Skillnaden mellan mat och mat, varför jag blev vegan

I över ett år har jag ätit vegansk kost. Växtbaserat.
Varför?
Jo för att det visade sig vara en enorm vinst i hälsodepartementet.

Jag har Fibromyalgi.
Jag har ME
Jag har Kroniskt Trötthetssyndrom.
Jag är Utbränd.
Jag har IBS.
Jag har en kropp som kämpar med smärtor och med liten energi.

Efter att jag läst en del om hur en sur kropp (alltså, sur, som i pH-halt, inte allmänt pissed off) ger vissa symptom som stämmer väldigt väl överens med hur jag har det och hur en alkalisk kost kan ge många hälsovinster så tog jag steget att först bli vegetarian för ungefär 2 år sedan. Efter ännu mer googlande och läsande och tittande på filmer om vinsterna i att leva helt växtbaserat i kosthållningen så tog jag steget och blev Vegan den 1 september 2015.

Ganska så omgående märkte jag fördelar.
Mjölksyra i musklerna av att bara försöka borsta håret tex, det försvann.
Gå ut med hunden, orken till att gå de längre rundorna infann sig oftare och oftare.
Att kunna duscha och ha kraft kvar efter duschen till att faktiskt göra något och inte bara stupa tillbaks ner i sängen hände oftare och oftare.
Energi över lag fanns det mer av än vad jag var van vid.
Att ibland få en ide och sedan direkt inse at tman redan tagit tag i det och att det går bra. Det funkar!!
Att känna hur energin till att göra arbete i trädgården infinner sig och även på en sk dålig dag så lyckades jag göra någonting som fyllde på mig själ.

Och magen, min mage och mina tarmar var gladast tror jag. Min IBS gjorde volter av lycka och visst, det tar tid att få ordning på en mage som min, men förbättringarna var tydliga och underbara att få uppleva. (mindre bloating, svullnad, smärta, gasighet. Toalettbesöken blev enklare och mer produktiva utan kraftinsatser så att säga)

Jag kan skriva sida upp och sida ner om vilka förändringar som kom sig av att byta bort allt animaliskt i kosten till rent växtbaserat. Men det största vittnet till att det var ett hälsosamt bra val ligger i min f.d. hög av receptbelagda mediciner. Just nu finns det endast 2 tabletter som tas dagligen som behöver skrivas ut av läkare. 2! Och det är samma tablett, en morgondos och en kvällsdos.
Därutöver har jag kvar vid behov-medicin att ta till natten vid svåra smärtor. De tar jag numera väldigt sällan.
Dessutom trappar jag ner styrkan på den där dagliga dosen som jag fortfarande nyttjar. Planen är att bli helt fri.

Visst saknar jag vissa saker med att kunna äta vad som helst, men faktiskt var det lättare än jag trodde att vänja sig av med det man ätit sedan barnsben. Yoghurt och mjölk till exempel. Det var mycket lättare än vad jag kunde föreställa mig att sluta med mjölkprodukter, och då har jag älskat yoghurt och fil och mjölk i hela mitt liv. Det finns sojayoghurt som är OK, eller havreyoghurt om man inte vill äta soja. Men jag tycker att det lättaste är att inte äta de heller, för smaken blir ju aldrig densamma och då klarar jag mig hellre utan. Men de olika mjölkalternativen som finns på marknaden är jag riktigt nöjd med. Havremjölk, mandelmjölk, andra sorters nötmjölk, rismjölk, sojamjölk. Mums.
Havrefras med frukt och nötter och en iskall härlig havremjölk över det- oh yeah!

Så, funderar du på att införa mer vegetarisk kost i din vardag- go for it, men jag skulle vilja uppmuntra dig till att ta det ännu längre- bli vegan. Din kropp kommer att tacka dig.
För, tro det eller ej, det är skillnad på mat och mat. Det är skillnad på hur kroppen tar upp ämnen och hur mycket det krävs av den för att ta till sig av näringen som finns i vår mat. När du äter växtbaserat så är ansträngningen för kroppen minimal, och upptaget är optimalt. 

Du kommer att känna hur du blir mer energisk, hur du är mindre dimmig i hjärnan och hur du lättare tar dig för att göra saker. och kan man tänka sig att jag, med alla mina tillstånd av smärta och trötthet har klarat av att ta mig ut och jogga vid två tillfällen den här sensommaren som varit.
2 km jogging x 2.
Jag som knappt kunnat gå fort utan att vilja lägga mig ner och gråta!
Jag har fått en längtan efter att få springa, jogga, röra på mig, och att få känna hur musklerna ger steget språng och kraft och glädje.

Det hade jag aldrig trott för över ett år sedan när jag tog det första steget till att plocka bort allt animaliskt ur min kost.

Min viktresa ner började när jag fött mitt tredje barn 2010. Efter något år märkte jag att det gick åt fel håll - jag gick upp igen. Då tog jag sats och november 2012 mätte jag hur rund och mjuk jag var och började mina ansträngningar till ett mer hälsosamt liv. Viktminskningen som skedde efter jag blev vegan är ca 10 kg. Måttet jag håller med måttbandet visar det midjemått jag hade Nov '12

Då vägde jag 84 kg.

På kortet väger jag 54 kg.

Den 1 september 2015 vägde jag alltså 64-65 kg. All minskning har skett långsamt och med noga kontroll på kosten och målet var alltid att vara hälsosam. Inte att tappa vikt enbart.

Sjuk i Sverige idag....

Ännu en dag i Karlssonska huset.

Det har börjat. Kriget har lagt sina första steg bakom sig. Försäkringskassan godkänner inte min sjukskrivning, jag är tydligen arbetsför för Fibromyalgi är inte en giltlig sjukdom. Nä, så sa dom inte, men man kan väl läsa mellan raderna. Det som doktorna hade fyllt i var ogiltligt, och när jag talade med doktorna så sa han att det som stod är mer än tillräckligt men han ska göra ett tillägg, inte mycket men han vägrar dansa efter försäkringskassans pipa. Han är läkaren, han bedömer, han avgör.... fast i verkligheten så är det ju inte så. Jag, den där som hamnar i kläm ligger i smärta dygnet runt och dom vill ha intyg skrivna på ett speciellt sätt, läkaren vill skriva på sätt och jag, den sjuka hamnar i kläm. Jag är den som inte får någon ersättning. Jag är den som måste överklaga och vara frisk nog att ta upp fighten. Det är en konstigt system. Den nya lagen som var nödvändig som reform lämnade oss i den där gråskalan utanför och vi hamnar under bordet- vi blir utförsäkrade och har inget värde i Sverige. Vi som redan är u underläge blir dom man sprkar på. Vad kul att vara en del av det svenska systemet. Nya lagar är nödvändiga ibland, men dom kan vara för statiska, det måste finnas någon slags flexibilitet, för ingen människa är den andra lik. Om vi alla var robotar eller klonade av en och samma form så hade kanske statiska lagar funkat för oss. Men nu är vi inte det. Den nya lagen är bra, det förhindrar missbrukandet av sjukpenningen och det sätter motkrav. Men i vissa fall så finns det bara ett hål mellan stolarna för den sjuke att hamna på.... helt oskyddad och helt utan rättigheter. Det känns väldigt osvenskt. Något att fixa och laga. Man kanske skulle prata med Göran Hägglund :) Han är väl socialministern? "'Cause We're like this" (showing to crossed fingers) Hahahahahahahahahaaa

Ja, jag får göra min del, jag får skrapa ihop det jag har till försäkringskassan, ge dom det lilla jag har och om det går illa så får jag väl överklaga. Vart ska jag finna kraften till detta? Ingen aning? Ni som brukar be kan kanske komma ihåg mig.... Det skulle mottas tacksamt.

Kvällsmat med barnen

OK, så sitter man här igen, kvällsmaten framdukad, barnen har filmjölk i hela ansiktet trots sin ålder på 5 och 4 år... När slutar barn kladda med maten egentligen? Alltså, hur kan man missa sin mun med varannan sked? Jag antar att man bara äter för att fylla på sin i stort sett aldrig sinande energi och har fullt upp med annat under proceduren - och om man missar munnen då och då så skadar väl det inget annat än mammas tvättschema som alltid är fullbokat och hon längtar efter en paus.... en välförtjänt sådan tack.

Inatt när jag jobbade satt jag och tänkte på det där med tragedier och svåra händelser i ens liv. Jag insåg att allt som man överlever egentligen är bra för en. Hur skall jag förklara detta utan att det låter som en sliskig kliché? "If it doesn't kill you it will only make you stronger" typ av klichéer...
Ibland så undrar man om man verkligen orkar med sitt liv, om man verkligen har vad det behövs för att faktiskt komma ut starkare på andra sidan, och ibland undrar jag om Gud verkligen veeet hur tufft man har det. Abomination! Hur kan jag säga så?? Jo, för när det är som tuffast och mörkast så är det svårt att se varför, och speciellt varför JAG!! Det är först när man sträcker ut sitt medvetande i allt utanför ens egna ego som man kan se sig själv som man bör och då fattar man att JA, jag klarar detta och det vet Himmelske Fader om- och jag kan ju bara bli starkare för så som jag tränar min mentala kapacitet till att inte gå över gränsen till bli galen så MÅSTE det göra mig starkare. Är det någons om fattar vad jag menar?

Jag har sedan åtta år tillbaka levt i total smärta. Jag har kronisk smärta, sk. Fibromyalgi. I den mörkaste natttimmen när jag har som ondast så är det ofta jag grubblar på detta med att klara sig igenom det hela, att kunna skjuta smärtan åt sidan och försöka vara en "bra mamma", "en god hustru" "en trevlig, glad och go vän".... Oftast så är det ju den närmaste familjen som tar mest stryk. Tänk att dem man älskar allra mest ofta tar mesta delen av ens skit. Synd att det är så, det är dom som ska bli given gåvan av ens strösta ansträngningar att vara go, trevlig och glad. Istället belönar man deras kärlek och tålamod med att vara tvär, trött, sur, och genom att ha obeskrivligt kort stubin.

Kan man på något sätt ställa sig vid sidan om sina smärtor och vara den mest underbaraste personen även hemma? Orkar man leva bakom en mask HELA tiden? Är det rätt att inte visa hur man EGENTLIGEN mår för dem man älskar mest? Jag hoppas fram och tillbaka i vad jag tycker är rätt i detta. Ibland kämpar jag som en gnu för att inte visa min familj hur jag mår, och ibland lägger jag ifrån mig alla "pretenses" och bara är den där hemska varelsen som kryper fram ur mitt mörkaste inre. Det är svårt att leva så här, men jag har i mina nattliga grubblerier kommit fram till att det kan vara värt det. Hur menar jag då? Jo, OM detta gör så att jag i min hjälplöshet hela tiden vänder mig i bön, i mina tankar och mitt hjärta till Gud så för det mig ju närmare honom. Jag antar att jag fått denna bördan för ahan vet att jag antagligen skulle blivit förstörtd och vänt mig bort från Honom utan allt detta. Man ser det i Bibeln om och om igen. När hans folk glömmer Honom och höjer sig över Honom så ser Han till så att de vänder sina hjärtan tillbaks till honom för att inte dö i sina synder.... och vara förlorade. Är det så att jag är av den ruskiga kvalitén att jag inte hade klarat av att hålla mig fast vid min tro om jag inte har en himla massa bördor som håller mig i shack helt enkelt? Jag vet att jag är en ruskigt lat person, att jag är bekväm av mig och att jag rätt så lätt kan stänga av ett rivande samvetskval och bara låtsas som ingenting... utåt sett ialla fall... Jag tror att jag kommer ta mig igenom detta starkare, lyckigare och förhoppningsvis mer djupsinnig och andligare än vad jag hade varit om detta inte hänt mig. Does that make ANY sense?

Nu måste de små knoddarna duscha och hoppa isäng, vi är sena som vanligt och känner jag oss rätt så kommer dom vara vakna även om ca 2 timmar... Vi har tappat greppet, det är ljuvlig (men regnig) sommar!!!

Nytt för mig!

Jag hamnade här pga en gammal klasskamrat från grundskolan som har en blogg, jag satt och läste den och sedan insåg jag att "Wow, detta är ju väldigt intressant, hon har en dagbok på nätet och vi andra kan få ta del av den..." Jag kände att jag har så mycket inom mig som bara studsar runt inne bakom skallbenet att kanske detta vore ett bra sätt att rensa lite bland oredan i hjärnan.

Att tömma ur sig sina tankar och känslor och trycka på en knapp för hela världen att se - om de bryr sig eller ens vill... Perfekt! Jag har alltid skrivit till mig själv på lappar och i block och på alla möjliga ställen men så fort jag gjort ett stadigt försök till att skriva dagbok så har hela intresset för att skriva sjunkit under ett stort "måste" och därav runnit ut i sanden efter några få dagars ganska så tråkiga försök... med resultatet av att jag har en ca 10 st påbörjade dagböcker med väligt sporodiska alster som ligger och dräller lite överallt... Och senast förra veckan satt jag och rev ut alla sidor som var skrivna för att föra över dom i datorn... (Om detta ens kommer att ske är ju ännu ett berg att ta sig över- hahaa) och nu, nu sitter jag här och har en blogg. Jag! En Blogg!!

Ok, så vem är jag då?
Jag heter Linda, jag är som kortisen säger just i skrivandets stund 34 år. Jag har två barn och är gift sedan 10 år tillbaka med en underbar man som jag egentligen inte förtjänar... men han stannar kvar och jag slutar aldrig att förundras över detta fenomen :) Jag är född Göteborgare, har bott i Södertälje flertalet år och har för tillfället mitt hem i Fritsla söder om regniga Borås. Jag trivs väl i det stora hela med mitt liv och är i grund och botten en lycklig människa men det är så mycket som ligger och skräpar från förr som drar ner stämningn lite då och då, jag kommer kanske in på detta senare- eller inte, vi får se helt enkelt.

Jag har sedan år 2000 lidit av ett ruskigt fenomen som läkarna kallar fibromyalgi, men ibland undrar jag om denna kroniska värken är "renodlad" fibromyalgi. Jag verkar inte riktigt passa in i mallen för den, även om jag har i stort sett alla trigger punkterna bla bla bla.

Jag har sedan mitten på 2006 ätit smärtstillande medicin för att må bättre och har de senaste två åren jobbat trots att min kropp skriker i protest. Men vem är jag att mucka med föräkringskassans trångsynta regler som vi alla ska klämmas in i formas efter? Jag anser att ilskan och förnedringen man får stå ut med från dom är värre än att gråta sig till sömns av smärta för smärtan är fysisk och den är i få stunder hanterbar på ett annat sätt än det man får genomlida från Försäkringskassan och läkare mm.

På denna bloggen kommer jag skriva om sånt som händer nu, hände då och sånt som jag vill vädra, kanske flummiga tankar och utläggningar eller kort på renoveringsprojekt och lösningar mm. Den som lever och bryr sig få se helt enkelt.