Vänskapstankar i nattsuddet

Är på jobbet, nattvaket och slitsamt... fast nu har jag en paus framför datorn som kanske märks :) Hon som skulle jobba nu är på Madonna så jag lovade ta hennes pass för länge sedan innan resten av sommarens schema var på plats... Det har ju klumpat sig lite om man kna utrycka det så. Just nu är jag inte ledig till att kura ihop mig till en bokk och sova förän imorogn runt 14-15 tiden. Runt 19 tiden kommer Edward och barnen hem så det kommer bli så kul, fast jag kommer vara mör som utbankad köttbit, det vill jag lova - hehehehe
När denna veckan är över så är det antagligen slut på extra jobb på ett bra tag framöver... Det är väl bara att bita i det sura äpplet och anmäla sig på Arbetsförmlingen... Yuck! SKulle kanske ta och läsa kurser på distans eller nåt.... Plugga upp lite pinsamma gymnasiebetyg? SÅ ointressant och oviktigt pluggandet kändes under gymnasiet... oj oj oj, tänk om jag hade haft energin och intresset... Då hade det nog gått bättre. Men nu var jag verkligen helt ointresserad, satt av min tid liksom. Hemmasituationen var ju kanske inte den bästa för att främja studier direkt heller, och när jag sedan flyttat hemifrån (suck vad skönt det var!!) så hade ju ett system av att endast minsta möjliga som krävs klarade man sig på inom skolan. Inget vidare bra direkt, men man kunde ta studenten iaf! Nu i efterhand undrar jag vad jag har haft för nytta av mina ämnen jag läste på Humansistiska Linjen. Hade jag velat läsa vidare till reporter etc så låg väl mediakunskapen väl till grund för det. Men all denna bild, foto, videoredigering osc.... Den är ju något som jag har som hobby idag. Men det leder ju knappast till något annat än foto... att jag är gift med en multimediaproducent gör ju knappast mina egna ansträngningar så värst bra... för han är ju alltid bättre :) Han har större kunskap och större intresse än mig... jag äslakr mest att ta kort. Jag har såååå många kort som jag skulle vilja redigera lite och göra "fina" och lägga ut som ett litet "galler" här på nätet. Finns det en sådan lite gadget på denna sidan kanske? Det borde jag kolla upp. När jag har..... tid.....
Idag när jag jobbade morgonpasset så hade jag det väldigt trevligt. Visserligen så gick jobbet i ett och ingen direkt vila att inhämta någonstans... men jag tycker sååååå mycket om Annika, tjejen som jag jobbade med så allt flöt liksom på så bra ändå! Jag känner att jag kan ha en öppen konversation med henne, jag upplever inte att jag censurerar något för henne när jag talar. Ja ni vet, man utrycker sig olika beroende på vem man pratar med och med henne är jag sån som jag skulle vart om jag pratade med mig själv :) Det är väl ett gott tecken? Att istället för att vara tokig och prata högt med mig själv så finns det nu någon som jag skulle kunna prata med utan att göra om meningarna till att passa bättre osv... Och trots att jag är troende och jag vet att hon inte är det (eller ja, hon frågar mycket men jag har inte upplevt att hon "tillhör" någon slags troslära) så stoppar jag inte in orden i bomullsvantar. Jag pratar öppet och rakt på på ett sätt jag annrs kan känna att jag är rätt så feg för att göra. Jag brukar vilja behålla en skämtsam ton och lattja bort det liksom för att jag känner mig obekväm med att man kommer för nära mig och min "kärna" i det man talar om.... Med Annika så bubblar jag på som ett vattenfall och byter inte ord eller meningar för att det ska låta mildare, bättre, coolare eller så... DET känns otroligt skönt. Vi har ännu aldrig umgåtts privat, men jag skulle väldigt gärna vilja göra det. SKulle vara intressant att se hur vi båda är utanför dessa väggarna här och hur vi förhåller oss till varandra då. Här så är jag den som jobbat längst, och Annika gick bredvid med mig när hon började och ibland känner jag att hon kanske tar ett steg tillbaka när hon är med mig för att jag är .... ja... vad är jag? "äldre" på gården?? Det är kanske en naturlig sak att det blir så här, men jag tror att utanför jobbet så komemr det bli på ett helt annat sätt. De olika livserfarenheterna kommer få oss att lära så mycket av varandra. Ni vet, en sådan där vänskapsrelation som bygger upp och som handlar om att ge och FÅ : inte om att Ge ge ge ge och TA... Jag ser fram emot detta iaf. Det känns nytt och fräsht och kul, verkligen KUL! Vi har bott i Fritsla nu i 2 år och än så länge så har jag ingen "kompis" här. Inte från kyrkan heller... Jag har väldigt många bekanta och vänner men ingen direkt kompis. När jag vill ha kompis-snack så går ajg till telefonen och ringer antingen Bea (kusin men känns som syster), min mormor eller Edwards mamma eller systrar. Mellan dessa 6 kvinnor finns den där äkta vänskapen som alltid består... Dom finns där för mig när jag kan och vill prata, och jag finns där för dom när dom i sin tur ringer till mig. MEN att ha en kompis nära, bara någon mil bort, någon som man kan träffa och hitta på saker med... Någon man kan umgås med "på riktigt" Sist jag hade ett sådant förhållande var flera flera år sedan. Först med Lisette när dom flyttade upp till vår församling. men hon hade det svårt ett tag där och i samma veva som hon lämnade kyrkan så drog hon sig undan och flyttade sen in till centrala Stockholm.... då tappade vi varandra lite, men jag känenr lika starkt för henne än idag, trots att vi varken pratar eller umgås... Sedan hade jag två tjejer ur mamamgruppen efter jag fått Albin som jag hade väldigt trevligt med. Och vi alla tre skaffade ett barn till rätt så tätt, men med två barn så blev det lite jobbigare att alltid träffas, fika och hänga nere i Södertälje centrum... och efter det så rann det liksom ut i sanden.... Där och då hade jag fullt upp med att ha två barn och inte gå under av min värk som påverkade mig mer och mer och knäckte mig till sist... Jag had einte energi för annat just då, och nu i dagsläget så känns det ju trist att allt bara gled iväg... men jag tror att människor kommer och går i våra liv där vi behöver dom... Vissa ska bara titta in och vara med ett tag medans andra ska gå bredvid under lång tid. Jag undrar vilken kategori Annika kommer hamna i? Jag har tänkt på detta sedan jag flyttade hit till Fritsla... det där med vänner. Vi har flyttat så stort och långt och levt på 3 helt skillda orter i landet under våra 10 år som gifta och det är klart att vissa förhållanden rinner ut i sanden då. ALLA kämpar med att få tid för allt som ska plats i deras liv och de flesta får prioritera och för den del blir det vännerna som hamnar längst ner. Jag troded att jag snabbt skulle få nya nära vänner här eftersom jag "kände" flera i församlingen vi tillhör nu men ska jag vara helt ärlig så har det inte funnits tillfälle eller ork från min sida att ta tag i det. Jag vet att flera försöker dra med mig, men när stunden för en aktivitet kommer så känner jag oftast att jag ser familjen så lite och då vill jag hellre vara med dom. Jag funderar på om vi inte ska införa en "vän"-tid för både mig och Edward. Jag vet att han har det lika tomt på vänskapsfronten som jag har. Många bekanta men ingen riktigt nära vän och dom som han växte upp med bor inne i Göteborg... Så vi skulle kanske ta och planera upp ett litet sätt för att få ut oss bland folket och låta våra vänskapsrelationer få blomstra lite.... Då tror jag att man orkar mer av annat också... Om manvet att man har speciellt avsatt tid för att ha lite kul med kompisar så blir man ju uppfylld av energi från det, även om det kanske tar på ens energi också... men i slutekvationen står man nog på plus. Eller har fel?
När jag tänker efter så har jag en hel drös med gamla goda vänner som jag inte har så bra kontakt med längre som kanske skulle behövas plockas fram och dammas av, putsas upp lite och få bli lekta med igen.... Någon som anmäler sig frivilligt elelr måste jag gräva i lådan och testa er en efter en??? Det vardagliga livet tar stor plats och familjen gör det absolut... men man ska nog vara noga med att se till att få luft under vingarna lite då och då så att man har kraften kvar och kan glidflyga lite då och då för att spara på energin... OK, jobba, nattens sysslor... tillbaks till den här verkligheten nu... Ha det bra alla nya och gamla vänner som finns där ute....