver göra just det: släppa kontrollbehovet och bara skutta rakt ut!
Jag tar sats. Jag laddar. Jag vet att jag kommer behöva hitta en lösning som passar oss som familj snart. Jag kan inte fortsätta som nu. Jag måste hoppa. Jag måste helt enkelt göra det rätta valet oavsett vad konsekvensen av det blir. För barnens skull. För Edwards skull. För min skull. För oss.
Ja, vart tog December vägen? Vem äter upp all tid? All dyrbar tid. Vart tog 2011 vägen kanske passar bättre. Året då Linda jobbade ihjäl sig och knappt såg sin familj. Det är vad som hände.
2012 ska bli familjens år. Det måste vara så. Med Alice så sjuk som hon är och alla turer in och ut på sjukhuset så funkar det inte att jag sliter som jag gör med att få ihop sömn till att klara av alla jobbpass. Jag jobbar med att ta hand om ett sjukt barn när mitt egna barn behöver mig, vilken paradoxal situation! Min plats är med MITT barn. Jag födde henne och har ansvar för henne.
Jag vill inte sitta i slutet på detta året och känna sorg över att även det åts upp av jobb, för så som det är i familjen just nu så kanske jag inte har råd att slösa bort någon minut ens på annat än att vara med mina barn. Jag är i alla fall inte villig att ta den chansen. Skulle du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)