Albin

I Tisdags fyllde Albin 9 år.
Det är alltså nio år sedan jag efter 2 dygn efter att vattnet gått fick komma in och bli igångsatt.
Det var alltså nio år sedan jag fick vänta ytterligare 18 timmar efter igångsättningen tills han med gemensamma krafter drog ut ur mig mig sugklocka.
Det är nio år sedan han lades i min famn och jag kände hur jag sakta domnade bort ju mindre blod som fanns kvar i min kropp. Han kissade på mig. Det är något av det sista jag minns innan allt blir kaotiskt och läkaren skrek hit och dit och jag rullades iväg med ilfart. Man kan säga att han kissade in revir direkt :D

Nio år.
Hur kan nästan ett helt decennium gå så fort?
Hur kan det vara så länge sedan när det känns som om det vara bara för 2-3 år sedan?
Min älskade Albin.
Min förstfödde.
Min enda son.

Han har en speciell plats i mitt hjärta precis om de andra två har. Varsin alldeles speciell plats i det där bultande modershjärtat.

Idag har vi haft kalas för honom, med lunch, tårta, kakor och bullar.
Han känner sig stor nu säger han. (Det kan bero på bullarna) Igår sa han att han önskade att han kunde känna att han växte och blev större för det smyger ju liksom på och är osynligt det där växandet.
Ett tag trodde han att det bara var på ens födelsedag som man växte :)
Exakt lika trodde Edward som liten.
Sådan far, sådan Son.

Nio år.
Hur kan det redan ha gått nio år?