Mitt Dop 1995

Underbart väder ute, grått och mulet och regnet hänger i luften... (sarkasm är ljuvligt:)

Igår när jag fick den underbara erfarenheten av att bli erbjuden sakramentet i mitt egna hem, så tänkte jag tillbaka på när jag döptes in i Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga. (Jjajajaja, MormonKyrkan som alla andra säger, men det är inte det riktiga namnet faktiskt:)

Det var den 9 April, 1995 och jag fastade för första gången i mitt liv den dagen. Jag ville ha den störta av upplevelser man kunde få ;) Jag har vart lite girig på andliga upplevelser om man kan kalla det det.... det var dagen som jag gick ner i dopets vatten och valde att följa Jesus Kristus.

Jag var 19 år första gången jag kom i kontakt med Mormons Bok. Jag hade en bekant som var medlem, jag själv var katolik och vi hade pratat mycket om Gud, Jesus, Frälsningplanen och en massa andra "anligheter". Jag tyckte att min vän verkade som en normal människa utan en massa konstigheter för sig, klart man var lite försiktigt, man hade väl haft Jehovas vittnen på sin dörr i åratal utan att lyckas övertyga dom om att man var nöjd med det man hade redan... skulle det bli likadant med dessa "mormoner"?
För att inte skapa ett tryck på mig själv så gick jag på hösten 1994 till biblioteket och lånade Mormons Bok... utan att någon visste vad jag gjorde eller vad det skulle kunna leda till. Jag minns så kristallklart hur den nästan brände i väskan hela vägen hem, hur jag var totalt medveten om dess existens i mitt hem och hur det kändes att ta tag i den, öppna den och börja läsa... Jag läste inledningen, Joseph Smiths berättelse om hur Mormons Bok kom i hans händer etc... Jag läste vittnenas vittnesbörd... Jag läste flera kaptiel i 1 Nephi och jag VISSTE med en käsnla så stark och så intensiv att allt jag läst var sant. Jag visste där och då, sittandes på min säng i min lilla etta på Hisingen att jag höll i en bok som var Guds Ord till folket... och jag blev rädd. Livrädd. Vad skulle detta betyda för mig? Om jag sa till någon vad jag känt och upplevt så fanns det ingen väg tillbaka till mitt egna liv, jag skulle behöva börja om....
Rädslan vann, den brukar ju göra det när de innebär att det blir obekvämt om den inte vinner :)

Jag lämnade tillbaka Mormons Bok på biblioteket, sa inte ett pip till någon och då absolut inte till min vän som var medlem.... Månaderna gick, och jag fortsatte mitt liv som vanligt, jag var troende, jag gick i kyrkan, jag läste skrifterna (Bibeln) och jag bad och höll mig nära Herren... men jag visste att tomheten jag kände inte skulle försvinna... jag hade fått känna på den Helige Andens kraft när han vittnade om Mormons Bok för mig- och efter den upplevelsen så kändes det andra tomt. Någon gång efter min födelsedag i Februari 1995 så vände det. Jag hade vart i London med en vän, vi hade vart glada (läs onyktra) och haft jättekul (läs jag mådde dåligt och kände mig vilse) under vår vecka i London och väl hemma igen så kände jag hur världen vände för mig. Det var där och då jag började ta dom stegen som ledde mig till det liv jag har idag... Mitt grymt "braiga liv" jag har idag :)

Min vän, som var mormon... vad ska vi kalla honom? Han vill kanske inte alls bli utlämnad så här på nätet... Anders... han kan få heta Anders... det är ju ett vanligt namn. Anders verkade se att jag hade nått ett slags vägskäl och han hade även stressen av att han skulle ut på mission och inväntade sin kallelse... I vilket fall som helst så bjöd han in mig till sin kyrka med löfte om att han skulle följa med till min... lockande. Jag sa ja och tog mina första steg in i ett mormonskt kapell. Känslan och värmen och familjäriteten som slog emot mig var enorm. Jag antar att det inte är varje dag som det kommer 20 åriga tjejer som INTE är medlemmar till deras kapell för jag blev väl omhändertagen, inget påklistrat utan snälla goda och varsamma människor. Jag kände igen Anden ganska så omgående från min egna lilla upplevelse hemma med Mormons Bok och kände att " wow, I could get used to this feeling!" Känslan av att det pirrade längt in i din själ är väldigt behaglig och jag ville känna mer... (girig som jag sa innan, jag blev girig!)
Jag stannade alla tre timmarna, var på alla tre olika mötena och kände mig något ledsen av att behöva ge dagen i kyrkan ett slut, men allt trevligt tar ju slut - eller?

I samma veva var det någon slags musikafton som dom skulle ha, och sjäääälvklart blev jag inbjuden. Jag kom såklart, och satt helt KNOCKAD av alla känslor som denna musikafton skapade inm mig, jag var rörd till tårar, Anden var så stark och övarväldigande att jag så gott som simmade i min rad där jag satt. Stor och svullen i ansiktet så gick man runt efteråt och småpratade lite, min vän Anders introducerade mig till missionärerna... Jag hade ingen aning vad det innebar eller vad dom var för några. Jag visste inte att dom skulle bli verktyget i Herrens händer för att få mig släppa min rädsla eller hur mycket jag skulle komma tt lära mig av dom. Dom var i min ålder, två unga killar från USA som inte riktigt visste vad som skulle hända efter som skakat hand med mig :)

Dom såg ju söklart att jag var gråtsvullen i hela ansiktet, näsan måste lyst som ett stoppljus och hela jag måste lyst som en lampa pga alla känslorna som tumultade runt inom mig. Dom frågade hur jag hade upplevt musikaftonen, om jag hade det trevligt och om jag hade frågor om det som det berättats och sjungts om.... Sedan frågade dom om dom kunde få komma hem till mig och berätta mer om kyrkan och om evangeliet. DÄR OCH DÅ, där var det riktiga vägskälet. Jag fattade faktiskt inte vad det innebar att ta emot undervisning av missionärerna, jag förstod inte att det fanns stor kraft bakom det som dom skulle lära ut till mig, allt jag såg var två grabbar som ville berätta om Jesus och jag älskade ju Jesus och ville självklart veta mer om honom.
Jag bjöd hem dom. Min vän Anders som hade jobbat hårt hela hösten och vintern på att förberda mig för detta tillfället blev alldeles tårögd när jag sa att doms kulle komma hem till mig under veckan och jag ville gärna att han skulle komma med..... Jag borde förstått innebörden av hans glädjetårar men ajg är en väldigt naiv person och allt jag kände var den där darrande ljuvliga känslan längst inne i min själ, den där känslan som viskade om att NU, nu händer det som jag egentligen väntat på i hela mitt liv!

Anders hade lagt grunden väl, alla våra samtal hade lett fram till dessa lektioner som missinärerna hade med mig. Vi läste i bibeln, i mormons bok och dom frågade mig oändliga frågor om jag förstod vad som stod i skrifterna vi läst. Dom öppnade mina ögon, dom öppnade min ande och jag hade inga som helst problem med att ta till mig allt som dom sa.... förutom en sak. Joseph Smith.

När jag hade lånat Mormons Bok på biblioteket så hade jag ju läst hela hans berättelse och jag hade känt sanningen i det han skrev... men mitt logiska och väldigt kantiga tänkande kunde inte fatta... änglar, guldböcker, profetior... det kändes som om sånt bara skulle få tillhöra det gamla bibliska händelserna... Jag kunde inte riktigt släppa rädslan heller. Jag var en katolik, jag hade min kyrka... skulle jag byta? Skulle jag verkligen göra detta? För varje lektion med missionärerna så öppnades mina ögon till större försåelse för buden, varför dom fanns och vilken vikt det låg i att förlja dom, och för varje besök från dom så kände jag att min ande jublade inombords. Jag tyckte om att läsa i Mormons Bok, språket var lite tungt såklart men jag kunde se och förstå vad budskapet var... och jag gillade det! Min enda tröskel var att tro på att Joseph Smith var en profet.... En Profet!!!

I slutet av Mormons Bok i Moronis bok finns det ett löfte. Detta löftet är att om man med ett uppriktgti hjärta ber och frågar Gud om Mormons bok är kommen av Honom, genom hans profeter, så lovar Herren att svara på din fråga och vittna för dig vad som är sant. Jag hade inte haft denna bönen, jag var rädd för att ha den bönen eftersom det skulle innebära en enorm förändring för mig. En kväll när jag kände mig tom och rastlös så kom jag fram till detta:
Om jag ber och får svaret att JA, mormons bok är sann och Joseph Smith är hans profet bland många andra... så är det bara att följa det. Och om jag ber och får svaret att NEJ detta är inte sant så är det ju bara att leva vidare som innan. Vilket svar jag än skulle få så skulle det vara bra resultat till följd av svaret. Antingen så skulle jag veta att jag hittat sanningen eller så hade jag redan det jag behövde... Jag bestämde mig för att be, att jag inte hade något att förlora på att göra det... och att jag skulle följa det svar jag skulle få.

När jag knäböjde på golvet och påbörjade min bön... så blev jag uppslukad av den enormaste kärlek jag någonsin, NÅGONSIN känt. Den kittlade varje fiber av min kropp och vidgade varje mm av min ande. Min själ brann. Jag satt där på knä alldeles förvånad och jublande lycklig över känslan och formade min fråga enbart för att få svaret: "Du vet redan svaret Linda" och i mitt hjärta såg jag att det var sant. Jag visste redan, jag hade redan om och om igen fått det vittnat för mig men inte vågat se eller förstå... jag hade skjutit det åt sidan och låtsats som om jag inte fattat. Där och då framför Gud visste jag att Han visste att jag redan visste.... och Han påminde mig om det. Skamfull men bubblande lycklig på samma gång lät jag mig omfamnas av denna insikt och gjorde mitt beslut att följa Honom. Jag var fortfarande inkapslad i denna stor kärlek Han hade visat mig och som ett litet barn ställde jag från "Älskar du Mig?" och helt ofattbart så ökade denna kärlek och växte om slöt mig som i en djup och härlig kram och jag hörde orden vibrera i mitt hjärta "Ja"....

Jag var som levande elektricitet resten av det dygnet, hög på anden som jag så girigt hade velat uppleva och fått mer än min beskärda del av. Jag hade tagit ett beslut och skulle berätta för Anders om min bön, eller ja, jag skulle berätta att jag fått mitt svar.... resten kändes väldigt personligt. Jag minns faktiskt inte hur mycket jag berättade eller vad jag sa till Anders... det har gått snart 15 år sedan den dagen och hjärnan är inte lika skarp längre :) Men jag minns honom och hans ansikte... och hans ögon. Han berättade för mig att han hade bett och fastat för att jag skulle få mitt svar innan han åkte ut på mission så att han fick vara med när jag döptes. Han hade tom satt ett datum som var en "dead-line" i sin bön och fasta, hans sista söndag i Sverige. Detta råkade helt underbart nog vara just den dagen jag hade valt att döpas på: Den 9 April 1995. Hans bön och fasta hade belönats med bönesvar, min bön hade belönats med kunskap och det var bara två veckor kvar tills jag skulle gå ner i dopets vatten :)

Senare fick jag reda på en lustig sak. Vi säger ju att vi är Born again, pånyttfödda när vi kommer upp ur dopets vatten... Jag är född i februari 1975, och jag är för tidigt född. Min beräknade förlossningsdag var den 9 April 1975... så jag hade blivit "born again" på min "riktiga födelsedag" + tjugo år.... Sånt gillar jag :)