Jag har lite svårt att somna. Jag ligger på mormors ullfläd, har haft hennes ullmojäng på axeln hela dagen... och jag är trött. Jag har ont och är trött. Man borde ju tycka att trots denna trevliga fibromyalgi som stör hela tiden så borde man kunna somna... för när man är så trött som jag är nu, jag ni vet, sådär man kna bli på soffan ibland när man kämpar och kämpar för att till sist lova sig själv "att blunda i 5 minuter är helt OK!" och så vaknar man upp två väldigt förvirrande timmar senare....
Trots att jag är så trött så rider smärtan över liksom. Den blockerar ut allt annat och då kan man bara invänta nästa nivå av trötthet och hoppas att den vinner då!
Jag har legat och grubblat på detta med kroppen... den är ju rätt magnifik alltså. Vilken skapelse!
Den är ju så grymt fantastisk, hur den läker sig och hur den fungerar och hur den är uppbyggd. Hur jag varje månad får ett litet ägg som sliter sig loss och vandrar ner i äggledaren för att förhoppningsvis träffa på en dna-budbärare från det andra könet :)
Har någon sett den där filmen "Livets Mirakel" eller vad den heter av han som fotograferar barn inne i magen. (jag sa att jag var trött, jag veeeet vad han heter men just nu står det såklart still :) Enligt hans förklaring så är varje befruktat ägg som sedan blir till ett barn ett mirakel, att alla hinder på vägen till att det ska bli ett friskt barn är såååå många att man borde egentligen bli chockad varje gång det lyckas. Så känner jag just nu. Att om jag nu blir gravid så kommer jag denna gången verkligen uppskatta det som det mirakel det verkligen ÄR.
Våra två barn som vi har har inte vart svåra att bli havande med om man säger så. Det var inte någon lååång väntan från att beslutet om barn var taget tills det var ett foster som växte inom mig. Så jag har nog varit lite bortskämd med den delen tror jag. (vet jag) Att nu denna gången misslyckats vid ett försök och få sin mens, det var flummigt... men säkerligen bra, annars hade det inte hänt :) Men nu, nu har jag ödmjukats och nu vet jag att: jaha, man ska inte räkna med att det kommer bli så lätt alltså. Så nu ser jag nästan framför mig hur tiden bara kommer ticka på och om fleera flera månader så kanske vi fortfarande inte har lyckats pricka rätt. Hur kommer det kännas? Tänk alla kvinnor som lever med den känslan och har levt med den under lång tid. Kommer jag bli en av dom nu, eller kommer jag bara behöva genomlida denna väntan en liten stund? Jag vet att vi kommer bli gravida till sist, men när.... när?
Jag skulle vilja ha det osm vanligt såklart, när man knappt bestämt sig för ett barn till och så är man gravid. Om jag får välja så tar jag det alternativet.... inte bara för att det är bekvämare så med att snabbt komma vidare till den delen av ens liv utan för att för varje månad med tom livmoder som kommer och går, ju längre tid kommer jag få vara utan min medicin och vara en halv människa... beroende av andra till att göra mitt jobb, mina sysslor och jag kommer känna mig som en medioker varelse fram tills dess jag är mig själv igen... när nu det blir? Så för den sakens skull så hoppas jag på att det tar sig snabbt.... att väntan inte ska vara för lång....
Ja, sånt ligger jag och grubblar på för att försöka stänga ute smärtan.... och nu är jag lite hungrig igen.... kanske avsluta dagen med en banan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar