Hon testar gärna världens olika utmaningar och allt hon har omkring sig är något att uppleva.
Idag när jag bytte hennes blöja som trollar hon tex fram en liten rund, grön och skimrande pärla från vem vet var och säger: "Titta mamma, pääla!" Som den engagerade moder jag är tittar jag upp en millisekund och fortsätter sedan med att fokusera på att torka bort sånt som man inte gärna vill ha kvar i rumpan längre stunder...
Då kommer barnet på en briljant idé! "Titta mamma, gömma den där..." och med dessa ord försvinner den vackra pärlan in i höger näsborre innan jag hinner förstå vad som ska ske. Jag ser pärlan försvinna in i näsborren och samtidigt som jag drar upp henne i sittandes med ett utdraget "Neeeeeeeeeeeej" från läpparna som ser hon till att plantera pärlan väl genom att sticka in ett finger och med detta säkra Omöjligheten för mig att pilla ut den. (Ja, jag vet- jag uppfinner nya ord- visst var det ett bra ord?)
Rätt så fort så inser det vackra lilla barnet att den vackra lilla pärlan inte tänker komma ut hur lätt som helst. Då infinner sig paniken. Och gråten. Under väldigt långa minutrar så håller vi på att med gemensamma krafter försöka få ut pärlan. Jag försöker få henne fräsa ut den, men alldeles för mycket luft tar sig förbi och fräsningen ger ingen effekt. Den sitter där den sitter. Den sitter fast.
Efter ca tio minuters förgäves kämpande så ringer jag vårdcentralen. Vår vårdcentral är privatägd och när de inte själva svarar i telefonen så kopplas man till "Medhelp"- ett typ 1177 som tar emot, förmedlar och ser till att du blir uppringd av din VC och får fram det du vill få fram till dem. Damen som tog emot vårt samtal försöker själv ringa på ett annat nummer in till vårdcentralen för att snabbt få kollat med en läkare om vi ska försöka pilla ut den där, eftersom jag anar den längst upp i näsan, eller om vi ska åka in direkt till Öron/Näsa/Hals och få henne nersövd och pilla ut den då. Jag i chock väntar på att hon ska komma tillbaka i luren... "sövas ner? Nej nej nej- sånt har vi inte kraft och ork till" tänker jag rätt så egoistiskt och när damen kommer tillbaka i luren så meddelar hon att inte hon heller fått svar från VC för de är grymt underbemannade där idag och det rätt körigt. Vi diskuterar om jag ska in till ÖNH-mottagningen direkt eller testa med att bara dimpa ner på VC och säga vad som hänt...
Vi bestämmer oss för det senare, hon poängterar att det är rätt bråttom, för skulle Astrid andas in kraftigt och pärlan dras bak mer så kan den hamna i lungan.... Behöver jag nämna att vi var på VC inom loppet av 4-5 minuter. Och då hann jag klä på barnet också :)
Väl där går det undan, vi tas emot, sköterskan springer och hämtar den enda läkaren på plats som har lunch. Vi sätter oss och väntar och jag ser att Astrid som gråtit rätt mycket och inte alls ville åka till doktorn snorar rätt kraftigt ur den andra näsborren. Eftersom tidigare försök till att fräsa ut den misslyckats pga att lyften tog sig förbi pärlan ser jag nu min chans...
Precis när läkaren kommer så får jag henne till att fräsa hårt medan jag håller för vänster näsborre och ut flyger en grön, skimrande vacker liten pärla som ett pistolskott!! Vad vi hurrade och var glada allihopa! Mest doktorn för han tycker det är så hemskt att behöva göra sådant här, hålla fast ett barn och försöka nå något som sitter långt upp i ett litet litet hål... nä han var svettig av bara tanken - så han klappade händerna och hurrade och hämtade stora leksakslådan så Astrid fick välja en leksak eftersom hon gjort allt jobb själv!!
Vilken grej!
Sådant händer bara när man har en nyfiken Astrid i huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar