Natten till idag

Klockan är halv fem.
Jag ligger kvar i min säng. Förutom toabesök så har jag ingte gått upp än...
Smärtan är jobbig men idag är det mest något annat. Känner mig tom och håglös...
Natten var tuff, men jag lyckades med konstverket att somna i mitt minimala badkar i säkert 40 minuter! Jag har ett sitt-badkar som är 15o cm långt, vilket nog är förväl för sittandes kan man inte drukna när man somnar... I natt hade jag ovanligt jobbigt med värken. Den växer lite för varje dag som kommer. Kroppen verkar protestera mer och mer ju längre tid den får lida. Men under några härliga minutrar inatt så lyckades jag sväva bort omsluten av varmt vatten, ihopvikt likt en fällkniv i mitt lilla badkar för att ha hela mig uppvärmd och behaglig :) Sååå skönt!
Man vaknar till när ens varma hölje är lite småkallt och pockar på ens uppmärksamhet att det är kanske dags att byta badkar mot säng... När jag gjorde detta så fick jag ett infall att först se vart min son var.... Självklart så skulle han ligga i sin säng klockan 3 på natten men jag gick och tittade till honom ändå. Han var borta!

Jag gick ner och fann min son vaken, ledsen och otrösterlig men ej gråtandes i soffan i vardagsrummet. Han svarade mig inte utan var bara ledsen i sin ansiktsmimik och sitt kroppsspråk... Jag fick köra jag och nej frågor som han kunde nicka eller skaka på huvudet till svar på. Kom efter mycket om och men fram till att han hade vaknat för att gå på toa, och sedan när han skulle krama mig så fann han min säng tom, han gick då ner till gästrummet och fann mig inte där heller... då trodde han att jag hade lämnat huset och typ försvunnit... Då hade han lagt sig på soffan och varit ledsen sedan dess. Jag minns att jag hörde när han gick på toaletten. Det var precis efter jag tappat upp mitt baad... Han hade alltså legat och varit superledsen på soffan i nästan en timme.....

Vad gör man? Där och då var det bara att ta med honom upp till min säng och låta honom sova där resten av natten. Men varför frågade han inte sin pappa som låg i våran säng vart jag kunde vara?? Varför gå ner och i slutet tillstånd sörja en situation som inte är sann utan att be om hjälp från en vuxen? Vi hade ett snack efter skolan nu, jag sa att om han hittar min säng tom (vilket kommer ske ofta eftersom jag vandrar huset runt och somnar där jag finner ro om nätterna) så får han väcka Edward och fråga om han vet vart jag är... inte bara gå iväg och vara ensam och ledsen... för oftast så behöver han inte bli ledsen för det finns en förlaring till vad jag gör och vart jag är!!
Tänk om jag inte hade gått och kollat till honom? Hade vi hittat honom kall och ledsen på soffan på morgonen då? Vad gör man med barn som sluter sig inom sitt skal? Hur når man dom?