måndag 7 september 2009

Victorious eller "Ta din säng och gå"

Jippey!
Idag har jag inte vart i min säng mycket för vet ni vad? Jag pallrade mig upp i morse, klädde på mig finkläder, målade på mascara och lite puder och tog min ull-dyna, min ull-mojäng-axelvärmare, mitt täcke och 2 scarfar + min ylleponcho och hängde med till kyrkan.
Standardskämtet för idag var "Tag din säng och gå" för det var det det såg ut som. Jo, jag hade min hjärtkudde med mig också, den som lägger i nacken och så stödjer den upp helt perfekt! Borde bett Edward att ta en bild, det är ju sånt som ska med och illustrera en blogg om jag fattat allt detta med bloggande rätt? Sorry, jag ska försöka bättra mig ;)

Så check listan idag säger följande:

3 timmar kyrka - check
Delvis vispat ihop en kall sås - check
Varit glad och utåt sett "smärtfri" på surströmmingskiva - check
Hjäpt barnen med sina grilltallrikar - check
Ätit god grillad kyckling i doften av surströmming :) - check
Haft en trevlig och skrattfylld dag - check
Fått bära mitt vittnesbörd - check
Fått tala om kyrkan med "icke-medlemmar" - check

Jag har haft såååååå ont idag, men jag har bitit ihop, låtit munnen skratta och vara glad, låtit hjärtat skratta och vara glad och jag har haft en sån bra dag! Jag vet, jag ska ta det lugnt och inte knuffa över mig på andra sidan, inte överanstränga mig etc. Och det har jag inte gjort. Överansträngt mig menar jag. Jag har sett till att det jag behöver för att hålla mina värsta områden av smärta varma och goa, jag har tagit min medicin på rätt tider och sedan använt mig av knepet "endorfin-kick" för när man är glad och hjärnan dunrar på sin endorfinproduktion då läggs smärtan lite längre ner på priolistan. Den är där men man är liksom för upptagen för att låta den ta all plats. Detta kan man inte göra jämnt för då knockar man sig själv till sist, men att göra det ibland... det funakr. Som idag.

Hur gör man då? Det är så enkelt! Våran hjärna vet inte om du är glad eller om du är ledsen, den läser av signalerna som vår kropp ger i form av vilka muskler som används tex i ansiktet där känslor visas så tydligt. Om jag är på kasst humör och istället för att rynka ihop ansiktet och se ut som ett åskmoln LER stort och övertygande i över 1 minut så är hjärnan övertygad om att du är lycklig och glad och vad gör den då? Den förstärker din glädje genom att öka produktionen av endorfiner. Så om du har tålamod och vill vända en kass dag till en bra dag så kan du göra det med ett leende. Ett ihållande leende som varar länge nog till att övertyga dig själv.
Detta har jag gjort idag, känt att aj aj aj aj jag vill bra dra något stort och varmt över mig, kura ihop mig i fosterställing och sova.... Men istället har jag smilat upp mig och tryckt undan smärtan lite för att ge leendet större plats och det tog bara en minut så kände jag mig glad, och vad gör endorfiner? Dom döva smärta, eller hur? SÅ jag har hittat en formel som kan användas lite då och då för att ge mig kraften till att få god energi så jag orkar med mer, så jag orkar med allt detta... Är inte denna logiska ekvation underbar?

Så jag reste mig upp, följde Kristus ord och tog min säng och gick. Gick till kyrkan där jag i min församling kunde sitta med de andra och ta emot sakramentet och förnya mina förbund. Jag var där som ett levande bevis på kraften som finns i prästadömet och jag var där och vittnade om den samt om glädjen man kan finna i sina prövningar. Jag har en stor tro på att allt kommer gå bra. Inte att det kommer vara lätt, smärtfritt eller enkelt. Men att det kommer gå bra. Vi kommer ha det tufft nu, men när jag väl är gravid, när jag väl förlöst, när jag väl står där med ett barn i mina armar så kommer jag le och känna endorfinerna göra sitt och jag komemr säga att det var värt det. Det var värt varje sekund!

3 kommentarer:

  1. Oj, vad bra, vilken kämpe du är.
    Kram
    Camilla

    SvaraRadera
  2. Det var superhärligt att se dig i kyrkan igår!

    SvaraRadera
  3. Linda, jag läser din blogg varje dag, och jag blir ledsen varje gång. Vem handlar bloggen om....undrar jag!? Jag sitter och läser dn blogg med hakan nere i golvet....helt chockad (och arg och ledsen) över att jag inte hade en blekaste jävla (förlåt) aning om din sjukdom....om din smärta. När jag läser din blogg så känner jag ju inte igen den Linda som jag kände då för längesen....den Linda som jag umgicks med....min bästa vän Linda!! Det är klart att livet ibland ter sig som så att man växer ifrån varandra...sånt är livet. Men jag har alltid uppskattat våra små möten då och då dom senaste 10 åren....och när du berättade att du skulle flytta ner hit igen blev jag överlycklig. Jag såg verkligen fram emot att få umgås med dig igen....även om vi har växt ifrån varandra big time. Men vad hände???? INGET hände!!!! Men nu när jag läser din blogg så förstår jag att du antagligen inte haft orken. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att du faktiskt går igenom det du beskriver här....jag fattar knappt att det är sant....och ibland gör det ont i mig att jag inte "varit där" för dig....för dig och din familj. Jag fattar ju att du får stöd från annat håll 8och det är väl där vi är som mest olika nu, då jag inte TROR)....men det gör endå ont i mig och jag sörger vår förlorade vänskap. Vi är SÅÅÅÅ olika numer....men jag älskar dig LIKA mycket nu som då!!! Du är en kämpe....en envis sådan, din tok!!!

    Massvis av styrkekramar Mia

    SvaraRadera