I smärtans Kärna

Har nu varit utan min medicin sen i Måndags och sedan dess har jag inte sovit mer en korta utmattande snabba dippar på några minuter innan kroppen har krängt och kastats och gjort allt för att slänga av sig den olidliga smärtan. Vid 8 tiden i morse (total vakentid ca 70 timmar) så fick Edward som råd av Skene Akuten att jag skulle ta dubbelt upp ev min ersättningsmedicin som inte funkat alls och som har kännts som ett löjligt skämt.... När man befinner sig i smärtans kärna så känns allt annat onödigt och tomt. Allt jag har velat de senaste dygnen att att få komma loss ur dess grepp och få sova... Så efter kl. 8 i morse efter ännu ett hystersikt dygn av gråt och panik så fick jag faktiskt somna. Vakande runt 13 tiden och har inte vågat mig utanför min dörr utifall att min självkontroll brister såsom den gjorde inatt. Jag vill inte att min familj ska se mig lida men när ens självkontroll blåser iväg som en vindpust då är det bara att följa med kroppens alla utfall i självförsvar mot smärtvåg efter smärtvåg. Jag borde ringa Vårdcentralen idag men jag orkar inte prata... Undra om Edward kan göra det för mig? Han hade panik inatt han med. Så hjälplöst liten han måste kännt sig vid min sida där jag kastade mig som om jag var besatt av 100 djävlar... Vad man utsätter sig själv för i syfte till att blir en till i famijen är sjukt. Inatt (och de senaste två vakna nätterna) har jag kastat ut ultimatum och varierat mellan att böna och be till att anklaga och "hytta" med näven. I den svagaste srunden har jag bett om att det inte ska ha tagit sig och att jag ger upp... att två barn är mer än bra och att jag är nöjd. Jag är nedslagen ner i skorna och har ingen motståndskraft till att hålla näsan över vattenytan, jag har tappat greppet mom vad jag vill... jag vill bara loss, jag vill komma bort från smärtans kärna...