Nu, nu har jag börjat titta upp över kanten på helvetets avgrund och har hittat ett sätt att inte ramla hela vägen ner hela tiden. 2 st 50 mg Dexofen + 2 Alvedon var 6:e till var 8:onde timme ska förhoppningsvis göra så att jag ska slippa skrika och sparka och kasta mig i smärtans våld dygnet runt fram tills vi vet om jag verkligen lyckades bli gravid eller inte denna gången.
Det lite emot att skriva så öppet om detta som är så privat och så smärtsamt på fler nivåer än bara en, men jag har bestämt mig för att nvända mig av denna blogg som en ventil och helt strunta i vad som lämnas ut eller inte. Jag kommer att behöva detta om jag nu ska klara mig i 280 dagar + tills jag kan få gå tillbaks till min ordinarie medicin. VARFÖR ska man lyckas få en kronisk sjukdom där den enda medicinen som hjälper "på riktigt" är en som kan ge forsterskador av allvarlig grad? Varför ska denna sjukdom slå till innan man ens har börjar planera familj och innebära enormt stort fysiskt lidande? Jag kna komma minst 20varför till, men jag har fått sagt till mig under en svår tid av smärta att jag senare kommer förstå varför och att jag kommer tycka att det varit värt det. I nuläget känns det svårt att "wrap your head around" men jag är säker på att jag stod och hoppade av glädje över chansen att få komma ner till jorden och få en kropp. Och att få prövas. Att få gå i livets skola och ta mig vidare i kunskap och lärdomar... och att jag med mina erfarenheter komemr att växa! Men här och nu, mitt i stormen.... Då känns det inte lika troligt om man kna säga så. Men så är det jämnt! Jag vet att när min mamma och styvpappa skiljdes så mådde jag riktigt riktigt dåligt. Jag kräktes och fick magkatarr och var helt ifrån mig... men sen några år senare såg jag vart detta hade lett mig och vad omständigheterna DÅ gjorde så att jag var där jag var vilket ledde till otroligt stor lycka! Jag kunde se händelsens röda tråd i mitt liv och förstå allt helt kristallklart. Jag antar att om 5-6 år så är det likadant med hur min situation är just nu. Mitt i eländet kan jag itne se någonting, det är liksom för nära... men sen, då kommer jag ännu en gång kunna se den röda tråden och vara tacksam för det som jag lärt mig under livets gång... Nu gäller det bara att se till att finna den så gott som obefintliga kraften och orken till att klara av en timme i taget... 1 t i m m e i taget. Känns omöjligt men jag antar at tag om 3 timmar komma se att det gick. Det väsrta är om natten. När jorden mörknar och kroppens trötthet inte klarar av att hålla munnen, sinnet eller ens sig själv i schack. Inatt var det läskigt. Jag skrek och grät och sparkade och slog mig själv och var helt inne i en bubbla av ett rent helvete, och jag kunde inte ta mig ut! Edward ringe sjukvårdsrådgivningen, akuten och vem vet vad han gjorde. Jag vet att jag vid något tillfälle fick prata med en kvinlig läkare som sa att hon inget kunde göra - att min VC fick få mig i kontakt med specialstmödravården för att ge mig den stöttning och hjälp som jag behövde få. Och så föreslog hon ökning av dos på den nya medicinen.
Är jag galen som utsätter mig själv och min familj för detta? Ska jag vara nöd med de 2 barn som jag har och strunta i den strka känslan av att det finns två till som vill komma till oss? Ska jag bara gömma mig inom mitt trygga skal med min "braiga" tiparol retard och låtsas som detta var allt jag kunde få ut i detta livet? Att jag är ett offer för min sjukdom och infinna mig inom de ramarna som byggs upp av mitt tillstånd? Kommer jag inte få kunna njuta av doften av en liten baby i mina armar, eller ammandes vid mitt bröst? Ska denna sketna sjukdomen få stå ivägen för ALLT som jag någonsin drömt av? Har den inte stoppat mig nog? Jag är i det stora hela en väldigt stark person i min tro, jag är vad man kallar "trofast" och jag brukar kunna blicka framåt med just tro... men efter dessa dygnen så känenr jag att jag för första gången på länge tappat fotfästet lite. Logsikt så förstår jag att jag inte är övergiven men känslomässigt känner jag mig det. Hur tar jag upp ifrån detta när jag bara orkar vara i min säng och kvida? Att skriva här kostar på, det är många avbrott och många smärt-utfall från kroppen... ryckningar etc alltså. Jag känenr mig besatt och OUT OF CONTROL!!! Jag orkar ingenting, min hjärna verkar ha slagit igen helt. När mina barn pratar med mig tycker jag det är jobigt att behöva lyssna och engagera mig och gör det helst inte... Hur himla rättvisst mot dom är detta som jag gör nu? Visst, det kna bli ett syskon, något som Albin tjatat om sedan Alice var 8 månader att han ville ha ett till. Både han och Alice älskar bebisar och vill att vi får en pojke och en flcika så att dom är 4 stycken, 2 av varje :) Detta har specielt Albin sagt så länge jag kan minnas... Men den jag blir och är i ett försök att nå detta målet känns just nu inte bra. Kanske känns det bättre imorgon? Jag har bett om att OM jag nu lyckas med att bli gravid så har jag bett om att det ska vara tvillingar så jag slipper gå igenom detta en gång till. Jag tror inte jag klarar att gå igenom detta ens en gång till, så att förseställa sig att göra om det IGEN för en andra (fjärde) gång.... nej.... jag klara inte att slutföra tanken ens.... Kankse känns det bättre om några dagar, knaske har jag inte ens lyckats bli gravid utan har fleeeera flera försök kvar.... det komemr vara det svåraste. Att intala sig att det man gör är vad man vill, för mitt i allt, när smärtan är som värst, då vill man bara få vara ifred och slinka undan från "ontet" och få slumra bort. hjälp, jag börjar bli rädd för vad jag bestämt mig för nu. Men jag vill, jag vill jag vill ha fler barn!!! Måste jag verkligen behöva välja bort detta som jag velat ha i hela mitt liv pga att jag lever med kronsik smärta? Jag vägrar godkänna detta!!!!!!!!! Nu har jag för ont.... måste vila...
Jag vill skcika en hälsning till Pernilla, en vän från skoltiden som jag gått igenom väldigt mycket med under tidens gång.... TACK för sångerna du gav mig, jag älskar dig med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar