Livet, det där livet vi lever... det pulsar på, det snurrar runt, spinner snabbt och lämnar dagar bakom sig man knappt hinner med att minnas. Det går så fort nu. December slukades upp i et jagande av klara av att jobba, ta hand om familjen, sitta på sjukhus med en dotter helt ur fas och vips så var det 2012. Vart tog december vägen?
Jag känner mig fastklämd i en fälla- den ena delen av mig mår dåligt, har ont ont ont och orkar ingenting. Den delen börjar också närma sig en depression tror jag. Smärtan, stressen och livet tar ut sin tullavgift på mig, mer än vad jag har att betala är jag rädd.
Den andra delen är stark, kämparglöd och vägrar ge upp. Men det är inte lika ofta den delen orkar visa sig. Min realitet är att min familj behöver mig, och att jag inte borde jobba alls nu när familjen har det så tufft. Att jag borde lägga all min fjuttiga energi på det som jag bryr mig mest om här i livet istället för att lägga den på ett jobb som just nu äter upp mig och som sliter mer än vad jag trodde det skulle göra på min kropp.
Jag är kluven. Den där ekonomiska pressen man har i livet för att allt ska gå ihop... Den försvinner ju inte bara för att min familj behöver ha mig hemma. Eller hur? Så jag vill så gärna ha tro på at det kommer lösa sig, att jag kan ta det där hoppet rakt ut i intet och bli fångad av trygga armar. Jag är inte så bra på det där med att inte ha kontroll på läget. Inte min grej. Det verkar som om det som inte är min grej kommer testas nu för jag känner mer och mer att jag behöver göra just det: släppa kontrollbehovet och bara skutta rakt ut!
Jag tar sats. Jag laddar. Jag vet att jag kommer behöva hitta en lösning som passar oss som familj snart. Jag kan inte fortsätta som nu. Jag måste hoppa. Jag måste helt enkelt göra det rätta valet oavsett vad konsekvensen av det blir. För barnens skull. För Edwards skull. För min skull. För oss.
Ja, vart tog December vägen? Vem äter upp all tid? All dyrbar tid. Vart tog 2011 vägen kanske passar bättre. Året då Linda jobbade ihjäl sig och knappt såg sin familj. Det är vad som hände.
2012 ska bli familjens år. Det måste vara så. Med Alice så sjuk som hon är och alla turer in och ut på sjukhuset så funkar det inte att jag sliter som jag gör med att få ihop sömn till att klara av alla jobbpass. Jag jobbar med att ta hand om ett sjukt barn när mitt egna barn behöver mig, vilken paradoxal situation! Min plats är med MITT barn. Jag födde henne och har ansvar för henne.
Jag vill inte sitta i slutet på detta året och känna sorg över att även det åts upp av jobb, för så som det är i familjen just nu så kanske jag inte har råd att slösa bort någon minut ens på annat än att vara med mina barn. Jag är i alla fall inte villig att ta den chansen. Skulle du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar