Som de allra flesta kvinnor på denna jord så har börjat "obsessa" över min vikt, och sedan jul har jag tagit små små steg till att tänka mig för och då förhoppningsvis gå ner i vikt. Nu ska jag basunera ut att i julas vägde jag MER än vad jag gjorde när jag kom in på BB för att föda Alice... Det var tufft och det var det som fick mig att verkligen ta tag i detta hela. Då var alltså vikten uppe på 75 kg. I dag när jag vägde mig hade jag kommit ända ner till 66.1 kg!!
I början så gjorde jag bara som så att jag tog mindre portioner och jag fick inte ta "seconds" hur gott det än var... Med denna variant hade jag kommit ner 3 kg och sedan stannade det av. Min man började banta han med för hade nått sitt all time high och fick sig en rejäl tankeställare han med. Det tråkiga för min del var att han RASADE ner i vikt när han väl bestämde sig. (jag tror att han har gått ner 18 kilo toalt nu....) Det gör ju inte vi kvinnor... Han slutgiltliga metod var att räkna kalorier. (uuuusch vad jobbigt tänkte jag och tittade bort medans jag tog en bulle till) Efter några veckor så insåg jag att "OK, det är kanske jobbigt till en början med sedan lär man ju sig på ett ungefär vad som är dyrt att äta och vad som är billigt att äta, i kalorier alltså" Med en grymt bra applikation på mobilen så började jag med, och nu sedan maj har jag alltså tappat 7 kilo på att räkna kalorier. Mer än halva garderoben är fortfarande för trång, ( jag bruakr plåga mig själv med att prova kläder jag gillade och sdean trumpet hänga tillbaks dom igen... ) men jag börjar komma riktigt nära halva mitt mål... När vi träffades, min underbara man och jag, då vägde jag väääldigt lite. Jag pendlade lite mellan 49 och 51 kilo. Jag har satt 55 kilo som mål, men undrar om det inte är ett omöjligt mål att ha... Fast, att överhuvudtaget kunna närma sig det känns helt toppen. Det känns helt otroligt att vara 11 kilo från sin omöjliga målvikt! Det skulle jag inte kunnat tro för ett halvår sedan. Så om jag "bara" klarar mig ner 60 eller 57 eller vad det nu kommer att bli så kommer jag vara nöjd, jag kommer att gilla min kropp mer och jag kommer förhoppningsvis kunna få ner min fysiska smärta pga att kroppen är lättare att släpa runt på. TÄNK om jag även skulle kunna få mig själv till att börja röra på mig??? Det känns som ett stort Nej NEJ men vet aldrig. Jag har sett det förr, hos andra latmaskar och soffpotatisar. Men jag tror att jag kommer behöva en "partner in crime" så att säga. vet inte om jag har kraften till att klara av träning själv. Jag är ju en mästare på att hitta på ursäkter för att slippa undan. Det vet jag ju sedan innan- ,em tänk om jag bara skulle kunna på tummen ur och sedan även GILLA att röa på mig!!!! Jag börjar ana en rosakantat fantasi här people!! Hahahahahahahaha
______________________________________________________________
Så, nu har gjort ett kvinnligt litet dopp ner i vårt mest omtalade samtalsämne. Vad kan jag prata om mer nu då? Tja, vikten om att känna sig behövd och älskad kanske?? Det är vikt iaf!
När jag blev gravid i Januari 2003, eller ja- när jag fick redan på att jag var gravid i slutet på feb tror ajg det var så lovade jag mig själv att mina barn skulle veeeeeta att jag älskade dom och det skulle dom göra pga att jag sa det och visade det genom mina handlingar varje dag... Utan att på något sätt kasta skit på mina föräldrar så är just detta något som jag aldrig fick uppleva under min uppväxt. OCH det är något som jag saknat och jag har även känt mig smått handikappad utan denna delen. Förut idag så grubblade jag lite på hur något man gör kan skpa ringar på vattnet. Gör man en god handling så kan de goda ringarna sprida sig vidare till andra, men även är det något som inte är bra som görs eller som händer så skapar även dessa händelser ringar. I min familj vet jag inte vart det började direkt men min mor har inte varit speciellt bra på att utrycka kärlek eller ens varit bra på positiva kommentarer eller sånt. Jag kan helt ärligt säga att jag var en vuxen kvinna första gången jag lyckades tvinga henne till att säga att hon älskade mig. (under ett telefonsamtal, jag målade in henne i ett hörn, kläckte den stora meningen själv... Hon var ju TVUNGEN att svara) Nu råkar det vara som så att det är inte bara min mamma så inte är så haj på detta med att visa kärlek och uppskattning... Mormor har även hon problem med detta. Ringar på vattnet. Till saken hör att jag har matats med historier om hur hemsk min gammelmormor var och hur kall och elak hon var... Så länge har jag tyckt att det började med hennes sätt att uppfostra sina barn, kallt och kärlekslöst... tills jag en dag började släktforska och generation efter generation kunde ses av mig. Då slog det mig; VEM var det som började? Vart var den första kärlekslösa modern som skapade denna långa radda med dåliga förhållanden mellan mödrar och deras barn i vår släkt? Tyvärr så står det inte sånt i kyrkböckerna (det hade ju vart riktigt illa om det fanns en kolumn där prästen bedömde föräldraskapets kärleksfulla kvalité också!!) men jag ÄR så nyfiken. Jag klagar på min uppväxt, mamma klagar på sin uppväxt, mormor klagar verkligen på sin uppväxt... men gammelmormor... hur växte hon upp. hur var hennes mor? Hur långt tillbaka går denna rädsla för att visa känslor? Tja, det kan jag ju inte få något svar på, MEN jag har brytit cirkeln. Varje dag, många gånger om dagen så överöser jag mina barn med ömhetsbetygelser och säger att jag älskar dom, tycker om dom, tycker att dom är duktiga, söta, coola - you name it! Nu ska jag bara försöka bli bättre på att vara lika uppmärksammad på min underbara make! Han är rätt så svulten på att höra sådant från mig, det blir oftast när han tagit initiativet - då säger jag med.
10 år har han stått ut med det. Jag borde nog börja belöna honom med att bli bättre på hela den biten. Det är ju bra för mig likväl som för honom! För varje gång jag säger något kärleksfullt så matar jag den känslan hos mig själv också... Tänk att varje gång vi säger eller gör goda handlingar så blir det ringar på vattnet... GODA ringar... ringar som sprider godhet och kärlek genom de kommande generationerna från mig och min man. Ahhhh, jag kan se det framför mig, hur mina barnbarnsbarn springer runt och lyser av kärlek som de förmedlar till allt och alla de håller kära. Hi hi hi hi- åh vilken lycklig tanke. Jag tror jag lämnar er med den visionen. Sprid er kärlek nu så att ni också får GODA ringar på ert vatten... det är VIKTigt tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar