Igår fyllde min mormor 79 år. Jag har ALLTID ringt eller skrivit eller hört av mig och gratulerat henne på ett eller annat sätt... alltid. Jag antar att man är fången under sin smärta när man totalt glömmer bort något man sett fram emot och väntat på i några veckor... Jag glömde ringa!!! Min gårdag var väldigt suddig. Jag hade bara fått knappa 2 timmars sömn, vi hade gäster när Edwrd och barnen kom hem från kyrkan och jag kände mig mer än död när dom skulle gå.... och jag gjorde väl något liknande när jag nådde min säng... :)
Strax efter 22 igår kväll när jag hade som väldans mest ont och bestämmer mig för att försöka döva tiden fram tills midnatt med lite Heroes på Tv så inser jag mitt misstag. NEEEEEEEEEEEJ, nej nej nej nej vrålar jag ut, och maken min tror nog att något mycket värre än en glömd fördelsedag har hänt... Jag tar mig upp och ringer trots att det är sent och jag vet att min mormor säkerligen redan lagt sig... Hon bara skrattar åt mig, min goda rara underbara mormor... Jag hoppas att hon inte blev sårad av att jag inte kom på det förrän mitt i natten, jag har ju orsaker till att vara något luddig i kanten om man säger så... men man kna ju känna sig sårad ändå.
Jag älskar dig mormor och hoppas att du hade en underbar dag trots att barnbarnet i sin bubbla av vardaglig tortyr missade att ringa och säga grattis! Du är min bästis och jag ber om ursäkt över att mitt tillstånd gör mig som jag är - ser fram emot att krama om dig på Torsdag!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar