Nyvaken och mör

Ligger i min säng, med Astrid bredvid mig i sängen. Hon vill också skriva på datorn, så hon lägger sig halvt över mig för att skymma min sikt. Detta ljuvliga lilla troll <3 p="p">Hon vill göra allt som jag gör.

Snart måste jag gå upp, för jag är på gränsen mellan "koma" och en halvtaskig dag om man räknar med vad kroppen säger. Om jag ligger kvar så kommer koman komma helt garanterat. Ibland har jag inget direkt val, det går inte göra annat än att bara ligga kvar. Idag är en sån dag då det känns som att jag än så länge har ett val. Hoppas jag. Jag tänker i alla fall ta mig upp och "give it a go"

Men, jag vill förbereda lite för att jag kommer lite från och med nu göra en massa inlägg om hur man bygger upp sitt hemförråd. Som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (jag vet, det är ett väldigt långt namn) så uppmanas vi som medlemmar att ha en bra grund för att klara sig på i våra skafferier och matkällare. Det handlar om at ha ett skyddsnät utifall något oväntat inträffar som tex man blir av med jobbet och hamnar i en skarv då de få slantar man har läggs på hyra mm för att man ska säkerställa sitt boende. Då är det bra om det finns bra med mat hemma som en grund att överleva på. Eller om man blir sjuk en lång tid och Försäkringskassan tar 100 år på sig att ens överväga om farbror Doktorn har rätt i att du inte är arbetsför. Då är det rätt bra att ha en bra grund att överleva på... Eller, om elen går och är borta i 12 dygn- vad behöver man då? Klarar man sig? Det är bra att ha förutsett ens behov vid sådana tillfällen.

Min familjs fokus under åren har gått upp och ner som Balder gällande detta med att få iordning ett bra Hemförråd. Jag tänkte dela med mig av knep, tips, tankar och sånt här. Det kanske kan hjälpa någon annan att komma igång, att se att det inte är så jättekrångligt som det först verkar.

Så håll i er, snart kommer jag överösa er med allt vad jag tänker och gör angående detta.

Först hade jag tänkt starta en till blogg med bara sådana inlägg, men jag försökte--- jag är så oteknisk som det går när det gäller sånt här med datorer helt enkelt. Vi kan konstatera att det eventuellt i framtiden kan läggas över till en separat blogg men just nu lägger jag upp det här :)

Med Vänlig Hälsning
Hon som inte växt upp med dator och dataspel och annan teknisk språngbräda till detta 2000-tal :D

I mina tankar

Jag har nu försummat denna sida, så som jag försummat allt som har inneburit tänkande, ansträngning och krav i högre grad under en lång period nu, men jag börjar få tillbaka en längtan till att skriva av mig- att formulera känslor och tankar och få se dem på en skärm. Det hjälper mig att organisera upp mig själv när jag kan göra så.

Den här sommaren har varit svängig som en bergodalbana. I våras fick jag en liten blödning i hjärnan och blev sängliggades pga totalt misslyckade försök till att ta ryggmärgsprov på mig. Efter punkterad ryggmärg inte bara på ett ställe utan upprepade gånger mellan 4 olika kotor så svimmade jag nästan och detta lilla ingrepp gjorde mig sängbunden i 2-3 veckor. Men så kom sommaren och ljuset och viljan att kämpa igen- i små knaggliga ryck tog jag tag i saker och ting. (För det mesta involverar detta Edward eftersom han utför mina idéer - bästa mannen ever!)

Pang Boom Brak så hade jag ett eget designat trädgårdsland av pallar- som vi byggde själva efter de mått som passade oss och vår odlingsnivå. Dessutom skapade han ett sandparadis för Astrid (men även de andra gobitarna leker där) En egen sandlåda på tomten och sommarleken är räddad!!

Mamma Linda fick ju egna boxar att leka och gräva i 

Här växer det vackert blommande gräslök, rabarber och i mitt börjar sockerärtorna klättra

Ruccola, plocksallad och meeeer Sockerärtor

En liten "finbild" från min vackraste del av trädgården

6 boxar, 3 höga, 3 låga. Vi har jordgubbar i två av de lägre, sedan sallad och så i den sista låga. I de högre har vi odlat potatis. Jag tog 8 st vanliga potatisar från en påse vi köpt i affären- de hade börjat växa ut sådana där små rötter... så jag tänkte att jag testar och så får vi se hur glade de blir av att hamna i jord igen...  Vi fick totalt 4-5 kg på de 8 potatisarna. Det kan man väl kalla en bra vinst va?

I den mittersta höga har jag sått morötter (gick inget vidare) rädisor (superbra och fina har vi fått) sallad som vi fortfarande nu i Oktober går ut och plockar in till middagen och blandade löksorter. Allt utom morötterna gav väldigt bra skörd :)

den här sommaren har jag trots alla fysiska hinder på vägen ändå kunnat lära känna min trädgård, vi har blivit vänner, den har tagit form. Jag har också fått upp ögonen för vad jag vill ha i min trädgård... Det är inte lite grejer vill jag lova.

ÖnskeLista

Aroniabuskar (5st)

Hallon

Plommonträd

Päronträd

Ett till äppleträd

Fläder, gärna 2

Röda Vinbär

Svarta Vinbär

Vita vinbär

Blåbär

BJÖRNBÄR

Kan även tänka mig ett körsbärsträd med söta körsbär på

Humle

Så nu är det bara att komma hit och glädja mig med vackra och nyttiga buskar- hahaha

Jag har fått upp ögonen för ekologiskt och för "rena" produkter. Jag har blivit intresserad av örter, vilka saker som är bra för oss som finns gratis runt omkring oss i naturen.

(granskott- nyttigt te, hagtornbär-hjärtat, nässlor, björk, aronia, älgört/älggräs, )

Det finns så mycket jag vill lära mig.

Jag kanske ska läsa till dietist?

Ja tankarna rumlar runt i huvudet, jag hoppar från trädgård, till öret till utbildning, samtidigt som jag hela tiden komemr tillbaka tankar på mina barn, min man och vår snart blivande hund.....

And with that BOMBSHELL I say goodnight!

I skuggan av mig

Livet.
Visst är det fullt av glädje, sorg, smärta och annat som väcker känslor.
Visst är det OK att ha en blandning av dessa för att livet ska vara rikt, jämt och inte bara stå på ett ben. Vi behöver motsatserna för att förstå livet på ett bättre sätt, vi behöver bredden för att verkligen leva och uppskatta det vi har.

Jag vet detta och har levt med denna filosofi under många år, men nu saknar jag distans. Jag är för uppslukad av smärtan. Förblindad av att alltid ha ont ont ont. Jag börjar tappa greppet om livet, om verklighetens formel och om det som ger mig glädje. Jag vill bara kura ihop mig i skyddande fosterställning och blunda. Låtsas att jag drömmer en mardröm. Att livet egentligen är ljust, lekande och vackert fyllt av styrka och kraft där jag dansar fram över ängarna.

Min kropp bedrar mig med att vara svag, trasig och smärtfylld. Den sviker mig med att aldrig klara det som jag vill och som jag, kvinnan inne i kroppen tycker att jag borde klara och göra! Mitt riktiga jag är starkare och kraftfullare än denna kropp jag har fått. Det är ett tufft liv, att leva i skuggan av ens sanna jag.

Jag vill vara den jag är, inte någon skugga. Jag vill vara den starka, glada och livfulla kvinna jag egentligen är, inte en dov och trasig skugga av henne. Så mycket jag vill, men inte klarar av.

Är det OK om jag skriker mig hes i frustration just nu?

Skräckens Minuter

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har inte varit i tillstånd till att skriva, men igår hände något som gjorde mig alldeles kall inombords. Min dotter Astrid, som fyller 2 år om en månad ungefär, skakade om modershjärtat i bröstkorgen för mig.


Jag pratade i telefon med min mor, jag hörde att Astrid var uppe på övervåningen och lekte med vår gamla synth. Efter ca 20 minuters samtal ser jag att ytterdörren står och slår i vinden. Jag letade igenom huset, rum för rum, synthen stod på på högsta volym och spelade en melodi som finns inprogrammerad - Astrid var inte vid den. Hon var ingenstans. Och hunden vi passar denna veckan var också borta.


Jag rusar ut för att se om de är i trädgården och upptäcker att Alice och Albin leker uppe på berget. Jag ropar till dem och frågar om de sett Astrid och/eller hunden. Nej, de hade de inte och nu börjar skräcken växa, min hjärna hinner måla upp hur många skräckscenarier som helst. Jag rusar tillbaka in för att sätt apå mig skor och jacka och ge mig ut på jakt efter mitt försvunna barn.


Inom mig ber jag så där hjälplöst som bara en förälder kan göra när de ber för sina barn- jag ber om vägledning till att veta vart jag ska gå. När jag var inne och satte på skorna så kom hunden tillbaka så nu hade jag henne vid min sida. När jag bett klart börjar springa och när jag har 3 olika vägar att välja mellan så känner jag starkast för en av dem- när jag valt så sätter hunden av i vild "galopp" och hoppet väcks inom mig. Jag inser att hunden vet vart Astrid är.
Vi springer där, jag med hjärtat full av skräck och böner, jag ropar och ropar och plötsligt så ser jag henne!! Min lilla skrutta, i t-shirt, strump-byxor och tyllkjol. Hon går och gråter och när hon hör mig röst så vänder hon tillbaka och kommer rusande till mig. Hennes läppar är helt blålila och hon är superkall hela hon. Hon hade irrat runt på andra sidan berget vid vårt hus i nästan 20 minuter sa en tant som precis hade tänkt gå ut och ta in henne till sig. 


Med Astrid i min famn innanför jackan går jag tillbaka hem till oss - nu med hjärtat fullt av tacksamhet för bönens kraft och andens vägledning. Och för hunden som hade varit med Astrid hela tiden ända tills hon ansåg att hon hade gått för långt bort ifrån vårt hem och kom hem för att visa oss att Astrid var på villovägar...


Astrid är så kall, så rädd och hon klamrar sig fast vid mig och suger åt sig värmen från min kropp.
Hon fick bada när vi kom hem, så hon fick upp värmen igen.... och jag har nu låst dörren och har koll på att den är låst hela tiden så hon inte kan smita igen - min lilla Skrållan från Saltkråkan. 

Jag vet att denna blogg inte uppdateras så mkt längre- jag ska försöka ta tag i detta... snart :)

Det är mycket som händer, både på den vanliga fronten med min fibromyalgi, Alice som mår bättre, jag som mår sämre... Återkommer så fort orken att skriva återkommer.

Kram

orkeslös

Ja, jag har massor av tankar och jag vill egentligen kunna sätta dom i pränt, svart på vitt... Men jag har även noll procent i ork. Ingen ork alls. I tisdags så var Alice inne på sjukhuset för ännu en nedsövning med MR. Det var så kallt på sjukhuset så jag frös och huttrade heeela dagen. Från 8:30 till nästan 18. Frös frös frös.
Vad händer när jag blir kall och fryser... Jag får ondare, och blir helt utslagen. Där är jag nu, fast idag är det bättre än igår. Igår kunde jag knappt röra mig och var i dvala i stort sett hela dag.
Edward föreslog en tur till solariet i går kväll så att jag kunde få värma upp mig ända in på djupet. Så sagt och gjort- jag blev körd till solariet (klarade inte köra själv) och låg 28 heta minuter i ett av de sämre solarierna- jag ville ha lång tid där inne så jag blev varm- mer än vad jag ville ha effektivitet med att få solbränna :) Det var skönt!!!

Vid ett samtal med kusinen nämnde hon någonting som hette Infraröd Bastu. Jag VILL så så så gärna prova detta. Jag kollade upp på nätet och man kan installera en egen infraröd i sitt egna hem. Det finns stora dyra men om man bara vill ha en liten så kan man köpa dessa för ca 12-13000 kr. Jag tror vi ska skaffa en sådan och ha i källaren. Det ska vara superbra för oss med värk, det stod till och med nämnt att fibromyalgi-patienter mådde bra av basta ca 3 ggr per vecka i sådan bastu. Bea vet ett ställe i Malmö som har det. Ska ju dit om några helger... Är rätt så sugen på att testa det då. Kanske kan skippa något annat som vi ska göra?? Vill så gärna testa och se om det är bra och om det kan vara något att skaffa hit till oss!

Nu ska jag försöka bli såpass pigg att jag kanske orkar tvätta en maskin tvätt... Urk
Ork ork ork... orkar inte

17 och 19 januari

Den 17 Januari ska Alice sövas ner för ännu en MR-röntgen. VAD dom ska röntga då har dom glömt berätta för oss. Jag blir lite tokig på informationen snart, men jag får väl gorma lite om att JAG som förälder vill veta vad de gör med mitt barn och varför... En självklarhet för mig men tydligen inte för svensk sjukvård.

Den 19 januari ska vi träffa den nya läkaren. Jag måste nog skriva ner punkter om vad jag vill ha svar på, vad jag vill ta upp och sånt för annars kommer jag bara sitta där helt hjärndöd och glömma allt- som jag brukar.... Suck!

Nästnästa vecka blir fullmatad med aktiviteter.
Vad som känns kul är dock att Alice och jag ska gå på Disney on Ice fredagen den 13 Januari. Så innan den jobbiga veckan så får vi en go inledning på den helgen. Hoppas hon kommer gilla det!!!

Nu orkar jag nog inte skriva mer... känner mig lite "off" just nu.

Vart tog Dec vägen?

Livet, det där livet vi lever... det pulsar på, det snurrar runt, spinner snabbt och lämnar dagar bakom sig man knappt hinner med att minnas. Det går så fort nu. December slukades upp i et jagande av klara av att jobba, ta hand om familjen, sitta på sjukhus med en dotter helt ur fas och vips så var det 2012. Vart tog december vägen?

Jag känner mig fastklämd i en fälla- den ena delen av mig mår dåligt, har ont ont ont och orkar ingenting. Den delen börjar också närma sig en depression tror jag. Smärtan, stressen och livet tar ut sin tullavgift på mig, mer än vad jag har att betala är jag rädd.
Den andra delen är stark, kämparglöd och vägrar ge upp. Men det är inte lika ofta den delen orkar visa sig. Min realitet är att min familj behöver mig, och att jag inte borde jobba alls nu när familjen har det så tufft. Att jag borde lägga all min fjuttiga energi på det som jag bryr mig mest om här i livet istället för att lägga den på ett jobb som just nu äter upp mig och som sliter mer än vad jag trodde det skulle göra på min kropp.

Jag är kluven. Den där ekonomiska pressen man har i livet för att allt ska gå ihop... Den försvinner ju inte bara för att min familj behöver ha mig hemma. Eller hur? Så jag vill så gärna ha tro på at det kommer lösa sig, att jag kan ta det där hoppet rakt ut i intet och bli fångad av trygga armar. Jag är inte så bra på det där med att inte ha kontroll på läget. Inte min grej. Det verkar som om det som inte är min grej kommer testas nu för jag känner mer och mer att jag behöver göra just det: släppa kontrollbehovet och bara skutta rakt ut!

Jag tar sats. Jag laddar. Jag vet att jag kommer behöva hitta en lösning som passar oss som familj snart. Jag kan inte fortsätta som nu. Jag måste hoppa. Jag måste helt enkelt göra det rätta valet oavsett vad konsekvensen av det blir. För barnens skull. För Edwards skull. För min skull. För oss.

Ja, vart tog December vägen? Vem äter upp all tid? All dyrbar tid. Vart tog 2011 vägen kanske passar bättre. Året då Linda jobbade ihjäl sig och knappt såg sin familj. Det är vad som hände.
2012 ska bli familjens år. Det måste vara så. Med Alice så sjuk som hon är och alla turer in och ut på sjukhuset så funkar det inte att jag sliter som jag gör med att få ihop sömn till att klara av alla jobbpass. Jag jobbar med att ta hand om ett sjukt barn när mitt egna barn behöver mig, vilken paradoxal situation! Min plats är med MITT barn. Jag födde henne och har ansvar för henne.

Jag vill inte sitta i slutet på detta året och känna sorg över att även det åts upp av jobb, för så som det är i familjen just nu så kanske jag inte har råd att slösa bort någon minut ens på annat än att vara med mina barn. Jag är i alla fall inte villig att ta den chansen. Skulle du?

Alice (Uppdatering)

Nu känns det lite lite bättre här i Karlssonska huset. Alice fick komma hem från sjukhuset på Julafton med löfte till Doktorn att dricka massor så att hon inte skulle behöva komma tillbaka dit uttorkad igen. Hon lovade med stora ögon och verkade knappt fatta att vi fick åka hem.

Dom hittade ett kraftigt virus i hennes avföring, så det var på sätt och vis ett magsjukevirus i tarmarna som ställde till det för henne. Hennes kropp var redan ur fas med den där mystiska okända sjukdomen som dom ännu inte vet vad det är för något och med ett virus som toppade den så var det inte mycket som behövdes för att hennes kropp skulle lägga av. När hon kom in var hon kraftigt uttorkad och helt frånvarande. När vi åkte hem hade hon fortfarande inte ätit något men med dropp och dryck så var hon pratsam och drog den ena väskan själv till garaget. Skillnaden var markant. Som natt och dag.

Den bästa julklappen någonsin var att vi fick fira jul hemma som familj tillsammans, i vårt egna hem, vid vår egna gran... VI, tillsammans. Högsta vinsten på LOTTO kändes det som.

När vi var där så röntgade dom lungor och hjärna, dom kommer ev. boka in en till bukröntgen och sen så har vi en inbokad tid hos vår vanliga läkare den 19 Jan 2012. Det kommer tuffa på som innan, långsamt och stilla och frustrerande. Men det kommer i alla fall gå framåt.

Nu tycker dom att vi ska köra mjölkfri kost, så det gör vi. I Fyra veckor ska hon undvika mjölkprotein för att sedan göra vissa undersökningar och sen provocera kroppen med mjölk igen... Jag tror inte hon är mjölkallergiker. Men vi lyder. För varje sak de bockar av från listan med misstankar om vad det vara, ju närmare kommer de förhoppningsvis det rätta svaret.

Just nu njuter vi av julhelgen tillsammans. Alla iklädda pyjamas hela dagen :) Som det ska vara.

Inga större krav, bara ledigt. Och att få vara tillsammans.

<3

ALICE

Mitt hjärta blöder, min själ är ur balans, Min Alice är sjuk och blir snabbt sämre och sämre. Maktlös kan jag bara se på när ingen hittar felet eller ens vet vad de ska ta sig till. Jag finner tröst i mina böner och samtal med Herren men min oro över hennes tillstånd ökar för varje dag. Hur länge ska hon behöva lida? Hur länge ska hon ha det så här?

Den senaste tiden har hon fått ondare och ondare i magen/buken. Hennes Hypoglykemi har hållt sig rätt OK i två veckors tid men Smärtan får henne att kräkas. Hon gråter sig igenom nätterna. Vi ger henne Alvedon men till ingen nytta. Sista dagarna har hon inte kunnat behålla någon mat. Allt kommer upp, eller vill inte ens komma ner.

Inatt låg hennes blodsocker på 2,7 men dextrosol och vatten fick upp det snabbt- sen kräktes hon upp allt. Det blev för Edward att ta henne barnakuten -igen- nu har dom lagt in henne, med dropp. Hon var tydligen väldigt illa däran när de kom in. Det gör mig ont att inte kunna vara med henne, att gosa och kramas och klappa hennes hår. Hon blir snabbt sämre och om dom hittar varför snart så kommer jag ställa mig och skrika högt någonstans. Antagligen skrika på någon oförtjänt stackare. Känner hur paniken väller fram inom mig och att den snart är ohanterbar. (är det ens ett ord?)

Chansen är nog rätt stor att hon ligger kvar en till två nätter, eller rättare sagt, Edward kommer inte tillåta att de blir hemskickade i det tillståndet hon är i nu. Man vet ju aldrig vad de kan få för sig... Så chansen att vi får fira jul hemma är ju liksom på håret. MEN om hon är inlagd på julafton så drar vi dit med alla klapparna och har en mysig stund ihop där helt enkelt. Eller, ja kanske inte ALLA julklapparna :) Några stycken så att alla får något var. Så kan man ha en efterskottsjul sen när hon kommer hem i så fall. Jag förbereder mig mentalt för allt.

Idag när jag hämtade Albin så tror jag att han såg rädslan i mina ögon. När jag sa att vi skulle till sjukhuset och lämna grejjer till Alice ( i lugn och glad ton, inget speciellt alls, nämnde att hon hade dropp för ingen mat stannade kvar i magen...) så tittade han på mig länge, sen sa han "Jag vill inte Alice ska dö!" Vad tänker detta barn? Allt som pågår inom honom som han aldrig delar med sig av? Hur rädd är han egentligen? Hur når jag honom på bästa sätt? Detta med Asperger är inte alltid så lätt alltså!! När jag frågar så pratar han bara om annat- typ spel, lego, minecraft osv. Jag får nog ligga bredvid honom tills han somnat ikväll för att luska fram lite och prata och förklara... <3 Min älsklingskille!!

Nu ska jag packa ihop saker till Alice och Edward, sen ska vi äta lite och sen åker vi in. Astrid somnar förhoppningsvis i bilen för jag hinner inte invänta att hon ska ha sovit också...