Har precis landat efter en helg av mat och godisfrossa. Vi har firat Thanksgiving!
Min mans syster gifte sig med en amerikan och de senaste 14 åren har dom satt ihop ett äkta Thanksgiving firande för att hålla den amerikanska traditionen levande för deras familj, och vi som hänger ihop med dom har välsignats med den goda maten och det underbara sällskapet vi med.
Jag har vart lite tvetydig i mina känslor för en hel helg borta igen, med en massa människor och liv omkring mig, men det påklistrade leendet och allt det där... inte för att jag inte trivs eller hellre vill vara någon annanstans, utan för att min smärtnivå sänker mig till en lägre varelse... som måste kämpa för att klara av att vara social över huvud taget :) Men självklart skulle jag vara med, kan man INTE vilja vara med när familjen är den bästa som finns, maten är det godaste man kan äta och trivselnivån är på topp... Det är självklart värt det!
Varje gång vi samlas för Thanksgiving middag så har vi en tradition av att ta ett varv runt bordet och säga vad vi är tacksamma för. Man får inte fega ur med självklarheter som "sin familj" eller "evangeliet/kyrkan" etc.... utan det ska vara något annat... för det fattar väl vem som helst att man är tacksam för sin familj och evangeliet!
I år tyckte jag det var svårt.... jag lever i en bubbla av svårigheter... jag har nedräkning till vad jag hoppas på en lindring av detta smärtfyllda liv jag lever just nu. Eftersom jaginte fick säga att ajg var tacksam för Edward och allt som han gör nu, all press, stress och alla uppgifter som ligger på hans axlar nu när jag är dålig så insåg jag att jag skulle se på mitt liv med ett större perspektiv.
Ni vet ibland när man är mitt i allt det svåra så vill man bara skrika, man vill bara att det ska ta slut- NU! Men sedan, när det har gått lite tid och man ser tillbaks på det som hänt så ser man saker man inte såg då när man var mitt i det hela. Man ser "Den röda tråden" - man ser syftet med det man skulle lära sig där och då... och plötsligt så är det kanske inte en prövning man blickar tillbaka på utan en välsignelse! Det var vad jag valde att vara tacksam för, "den röda tråden" genom ens liv... vilket översatt på lindianska innebär att Herren har en plan, ett syfte och ett mål med oss- han för oss genom livet, han ger oss möjligheter och han ger oss händelser som formar och oss och förädlar oss och han bygger upp oss och gör oss starkare och starkare...
Hur får man är stark muskel?? Man utsätter den för tryck, motstånd och genom bryta ner den så att den måste bygga upp sig igen görs den starkare och större...
Hur får man fram det renaste guldet? genom att föra in det genom den hetaste elden så att allt smuts och allt som försvagar den bränns bort, DÅ först blir guldet rent och starkt!
Så för dom som läser mina klagosagor här på denna bloggen vill jag bara säga att jag vet att jag klagar och avreagerar min frustration här på internet, jag vet att jag nog låter rätt så ynklig och knäckt emellanåt, men vet att jag renas som guldet, jag byggs upp som muskeln och jag vet att när jag ser tillbaks på den här tiden senare i livet så kommer jag ha fattat VAD det var jag skulle lära mig nu... och när jag fattat det så kanske jag t.o.m. berättar det för er :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar