Galen smärta river i mig, tar tag i mig och kastar mig fram och tillbaks likt en trasdocka. Jag försöker fly, och bockar sakta av från min "flykförsökslista" Check, check, check... Klockan 05:00 kan jag ta den medmåttiga medicinen och jag måste fokusera bort smärtan tills dess. Men hur?
Sent i går kväll, för endast några timmar sedan så berättade jag för våra barn varför jag blivit såpass sjuk som jag är nu, att jag gör färdigt i kroppen för att det ska kunna växa en bebis där och att mamma och pappa gärna vill att det ska få komma en bebis till till våran familj. Jag förklarade att jag var inte arg och trött på dom utan jag var trött på att ha ont ont hela tiden. Mitt äslade barn, min 5-åring tittar bekymrat på mig och säger " mamma, du kommer nog bara orka ett barn till" Sedan kramar han mig tröstande! Vi har ofta pratat om att det finns plats för två barn till i våran familj.... och nu när han insåg att det kanske skulle komma en bebis skulle det vara till högt pris som betalades av mig. Snart 6 år redan vis som en gammal man!! Jag sa att jsut nu orkar jag inte tänka på 2 barn utan bara 1 barn till... men längre fram kanske jag inte alls tycker det är så farligt och vill ha min nummer 4! Inför mig "höll han masken" och kramade mig och tröstade mig och sa godnattoch gick la sig. Väl inne på sitt rum och med bara Edward där sa han att han tyckte att det fortfarande var 2 kvar..... Hur stor är chansen att få tvåäggstvillingar när man inte har horminbehandlat sig själv till äggexplosion inne i kroppen?
Tänk om det kan bli...
Idag kom vår hemlärare hit och gav både mig och Edward en välsignelse, det kändes skönt. Nu har jag inte mycket kontroll kvar, och det är 1 timme kvar av sprattel innan jag får ta medicingen, sedan ca 1 timme till tills den verkar!!! Paniken börjar komma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar