måndag 3 maj 2010

Får man svära lite???

Jag har under helgen legat inlagd på förlossningen. Kom in runt 20 tiden på fredag kväll och någon gång mitt i natten till lördagen så var jag så gott som lovad ett kejsarsnitt runt 8 tiden på morgonen - jag hade värkar.... tydliga jämna starka värkar. Bricanyl i dropp tog inte bort dom och bebisen blev stressad av bricanylen så detta var deras lösning.... MEN dom skulle bara ta sig en tit på hur påverkad livmodertappen var... Det var där korthuset av lycka som hann vara i några minuter bara FÖll. Som Berlinmuren, knall fall.
Livmodertappen var inte alls påverkad. Såg så lång ut så, 25 mm vanlig opåverkad dum livmodertapp!!! Dom behöll mig under natten, jag fick ha kvar droppet med bricanyl under hela natten men inte på 120 som innan utan på 30 vilket gjorde så att jag inte blev riktigt lika sjuk av den.... På morgonen skulle dom ta beslut om mig igen efter ännu några kurvor och en titt på livmodertappen.... Suck!!

Förlossningens definition av "morgonen" kan betyda allt- bara det är "i morgon"
Jag sov ingenting den natten men jag fick morfin som höll mig skönt lugn när det gäller smärtorna. Det var skönt, även om jag önskar att jag skulle fått sova lite i alla fall.

Hela lördagen gick, och jag mådde dåligt, ingen kom in till mig på nästan hela dagen, och jag hade ont i kroppen, ont i bäckenet, ont i ryggen och hade värkar ca var 5-7 minut. (Dom glömde av mig med kurvan påkopplad i över 2 timmar...... Det var high life på barnafödarfronten på förlossningen i lördags vill jag lova) Till sist bestämdes det att jag skulle behållas en natt till för det var ju tydligt att jag hade värkar och dom gjorde ont.
Mina vanliga fibrosmärtor var helvetiska och jag mådde hur dåligt som helst. På kvällen fick jag bada och sedan vid midnatt fick jag en till morfinspruta i baken. Denna natten sov jag. Jag vaknade varannan timme för att konstatera att "wow- jag har nog sovit" och på detta sätt fick jag knaprat i hop en 6-8 timmar till sist!!! Yay!!!!

Läkarna på avdelningen sa att om det inte blev någon påverkan på livmodertappen så skulle dom få skicka hem mig, men att jag med största sannorlikhet skulle få mitt snitt tidigare pga min egna situation med den smärtbild jag har. Att så fort jag gått över 37+0 i gravidveckor så var det fritt fram att ta ut min lilla bebis. Alltså innan Kristi Himmelfärdshelgen så mellan den 10-13 maj. Jag tyckte att "Ok, en vecka till- jag kan nog klara en vecka till även om det skulle vara ett totalt vrak som skulle dyka upp till operation.... Om jag skulle ta en dag i taget så skulle jag nog klara en vecka.... Så jag tog det beslutet att så gör vi, jag packade ihop mig och vi åkte hem.

Idag på morgonen ringer läkaren som bokar in för snitt. Den 17 Maj kunde hon ge mig, 3 (TRE) dagar innan mot vad jag hade från början. 2 (TVÅ) veckor till av lidande och smärtor och sömnlöshet och värkar och elände!
Som lite stöd på vägen så kan jag få komma in och sova där en natt då och då och få spruta med morfin så att jag orkar.... What kind of BS is that???

Är det bättre för mig att vara i totalt upplösningstillstånd och då med mina känslor och mitt tillstånd påveka barnet i magen än att bara ta in mig akut?? Är det bättre för min bebis att jag pumpas full med morfin varannan natt och att jag då ska ta mig in till Borås för att sova där dom nätterna? Tror dom att vi inte har andra barn eller att min man inte har tufft nog som det är än att han ska köra taxi fram o tillbaks om kvällarna när våra barn borde sova för att orka upp till skolan dagen efter?? Vissa läkare tänker inte på helheten, vissa tror att deras budgetering måste gå före allt...

Jag är bitter, arg, besviken och känner mig lurad. Jag har gråtit hela morgonen efter att Dr Pihl ringde och jag kan inte sluta gråta heller. Jag är så utlämnad och flyttas runt som en spelpjäs utan någon som helst egen kontroll, så som det alltid är i det svenska systemet! Man har ingen talan, man tar inte hänsyn till alla aspekter och man har inget som helst sammarbete i vad man säger till patienten. Jag har fått helt andra indikationer från läkarna på avdelningen.
Det kändes som läkaren som ringde mig knappt hade tittat i min journal. Ena stunden nämnde hon att när jag får värkar.... HALLÅ, jag har haaaar värkar nu, även om dom inte klassas som riktiga i deras mått mätt så har jag dom och dom gör ont. Det som har stoppat allt från att bli gjort nu denna helgen har varit min livmodertapp....hade den bara varit kortare och påverkad av värkarna så hade jag vart snittad och klar nu....den ansåg hon inte alls behöva sig titta på för att göra en ombedömning - tiden till henne nu på Onsdag avbokade hon för om nu livmodertappen var kortare eller ej spelade ju ingen roll.... VA???
Jag fattar ingenting och tycker att jag bara vill kräkas på allt vad sjukvård heter.
Varför hade hon inte satt sig in i min situation mer så att hon kunde föra ett samtal som gav någon som helst trovärdighet? Nu kändes hon oseriös och oupplyst - hade hon ens läst min journal eller rättare sagt, vad står det i min journal??? Allt som läkarna har sagt till mig på avdelningen verkar iaf inte nått fram till henne...

jag vill skrika!!!!!
Orkar inte mer nu, orkar inte mer....

1 kommentar:

  1. Det är riktigt dåligt att du inte får ett besked utan många. Säger man så till en cancerpatient? Jag tror du ska dö. Förresten, vi kan operera. Om nån månad. Förresten, vi behöver inte operera men du dör säkert inte ändå. har du sagt till de att du fixar inte mer. Nu är det slut. Nu får nån köra runt dig tills du hittar nån som vill förlösa dig/snitta. I Polen kanske det finns sånt? Tusen kramar!!!!

    SvaraRadera