Ja ha, då så var denna dagen förbi, jag har faktiskt varit en duktigt kvinna idag om jag får lov att säga det själv? Jag sov inte bort hela dagen, jag dammsög hela nedervåningen och väl valda delar av den övre, plockade av alla svarta vinbären tillsammans med Mormor och Bruno, gjorde ca 10 stora flaskor saft, lagade mat till familjen XXX som behöver lite stöd just nu samtidigt som jag saftade och lagade maten till mig och mitt besök.... Våra 4 plattor och ugn jobbade på högtryck, precis som jag!!!
_________________________________________________________________
Idag har jag pga vissa omständigheter tänkt mycket döden. Inte för att jag på något sätt tror att jag är nära detta tillstånd själv, utan för att folk omkring verkar har en fallenhet för att drabbas av den. Klart att alla känner någon som ska dö, är död elelr håller på att dö! Det är ju en av de få saker vi kan vara säkra på här i livet; att vi alla kommer att dö någon gång! Men det är lite jobbigt när det händer folk i en ålder som inte innebär att dom är gamla och grå. När det händer barn och folk som fortfarande kan ha många år kvar i våra mått. Då kan det bli lite tufft att hantera tycker jag. Självklart så är det den där biten med att man saknar dom som gör det hela mest jobbigt om det är någon man känner, men för min del så har jag min tro och jag är rätt så säker på att man har det vääääldigt bra efter man har dött och tillfälligt lämnat sin kropp... __________________________________________________________________
För ett och halvt år sedan så dog min svägerskas baby i magen, hon gick över tiden och babyn dog så hon fick föda fram henne som dödfödd. Av någon anledning (som jag kanske inte visade utåt varken då eller nu) så berörde det mig djupt. Inte att jag tappade min tro eller att jag satt och skrek och var arg på Gud bla bla bla. nej nej nej, inget sådant alls... jag har många gånger nämligen grubblat över hur jag skulle klara av att gå igenom en sådan sak: att förlora sitt barn. Att antingen förlora det sent sent i graviditeten eller att man förlorar sin baby i plötslig spädbarnsdöd... eller att ens barn blir sjuk eller råkar ut för något och dör... Jag har alltså spenderat ganska mycket tid på att grubbla över hur JAG skulle klara av något sådant. HUR jag skulle gå igenom det, hur jag skulle reagera... osv.
När Alice föddes och fick opereras bara efter någon vecka då var jag rädd. Jag hade en läskigt gnagande känsla att nu, nu händer det... nu förlorar jag detta barnet... men hon vaknade upp; både den första och andra operation klarade hon.... Ännu frisk som en nötkärna, pigg, glad och underbar!!
Albin har jag inte riktigt känt så för, fastän det var en gång i vecka sent 20-something som jag fick åka in och kolla om det fanns hjärtljud för han var så stilla... och det vara lååånga minutrar när de inte hittade något, och ännu värre när de kallade på andra barnmorskor och andra maskiner osv... men han levde och allt var bra... När min vän förlorade sitt barn för ett år sedan nu så hade jag också en sådan där läskig känsla av att det kommer hända mig med. Jag hoppas att bara för att ju nu för första gången sätter min oro i print så kommer det inte ske!! Det sista jag är är att vara skrockfull, men nu känns det lite som om att om jag basunerar ut från hustaken (eller ja, ut på internet) att jag grubblar och undrar om jag kommer få uppleva det hemska att förlora ett barn, ja då händer det inte. Jag stoppar det hela genom att tala om det för självklart man man inte låta en sådan sak hända nu, inte nu när jag sagt det. Eller hur? Idiotiskt, jag vet, men jag inte rå för det. Jag vill så gärna ha fler barn och jag vill så gärna ha en stor familj... och denna oro som jag har kommer naturligtvis inte stoppa mig från att försöka få fler barn, jag är inte helt knäpp även om många nog kan tro det :) Nej, jag har bara svårt att komma över känslan, den där gnagande jobbiga känslan av att jag kommer få gå igenom någon tungt. Att jag kommer överleva något av mina barn.... Jag vill inte ha det så, och jag kan inte låta min vanligtsvis så praktiska hjärna få min.... jag min vaddå? Själ? ...att fatta att det inte kommer bli så. Jag vågar inte tro att jag skulle bli välsignad till att slippa det... Varför skulle jag?
________________________________________________________________
Igår fick en bekant till mig föda fram sitt barn dödfött. Jag var där förut och pratade lite med henne. Här sitter jag ännu en gång bredvid en kvinna som förlorat sitt barn och försöker vara stark och hjälpsam men är för full av mitt egna kaos inombords för att ens göra någon verklig nytta känns det som. Det känns om jag är omringad av vänner och familjemedlemmar som har förlorat sina barn, jag har liksom ett helt gäng omkring med mammor som har "änglabarn" som man kallar det... Det är farligt att bli min vän, hör ni det? Man råka ut för att få ett ännu tuffare liv än vad man trodde sig gått med på... Neeeej, självklart har inte det med mig att göra... det fattar ju jag också! Fast, anledningen till att det är så många i min vänskapsring som det händer får mig att undra över om jag ska förberedas, om jag ska i lugn takt förberedas för när det är min tur... Ja ja, jag är väl knäpp då! Jag känner verkligen jättedum som skriver om detta HÄR, här av alla ställen lämnar jag ut mig och blottar mig... Jag har inte ens sagt det till någon. Inte ens min man vet om att jag tänker så här.... Stackarn som får läsa det här av alla ställen. Förlåt älskling men locket flög av och jag kunde inte hålla det inne längre!
________________________________________________________________
Nej, nu får det vara slut på mitt flummande! Jag ska duscha och sedan ska jag lägga mig. Det låter som det är dunderfest någonstans... Hmmm, undra om inte det är idag det är sommarfest uppe i Viljans Park? Live musik hörs ända hit. Borde kanske öppna fönstret, det är kanske något bra? Jaja, en sak i taget, nu ska jag ner och ta en lååång dusch! I morgon ska jag jobba mellan 09-21, det lär ju kännas! Phew! Börjar ångra att jag sa att jag kunde, för egentligen skulle jag vara ledig imorgon. Men det var ju kris och man vill ju hjälpa till. Fast det är ju sant: Jag har ju nedräkning till arbetslösheten ju!
Go natt på er alla galda och hoppas att mitt innersta flum inte får er att bli rädda för alla mina virrvarr tankar. Jag sa ju att det snurrar på rejält här inne i knoppen!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar