Skräckens Minuter

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har inte varit i tillstånd till att skriva, men igår hände något som gjorde mig alldeles kall inombords. Min dotter Astrid, som fyller 2 år om en månad ungefär, skakade om modershjärtat i bröstkorgen för mig.


Jag pratade i telefon med min mor, jag hörde att Astrid var uppe på övervåningen och lekte med vår gamla synth. Efter ca 20 minuters samtal ser jag att ytterdörren står och slår i vinden. Jag letade igenom huset, rum för rum, synthen stod på på högsta volym och spelade en melodi som finns inprogrammerad - Astrid var inte vid den. Hon var ingenstans. Och hunden vi passar denna veckan var också borta.


Jag rusar ut för att se om de är i trädgården och upptäcker att Alice och Albin leker uppe på berget. Jag ropar till dem och frågar om de sett Astrid och/eller hunden. Nej, de hade de inte och nu börjar skräcken växa, min hjärna hinner måla upp hur många skräckscenarier som helst. Jag rusar tillbaka in för att sätt apå mig skor och jacka och ge mig ut på jakt efter mitt försvunna barn.


Inom mig ber jag så där hjälplöst som bara en förälder kan göra när de ber för sina barn- jag ber om vägledning till att veta vart jag ska gå. När jag var inne och satte på skorna så kom hunden tillbaka så nu hade jag henne vid min sida. När jag bett klart börjar springa och när jag har 3 olika vägar att välja mellan så känner jag starkast för en av dem- när jag valt så sätter hunden av i vild "galopp" och hoppet väcks inom mig. Jag inser att hunden vet vart Astrid är.
Vi springer där, jag med hjärtat full av skräck och böner, jag ropar och ropar och plötsligt så ser jag henne!! Min lilla skrutta, i t-shirt, strump-byxor och tyllkjol. Hon går och gråter och när hon hör mig röst så vänder hon tillbaka och kommer rusande till mig. Hennes läppar är helt blålila och hon är superkall hela hon. Hon hade irrat runt på andra sidan berget vid vårt hus i nästan 20 minuter sa en tant som precis hade tänkt gå ut och ta in henne till sig. 


Med Astrid i min famn innanför jackan går jag tillbaka hem till oss - nu med hjärtat fullt av tacksamhet för bönens kraft och andens vägledning. Och för hunden som hade varit med Astrid hela tiden ända tills hon ansåg att hon hade gått för långt bort ifrån vårt hem och kom hem för att visa oss att Astrid var på villovägar...


Astrid är så kall, så rädd och hon klamrar sig fast vid mig och suger åt sig värmen från min kropp.
Hon fick bada när vi kom hem, så hon fick upp värmen igen.... och jag har nu låst dörren och har koll på att den är låst hela tiden så hon inte kan smita igen - min lilla Skrållan från Saltkråkan.