torsdag 20 augusti 2009

Hos farbror doktorn...

Min läkare har semester och jag behövde få sjukintyg NU, Jag fick komma till den andre doktorn istället och han sjukskrev mig fram tills min brukare som jag jobbar hos kommer hem från Varberg. Förhoppningsvis så ska vi veta hur landet ligger till med mig tills dess och om jag har tur så kommer jag sakta bli starkare och förhoppningsvis så klarar jag av att jobba de få timmarna jag har där.... Så, nu har jag tre veckor med förberedelse och tillfrisknande att göra.... Nu gäller det att hålla tummarna så att även Försäkringskassan godkänner sjukskrivningen även om det bara är tre veckor.... dom strular ju med allt och alla hela tiden. Suck.... att man inte kan få vara sjuk i lugn och ro och få tillfriskna i en hälsosam takt istället för att ha flåset i nacken och hotet om att bli utförsäkrad osv.
_________________________________________________________________

Jag är så rädd över hur detta kommer att bli. Hur kan man med en kronisk sjukdom få rätten till att göra sina egna val i livet utan att någon konstig instans ska kunna säga "nej, ogiltligt val, tillbaks i ledet" Jag tror starkt på den fria viljan och jag har tyvärr kommit fram till att i det socialistiska Sverige finns den inte.... alla ska vara samma, samma form, samma tycke, samma smak - samma allt. Det man matas med ska gälla och allt utanför ramarna är FEL.... Hur kan något vara fel bara för att det inte är vad andra tycker om? Är allt mitt rätt och allt ditt fel?
Eller tvärt om? Vem bestämmer normen? Har jag godkänt den som min mall i allt här i livet? Näe, urk.... jag skulle vilja leva i det där perfekta samhället som vid flera tillfällen uppenbarar sig i Mormons Bok. När de som följer Gud har helgelselagen och ingen har det sämre ställt än någon annan och så vidare... Men är människorna idag redo för ett sånt leverne? Det tror jag inte. Även om jag skulle tycka att det skulle vara såååå bra, vilket det är, så är det alltid annorlunda att föreställa sig ett sätt att leva än att leva det sättet på riktigt. Men drömmen om de perfekta samhället där alla har samma värde, den kan jag ha i alla fall - för så länge vi har drömmar så har vi hopp... Och hopplös - ja det låter inget för mig som har så mycket att hoppas och tro för i dagsläget. Jag får be innerligare och lyssna med öppnare hjärta helt enkelt. Leave it all in the hands of God... Lättare sagt än gjort vill jag lova, men värt ett försök. Jag är ju lite av ett kontrollfreak så..... ja, ni kan ju gissa själva hur tufft det kan vara att bara låta ens tro ta över. Experimentum påbörjad.... Att jag har en tro är ju fastställt, och att jag är trofast, det vet jag ju med, men huuuur mycket av det som jag tror att jag måste göra själv kan jag klara av att överlåta på min himmelske fader, In a leap of Faith that is...? Hmmmmmm

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar