Jag tror att mitt psyke kommer påverkas av detta. Jag upplever att jag kagas och kläms in i ett hörn av smärtan som står med sin piska över mig. Full dos av ersättningsmedicin gör mig nästan smärtfri i ca 3 timmar.... jag sov mellan 23 - 01 inatt och var sedan vaken ända fram tills runt 8 tiden och kämpade med att inte skrika och sparka i panik. Jag ville att Edward skulle få sova denna natten. Vem hjälper han genom att vara lika trött och död som mig när barnen vaknar? Men det var tufft att inse att klockan gick och smärtan var kvar trots att jag när jag kunde ta en dos vid 3.30 på morgonen inte kände av den alls... kastades som en trasdocka i sängen mellan gråt och ihopbitet skrik tills jag måste ha deckat av strax efter 8 för när jag vaknade runt 11 tiden så hade jag sååååå ont och insåg att "JA JA JA - tiden har rört sig och jag får ta medicin igen!!!" Snacka om att känns sig som en missrukare! Jag har inte kännt mig så här fixerad vid klocksalag runt medicinering förr, och jag har aldrg varit så nära att bara slita upp balkongen och flyga ut i luften för att avsluta allt. Hemska tanke! Jag som är så långt bort från självmordsbenägen man kan komma har nu under senaste dygnen sett på det där med frivillig död lite annorlunda. Jag kommer aldrig aldrig kunna utföra en sådan handling, inte min grej alls.... men att i sitt sinne fatta konceptet av att vilja .... jag trodde inte det var min grej heller men nu förstår jag mer. Jag sa alltid att det var själviskt att begå självmord och det tycker jag fortfarande men ibland kan det vara luddigt att se det när man är utom sig av ångest, smärta eller panik. Igår kväll var jag hoppfull, jag tog min dos och var med för att lägga barnen och kände mig sååå full och drogpåverkad så att jag fnissade tom emellanåt. (flummigt, men man kastas fram och tillbaks i känslorna när det handlar om ytterligheter) Efter att barnen lagt sig, mina äslade älskade barn, så tog jag den där allergi/dåsighets medicinen doktorna tyckte jag skulle prova att somna på. Jag låg i ca 30 minuter innan jag flöt iväg på sömenens våg.... MEN efter bara 2 timmar vaknade jag igen, då hade Dexofenen slutat verka och jag skulle behöva vänta ca 3 timmar på att få ta den igen. Jag provade allt, jag åt, jag gick omkring som en våldnad här i huset, jag tog ett hett bad, allt försökte jag men den brännande stickande smärtan gav sig inte... inte ens när jag sedan tog min medicin verkade den vilja göra sig verksam- GRRRRRR
OK, så om jag försöker behålla fokus på det som jag vill få ut av hela detta: ett barn till. Bebis bebis bebis bebis... det är mitt mål! sinnesförvirrande och knäckande smärta i pris för ett barn till. Det är ett högt pris, det måste jag säga att när det är som väsrts så känns det som ett överpris jag inte är villig att betala men jag vill ju så gärna ha fler barn. Kanske får jag göra som min svägerska: bli fostermor (familjehem) Det finns fler barn där uppe som är mina och jag vet om det! Jag vill ha dom hit och i min famn, jag vill ha svar på om vi blivit gravida nu eller inte, jag vill veta hur länge jag ska behöva betala överpris för något jag verkligen verkligen vill ha! Fokus fokus fokus: första kännbara sparken från barnet, det ska vara min fokusbild... my "happy place" att gå till när det blir för svårt att hantera...
OK, så får det bli; my happy place!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar