kyrkan idag

Idag pallrade jag mig upp och åkte till kyrkan trots att jag hade ont ont ont. Men med en klänning, lite smink och ömma skor bar det iväg... Jag anade redan från början hur kasst jag skulle må!
Jag anade rätt.
HELT rätt.

De första timmarna gick jättebra. Dom var ju under tiden som min halvkassa medicin faktiskt gör någon nytta. Sen kom sakramentsmötet... och jag hade ingen smärtlindring kvar alls....
FY vad jag kämpade. Jag var på väg att brista flera gånger, sådär när bägaren rinner över och man bara bölar okontrollerat ni vet... Jag lyckades hålla det till lite rinnande tårar och snörvel från näsan medan jag vaggade, sparkade, skakade etc för att inte smärtan skulle sluka mig med hull och hår... De sista 20-30 minuterna var det endast Oscarssons som höll mig kvar i min stol.
Tempelpresidenten och hans fru var de sista talarna och dom trollband mig med sina ord, dom talade med mjuka stämma men med kraft i det dom sa... Jag ville höra vad dom hade och säga, jag ville verkligen lyssna på dom, så istället för att rusa ut och släppa lös "Smärt-Monstret" så satt jag kvar och lyssnade. Det är jag glad för. Dom verkar vara helt underbara som människor och jag är glad att jag fick träffa dem och prata lite med Mrs Oscarsson innan kyrkan började. ME LIKE HER!!

Efter kyrkan försökte jag göra det som jag lovat mig själv när jag blev av med mitt ämbete pga min hälsa... att jag skulle försöka se någon varje söndag som inte alltid blir sedd, eller att jag skulle se någon so var i behov av att bli sedd... det är mer rätt skrivet.
Idag hittade jag denna person rätt snabbt, men fick kämpa kämpa kämpa för att kunna ge av mig själv och att kunna lyssna och vara en god vän till det som personen i fråga hade att säga... bara vanligt snack, inget särskilt men ändå det som han/hon valde att prata med mig om.
Efter det så fick jag en välsignelse av Biskop Murray.

Wow.... (inte world of warcraft utan wow som i "wow")
Varför blir jag förvånad varje gång?
Varför har jag inte efter 15 år i kyrkan fattat att Gud känner mig och vet i detalj hur jag mår, att Han finns där om jag bara sträcker ut min hand... så kan jag känna det!
Jag blev väldigt stärkt av att få just denna välsignelsen och är tacksam för att jag har denna möjligheten... att jag kan få höra det som bara är för mig och som är precis det jag behöver höra.
Jag är så tacksam!!!

Jag har det så bra så det är nästan oförskämt av mig att klaga som jag gör på min situation. jag är så omhändertagen av min man, och jag har så mycket att glädjas över... Ja, jag har det tufft. Ja, jag lider verkligen. Ja, jag kan med ett mer övergripligt perspektiv se att detta bara en kort kort stund i mitt liv.... och belöningen som kommer plockas ut ur min mage om endast ca 9 veckor är väl värt det! VÄL som väldigt... inte som i väl i frågande form....

Snart har jag ett barn i min famn, tre barn i min familj och jag kommer inom några månader bara minnas att det var lite tufft under graviditeten... typ... Men varje leende, varje blick och varje ny lärdom som mitt barn kommer ge mig/ gå igenom kommer vara som ringar på vattnet av goda känslor!! Detta barn kommer glädja mig i all evighet tillsammans med mina andra två barn. Jag kommer ha så mycket mer än vad jag betalar för om man säger så!

Nu längtar jag ännu mer... :) och lilla tjejen i magen knuffar på från insidan för att visa att hon håller med- eller hur!?