YES!
Datorn har en ny hdisk, jag har fått det mesta återställt, fattas bara en vecka av saker jag gjort, bilder jag tagit etc, för den 21 Augusti hade jag den stora förmånen att följa en inspirerad tanke: Att göra en backup!! :) Vilket gjordes.... det var inte bara en sådan där bra tanke som man sköt upp utan jag gjorde en back-up och tack vare detta ligger alla min 14000+ bilder kvar i iPhoto, alla mina 35-40 GB musik ligger kvar i iTunes.... alla mina dokument etc.... Jag har bara tappat alla coola bilder på mig själv som jag tog för typ två veckor sedan. Dom är borta. Och eftersom det är en rätt så fåfäng sak att gräma sig över så har jag bestämt mig för att sätta mig över den känslan och bara vara LYCKLG öve att min dator lever, att allt finns kvar och jag är tillbaks ute på nätet :)
Just nu ligger jag inbäddad i en massa ullprodukter (liggdyna, täcke/pläd etc) som min mormor lånat ut till mig, varmt och mysigt... ska vara bra för smärtan och jag har haft ett speciellt fastspänd ullbit över axlen idag.... och har haft en bra dag måste jag säga. Jag har inte varit i sängen mycket alls..... Jag hoppas att detta ska hjälpa mig :) Håll tummarna med mig att jag ska få tillbaks lite av mig själv nu!!!
Jag ska försöka sova nu, men återkommer i morgon igen! DÅ ska jag ta kort på mina ascoola raggisar som min mormor stickat till mig, Ett par är klart, och det andra på väg. Min mormor är BÄST!!!!! Godnatt Godnatt
fredag 4 september 2009
torsdag 3 september 2009
Datorn Sönder
Jahopp, då har man upplevt hur det är när en MacIntosh krashar. Jag har ju haft min del av Mac:ar under de senaste 10 åren men idag så fick jag alltså uppleva hur det är när ens dator ger upp och Hdisken kollapsar. Detta är ju inte Mac:ens fel- det är en ny Hdisk som krånglar... Jag behöver tyvärr byta ut den så för tillfället är jag dator lös. HEMSKA tanke!!!
Det kommer bli lite tyst från mig någon tid antar jag, jag kan låna makens dator när han inte sitter vid sin, (läs: när han sover) men det händer ju inte så ofta så vi får se hur mycket jag kommer komma vara på nätet tills detta är fixat.
I'll be back!!
Det kommer bli lite tyst från mig någon tid antar jag, jag kan låna makens dator när han inte sitter vid sin, (läs: när han sover) men det händer ju inte så ofta så vi får se hur mycket jag kommer komma vara på nätet tills detta är fixat.
I'll be back!!
onsdag 2 september 2009
Morgonstund har...
...en bitter smak av vart tog natten vägen? Fick jag inte mer sömn?
Jag somnade någon gång efter klockan 4 och blev väckt av Albin kvart i 7. Då gosade han ner sig bredvid mig och jag insåg av ännu ett ombyte kläder att han misslyckats med att ta sig toan... Men en skrikande kropp tog jag mig upp och slet ut lakan etc från sängen bara för att inse att madrass-skyddet inte var där.... Nu är det kiss på madrassen (den nya... den fina) och jag försökte gnugga in lite tvål och vatten för att förhoppningsvis ta bort doften som kommer finnas som ett minne av denna händelse. Måste hitta madrass-skyddet och se till att vi lägger på det INNAN natten kommer. Känns som Albin drack lite väl mycket vätska lite väl sent i går. 3 incidenter på en natt. (Japp, han kom upp en gång till och hade inte riktigt hunnit fram till toan och fick i kalsongen bara någon timme efter gunghäst incidenten!) Det är inte lätt att vara fem, snart sex år och ha dålig "bladder-controll" - stackars liten.
Stackars Edward. Han har enormt mycket tvätt i källaren och enormt mycket tvätt att vika.... och rätt så mycket kvar att stryka.... Det är inte lätt att hinna med ett hushålls ALLA sysslor utan att hamna efter lite på något hörn. Att man behöver tvätta typ så gott som varje dag, och att man behöver vika så gott som varje dag... och att man helst inte ska torktumla vissa saker för då blir det "merjobb" sedan...(läs förhatlig stryktvätt!) ja allt detta har hunnit ikapp honom och han brottas med ett heltidsjobb och en familj att ta hand om utöver detta. Fast det är ju sant. Jag jobbade heltid, jag städade och tvättade och plockade och vek och strök (fast stryka hände inte sååå ofta, bara när berget var på väg att attackera mig från en höjd av två meter!) Även om detta är tufft just nu, även om jag antar att Edward snart kommer gå in i väggen... så tror jag att detta är nyttigt för oss. Nyttigt för mig att vara hjälplös för det är äckligt ödmjukande.Nyttigt för Edward att se hela produktionen bakom ett hushåll. Att det är minst lika mycket ett heltids jobb som det som bringar in en lönecheck. Nyttigt för oss båda att för stå på andra sidan myntet och se att vi behöver varandra för att funka som ett team. Att då inte kunna vara den fungerande länken i detta teamet gör ont inombords, men jag ser att det finns visdom att hämta här.
Suck. Tänk om man skulle ta och ha morgonbön, tvätta av sig lite och sätta på sig riktiga kläder? ni vet sådana där som man kna ha på sig ut utanför dörren... Jag provade det igår, det kändes riktigt uppfriskande faktiskt. Pjamas i all ära men efter några veckor så förlorar den sin charm. Nu vill jag jeans och BH och någon vanlig topp på mig. Kläder, vanliga kläder som alla vanliga dödliga människor använder sig av. Jag tror optikern uppskattar om jag har det. Jag ska vara hos honom om några timmar. DÅ får vi se hur det är att se utan att ha dubbelseende - Yay!!
Undra hur dyrt det blir att bli av med sitt dubbelseende? Vad kan ett nytt glas kosta? Plus den där enorma ögon/ synundersökningen han tog mig igenom förra gången... Suck... Pengar... icke existerande pengar. Vet någon hur man "klonar" pengar :) Skulle vara väldigt användbart denna hösten.
OK, frukost, dusch och kläder.... bara att trycka undan illamåendet som sömnbrist och smärta skapar och göra det bästa av dag....OCH för att klara det behöver vi en morgonbön, ska jag hälsa något från någon? Hejsvejs!
Jag somnade någon gång efter klockan 4 och blev väckt av Albin kvart i 7. Då gosade han ner sig bredvid mig och jag insåg av ännu ett ombyte kläder att han misslyckats med att ta sig toan... Men en skrikande kropp tog jag mig upp och slet ut lakan etc från sängen bara för att inse att madrass-skyddet inte var där.... Nu är det kiss på madrassen (den nya... den fina) och jag försökte gnugga in lite tvål och vatten för att förhoppningsvis ta bort doften som kommer finnas som ett minne av denna händelse. Måste hitta madrass-skyddet och se till att vi lägger på det INNAN natten kommer. Känns som Albin drack lite väl mycket vätska lite väl sent i går. 3 incidenter på en natt. (Japp, han kom upp en gång till och hade inte riktigt hunnit fram till toan och fick i kalsongen bara någon timme efter gunghäst incidenten!) Det är inte lätt att vara fem, snart sex år och ha dålig "bladder-controll" - stackars liten.
Stackars Edward. Han har enormt mycket tvätt i källaren och enormt mycket tvätt att vika.... och rätt så mycket kvar att stryka.... Det är inte lätt att hinna med ett hushålls ALLA sysslor utan att hamna efter lite på något hörn. Att man behöver tvätta typ så gott som varje dag, och att man behöver vika så gott som varje dag... och att man helst inte ska torktumla vissa saker för då blir det "merjobb" sedan...(läs förhatlig stryktvätt!) ja allt detta har hunnit ikapp honom och han brottas med ett heltidsjobb och en familj att ta hand om utöver detta. Fast det är ju sant. Jag jobbade heltid, jag städade och tvättade och plockade och vek och strök (fast stryka hände inte sååå ofta, bara när berget var på väg att attackera mig från en höjd av två meter!) Även om detta är tufft just nu, även om jag antar att Edward snart kommer gå in i väggen... så tror jag att detta är nyttigt för oss. Nyttigt för mig att vara hjälplös för det är äckligt ödmjukande.Nyttigt för Edward att se hela produktionen bakom ett hushåll. Att det är minst lika mycket ett heltids jobb som det som bringar in en lönecheck. Nyttigt för oss båda att för stå på andra sidan myntet och se att vi behöver varandra för att funka som ett team. Att då inte kunna vara den fungerande länken i detta teamet gör ont inombords, men jag ser att det finns visdom att hämta här.
Suck. Tänk om man skulle ta och ha morgonbön, tvätta av sig lite och sätta på sig riktiga kläder? ni vet sådana där som man kna ha på sig ut utanför dörren... Jag provade det igår, det kändes riktigt uppfriskande faktiskt. Pjamas i all ära men efter några veckor så förlorar den sin charm. Nu vill jag jeans och BH och någon vanlig topp på mig. Kläder, vanliga kläder som alla vanliga dödliga människor använder sig av. Jag tror optikern uppskattar om jag har det. Jag ska vara hos honom om några timmar. DÅ får vi se hur det är att se utan att ha dubbelseende - Yay!!
Undra hur dyrt det blir att bli av med sitt dubbelseende? Vad kan ett nytt glas kosta? Plus den där enorma ögon/ synundersökningen han tog mig igenom förra gången... Suck... Pengar... icke existerande pengar. Vet någon hur man "klonar" pengar :) Skulle vara väldigt användbart denna hösten.
OK, frukost, dusch och kläder.... bara att trycka undan illamåendet som sömnbrist och smärta skapar och göra det bästa av dag....OCH för att klara det behöver vi en morgonbön, ska jag hälsa något från någon? Hejsvejs!
Nattsudd
Halloj mitt i natten, detta går inte så bra detta här med att sova... Medicinen har sin bästa verkan just nu, men trots att mina ögon ser i kors av trötthet så kan jag inte somna. Varför? Det är ju knappast som så att jag sitter inne med överdrivet mycket sömn för tillfället, man ligger liksom in på plus på sömnkontot. ÄNDÅ kan jag inte somna. Ja, jag har ont, fast inte så där ruskigt mycket som för några timmar sedan när jag inte ens kunde få musik eller bok att stänga ute den. (fast boken jag läste idag var väldigt rolig stundtals - asgarv och uppläsning till stackars Edwards förtret!)
Så, nu sitter ja nere på soffan för att inte väcka Edward som äntligen har somnat gott, mitt klickande på datorn är kanske inte det mest rogivande att lyssna på... Förutom att jag har naglar som klickar så har jag även oturen av att för länge länge sedan spillt något kladdigt så att min musplatta (eller vad det nu heter på en laptop!) är lite sticky under... den fastnar lite irriterande varje gång man använder den och så släpper den av ett högt klickljud när det lossnar... Görtrevligt att ha som bakgrundsmusik när man försöker sova :) eller inte.
Jag har grubblat lite på detta med dom dom besluten jag har tagit som har satt mig i denna smärtsamma spiral av konstant AJ och kraftlöshet. Jag vill ha ett barn till. Jag vill skjuta min kroniska sjukdom åt sidan och göra det finaste som finns och skapa ett till barn, en liten varelse som är till hälften jag och till hälften Edward. För att kunna göra denna vackra gärning betalar jag med smärta och lidande i stora mått... Såhär mitt i natten undrar jag om jag är galen!!
När jag var på VC för någon eller några veckor sedan, vem vet när det var, tiden är suddig just nu, så fick jag träffa "den andra" läkaren, inte min, utan den andra... Han sa rätt ut att "hallå, du har ju redan två barn, varför gör du detta?" Där och då kände jag lika starkt som alltid att "jag vet att jag ska ha fler barn, dom är inte alla här!!! JA, jag har två barn redan, en pojke och en flicka. Jag borde vara nöjd och tacksam och helt enkelt nöja med dom. Klart att "nöjer" mig med dom, men jag vet också att om jag inte försöker få fler barn så kommer jag alltid undra om jag missade en chans, om jag med mina val valde bort barn som skulle kommit till oss för att jag var rädd för smärtan och uppoffringen det innebar för mig för att få dom..."
Är det någon som fattar känslan? Jag vet att det finns fler barn som jag kan kalla mina, och om nu ska komma ur min livmoder eller komma till mig på annat sätt, det har jag ingen aning om. Om jag inte gör de steg för att möjliggöra det ena alternativet så kanske jag aldrig kommer ta det andra. Skulle det vara så att jag inte blir gravid, eller att jag får mitt svar att det ska ske på annat sätt, DÅ tar jag det steget. Men nu, när jag ännu inte vet hur dessa barn (eller detta barn) ska komma till mig och min familj så måste jag ta chansen.
"Den andra " läkaren sa däremot det jag har tänkt i alla mina mörka stunder och då och då jagar hans ord mig och jag vill ge upp och ge honom rätt, jag vill ibland bara "nöja mig" med de underbar barn jag redan har... men sen så... åhhhhh jag är inte klar, det finns fler!!!!
Ja, jag har ont. Ja jag är kanske inte en grymt bra mamma som får något coolt kristallpris för mina prestationer just nu, men jag omger mina barn med kärlek och en känsla av att dom är värdefulla och speciella och älskade - och det är väl en moders främsta uppgift? Så what om jag inte klarar av att laga en helt organiskt hälsosam middag (hrm, eller ens koka makaroner för tillfället) eller se till att hemmet är tipptopp... So what om jag spenderar större delen av min tid antingen i min säng eller invirad i filtar... med en dator i knät, en bok i handen eller vaggandes av olidlig smärta. Mina barn längtar efter en till familjemedlem lika mycket som både min man och jag gör. Dom klagar inte över hur jag är för tillfället. Dom verkar löjligt glada över att vi försöker få barn... Albin har tjatat om ett syskon till innan Alice ens hade hunnit bli ett år (han verkar tycka att jag ska pumpa ut barn som en höna lägger ägg.... då skulle han vara lycklig!) Alice pratar om att bli storasyster och har gjort det ett bra tag med längtan i rösten. Svårt att förstå att hon är stor nu, men inte en storasyster... hon är ju en stor tjej och hon är en syster så varför inte en storasyster? Älskar hennes resonemang!
Vad jag försöker få fram med hela detta flummiga mitt-i-natten-inlägg är jag vet att många skakar på huvudet åt mitt val att bli helt invalid pga att jag (VI) vill ha fler barn. I dom värsta stunderna så kan jag hålla med alla dessa huvudskakare... MEN jag vet också att jag måste få pröva! Om det är Herrens vilja att vi ska ha fler barn biologiskt så blir det så, om han vill att vi ska till oss ett annat barn så blir det så... men jag kan inte förvänta mig att Han ska göra sin del om jag vägrar gör min. Nu gör jag min del och så får Han visa mig resten.
Jag har bett om en vägledande välsignelse i just denna frågan och i morgon kommer jag få den. Jag är lite nervös över om jag kommer få ett klart svar eller inte. Vissa saker bli ju klara först efteråt. Då kan man se den röda tråden som man inte alls så när man stod på den och var förvirrad över vart den tog vägen :) Jag vill se den röda tråden NU, jag vill ha svar, men jag vet också att det jag vill inte direkt ALLTID innebär det bästa för mig. (ja nivet, ett barn vill att det ska vara Lördag varje dag för adå får man äta godis, men tandläkaren tycker att en lörda / vecka är för mycket... det man vill är inte alltid det bästa för en )Så, jag väntar otåligt på att få veta... för om jag ska få bli gravid, om jag ska gå igenom detta så behöver jag hjälp. En massa hjälp. Himmelsk och jordisk hjälp. Jag är Så kass på att be om och ta emot hjälp. Det skulle vara nyttigt för mig såklart, ödmjukande och nyttigt. Bara för den saken skull så skulle jag kunna tro att jag kan få min vilja igenomdriven. Herren vet vad vi behöver och vad vi behöver utveckla. Skulle inte förvåna mig ett dugg om detta är nästa steg på min utbildning här i jordelivet. Att svälja stoltheten och vara beroende av andras goda hjälp. :)
Jag behöver hjälp med att få Försäkringskassan att godkänna min sjukdomsbild, jag behöver hjälp med att få gå igenom detta i lugn ro tillsammans med min familj. Det är läskigt att veta ett Försäkringskassan kan stoppa allt med att säga NEJ... då hamnar vi i en ekonomisk avgrund. Men här gäller samma princip som innan... att svälja stolheten och be om hjälp. BE, på sina knän med knäppta händer... Jaf tror att om det är meningen att vi ska ha ett barn så kommer allt lösa sig även på den fronten. Det måste jag ha tro till annars går det inte. Eller ja, vem är jag till att säga att något inte går? Inte har väl jag allsmäktig makt eller bestämmer över hur den ska användas :=)
Hmmm, detta flummade ut rätt så mycket, som vanligt. Jag vill bara veta framtiden så att jag kan sätta in mig i rätt "Mode" Jag ogillar att inte veta och jag gillar att vara förberedd. Vilket enormt klister jag har rullat in mig nu så när allt är ovisst :) *fniss* Precis vad jag behöver? Japp, precis vad jag behöver...
Funderar på att köpa sådana där ägglossningstest. Dyrt men säkerligen hjälpsamt! Då har man lite framförhållning i alla fall. Nu är jag liksom helt vilse ute i skogen utan karta och kompass. Kompassen hoppas ajg snubbla över i morgon sen får vi se om kartan inträffar denna månaden eller inte... om ni fattar vad jag menar...
Skulle man ta och försöka dyka ner under täcket igen? jag skulle vilja byta sängkläderna först så att det känns helt rent och fräscht, men Edward sover ju så det får bli i morgon det med.... stor dag i morgon. Till optikern, få nytt glas i glasögonen (få och få... betala dyrt för), renbäddad säng, svar på stora livsval, och en ny bok... ska börja på en ny bok såklart. Vilken ska jag ta?? Det stora beslutet får jag ta i morgon....
Så, nu sitter ja nere på soffan för att inte väcka Edward som äntligen har somnat gott, mitt klickande på datorn är kanske inte det mest rogivande att lyssna på... Förutom att jag har naglar som klickar så har jag även oturen av att för länge länge sedan spillt något kladdigt så att min musplatta (eller vad det nu heter på en laptop!) är lite sticky under... den fastnar lite irriterande varje gång man använder den och så släpper den av ett högt klickljud när det lossnar... Görtrevligt att ha som bakgrundsmusik när man försöker sova :) eller inte.
Jag har grubblat lite på detta med dom dom besluten jag har tagit som har satt mig i denna smärtsamma spiral av konstant AJ och kraftlöshet. Jag vill ha ett barn till. Jag vill skjuta min kroniska sjukdom åt sidan och göra det finaste som finns och skapa ett till barn, en liten varelse som är till hälften jag och till hälften Edward. För att kunna göra denna vackra gärning betalar jag med smärta och lidande i stora mått... Såhär mitt i natten undrar jag om jag är galen!!
När jag var på VC för någon eller några veckor sedan, vem vet när det var, tiden är suddig just nu, så fick jag träffa "den andra" läkaren, inte min, utan den andra... Han sa rätt ut att "hallå, du har ju redan två barn, varför gör du detta?" Där och då kände jag lika starkt som alltid att "jag vet att jag ska ha fler barn, dom är inte alla här!!! JA, jag har två barn redan, en pojke och en flicka. Jag borde vara nöjd och tacksam och helt enkelt nöja med dom. Klart att "nöjer" mig med dom, men jag vet också att om jag inte försöker få fler barn så kommer jag alltid undra om jag missade en chans, om jag med mina val valde bort barn som skulle kommit till oss för att jag var rädd för smärtan och uppoffringen det innebar för mig för att få dom..."
Är det någon som fattar känslan? Jag vet att det finns fler barn som jag kan kalla mina, och om nu ska komma ur min livmoder eller komma till mig på annat sätt, det har jag ingen aning om. Om jag inte gör de steg för att möjliggöra det ena alternativet så kanske jag aldrig kommer ta det andra. Skulle det vara så att jag inte blir gravid, eller att jag får mitt svar att det ska ske på annat sätt, DÅ tar jag det steget. Men nu, när jag ännu inte vet hur dessa barn (eller detta barn) ska komma till mig och min familj så måste jag ta chansen.
"Den andra " läkaren sa däremot det jag har tänkt i alla mina mörka stunder och då och då jagar hans ord mig och jag vill ge upp och ge honom rätt, jag vill ibland bara "nöja mig" med de underbar barn jag redan har... men sen så... åhhhhh jag är inte klar, det finns fler!!!!
Ja, jag har ont. Ja jag är kanske inte en grymt bra mamma som får något coolt kristallpris för mina prestationer just nu, men jag omger mina barn med kärlek och en känsla av att dom är värdefulla och speciella och älskade - och det är väl en moders främsta uppgift? Så what om jag inte klarar av att laga en helt organiskt hälsosam middag (hrm, eller ens koka makaroner för tillfället) eller se till att hemmet är tipptopp... So what om jag spenderar större delen av min tid antingen i min säng eller invirad i filtar... med en dator i knät, en bok i handen eller vaggandes av olidlig smärta. Mina barn längtar efter en till familjemedlem lika mycket som både min man och jag gör. Dom klagar inte över hur jag är för tillfället. Dom verkar löjligt glada över att vi försöker få barn... Albin har tjatat om ett syskon till innan Alice ens hade hunnit bli ett år (han verkar tycka att jag ska pumpa ut barn som en höna lägger ägg.... då skulle han vara lycklig!) Alice pratar om att bli storasyster och har gjort det ett bra tag med längtan i rösten. Svårt att förstå att hon är stor nu, men inte en storasyster... hon är ju en stor tjej och hon är en syster så varför inte en storasyster? Älskar hennes resonemang!
Vad jag försöker få fram med hela detta flummiga mitt-i-natten-inlägg är jag vet att många skakar på huvudet åt mitt val att bli helt invalid pga att jag (VI) vill ha fler barn. I dom värsta stunderna så kan jag hålla med alla dessa huvudskakare... MEN jag vet också att jag måste få pröva! Om det är Herrens vilja att vi ska ha fler barn biologiskt så blir det så, om han vill att vi ska till oss ett annat barn så blir det så... men jag kan inte förvänta mig att Han ska göra sin del om jag vägrar gör min. Nu gör jag min del och så får Han visa mig resten.
Jag har bett om en vägledande välsignelse i just denna frågan och i morgon kommer jag få den. Jag är lite nervös över om jag kommer få ett klart svar eller inte. Vissa saker bli ju klara först efteråt. Då kan man se den röda tråden som man inte alls så när man stod på den och var förvirrad över vart den tog vägen :) Jag vill se den röda tråden NU, jag vill ha svar, men jag vet också att det jag vill inte direkt ALLTID innebär det bästa för mig. (ja nivet, ett barn vill att det ska vara Lördag varje dag för adå får man äta godis, men tandläkaren tycker att en lörda / vecka är för mycket... det man vill är inte alltid det bästa för en )Så, jag väntar otåligt på att få veta... för om jag ska få bli gravid, om jag ska gå igenom detta så behöver jag hjälp. En massa hjälp. Himmelsk och jordisk hjälp. Jag är Så kass på att be om och ta emot hjälp. Det skulle vara nyttigt för mig såklart, ödmjukande och nyttigt. Bara för den saken skull så skulle jag kunna tro att jag kan få min vilja igenomdriven. Herren vet vad vi behöver och vad vi behöver utveckla. Skulle inte förvåna mig ett dugg om detta är nästa steg på min utbildning här i jordelivet. Att svälja stoltheten och vara beroende av andras goda hjälp. :)
Jag behöver hjälp med att få Försäkringskassan att godkänna min sjukdomsbild, jag behöver hjälp med att få gå igenom detta i lugn ro tillsammans med min familj. Det är läskigt att veta ett Försäkringskassan kan stoppa allt med att säga NEJ... då hamnar vi i en ekonomisk avgrund. Men här gäller samma princip som innan... att svälja stolheten och be om hjälp. BE, på sina knän med knäppta händer... Jaf tror att om det är meningen att vi ska ha ett barn så kommer allt lösa sig även på den fronten. Det måste jag ha tro till annars går det inte. Eller ja, vem är jag till att säga att något inte går? Inte har väl jag allsmäktig makt eller bestämmer över hur den ska användas :=)
Hmmm, detta flummade ut rätt så mycket, som vanligt. Jag vill bara veta framtiden så att jag kan sätta in mig i rätt "Mode" Jag ogillar att inte veta och jag gillar att vara förberedd. Vilket enormt klister jag har rullat in mig nu så när allt är ovisst :) *fniss* Precis vad jag behöver? Japp, precis vad jag behöver...
Funderar på att köpa sådana där ägglossningstest. Dyrt men säkerligen hjälpsamt! Då har man lite framförhållning i alla fall. Nu är jag liksom helt vilse ute i skogen utan karta och kompass. Kompassen hoppas ajg snubbla över i morgon sen får vi se om kartan inträffar denna månaden eller inte... om ni fattar vad jag menar...
Skulle man ta och försöka dyka ner under täcket igen? jag skulle vilja byta sängkläderna först så att det känns helt rent och fräscht, men Edward sover ju så det får bli i morgon det med.... stor dag i morgon. Till optikern, få nytt glas i glasögonen (få och få... betala dyrt för), renbäddad säng, svar på stora livsval, och en ny bok... ska börja på en ny bok såklart. Vilken ska jag ta?? Det stora beslutet får jag ta i morgon....
tisdag 1 september 2009
Vänner och toabesök :)
Ny dag snart slut, (mao barnen görs redo för sängen) jag väntar på att telefonen ska ringa och tänker igenom min dag. En överraskande glad sak hände idag. Igår hade jag skickat en trailer till en vän från min skoltid över FB och vi växlade några meddelanden fram och tillbaks på förmiddagen. Plötsligt så ringde telefonen och det var han! Vi hade ett jättetrevligt samtal och det var kul att höra hans röst... den har jag typ inte hört på ca 15 år... Det ni, så gammal är jag! Det var ett sånt där samtal som bara flyter på, som om ingen tid egentligen har gått och man kan prata lika glatt och öppet som om man haft kontakt i alla dessa år och inte alls har ett 15 årigt glapp på vänskapsfronten mellan sig. Så häftigt!!! Jag har några få vänner som jag har det så med. man vet att man är vänner, att man är goda vänner - men behöver liksom inte höras av varje vecka för att vänskapen ska bestå. Är det någon som hajjar? Det lustiga är att för bara några dagar sedan blev jag uppringd av just en sådan vän... och idag hände det alltså igen.Om man skulle ta och flumma ut och analysera detta lite.
Jag lever lite av ett skuggliv just nu. Jag lever med min smärta, i min bubbla och har genom årens lopp "tappat taget" om många av min gamla vänner. Jag har flyttat och ajg har vart upptagen etc... ni vet, man tappar taget helt enkelt. Nu för tillfället har jag egentligen ingen direkt kompis som jag umgås med. En sån som jag ringer och pratar med jämnt elelr som ajg drar med mig in på bio eller går på stan med. Ingen jag komemr över till med mina barn för att bara låta våra barn leka medans vi tjatar och är lyckliga. Jag har ingen " tjejkompis" längre. Jag har många kompisar, men ingen direkt som jag UMGÅS med nu. Detta är ju helt och hållet mitt egan fel, det vet jag. Jag har en sjukdom som under 8 år gjort att jag kunnat ge minimalt av mig själv till andra och bara portionerat ut min energi så att familjen vet att jag håller av dom trots mitt beteende :) Att inte orka ha energi till att träffa vänner etc har ju lämnat i ett rätt så ensamt tillstånd, men jag klagar inte. (eller jo, detta kanske är en klagan, jag vet inte riktigt...)
Några timmar senare:
Att jag under några veckors tid har lyckats fånga upp en del gamla vänner från förr känns spännande och underbart. varför kommer dom tillbaks nu? Vad är det som får mig att tänka på dom nu och dessutom "fånga in dom" igen? Kan det vara så att vid livets olika vägskäl så så kommer man fram till vilka man vill ha med sig in i nästa förgrening och ser till att ta dom med sig? Vem vet, inte du inte jag....
Att jag fått kontakt med 5 olika personer från mitt förflutna på bara några veckor är ialla fall väldigt kul och jag ska se om jag trots min begränsade energi kan använda mig av internet som medel till att hålla bättre kontakt än förr. Ni som vet med er att ni är bland dessa 5, välkommen tillbaka in i mitt liv och jag hoppas att ni stannar... för jag vill ha er där.
Innan jag går och lägger mig MÅSTE jag bara berätta vad som precis hände. Alldeles nu, jag gick ifrån detta för att se vad som lät och "brötade" inne i min dotters rum. Där ser jag en väldigt vinglig och fortfarande sovandes son som fösöker sätta sig "damsadel" på gunghästen för att gå på toa. Han hade tagit fel dörr (hennes rum är dörren bredvid toan) och det enda att sätta sig på på den väggen där toan finns var hennes gunghäst. Naturligtvis är det inte lätt att i sömen hamna rätt på en gunghäst för så vitt jag vet så brukar inte toaletter uppföra sig som dom, så det är ju självklart att jag ser min son ramla av gunghästen med kalsongerna vid fotknölarna... och han vaknar upp minst sagt förvånad!! Jag får trots att jag nog egentligen inte hade krafterna till det slita upp honom från golvet och rusa in honom i rätt rum, på rätt toa och få honom att kissa sina 2 liter I toaletten istället för på Alice golv... Att behålla en normal min under resten av proceduren är svårt, jag skakar av återhållet skratt... Han är helt väck, sover till större delen ända tills jag lett honom tillbaks till hans säng, då börjar han gråta och tror att han har kissat på sig helt och hållet den stackarn. Med nya kläder (ja det gick lite vilt till inne på toan om man säger så) och instoppad i sitt täcke så somnar han om... min söta goa jättegulliga Albin.
Barn är underbara! Jag älskar mina barn, dom är så ljuvliga och goa och mysiga och ja... ni fattar! Nu ska jag ta en dusch och se om jag klarar dom sista 40 minuterna tills ny dos utan att balla ur. Eller ja, det tar ju ca 1-1,5 timme innan dom ger verkan men ändå... man har en "stopptid" Yay!!!
GodNatt och Sov Gott
I morgon ska jag läsa Liahona, den kom idag.... jag började men hade inte koncentrationen till att ta till mig allt... nytt försök i morgon alltså!!!
Jag bjuder på en toabild, för jag önskar så att jag kunnat filma kvällens lilla händelse :)
Äldste Eyring
Min man har surfat runt lite och skrattade gott plötsligt. Han hade hittat en cool artikel om Äldste Eyring som visade sig att han är inte bara gammal och vis utan rolig också. Läs antingen på makens BLOGG eller på artikeln direkt. Ni kommer garanterat uppskatta den!
Tillägg: Fullständig artikel finns även att läsa här, den andra är en "sum-up" Bilden på Eyring med sin iPhone är priceless.... jag skrattade så högt att jag nästan väckte barnen!!
Tillägg: Fullständig artikel finns även att läsa här, den andra är en "sum-up" Bilden på Eyring med sin iPhone är priceless.... jag skrattade så högt att jag nästan väckte barnen!!
Det finns en hel värld där ute
Jag, Linda 34 år har levt ett skyddat liv. Jag har inte växt upp med vare sig TV spel, dator eller andra digitala/tekniska leksaker. Första gången jag använde internet var jag över 20 år gammal. Jag är gift med en datanörd, den bästa såklart :) och har därför litet behov av att bli en själv... han gör det jag behöver hjälp med. Därför är jag fortfarande tappad bakom en vagn när det gäller allt detta med internet, datorer och ja, den "nya" tekniken. Att jag började blogga är ett under i sig självt med tanke på hur kass jag är på att fatta alla dessa inställningar och allt vad det finns. Fattade först idag att man inte kunde kommentera eller få någon som helst kontakt med mig om man ville genom bloggen... men det är löst nu. NU kan man kommentera, och jag är lite rädd för det bär med sig. Detta är ju en personlig sida, min länk ut och bort från min "sjuksäng". Ett medel för mig att få skriva av mig och få ner tankar som svävar... och tanken på att vem som helst nu kan klampa in och skriva kommentarer till mig om detta är någon läskigt if I may say so.
Jag anser att om det kommer bli kommentarer som inte är av god eller relevant art så kommer jag inte publicera dom. Inga svordomar, inga elakheter.... Detta är min "dagbok", min blogg och jag avgör med full veto vad som kommer hamna på denna sida vare sig det är ett inlägg eller en kommentar.
Att inse att andra läser vad man sitter och skriver är en konstig upplevelse, jag började detta med noll tankar på att ens någonsin lämna ut denna blogg till någon, att bara ha den för mig själv och den som hittade den skulle hitta den, happen what may...
Nu blev den funnen på rekordtid och det är ju smickrande... nu vet jag att andra förutom min man läser den och plötsligt så känns det som ett ansvar. Gulp!!! Hoppas att jag kan göra något bra av det, och ändå kunna behålla bloggen som något som jag behöver, för jag behöver den. Den har blivit en vän i mitt vardagliga mörker, mitt fönster ut till omvärlden, min medicin mot smärtan jag ständigt lever med....
40 minuter kvar till tablett-medicinering, jag får virutelldosera lite mera genom att surfa tror jag :)
Jag anser att om det kommer bli kommentarer som inte är av god eller relevant art så kommer jag inte publicera dom. Inga svordomar, inga elakheter.... Detta är min "dagbok", min blogg och jag avgör med full veto vad som kommer hamna på denna sida vare sig det är ett inlägg eller en kommentar.
Att inse att andra läser vad man sitter och skriver är en konstig upplevelse, jag började detta med noll tankar på att ens någonsin lämna ut denna blogg till någon, att bara ha den för mig själv och den som hittade den skulle hitta den, happen what may...
Nu blev den funnen på rekordtid och det är ju smickrande... nu vet jag att andra förutom min man läser den och plötsligt så känns det som ett ansvar. Gulp!!! Hoppas att jag kan göra något bra av det, och ändå kunna behålla bloggen som något som jag behöver, för jag behöver den. Den har blivit en vän i mitt vardagliga mörker, mitt fönster ut till omvärlden, min medicin mot smärtan jag ständigt lever med....
40 minuter kvar till tablett-medicinering, jag får virutelldosera lite mera genom att surfa tror jag :)
måndag 31 augusti 2009
Mormor
Igår fyllde min mormor 79 år. Jag har ALLTID ringt eller skrivit eller hört av mig och gratulerat henne på ett eller annat sätt... alltid. Jag antar att man är fången under sin smärta när man totalt glömmer bort något man sett fram emot och väntat på i några veckor... Jag glömde ringa!!! Min gårdag var väldigt suddig. Jag hade bara fått knappa 2 timmars sömn, vi hade gäster när Edwrd och barnen kom hem från kyrkan och jag kände mig mer än död när dom skulle gå.... och jag gjorde väl något liknande när jag nådde min säng... :)
Strax efter 22 igår kväll när jag hade som väldans mest ont och bestämmer mig för att försöka döva tiden fram tills midnatt med lite Heroes på Tv så inser jag mitt misstag. NEEEEEEEEEEEJ, nej nej nej nej vrålar jag ut, och maken min tror nog att något mycket värre än en glömd fördelsedag har hänt... Jag tar mig upp och ringer trots att det är sent och jag vet att min mormor säkerligen redan lagt sig... Hon bara skrattar åt mig, min goda rara underbara mormor... Jag hoppas att hon inte blev sårad av att jag inte kom på det förrän mitt i natten, jag har ju orsaker till att vara något luddig i kanten om man säger så... men man kna ju känna sig sårad ändå.
Jag älskar dig mormor och hoppas att du hade en underbar dag trots att barnbarnet i sin bubbla av vardaglig tortyr missade att ringa och säga grattis! Du är min bästis och jag ber om ursäkt över att mitt tillstånd gör mig som jag är - ser fram emot att krama om dig på Torsdag!!
Mitt Dop 1995
Underbart väder ute, grått och mulet och regnet hänger i luften... (sarkasm är ljuvligt:)
Igår när jag fick den underbara erfarenheten av att bli erbjuden sakramentet i mitt egna hem, så tänkte jag tillbaka på när jag döptes in i Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga. (Jjajajaja, MormonKyrkan som alla andra säger, men det är inte det riktiga namnet faktiskt:)
Det var den 9 April, 1995 och jag fastade för första gången i mitt liv den dagen. Jag ville ha den störta av upplevelser man kunde få ;) Jag har vart lite girig på andliga upplevelser om man kan kalla det det.... det var dagen som jag gick ner i dopets vatten och valde att följa Jesus Kristus.
Jag var 19 år första gången jag kom i kontakt med Mormons Bok. Jag hade en bekant som var medlem, jag själv var katolik och vi hade pratat mycket om Gud, Jesus, Frälsningplanen och en massa andra "anligheter". Jag tyckte att min vän verkade som en normal människa utan en massa konstigheter för sig, klart man var lite försiktigt, man hade väl haft Jehovas vittnen på sin dörr i åratal utan att lyckas övertyga dom om att man var nöjd med det man hade redan... skulle det bli likadant med dessa "mormoner"?
För att inte skapa ett tryck på mig själv så gick jag på hösten 1994 till biblioteket och lånade Mormons Bok... utan att någon visste vad jag gjorde eller vad det skulle kunna leda till. Jag minns så kristallklart hur den nästan brände i väskan hela vägen hem, hur jag var totalt medveten om dess existens i mitt hem och hur det kändes att ta tag i den, öppna den och börja läsa... Jag läste inledningen, Joseph Smiths berättelse om hur Mormons Bok kom i hans händer etc... Jag läste vittnenas vittnesbörd... Jag läste flera kaptiel i 1 Nephi och jag VISSTE med en käsnla så stark och så intensiv att allt jag läst var sant. Jag visste där och då, sittandes på min säng i min lilla etta på Hisingen att jag höll i en bok som var Guds Ord till folket... och jag blev rädd. Livrädd. Vad skulle detta betyda för mig? Om jag sa till någon vad jag känt och upplevt så fanns det ingen väg tillbaka till mitt egna liv, jag skulle behöva börja om....
Rädslan vann, den brukar ju göra det när de innebär att det blir obekvämt om den inte vinner :)
Jag lämnade tillbaka Mormons Bok på biblioteket, sa inte ett pip till någon och då absolut inte till min vän som var medlem.... Månaderna gick, och jag fortsatte mitt liv som vanligt, jag var troende, jag gick i kyrkan, jag läste skrifterna (Bibeln) och jag bad och höll mig nära Herren... men jag visste att tomheten jag kände inte skulle försvinna... jag hade fått känna på den Helige Andens kraft när han vittnade om Mormons Bok för mig- och efter den upplevelsen så kändes det andra tomt. Någon gång efter min födelsedag i Februari 1995 så vände det. Jag hade vart i London med en vän, vi hade vart glada (läs onyktra) och haft jättekul (läs jag mådde dåligt och kände mig vilse) under vår vecka i London och väl hemma igen så kände jag hur världen vände för mig. Det var där och då jag började ta dom stegen som ledde mig till det liv jag har idag... Mitt grymt "braiga liv" jag har idag :)
Min vän, som var mormon... vad ska vi kalla honom? Han vill kanske inte alls bli utlämnad så här på nätet... Anders... han kan få heta Anders... det är ju ett vanligt namn. Anders verkade se att jag hade nått ett slags vägskäl och han hade även stressen av att han skulle ut på mission och inväntade sin kallelse... I vilket fall som helst så bjöd han in mig till sin kyrka med löfte om att han skulle följa med till min... lockande. Jag sa ja och tog mina första steg in i ett mormonskt kapell. Känslan och värmen och familjäriteten som slog emot mig var enorm. Jag antar att det inte är varje dag som det kommer 20 åriga tjejer som INTE är medlemmar till deras kapell för jag blev väl omhändertagen, inget påklistrat utan snälla goda och varsamma människor. Jag kände igen Anden ganska så omgående från min egna lilla upplevelse hemma med Mormons Bok och kände att " wow, I could get used to this feeling!" Känslan av att det pirrade längt in i din själ är väldigt behaglig och jag ville känna mer... (girig som jag sa innan, jag blev girig!)
Jag stannade alla tre timmarna, var på alla tre olika mötena och kände mig något ledsen av att behöva ge dagen i kyrkan ett slut, men allt trevligt tar ju slut - eller?
I samma veva var det någon slags musikafton som dom skulle ha, och sjäääälvklart blev jag inbjuden. Jag kom såklart, och satt helt KNOCKAD av alla känslor som denna musikafton skapade inm mig, jag var rörd till tårar, Anden var så stark och övarväldigande att jag så gott som simmade i min rad där jag satt. Stor och svullen i ansiktet så gick man runt efteråt och småpratade lite, min vän Anders introducerade mig till missionärerna... Jag hade ingen aning vad det innebar eller vad dom var för några. Jag visste inte att dom skulle bli verktyget i Herrens händer för att få mig släppa min rädsla eller hur mycket jag skulle komma tt lära mig av dom. Dom var i min ålder, två unga killar från USA som inte riktigt visste vad som skulle hända efter som skakat hand med mig :)
Dom såg ju söklart att jag var gråtsvullen i hela ansiktet, näsan måste lyst som ett stoppljus och hela jag måste lyst som en lampa pga alla känslorna som tumultade runt inom mig. Dom frågade hur jag hade upplevt musikaftonen, om jag hade det trevligt och om jag hade frågor om det som det berättats och sjungts om.... Sedan frågade dom om dom kunde få komma hem till mig och berätta mer om kyrkan och om evangeliet. DÄR OCH DÅ, där var det riktiga vägskälet. Jag fattade faktiskt inte vad det innebar att ta emot undervisning av missionärerna, jag förstod inte att det fanns stor kraft bakom det som dom skulle lära ut till mig, allt jag såg var två grabbar som ville berätta om Jesus och jag älskade ju Jesus och ville självklart veta mer om honom.
Jag bjöd hem dom. Min vän Anders som hade jobbat hårt hela hösten och vintern på att förberda mig för detta tillfället blev alldeles tårögd när jag sa att doms kulle komma hem till mig under veckan och jag ville gärna att han skulle komma med..... Jag borde förstått innebörden av hans glädjetårar men ajg är en väldigt naiv person och allt jag kände var den där darrande ljuvliga känslan längst inne i min själ, den där känslan som viskade om att NU, nu händer det som jag egentligen väntat på i hela mitt liv!
Anders hade lagt grunden väl, alla våra samtal hade lett fram till dessa lektioner som missinärerna hade med mig. Vi läste i bibeln, i mormons bok och dom frågade mig oändliga frågor om jag förstod vad som stod i skrifterna vi läst. Dom öppnade mina ögon, dom öppnade min ande och jag hade inga som helst problem med att ta till mig allt som dom sa.... förutom en sak. Joseph Smith.
När jag hade lånat Mormons Bok på biblioteket så hade jag ju läst hela hans berättelse och jag hade känt sanningen i det han skrev... men mitt logiska och väldigt kantiga tänkande kunde inte fatta... änglar, guldböcker, profetior... det kändes som om sånt bara skulle få tillhöra det gamla bibliska händelserna... Jag kunde inte riktigt släppa rädslan heller. Jag var en katolik, jag hade min kyrka... skulle jag byta? Skulle jag verkligen göra detta? För varje lektion med missionärerna så öppnades mina ögon till större försåelse för buden, varför dom fanns och vilken vikt det låg i att förlja dom, och för varje besök från dom så kände jag att min ande jublade inombords. Jag tyckte om att läsa i Mormons Bok, språket var lite tungt såklart men jag kunde se och förstå vad budskapet var... och jag gillade det! Min enda tröskel var att tro på att Joseph Smith var en profet.... En Profet!!!
I slutet av Mormons Bok i Moronis bok finns det ett löfte. Detta löftet är att om man med ett uppriktgti hjärta ber och frågar Gud om Mormons bok är kommen av Honom, genom hans profeter, så lovar Herren att svara på din fråga och vittna för dig vad som är sant. Jag hade inte haft denna bönen, jag var rädd för att ha den bönen eftersom det skulle innebära en enorm förändring för mig. En kväll när jag kände mig tom och rastlös så kom jag fram till detta:
Om jag ber och får svaret att JA, mormons bok är sann och Joseph Smith är hans profet bland många andra... så är det bara att följa det. Och om jag ber och får svaret att NEJ detta är inte sant så är det ju bara att leva vidare som innan. Vilket svar jag än skulle få så skulle det vara bra resultat till följd av svaret. Antingen så skulle jag veta att jag hittat sanningen eller så hade jag redan det jag behövde... Jag bestämde mig för att be, att jag inte hade något att förlora på att göra det... och att jag skulle följa det svar jag skulle få.
När jag knäböjde på golvet och påbörjade min bön... så blev jag uppslukad av den enormaste kärlek jag någonsin, NÅGONSIN känt. Den kittlade varje fiber av min kropp och vidgade varje mm av min ande. Min själ brann. Jag satt där på knä alldeles förvånad och jublande lycklig över känslan och formade min fråga enbart för att få svaret: "Du vet redan svaret Linda" och i mitt hjärta såg jag att det var sant. Jag visste redan, jag hade redan om och om igen fått det vittnat för mig men inte vågat se eller förstå... jag hade skjutit det åt sidan och låtsats som om jag inte fattat. Där och då framför Gud visste jag att Han visste att jag redan visste.... och Han påminde mig om det. Skamfull men bubblande lycklig på samma gång lät jag mig omfamnas av denna insikt och gjorde mitt beslut att följa Honom. Jag var fortfarande inkapslad i denna stor kärlek Han hade visat mig och som ett litet barn ställde jag från "Älskar du Mig?" och helt ofattbart så ökade denna kärlek och växte om slöt mig som i en djup och härlig kram och jag hörde orden vibrera i mitt hjärta "Ja"....
Jag var som levande elektricitet resten av det dygnet, hög på anden som jag så girigt hade velat uppleva och fått mer än min beskärda del av. Jag hade tagit ett beslut och skulle berätta för Anders om min bön, eller ja, jag skulle berätta att jag fått mitt svar.... resten kändes väldigt personligt. Jag minns faktiskt inte hur mycket jag berättade eller vad jag sa till Anders... det har gått snart 15 år sedan den dagen och hjärnan är inte lika skarp längre :) Men jag minns honom och hans ansikte... och hans ögon. Han berättade för mig att han hade bett och fastat för att jag skulle få mitt svar innan han åkte ut på mission så att han fick vara med när jag döptes. Han hade tom satt ett datum som var en "dead-line" i sin bön och fasta, hans sista söndag i Sverige. Detta råkade helt underbart nog vara just den dagen jag hade valt att döpas på: Den 9 April 1995. Hans bön och fasta hade belönats med bönesvar, min bön hade belönats med kunskap och det var bara två veckor kvar tills jag skulle gå ner i dopets vatten :)
Senare fick jag reda på en lustig sak. Vi säger ju att vi är Born again, pånyttfödda när vi kommer upp ur dopets vatten... Jag är född i februari 1975, och jag är för tidigt född. Min beräknade förlossningsdag var den 9 April 1975... så jag hade blivit "born again" på min "riktiga födelsedag" + tjugo år.... Sånt gillar jag :)
Igår när jag fick den underbara erfarenheten av att bli erbjuden sakramentet i mitt egna hem, så tänkte jag tillbaka på när jag döptes in i Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga. (Jjajajaja, MormonKyrkan som alla andra säger, men det är inte det riktiga namnet faktiskt:)
Det var den 9 April, 1995 och jag fastade för första gången i mitt liv den dagen. Jag ville ha den störta av upplevelser man kunde få ;) Jag har vart lite girig på andliga upplevelser om man kan kalla det det.... det var dagen som jag gick ner i dopets vatten och valde att följa Jesus Kristus.
Jag var 19 år första gången jag kom i kontakt med Mormons Bok. Jag hade en bekant som var medlem, jag själv var katolik och vi hade pratat mycket om Gud, Jesus, Frälsningplanen och en massa andra "anligheter". Jag tyckte att min vän verkade som en normal människa utan en massa konstigheter för sig, klart man var lite försiktigt, man hade väl haft Jehovas vittnen på sin dörr i åratal utan att lyckas övertyga dom om att man var nöjd med det man hade redan... skulle det bli likadant med dessa "mormoner"?
För att inte skapa ett tryck på mig själv så gick jag på hösten 1994 till biblioteket och lånade Mormons Bok... utan att någon visste vad jag gjorde eller vad det skulle kunna leda till. Jag minns så kristallklart hur den nästan brände i väskan hela vägen hem, hur jag var totalt medveten om dess existens i mitt hem och hur det kändes att ta tag i den, öppna den och börja läsa... Jag läste inledningen, Joseph Smiths berättelse om hur Mormons Bok kom i hans händer etc... Jag läste vittnenas vittnesbörd... Jag läste flera kaptiel i 1 Nephi och jag VISSTE med en käsnla så stark och så intensiv att allt jag läst var sant. Jag visste där och då, sittandes på min säng i min lilla etta på Hisingen att jag höll i en bok som var Guds Ord till folket... och jag blev rädd. Livrädd. Vad skulle detta betyda för mig? Om jag sa till någon vad jag känt och upplevt så fanns det ingen väg tillbaka till mitt egna liv, jag skulle behöva börja om....
Rädslan vann, den brukar ju göra det när de innebär att det blir obekvämt om den inte vinner :)
Jag lämnade tillbaka Mormons Bok på biblioteket, sa inte ett pip till någon och då absolut inte till min vän som var medlem.... Månaderna gick, och jag fortsatte mitt liv som vanligt, jag var troende, jag gick i kyrkan, jag läste skrifterna (Bibeln) och jag bad och höll mig nära Herren... men jag visste att tomheten jag kände inte skulle försvinna... jag hade fått känna på den Helige Andens kraft när han vittnade om Mormons Bok för mig- och efter den upplevelsen så kändes det andra tomt. Någon gång efter min födelsedag i Februari 1995 så vände det. Jag hade vart i London med en vän, vi hade vart glada (läs onyktra) och haft jättekul (läs jag mådde dåligt och kände mig vilse) under vår vecka i London och väl hemma igen så kände jag hur världen vände för mig. Det var där och då jag började ta dom stegen som ledde mig till det liv jag har idag... Mitt grymt "braiga liv" jag har idag :)
Min vän, som var mormon... vad ska vi kalla honom? Han vill kanske inte alls bli utlämnad så här på nätet... Anders... han kan få heta Anders... det är ju ett vanligt namn. Anders verkade se att jag hade nått ett slags vägskäl och han hade även stressen av att han skulle ut på mission och inväntade sin kallelse... I vilket fall som helst så bjöd han in mig till sin kyrka med löfte om att han skulle följa med till min... lockande. Jag sa ja och tog mina första steg in i ett mormonskt kapell. Känslan och värmen och familjäriteten som slog emot mig var enorm. Jag antar att det inte är varje dag som det kommer 20 åriga tjejer som INTE är medlemmar till deras kapell för jag blev väl omhändertagen, inget påklistrat utan snälla goda och varsamma människor. Jag kände igen Anden ganska så omgående från min egna lilla upplevelse hemma med Mormons Bok och kände att " wow, I could get used to this feeling!" Känslan av att det pirrade längt in i din själ är väldigt behaglig och jag ville känna mer... (girig som jag sa innan, jag blev girig!)
Jag stannade alla tre timmarna, var på alla tre olika mötena och kände mig något ledsen av att behöva ge dagen i kyrkan ett slut, men allt trevligt tar ju slut - eller?
I samma veva var det någon slags musikafton som dom skulle ha, och sjäääälvklart blev jag inbjuden. Jag kom såklart, och satt helt KNOCKAD av alla känslor som denna musikafton skapade inm mig, jag var rörd till tårar, Anden var så stark och övarväldigande att jag så gott som simmade i min rad där jag satt. Stor och svullen i ansiktet så gick man runt efteråt och småpratade lite, min vän Anders introducerade mig till missionärerna... Jag hade ingen aning vad det innebar eller vad dom var för några. Jag visste inte att dom skulle bli verktyget i Herrens händer för att få mig släppa min rädsla eller hur mycket jag skulle komma tt lära mig av dom. Dom var i min ålder, två unga killar från USA som inte riktigt visste vad som skulle hända efter som skakat hand med mig :)
Dom såg ju söklart att jag var gråtsvullen i hela ansiktet, näsan måste lyst som ett stoppljus och hela jag måste lyst som en lampa pga alla känslorna som tumultade runt inom mig. Dom frågade hur jag hade upplevt musikaftonen, om jag hade det trevligt och om jag hade frågor om det som det berättats och sjungts om.... Sedan frågade dom om dom kunde få komma hem till mig och berätta mer om kyrkan och om evangeliet. DÄR OCH DÅ, där var det riktiga vägskälet. Jag fattade faktiskt inte vad det innebar att ta emot undervisning av missionärerna, jag förstod inte att det fanns stor kraft bakom det som dom skulle lära ut till mig, allt jag såg var två grabbar som ville berätta om Jesus och jag älskade ju Jesus och ville självklart veta mer om honom.
Jag bjöd hem dom. Min vän Anders som hade jobbat hårt hela hösten och vintern på att förberda mig för detta tillfället blev alldeles tårögd när jag sa att doms kulle komma hem till mig under veckan och jag ville gärna att han skulle komma med..... Jag borde förstått innebörden av hans glädjetårar men ajg är en väldigt naiv person och allt jag kände var den där darrande ljuvliga känslan längst inne i min själ, den där känslan som viskade om att NU, nu händer det som jag egentligen väntat på i hela mitt liv!
Anders hade lagt grunden väl, alla våra samtal hade lett fram till dessa lektioner som missinärerna hade med mig. Vi läste i bibeln, i mormons bok och dom frågade mig oändliga frågor om jag förstod vad som stod i skrifterna vi läst. Dom öppnade mina ögon, dom öppnade min ande och jag hade inga som helst problem med att ta till mig allt som dom sa.... förutom en sak. Joseph Smith.
När jag hade lånat Mormons Bok på biblioteket så hade jag ju läst hela hans berättelse och jag hade känt sanningen i det han skrev... men mitt logiska och väldigt kantiga tänkande kunde inte fatta... änglar, guldböcker, profetior... det kändes som om sånt bara skulle få tillhöra det gamla bibliska händelserna... Jag kunde inte riktigt släppa rädslan heller. Jag var en katolik, jag hade min kyrka... skulle jag byta? Skulle jag verkligen göra detta? För varje lektion med missionärerna så öppnades mina ögon till större försåelse för buden, varför dom fanns och vilken vikt det låg i att förlja dom, och för varje besök från dom så kände jag att min ande jublade inombords. Jag tyckte om att läsa i Mormons Bok, språket var lite tungt såklart men jag kunde se och förstå vad budskapet var... och jag gillade det! Min enda tröskel var att tro på att Joseph Smith var en profet.... En Profet!!!
I slutet av Mormons Bok i Moronis bok finns det ett löfte. Detta löftet är att om man med ett uppriktgti hjärta ber och frågar Gud om Mormons bok är kommen av Honom, genom hans profeter, så lovar Herren att svara på din fråga och vittna för dig vad som är sant. Jag hade inte haft denna bönen, jag var rädd för att ha den bönen eftersom det skulle innebära en enorm förändring för mig. En kväll när jag kände mig tom och rastlös så kom jag fram till detta:
Om jag ber och får svaret att JA, mormons bok är sann och Joseph Smith är hans profet bland många andra... så är det bara att följa det. Och om jag ber och får svaret att NEJ detta är inte sant så är det ju bara att leva vidare som innan. Vilket svar jag än skulle få så skulle det vara bra resultat till följd av svaret. Antingen så skulle jag veta att jag hittat sanningen eller så hade jag redan det jag behövde... Jag bestämde mig för att be, att jag inte hade något att förlora på att göra det... och att jag skulle följa det svar jag skulle få.
När jag knäböjde på golvet och påbörjade min bön... så blev jag uppslukad av den enormaste kärlek jag någonsin, NÅGONSIN känt. Den kittlade varje fiber av min kropp och vidgade varje mm av min ande. Min själ brann. Jag satt där på knä alldeles förvånad och jublande lycklig över känslan och formade min fråga enbart för att få svaret: "Du vet redan svaret Linda" och i mitt hjärta såg jag att det var sant. Jag visste redan, jag hade redan om och om igen fått det vittnat för mig men inte vågat se eller förstå... jag hade skjutit det åt sidan och låtsats som om jag inte fattat. Där och då framför Gud visste jag att Han visste att jag redan visste.... och Han påminde mig om det. Skamfull men bubblande lycklig på samma gång lät jag mig omfamnas av denna insikt och gjorde mitt beslut att följa Honom. Jag var fortfarande inkapslad i denna stor kärlek Han hade visat mig och som ett litet barn ställde jag från "Älskar du Mig?" och helt ofattbart så ökade denna kärlek och växte om slöt mig som i en djup och härlig kram och jag hörde orden vibrera i mitt hjärta "Ja"....
Jag var som levande elektricitet resten av det dygnet, hög på anden som jag så girigt hade velat uppleva och fått mer än min beskärda del av. Jag hade tagit ett beslut och skulle berätta för Anders om min bön, eller ja, jag skulle berätta att jag fått mitt svar.... resten kändes väldigt personligt. Jag minns faktiskt inte hur mycket jag berättade eller vad jag sa till Anders... det har gått snart 15 år sedan den dagen och hjärnan är inte lika skarp längre :) Men jag minns honom och hans ansikte... och hans ögon. Han berättade för mig att han hade bett och fastat för att jag skulle få mitt svar innan han åkte ut på mission så att han fick vara med när jag döptes. Han hade tom satt ett datum som var en "dead-line" i sin bön och fasta, hans sista söndag i Sverige. Detta råkade helt underbart nog vara just den dagen jag hade valt att döpas på: Den 9 April 1995. Hans bön och fasta hade belönats med bönesvar, min bön hade belönats med kunskap och det var bara två veckor kvar tills jag skulle gå ner i dopets vatten :)
Senare fick jag reda på en lustig sak. Vi säger ju att vi är Born again, pånyttfödda när vi kommer upp ur dopets vatten... Jag är född i februari 1975, och jag är för tidigt född. Min beräknade förlossningsdag var den 9 April 1975... så jag hade blivit "born again" på min "riktiga födelsedag" + tjugo år.... Sånt gillar jag :)
lördag 29 augusti 2009
söndag
Nu så åker min familj iväg tillsammans med missionärerna. Edward ska köra dom till Biskop Murray och vi har haft en jättetrevlig eftermiddag tillsammans. Tyvärr så sov jag inget alls inatt pga smärtan utan lyckades slumra lite runt 7 tiden i morse... ingen kyrka för mig mao. Det gjorde lite ont att bli motarbetad när jag hade sådana storslagna och glada planer att få komma till kyrkan äntligen... MEN under middagen här hemma så frågade Edward om missionärerna kunde be om tillstånd av biskopen för att ge mig sakramentet här hemma. Det fick dom såklart och jag är såååå lycklig. Jag kände anden så starkt under sakramentsbönen och känslan att få förnya sina förbund liknade till viss del känslan av hur det var att ta sakramentet för första gången.... helt underbart!!!
Äldste Argyle fyller år idag, så Edward såg till att det fanns en tårta, en jättegod tårta som blev en succé :) Jag har såååå ont, men mår såååå bra utav att ha fått bli välsignad med trevligt sällskap, en underbar familj, och smarrig mat. Jag är så lycklig över att dom kunde ge mig sakramentet och om några få minuter kan jag ta min medicin... jag ska kura ihop mig i sängen med min bok och invänta nästa dos (24:00) och nattens förhoppningsvis djupa sömn.
Äldste Argyle fyller år idag, så Edward såg till att det fanns en tårta, en jättegod tårta som blev en succé :) Jag har såååå ont, men mår såååå bra utav att ha fått bli välsignad med trevligt sällskap, en underbar familj, och smarrig mat. Jag är så lycklig över att dom kunde ge mig sakramentet och om några få minuter kan jag ta min medicin... jag ska kura ihop mig i sängen med min bok och invänta nästa dos (24:00) och nattens förhoppningsvis djupa sömn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)