OK, så sitter man här igen, kvällsmaten framdukad, barnen har filmjölk i hela ansiktet trots sin ålder på 5 och 4 år... När slutar barn kladda med maten egentligen? Alltså, hur kan man missa sin mun med varannan sked? Jag antar att man bara äter för att fylla på sin i stort sett aldrig sinande energi och har fullt upp med annat under proceduren - och om man missar munnen då och då så skadar väl det inget annat än mammas tvättschema som alltid är fullbokat och hon längtar efter en paus.... en välförtjänt sådan tack.
Inatt när jag jobbade satt jag och tänkte på det där med tragedier och svåra händelser i ens liv. Jag insåg att allt som man överlever egentligen är bra för en. Hur skall jag förklara detta utan att det låter som en sliskig kliché? "If it doesn't kill you it will only make you stronger" typ av klichéer...
Ibland så undrar man om man verkligen orkar med sitt liv, om man verkligen har vad det behövs för att faktiskt komma ut starkare på andra sidan, och ibland undrar jag om Gud verkligen veeet hur tufft man har det. Abomination! Hur kan jag säga så?? Jo, för när det är som tuffast och mörkast så är det svårt att se varför, och speciellt varför JAG!! Det är först när man sträcker ut sitt medvetande i allt utanför ens egna ego som man kan se sig själv som man bör och då fattar man att JA, jag klarar detta och det vet Himmelske Fader om- och jag kan ju bara bli starkare för så som jag tränar min mentala kapacitet till att inte gå över gränsen till bli galen så MÅSTE det göra mig starkare. Är det någons om fattar vad jag menar?
Jag har sedan åtta år tillbaka levt i total smärta. Jag har kronisk smärta, sk. Fibromyalgi. I den mörkaste natttimmen när jag har som ondast så är det ofta jag grubblar på detta med att klara sig igenom det hela, att kunna skjuta smärtan åt sidan och försöka vara en "bra mamma", "en god hustru" "en trevlig, glad och go vän".... Oftast så är det ju den närmaste familjen som tar mest stryk. Tänk att dem man älskar allra mest ofta tar mesta delen av ens skit. Synd att det är så, det är dom som ska bli given gåvan av ens strösta ansträngningar att vara go, trevlig och glad. Istället belönar man deras kärlek och tålamod med att vara tvär, trött, sur, och genom att ha obeskrivligt kort stubin.
Kan man på något sätt ställa sig vid sidan om sina smärtor och vara den mest underbaraste personen även hemma? Orkar man leva bakom en mask HELA tiden? Är det rätt att inte visa hur man EGENTLIGEN mår för dem man älskar mest? Jag hoppas fram och tillbaka i vad jag tycker är rätt i detta. Ibland kämpar jag som en gnu för att inte visa min familj hur jag mår, och ibland lägger jag ifrån mig alla "pretenses" och bara är den där hemska varelsen som kryper fram ur mitt mörkaste inre. Det är svårt att leva så här, men jag har i mina nattliga grubblerier kommit fram till att det kan vara värt det. Hur menar jag då? Jo, OM detta gör så att jag i min hjälplöshet hela tiden vänder mig i bön, i mina tankar och mitt hjärta till Gud så för det mig ju närmare honom. Jag antar att jag fått denna bördan för ahan vet att jag antagligen skulle blivit förstörtd och vänt mig bort från Honom utan allt detta. Man ser det i Bibeln om och om igen. När hans folk glömmer Honom och höjer sig över Honom så ser Han till så att de vänder sina hjärtan tillbaks till honom för att inte dö i sina synder.... och vara förlorade. Är det så att jag är av den ruskiga kvalitén att jag inte hade klarat av att hålla mig fast vid min tro om jag inte har en himla massa bördor som håller mig i shack helt enkelt? Jag vet att jag är en ruskigt lat person, att jag är bekväm av mig och att jag rätt så lätt kan stänga av ett rivande samvetskval och bara låtsas som ingenting... utåt sett ialla fall... Jag tror att jag kommer ta mig igenom detta starkare, lyckigare och förhoppningsvis mer djupsinnig och andligare än vad jag hade varit om detta inte hänt mig. Does that make ANY sense?
Nu måste de små knoddarna duscha och hoppa isäng, vi är sena som vanligt och känner jag oss rätt så kommer dom vara vakna även om ca 2 timmar... Vi har tappat greppet, det är ljuvlig (men regnig) sommar!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar