Nattsudd

Halloj mitt i natten, detta går inte så bra detta här med att sova... Medicinen har sin bästa verkan just nu, men trots att mina ögon ser i kors av trötthet så kan jag inte somna. Varför? Det är ju knappast som så att jag sitter inne med överdrivet mycket sömn för tillfället, man ligger liksom in på plus på sömnkontot. ÄNDÅ kan jag inte somna. Ja, jag har ont, fast inte så där ruskigt mycket som för några timmar sedan när jag inte ens kunde få musik eller bok att stänga ute den. (fast boken jag läste idag var väldigt rolig stundtals - asgarv och uppläsning till stackars Edwards förtret!)

Så, nu sitter ja nere på soffan för att inte väcka Edward som äntligen har somnat gott, mitt klickande på datorn är kanske inte det mest rogivande att lyssna på... Förutom att jag har naglar som klickar så har jag även oturen av att för länge länge sedan spillt något kladdigt så att min musplatta (eller vad det nu heter på en laptop!) är lite sticky under... den fastnar lite irriterande varje gång man använder den och så släpper den av ett högt klickljud när det lossnar... Görtrevligt att ha som bakgrundsmusik när man försöker sova :) eller inte.

Jag har grubblat lite på detta med dom dom besluten jag har tagit som har satt mig i denna smärtsamma spiral av konstant AJ och kraftlöshet. Jag vill ha ett barn till. Jag vill skjuta min kroniska sjukdom åt sidan och göra det finaste som finns och skapa ett till barn, en liten varelse som är till hälften jag och till hälften Edward. För att kunna göra denna vackra gärning betalar jag med smärta och lidande i stora mått... Såhär mitt i natten undrar jag om jag är galen!!
När jag var på VC för någon eller några veckor sedan, vem vet när det var, tiden är suddig just nu, så fick jag träffa "den andra" läkaren, inte min, utan den andra... Han sa rätt ut att "hallå, du har ju redan två barn, varför gör du detta?" Där och då kände jag lika starkt som alltid att "jag vet att jag ska ha fler barn, dom är inte alla här!!! JA, jag har två barn redan, en pojke och en flicka. Jag borde vara nöjd och tacksam och helt enkelt nöja med dom. Klart att "nöjer" mig med dom, men jag vet också att om jag inte försöker få fler barn så kommer jag alltid undra om jag missade en chans, om jag med mina val valde bort barn som skulle kommit till oss för att jag var rädd för smärtan och uppoffringen det innebar för mig för att få dom..."
Är det någon som fattar känslan? Jag vet att det finns fler barn som jag kan kalla mina, och om nu ska komma ur min livmoder eller komma till mig på annat sätt, det har jag ingen aning om. Om jag inte gör de steg för att möjliggöra det ena alternativet så kanske jag aldrig kommer ta det andra. Skulle det vara så att jag inte blir gravid, eller att jag får mitt svar att det ska ske på annat sätt, DÅ tar jag det steget. Men nu, när jag ännu inte vet hur dessa barn (eller detta barn) ska komma till mig och min familj så måste jag ta chansen.
"Den andra " läkaren sa däremot det jag har tänkt i alla mina mörka stunder och då och då jagar hans ord mig och jag vill ge upp och ge honom rätt, jag vill ibland bara "nöja mig" med de underbar barn jag redan har... men sen så... åhhhhh jag är inte klar, det finns fler!!!!

Ja, jag har ont. Ja jag är kanske inte en grymt bra mamma som får något coolt kristallpris för mina prestationer just nu, men jag omger mina barn med kärlek och en känsla av att dom är värdefulla och speciella och älskade - och det är väl en moders främsta uppgift? Så what om jag inte klarar av att laga en helt organiskt hälsosam middag (hrm, eller ens koka makaroner för tillfället) eller se till att hemmet är tipptopp... So what om jag spenderar större delen av min tid antingen i min säng eller invirad i filtar... med en dator i knät, en bok i handen eller vaggandes av olidlig smärta. Mina barn längtar efter en till familjemedlem lika mycket som både min man och jag gör. Dom klagar inte över hur jag är för tillfället. Dom verkar löjligt glada över att vi försöker få barn... Albin har tjatat om ett syskon till innan Alice ens hade hunnit bli ett år (han verkar tycka att jag ska pumpa ut barn som en höna lägger ägg.... då skulle han vara lycklig!) Alice pratar om att bli storasyster och har gjort det ett bra tag med längtan i rösten. Svårt att förstå att hon är stor nu, men inte en storasyster... hon är ju en stor tjej och hon är en syster så varför inte en storasyster? Älskar hennes resonemang!

Vad jag försöker få fram med hela detta flummiga mitt-i-natten-inlägg är jag vet att många skakar på huvudet åt mitt val att bli helt invalid pga att jag (VI) vill ha fler barn. I dom värsta stunderna så kan jag hålla med alla dessa huvudskakare... MEN jag vet också att jag måste få pröva! Om det är Herrens vilja att vi ska ha fler barn biologiskt så blir det så, om han vill att vi ska till oss ett annat barn så blir det så... men jag kan inte förvänta mig att Han ska göra sin del om jag vägrar gör min. Nu gör jag min del och så får Han visa mig resten.

Jag har bett om en vägledande välsignelse i just denna frågan och i morgon kommer jag få den. Jag är lite nervös över om jag kommer få ett klart svar eller inte. Vissa saker bli ju klara först efteråt. Då kan man se den röda tråden som man inte alls så när man stod på den och var förvirrad över vart den tog vägen :) Jag vill se den röda tråden NU, jag vill ha svar, men jag vet också att det jag vill inte direkt ALLTID innebär det bästa för mig. (ja nivet, ett barn vill att det ska vara Lördag varje dag för adå får man äta godis, men tandläkaren tycker att en lörda / vecka är för mycket... det man vill är inte alltid det bästa för en )Så, jag väntar otåligt på att få veta... för om jag ska få bli gravid, om jag ska gå igenom detta så behöver jag hjälp. En massa hjälp. Himmelsk och jordisk hjälp. Jag är Så kass på att be om och ta emot hjälp. Det skulle vara nyttigt för mig såklart, ödmjukande och nyttigt. Bara för den saken skull så skulle jag kunna tro att jag kan få min vilja igenomdriven. Herren vet vad vi behöver och vad vi behöver utveckla. Skulle inte förvåna mig ett dugg om detta är nästa steg på min utbildning här i jordelivet. Att svälja stoltheten och vara beroende av andras goda hjälp. :)
Jag behöver hjälp med att få Försäkringskassan att godkänna min sjukdomsbild, jag behöver hjälp med att få gå igenom detta i lugn ro tillsammans med min familj. Det är läskigt att veta ett Försäkringskassan kan stoppa allt med att säga NEJ... då hamnar vi i en ekonomisk avgrund. Men här gäller samma princip som innan... att svälja stolheten och be om hjälp. BE, på sina knän med knäppta händer... Jaf tror att om det är meningen att vi ska ha ett barn så kommer allt lösa sig även på den fronten. Det måste jag ha tro till annars går det inte. Eller ja, vem är jag till att säga att något inte går? Inte har väl jag allsmäktig makt eller bestämmer över hur den ska användas :=)

Hmmm, detta flummade ut rätt så mycket, som vanligt. Jag vill bara veta framtiden så att jag kan sätta in mig i rätt "Mode" Jag ogillar att inte veta och jag gillar att vara förberedd. Vilket enormt klister jag har rullat in mig nu så när allt är ovisst :) *fniss* Precis vad jag behöver? Japp, precis vad jag behöver...

Funderar på att köpa sådana där ägglossningstest. Dyrt men säkerligen hjälpsamt! Då har man lite framförhållning i alla fall. Nu är jag liksom helt vilse ute i skogen utan karta och kompass. Kompassen hoppas ajg snubbla över i morgon sen får vi se om kartan inträffar denna månaden eller inte... om ni fattar vad jag menar...

Skulle man ta och försöka dyka ner under täcket igen? jag skulle vilja byta sängkläderna först så att det känns helt rent och fräscht, men Edward sover ju så det får bli i morgon det med.... stor dag i morgon. Till optikern, få nytt glas i glasögonen (få och få... betala dyrt för), renbäddad säng, svar på stora livsval, och en ny bok... ska börja på en ny bok såklart. Vilken ska jag ta?? Det stora beslutet får jag ta i morgon....