Vänner och toabesök :)

Ny dag snart slut, (mao barnen görs redo för sängen) jag väntar på att telefonen ska ringa och tänker igenom min dag. En överraskande glad sak hände idag. Igår hade jag skickat en trailer till en vän från min skoltid över FB och vi växlade några meddelanden fram och tillbaks på förmiddagen. Plötsligt så ringde telefonen och det var han! Vi hade ett jättetrevligt samtal och det var kul att höra hans röst... den har jag typ inte hört på ca 15 år... Det ni, så gammal är jag! Det var ett sånt där samtal som bara flyter på, som om ingen tid egentligen har gått och man kan prata lika glatt och öppet som om man haft kontakt i alla dessa år och inte alls har ett 15 årigt glapp på vänskapsfronten mellan sig. Så häftigt!!! Jag har några få vänner som jag har det så med. man vet att man är vänner, att man är goda vänner - men behöver liksom inte höras av varje vecka för att vänskapen ska bestå. Är det någon som hajjar? Det lustiga är att för bara några dagar sedan blev jag uppringd av just en sådan vän... och idag hände det alltså igen.

Om man skulle ta och flumma ut och analysera detta lite.
Jag lever lite av ett skuggliv just nu. Jag lever med min smärta, i min bubbla och har genom årens lopp "tappat taget" om många av min gamla vänner. Jag har flyttat och ajg har vart upptagen etc... ni vet, man tappar taget helt enkelt. Nu för tillfället har jag egentligen ingen direkt kompis som jag umgås med. En sån som jag ringer och pratar med jämnt elelr som ajg drar med mig in på bio eller går på stan med. Ingen jag komemr över till med mina barn för att bara låta våra barn leka medans vi tjatar och är lyckliga. Jag har ingen " tjejkompis" längre. Jag har många kompisar, men ingen direkt som jag UMGÅS med nu. Detta är ju helt och hållet mitt egan fel, det vet jag. Jag har en sjukdom som under 8 år gjort att jag kunnat ge minimalt av mig själv till andra och bara portionerat ut min energi så att familjen vet att jag håller av dom trots mitt beteende :) Att inte orka ha energi till att träffa vänner etc har ju lämnat i ett rätt så ensamt tillstånd, men jag klagar inte. (eller jo, detta kanske är en klagan, jag vet inte riktigt...)

Några timmar senare:
Att jag under några veckors tid har lyckats fånga upp en del gamla vänner från förr känns spännande och underbart. varför kommer dom tillbaks nu? Vad är det som får mig att tänka på dom nu och dessutom "fånga in dom" igen? Kan det vara så att vid livets olika vägskäl så så kommer man fram till vilka man vill ha med sig in i nästa förgrening och ser till att ta dom med sig? Vem vet, inte du inte jag....

Att jag fått kontakt med 5 olika personer från mitt förflutna på bara några veckor är ialla fall väldigt kul och jag ska se om jag trots min begränsade energi kan använda mig av internet som medel till att hålla bättre kontakt än förr. Ni som vet med er att ni är bland dessa 5, välkommen tillbaka in i mitt liv och jag hoppas att ni stannar... för jag vill ha er där.

Innan jag går och lägger mig MÅSTE jag bara berätta vad som precis hände. Alldeles nu, jag gick ifrån detta för att se vad som lät och "brötade" inne i min dotters rum. Där ser jag en väldigt vinglig och fortfarande sovandes son som fösöker sätta sig "damsadel" på gunghästen för att gå på toa. Han hade tagit fel dörr (hennes rum är dörren bredvid toan) och det enda att sätta sig på på den väggen där toan finns var hennes gunghäst. Naturligtvis är det inte lätt att i sömen hamna rätt på en gunghäst för så vitt jag vet så brukar inte toaletter uppföra sig som dom, så det är ju självklart att jag ser min son ramla av gunghästen med kalsongerna vid fotknölarna... och han vaknar upp minst sagt förvånad!! Jag får trots att jag nog egentligen inte hade krafterna till det slita upp honom från golvet och rusa in honom i rätt rum, på rätt toa och få honom att kissa sina 2 liter I toaletten istället för på Alice golv... Att behålla en normal min under resten av proceduren är svårt, jag skakar av återhållet skratt... Han är helt väck, sover till större delen ända tills jag lett honom tillbaks till hans säng, då börjar han gråta och tror att han har kissat på sig helt och hållet den stackarn. Med nya kläder (ja det gick lite vilt till inne på toan om man säger så) och instoppad i sitt täcke så somnar han om... min söta goa jättegulliga Albin.

Barn är underbara! Jag älskar mina barn, dom är så ljuvliga och goa och mysiga och ja... ni fattar! Nu ska jag ta en dusch och se om jag klarar dom sista 40 minuterna tills ny dos utan att balla ur. Eller ja, det tar ju ca 1-1,5 timme innan dom ger verkan men ändå... man har en "stopptid" Yay!!!

GodNatt och Sov Gott
I morgon ska jag läsa Liahona, den kom idag.... jag började men hade inte koncentrationen till att ta till mig allt... nytt försök i morgon alltså!!!

Jag bjuder på en toabild, för jag önskar så att jag kunnat filma kvällens lilla händelse :)