Yes!

Nu så har vi precis kommit hem från kyrkan, jag mår... peck. Är sååå trött efter bara fått ca 4 timmar i natt och jag har väldigt ont och känner mig alldeles konstig i kroppen. Den värker och är skum liksom, som om smärtan har skolat om sig och är lika jobbig som innan men har ett annat system eller nåt. Flummigt värre.

Edward håller på att fixa mat (bless him) - han grundar med lite korv med bröd för väntan på torken som är i fryst tillstånd som ska vara i ugnen i en timme blir för lång utan någonting alls i magen.... Barnen låter mer än lyckliga för den där korven vill jag lova ;)

I natt när jag låg vaken så surrade tankarna runt runt runt. Jag skulle ju fått min mens igår, och den har inte kommit, och jag gjorde ett gravtest... som ruskigt svagt visade ett plus. Men ett plus är ju ett plus! Så just nu finns det en liten cellklump som i väldig fart delar sig och blir större och större för att om 36 veckor vara klar att komma ut. Som en ny människa. Så coolt. Så nästa vår ser jag ut som en riktigt liten tjockis igen.... om allt går vägen...

Jag bläddrade i Lennert Nilssons "Ett barn blir till" igår kväll... Att det ens blir ett barn är ju så mirakulöst! Nu har jag 8-9 veckor kvar innan man kan dra en suck för att man är förbi den största riskzonen... Dessa veckor kommer vara sååå oroliga. Jag upplever inte att jag var ett dugg orolig med mina andra barn. Det var så självklart att jag skulle få dom så jag var inte dugg nojjig. Klart att jag var lättad för varje vecka som passerade efter vecka 12, men jag la inte så mycket energi eller krut på att vara orolig. Nu när jag inte mår bra, när jag för varje vecka som går kan ha en nedräkning till ett friskare liv med medicin igen... då känns det riktigt nojjigt att kanske behöva börja om på noll. Jag har ju fått ett missfall innan, det var innan vi blev gravida med Albin. Jag vet ju hur det är, och hur man mår och känner sig... och då lägga till momentet fler månader i total smärta... tja det blir liksom himla tungt då.

Jag har gjort det ovanliga att berätta för folk är jag är gravid trots att den lilla cellklumpen knappt är 2 veckor gammal inne i magen... och detta av flera anledningar. OM jag skulle få missfall så är det väldigt skönt att folk vet och förstår vad man går igenom, jag kommer ju må rätt så ruttet ändå menar jag... och detta med att må ruttet ändå, ja min erfarenhet är inte att jag mår bättre under graviditeten direkt... jag har väldans problem med foglossning och min snea rygg, och mitt skeva bäcken gör ont - bla bla bla.... Det är bra om dom jag har nära mig vet redan nu hur det ligger till så att de inte blir sårade av att jag inte orkar med något eller någon när det blir för jobbigt. Det känns också väldigt skönt att ha det sagt. Hela detta hemlighetsmakeriet som är fram tills man passerat vecka tolv... jag förstår inte det riktigt. Visst har vi gjort så innan, med Alice så visste nästan inga alls förrän jag var i vecka 15-16 tror jag. Nu är det andra bullar! Jag kommer behöva hjälp från så många under de kommande månaderna så det är bara att ropa ut det från hustaken! Om allt går väl så kommer det en bebis i mitten på Maj tror jag!!! (kejsarsnitt 2 veckor innan BF.... det blir nog mitten på maj då.....)
Åhhhhh, hoppas nu att detta liiiilla liiilla barn stannar kvar där inne, och växer och frodar sig och blir till våran nästa lilla Karlsson :)