Mormor

Igår fyllde min mormor 79 år. Jag har ALLTID ringt eller skrivit eller hört av mig och gratulerat henne på ett eller annat sätt... alltid. Jag antar att man är fången under sin smärta när man totalt glömmer bort något man sett fram emot och väntat på i några veckor... Jag glömde ringa!!! Min gårdag var väldigt suddig. Jag hade bara fått knappa 2 timmars sömn, vi hade gäster när Edwrd och barnen kom hem från kyrkan och jag kände mig mer än död när dom skulle gå.... och jag gjorde väl något liknande när jag nådde min säng... :)

Strax efter 22 igår kväll när jag hade som väldans mest ont och bestämmer mig för att försöka döva tiden fram tills midnatt med lite Heroes på Tv så inser jag mitt misstag. NEEEEEEEEEEEJ, nej nej nej nej vrålar jag ut, och maken min tror nog att något mycket värre än en glömd fördelsedag har hänt... Jag tar mig upp och ringer trots att det är sent och jag vet att min mormor säkerligen redan lagt sig... Hon bara skrattar åt mig, min goda rara underbara mormor... Jag hoppas att hon inte blev sårad av att jag inte kom på det förrän mitt i natten, jag har ju orsaker till att vara något luddig i kanten om man säger så... men man kna ju känna sig sårad ändå.

Jag älskar dig mormor och hoppas att du hade en underbar dag trots att barnbarnet i sin bubbla av vardaglig tortyr missade att ringa och säga grattis! Du är min bästis och jag ber om ursäkt över att mitt tillstånd gör mig som jag är - ser fram emot att krama om dig på Torsdag!!

Mitt Dop 1995

Underbart väder ute, grått och mulet och regnet hänger i luften... (sarkasm är ljuvligt:)

Igår när jag fick den underbara erfarenheten av att bli erbjuden sakramentet i mitt egna hem, så tänkte jag tillbaka på när jag döptes in i Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga. (Jjajajaja, MormonKyrkan som alla andra säger, men det är inte det riktiga namnet faktiskt:)

Det var den 9 April, 1995 och jag fastade för första gången i mitt liv den dagen. Jag ville ha den störta av upplevelser man kunde få ;) Jag har vart lite girig på andliga upplevelser om man kan kalla det det.... det var dagen som jag gick ner i dopets vatten och valde att följa Jesus Kristus.

Jag var 19 år första gången jag kom i kontakt med Mormons Bok. Jag hade en bekant som var medlem, jag själv var katolik och vi hade pratat mycket om Gud, Jesus, Frälsningplanen och en massa andra "anligheter". Jag tyckte att min vän verkade som en normal människa utan en massa konstigheter för sig, klart man var lite försiktigt, man hade väl haft Jehovas vittnen på sin dörr i åratal utan att lyckas övertyga dom om att man var nöjd med det man hade redan... skulle det bli likadant med dessa "mormoner"?
För att inte skapa ett tryck på mig själv så gick jag på hösten 1994 till biblioteket och lånade Mormons Bok... utan att någon visste vad jag gjorde eller vad det skulle kunna leda till. Jag minns så kristallklart hur den nästan brände i väskan hela vägen hem, hur jag var totalt medveten om dess existens i mitt hem och hur det kändes att ta tag i den, öppna den och börja läsa... Jag läste inledningen, Joseph Smiths berättelse om hur Mormons Bok kom i hans händer etc... Jag läste vittnenas vittnesbörd... Jag läste flera kaptiel i 1 Nephi och jag VISSTE med en käsnla så stark och så intensiv att allt jag läst var sant. Jag visste där och då, sittandes på min säng i min lilla etta på Hisingen att jag höll i en bok som var Guds Ord till folket... och jag blev rädd. Livrädd. Vad skulle detta betyda för mig? Om jag sa till någon vad jag känt och upplevt så fanns det ingen väg tillbaka till mitt egna liv, jag skulle behöva börja om....
Rädslan vann, den brukar ju göra det när de innebär att det blir obekvämt om den inte vinner :)

Jag lämnade tillbaka Mormons Bok på biblioteket, sa inte ett pip till någon och då absolut inte till min vän som var medlem.... Månaderna gick, och jag fortsatte mitt liv som vanligt, jag var troende, jag gick i kyrkan, jag läste skrifterna (Bibeln) och jag bad och höll mig nära Herren... men jag visste att tomheten jag kände inte skulle försvinna... jag hade fått känna på den Helige Andens kraft när han vittnade om Mormons Bok för mig- och efter den upplevelsen så kändes det andra tomt. Någon gång efter min födelsedag i Februari 1995 så vände det. Jag hade vart i London med en vän, vi hade vart glada (läs onyktra) och haft jättekul (läs jag mådde dåligt och kände mig vilse) under vår vecka i London och väl hemma igen så kände jag hur världen vände för mig. Det var där och då jag började ta dom stegen som ledde mig till det liv jag har idag... Mitt grymt "braiga liv" jag har idag :)

Min vän, som var mormon... vad ska vi kalla honom? Han vill kanske inte alls bli utlämnad så här på nätet... Anders... han kan få heta Anders... det är ju ett vanligt namn. Anders verkade se att jag hade nått ett slags vägskäl och han hade även stressen av att han skulle ut på mission och inväntade sin kallelse... I vilket fall som helst så bjöd han in mig till sin kyrka med löfte om att han skulle följa med till min... lockande. Jag sa ja och tog mina första steg in i ett mormonskt kapell. Känslan och värmen och familjäriteten som slog emot mig var enorm. Jag antar att det inte är varje dag som det kommer 20 åriga tjejer som INTE är medlemmar till deras kapell för jag blev väl omhändertagen, inget påklistrat utan snälla goda och varsamma människor. Jag kände igen Anden ganska så omgående från min egna lilla upplevelse hemma med Mormons Bok och kände att " wow, I could get used to this feeling!" Känslan av att det pirrade längt in i din själ är väldigt behaglig och jag ville känna mer... (girig som jag sa innan, jag blev girig!)
Jag stannade alla tre timmarna, var på alla tre olika mötena och kände mig något ledsen av att behöva ge dagen i kyrkan ett slut, men allt trevligt tar ju slut - eller?

I samma veva var det någon slags musikafton som dom skulle ha, och sjäääälvklart blev jag inbjuden. Jag kom såklart, och satt helt KNOCKAD av alla känslor som denna musikafton skapade inm mig, jag var rörd till tårar, Anden var så stark och övarväldigande att jag så gott som simmade i min rad där jag satt. Stor och svullen i ansiktet så gick man runt efteråt och småpratade lite, min vän Anders introducerade mig till missionärerna... Jag hade ingen aning vad det innebar eller vad dom var för några. Jag visste inte att dom skulle bli verktyget i Herrens händer för att få mig släppa min rädsla eller hur mycket jag skulle komma tt lära mig av dom. Dom var i min ålder, två unga killar från USA som inte riktigt visste vad som skulle hända efter som skakat hand med mig :)

Dom såg ju söklart att jag var gråtsvullen i hela ansiktet, näsan måste lyst som ett stoppljus och hela jag måste lyst som en lampa pga alla känslorna som tumultade runt inom mig. Dom frågade hur jag hade upplevt musikaftonen, om jag hade det trevligt och om jag hade frågor om det som det berättats och sjungts om.... Sedan frågade dom om dom kunde få komma hem till mig och berätta mer om kyrkan och om evangeliet. DÄR OCH DÅ, där var det riktiga vägskälet. Jag fattade faktiskt inte vad det innebar att ta emot undervisning av missionärerna, jag förstod inte att det fanns stor kraft bakom det som dom skulle lära ut till mig, allt jag såg var två grabbar som ville berätta om Jesus och jag älskade ju Jesus och ville självklart veta mer om honom.
Jag bjöd hem dom. Min vän Anders som hade jobbat hårt hela hösten och vintern på att förberda mig för detta tillfället blev alldeles tårögd när jag sa att doms kulle komma hem till mig under veckan och jag ville gärna att han skulle komma med..... Jag borde förstått innebörden av hans glädjetårar men ajg är en väldigt naiv person och allt jag kände var den där darrande ljuvliga känslan längst inne i min själ, den där känslan som viskade om att NU, nu händer det som jag egentligen väntat på i hela mitt liv!

Anders hade lagt grunden väl, alla våra samtal hade lett fram till dessa lektioner som missinärerna hade med mig. Vi läste i bibeln, i mormons bok och dom frågade mig oändliga frågor om jag förstod vad som stod i skrifterna vi läst. Dom öppnade mina ögon, dom öppnade min ande och jag hade inga som helst problem med att ta till mig allt som dom sa.... förutom en sak. Joseph Smith.

När jag hade lånat Mormons Bok på biblioteket så hade jag ju läst hela hans berättelse och jag hade känt sanningen i det han skrev... men mitt logiska och väldigt kantiga tänkande kunde inte fatta... änglar, guldböcker, profetior... det kändes som om sånt bara skulle få tillhöra det gamla bibliska händelserna... Jag kunde inte riktigt släppa rädslan heller. Jag var en katolik, jag hade min kyrka... skulle jag byta? Skulle jag verkligen göra detta? För varje lektion med missionärerna så öppnades mina ögon till större försåelse för buden, varför dom fanns och vilken vikt det låg i att förlja dom, och för varje besök från dom så kände jag att min ande jublade inombords. Jag tyckte om att läsa i Mormons Bok, språket var lite tungt såklart men jag kunde se och förstå vad budskapet var... och jag gillade det! Min enda tröskel var att tro på att Joseph Smith var en profet.... En Profet!!!

I slutet av Mormons Bok i Moronis bok finns det ett löfte. Detta löftet är att om man med ett uppriktgti hjärta ber och frågar Gud om Mormons bok är kommen av Honom, genom hans profeter, så lovar Herren att svara på din fråga och vittna för dig vad som är sant. Jag hade inte haft denna bönen, jag var rädd för att ha den bönen eftersom det skulle innebära en enorm förändring för mig. En kväll när jag kände mig tom och rastlös så kom jag fram till detta:
Om jag ber och får svaret att JA, mormons bok är sann och Joseph Smith är hans profet bland många andra... så är det bara att följa det. Och om jag ber och får svaret att NEJ detta är inte sant så är det ju bara att leva vidare som innan. Vilket svar jag än skulle få så skulle det vara bra resultat till följd av svaret. Antingen så skulle jag veta att jag hittat sanningen eller så hade jag redan det jag behövde... Jag bestämde mig för att be, att jag inte hade något att förlora på att göra det... och att jag skulle följa det svar jag skulle få.

När jag knäböjde på golvet och påbörjade min bön... så blev jag uppslukad av den enormaste kärlek jag någonsin, NÅGONSIN känt. Den kittlade varje fiber av min kropp och vidgade varje mm av min ande. Min själ brann. Jag satt där på knä alldeles förvånad och jublande lycklig över känslan och formade min fråga enbart för att få svaret: "Du vet redan svaret Linda" och i mitt hjärta såg jag att det var sant. Jag visste redan, jag hade redan om och om igen fått det vittnat för mig men inte vågat se eller förstå... jag hade skjutit det åt sidan och låtsats som om jag inte fattat. Där och då framför Gud visste jag att Han visste att jag redan visste.... och Han påminde mig om det. Skamfull men bubblande lycklig på samma gång lät jag mig omfamnas av denna insikt och gjorde mitt beslut att följa Honom. Jag var fortfarande inkapslad i denna stor kärlek Han hade visat mig och som ett litet barn ställde jag från "Älskar du Mig?" och helt ofattbart så ökade denna kärlek och växte om slöt mig som i en djup och härlig kram och jag hörde orden vibrera i mitt hjärta "Ja"....

Jag var som levande elektricitet resten av det dygnet, hög på anden som jag så girigt hade velat uppleva och fått mer än min beskärda del av. Jag hade tagit ett beslut och skulle berätta för Anders om min bön, eller ja, jag skulle berätta att jag fått mitt svar.... resten kändes väldigt personligt. Jag minns faktiskt inte hur mycket jag berättade eller vad jag sa till Anders... det har gått snart 15 år sedan den dagen och hjärnan är inte lika skarp längre :) Men jag minns honom och hans ansikte... och hans ögon. Han berättade för mig att han hade bett och fastat för att jag skulle få mitt svar innan han åkte ut på mission så att han fick vara med när jag döptes. Han hade tom satt ett datum som var en "dead-line" i sin bön och fasta, hans sista söndag i Sverige. Detta råkade helt underbart nog vara just den dagen jag hade valt att döpas på: Den 9 April 1995. Hans bön och fasta hade belönats med bönesvar, min bön hade belönats med kunskap och det var bara två veckor kvar tills jag skulle gå ner i dopets vatten :)

Senare fick jag reda på en lustig sak. Vi säger ju att vi är Born again, pånyttfödda när vi kommer upp ur dopets vatten... Jag är född i februari 1975, och jag är för tidigt född. Min beräknade förlossningsdag var den 9 April 1975... så jag hade blivit "born again" på min "riktiga födelsedag" + tjugo år.... Sånt gillar jag :)

söndag

Nu så åker min familj iväg tillsammans med missionärerna. Edward ska köra dom till Biskop Murray och vi har haft en jättetrevlig eftermiddag tillsammans. Tyvärr så sov jag inget alls inatt pga smärtan utan lyckades slumra lite runt 7 tiden i morse... ingen kyrka för mig mao. Det gjorde lite ont att bli motarbetad när jag hade sådana storslagna och glada planer att få komma till kyrkan äntligen... MEN under middagen här hemma så frågade Edward om missionärerna kunde be om tillstånd av biskopen för att ge mig sakramentet här hemma. Det fick dom såklart och jag är såååå lycklig. Jag kände anden så starkt under sakramentsbönen och känslan att få förnya sina förbund liknade till viss del känslan av hur det var att ta sakramentet för första gången.... helt underbart!!!

Äldste Argyle fyller år idag, så Edward såg till att det fanns en tårta, en jättegod tårta som blev en succé :) Jag har såååå ont, men mår såååå bra utav att ha fått bli välsignad med trevligt sällskap, en underbar familj, och smarrig mat. Jag är så lycklig över att dom kunde ge mig sakramentet och om några få minuter kan jag ta min medicin... jag ska kura ihop mig i sängen med min bok och invänta nästa dos (24:00) och nattens förhoppningsvis djupa sömn.

Positivt tänkande (aka Pepetalk)

Magen är full av fiskpinnar och makaroner. Jag inväntar smärtlindring och är smått illamående pga smärtan, men jag är mätt, jag har en underbar familj och jag älskar dom så.
Idag har det varit och är fortfarande en tuff dag. Jag har onaturligt ont. Det regnar och vädret påverkade min smärta väldigt mycket även innan när jag hade bra medicin som faktiskt funkade och jag antar att om det kändes av Då så är det inte så konstigt att det känns NU heller. MEN.... idag har förvisso vart pissig... men jag väljer att se det goda.

Jag väljer att se att min man har gjort allt i hans makt till att göra mig glad idag. Jag väljer att se hans ansträngningar, att njuta av hans omsorg och att se kärleken han har till mig i hans handlingar. Jag väljer att se det goda.
Jag väljer att se mina barns leenden, deras goda kärlek och livsglädje. Jag väljer att se de välsignelser jag får utav att ha dom, att få lära känna dom och att få bli en del av deras liv.
Jag väljer att se det som är målet för oss just nu, att se mållinjen snarare än varje smärtsamma steg på loppet... Jag väljer att sätta fokus på att klara av detta och ta mig igenom det som en segrare. Just nu är det svårt, det är svårt att ignorera att varje steg på vägen till målet faktiskt GÖR ONT, och det är svårt att lyfta blicken och bara "keep on walking/running"... men jag ska, jag ska, jag ska!!!!

I morgon är det söndag. jag har inte varit i kyrkan på en helt evighet. Jag vill till kyrkan! Undra om jag kna ligga ner i "bagageutrymmet"? Kan man bädda iordning där och hoppas på att polisen INTE ser mig? Hmmmmmm. För om jag ligger ner så kanske jag klarar av att vara med en stund inne på sakramentsmötet.... OCH om jag ligger ner så kan vi få plats med missionärerna på vägen hem:) hihihi, jag är tokig såklart som ens tänker tanken. Men om jag åker med (sittandes eller liggndes- spelar ingen roll) och ligger i vilorummet under hela tiden förutom just sakramentsmötet så kommer jag iaf få komma till kyrkan!! Jag har inte tagit sakramentet på över en månad... om inte mer. Jag vet inte ens när jag var i kyrkan sist! I NEED TO GO! EN liten bön om att jag ska kunna klara detta borde kanske vara på sin plats... :) Yupp Yupp!!

Ser fram emot att ha missionärerna här imorgon, och en av dom fyller år!!!! Undra om jag kan få Edward till att baka något extra speciellt? Vad ska vi äta? Vad orkar Edward med att göra? ARGGGG att allt ska hänga på honom, det är svårt att vara den som är helt "useless" hela tiden vill jag lova. Hjärnan funkar ju, så att då inte ha kroppen med kan vara Något frustrerande!

Jaja, ser fram emot morgondagen med ny styrka nu. Jag vill göra den bättre än vad denna var. jag vill inte ha så ont som jag haft idag och jag vill kunna le och känna leendet ända in i själen.
Dags att ta sats för det då!!!

proverb

"Holding on to anger is like grasping a hot coal with the intent of throwing it at someone else; you are the one who gets burned." Buddha

sova sova sova....

Jaha
Då sitter man på sängkanten, vimmelkantig av sömnighet
Hoppfull att sömnen ska överstrida smärtan
Längtar efter djuuup, härlig drömlös sömn
2 timmar sömn på 2 dygn räcker inte
Nu ska vi se om drömmarna kommer
Natti Natti

AJ

Klockan är 4:30.
Jag har ont!
Jag vill sova!
Har två goda leverpastejsmörgåsar i magen, (vilket är positivt) och jag vill ta bort aj-igheten och sova gott - NU TACK!!!!

Kan någon fixa det?

Tv-utbudet känns smalt, men här är rent!!!

Vi har sedan något år tillbaka endast haft det markbundna tv utbudet, ni vet 1:an, 2:an, 4:an, SVT barnkanalen och någon annan, 8:an kanske?? Nu börjar det kännas tunnt med dessa och så här är det varje höst, man vill gotta ner sig i soffan framför Tv:n och bara flippa mellan kanalerna i hopp om något att se på, något BRA att se på.
Kostnaden av att ens äga en TV i detta landet förutom att man fick betala dyrt för den i affären är ju tyvärr runt 520 kr/kvartal till Radiotjänst i Kiruna... att behöva betala den avgiften samt sedan va 160 kr/månad för andra utöver det kassa utbudet som SVT erbjuder känns ju nästan som ett skämt. Ska man lägga 1920 kr (telia stora paketet) + 2080 kr (Radiotjänst i Kiruna) per år på att kunna se på TV? Är det värt 4000 kr? Det roliga är att med Telias bredbandtv (som exempel då) så får man 38 kanaler för 159 kr/månaden... 6 av dessa får man från radiotjänst i kiruna för ca 175 kr/månad... vart ligger logiken i allt detta?

Jajajajajajaaaaaa, jag vet... reklamfri tv måste bekstas på något sätt.... och visst uppskattar man att reklamen inte är där när man nu någon gång vart 5:e månad hittar något sevärt på SVT, men ska det verkligen vara sååååå dyrt?

Jag vill kunna gosa ihop mig i soffan i vintermörkret utan att det ska kosta mig 4000 kr om året!!! Suck, jag antar att jag kommer få bli skinnad, enbart för den där myysiga känslans skull... Men jag önskar att det fanns ett bättre sätt. OM man kan betala för att få vissa kanaler för att man vill ha dom, så ska väl SVT och dom gubbarna kunna göra samma sak, man får betala för att man vill ha dom... och inte betala för att man äger en TV... en TV som aldrig någonsin snuddar vid 1:an, 2:an och dess kompisar....

Nu har jag skiiiiitont (oj då, "mamma man får inte säga "skit") och har en timme kvar till tabletterna... som sedan tar 1.5 timmars dom verkar... KUL, jag kommer förhoppnings sova en kort stund mellan 2 och 4 inatt då :) Det är bättre än inget!!! natten tills idag så tog jag faktiskt en av mina gamla mediciner, en insomningstablett... JA, det finns ju inga foster i denna livmodern så jag tänkte att 6 timmar sömn skulle ju inte sitta helt fel.... 10 timmar senare slog jag upp mina ögon mäkta förvirrad över att solen lös in i rummet.... UNDERBART!!!!!! Så mycket sömn har jag inte fått på flera veckor.

Mitt hem är RENT för Gunilla och Marie från kyrkan har vart här och städat och vikt samt strykt tvätt. Dom är två änglar och jag är så tacksam för allt dom gjort (och gör).... TUSEN TACK, ni är underbara och om ni bara visste hur uppskattat detta är!!!! Att inte behöva gå på knastrigt golv är underskattat! :) Tack, tack tack tack!!!!

Edward och Alice har vart en sväng på Ullared så det var nog skönt för Edward att få komma hem och känna doften av rentvättade golv, och veta att det blev gjort utan att han behövde göra det. Så som det ska vara när frun/mamman i familjen mår bra. Nu ligger jag ju bara här och ser allt men har inte kraften att ta tag i det. Det var väldigt svårt att se andra städa och pyssla i en sketna hem, det ska ni veta!!! Svårt men nödvändigt! Det lilla jag gjorde (bar upp lite småhögar av ren vikt tvätt) känns nu. Jag skulle lyssnat på Gunilla och snällt legat på soffan och tittat på hela tiden.... Nu är det aj aj aj....

Natti Natti

EN grymt bra hemsida !!!

Det finns en hemsida som heter MormonsMadeSimple.com som har gjort små korta illustrerade filmer om mormoner... Låter väl kul? Jag har nyss kollat igenom några av deras filmer, dom är helt underbara!!! Så nu måste jag bara säga: Kolla in dom!!! Enkla, informativa och okomplicerade. KLICKA HÄR för att komma till deras sida. Titta, Lyssna, Lär :)

Synfel mm

Jaha, då har man vart hos optikern på koll pga en underbart chockerande och skrämmande upplevelse för 2 veckor sedan... DÅ svullnade min bindehinna i ögat upp så att den geléaktiga hornhinnan eller var det näthinnan? jaja, strunt samma- den var lös iaf och väldigt svullen och irriterad... Den gled liksom omkring i ögat och det såg mäkta äckligt ut, för att inte tala om hur rädd jag blev att det var något allvarligt!
Men, efter två veckors behandling med droppar som skulle återfukta så ser det bra ut... Men jag kommer få testa ut lite andra linser... och min syn hade försämrats en del på just det ögat... Så nytt glas i glasögonen, nyutprovning av linser som ska hjälpa ögat att se naturligtvis men också för att förhindra att det blir mer slappt. Mitt vänstra öga har en tendens att bli "lazy", lite skelögd mao. Vid trötthet och överansträngning, när jag läser eller kolla på film så blundar jag gärna med vänster öga hellre en att kämpa och tvinga det till att ge mig en klar bild som INTE är dubbel.... Hela den biten med slappheten har blivit värre och lägg till sämre syn så ser ni klart hur jag har det :)

Det blir dyrt såklart, som allt annat i detta livet. Ingen överraskning där inte... Jag är mest nyfiken på hur vi ska hitta en lins som hjälper till med båda mina synfel och som inte är jobbigt mot mina torra ögon.... Detta kommer bli krångligt :)

Nu är jag tillbaks i min säng iaf, och ska ta upp min bok (nr 2 i en trilogi) och försvinna lite in i den världen.... om 90 minuter kan jag ta medicin igen.... och förhoppningsvis få mindre ont en liten liten stund :)

Me, bara Me

Ja, nu har jag lekt lite med några bilder och här har ni tre av dom. Det är kul att leka med dom så att det inte ser it som vanliga kort. Jag gillar denna tekniken väääldigt mycket :) Jag har enorm mensvärk och ska försöka döva ut den med att läsa min bok en stund- Go Natt gott folk!

More of Me

Me

Jag gjorde "YearBook Yourself" på nätet

....och på min FaceBook kan man se dom alla, men här har ni ett litet smakprov på hur jag kan se ut med flummiga frisyrer och sånt :)

Vill du se alla andra så KLICKA HÄR, man kan få sig ett gott skratt om man nu har den läggningen :)
Ett skratt förlänger ju livet säger dom, så vill du ha några extra minuter så bjuder jag på det.

Just denna bilden valde jag att lägga ut här för jag är så ruskigt lik en tidig version av min mamma här. Hon hade en period av lite längre och friserat hår och så blond såklart när jag var mindre! Nu har hon det kort har det vart sedan hon var ihop med German när jag var ca 8 år... Så här har vi tydliga bevis på att jag blir mer lik mamma för varje år som går. Förr kunde jag knappt se henne i mitt ansikte, men nu anar jag henne i min mimik, vissa grimaser och ansiktsuttryck tar fram henne i mig. Så där jag förr bara kunde ana pappa har nu även mamma tagit plats.

Jag skulle vilja göra ett fotoalbum eller fler här på denna sidan men fattar inte hur, Jag är så oteknisk så det är inte sant. Det finns photo-mojänger att välja men jag kan inte lägga dit egna bilder- det finns redan bilder i dom och jag fattar inte hur man byter :)
Så bara en bild i taget - per inlägg - det har jag kontroll på. Kanske lär jag mig längre fram....

Idag har jag varit iväg inne i Kinna för att laga min klocka som XXX ( = med en brukare då alltså) pajjade på jobbet i sommar. Så nu har jag äntligen koll på tiden igen. Jag undrar om jag ska få detta betalat av just denna brukaren. Får dubbelkolla med chefen. Det är ingen stor summa, men ändå.... Jag klarade av att väldigt försiktigt köra dit själv (borde inte köra längre dock....) Jag var även inne på Lindex och använde upp presentkortet Edward gav mig förr förra veckan... Accesories blev det. Några scarfar, ett skärp och sen lite smått till barnen. Albin har växt som ogräs i sommar, så han fick 2 par jeans som det var 25% på! Jag är glatt överraskad av att jag klarade hela denna utflykten själv, jag var hemifrån under nästan 2 timmar och jag klarade det utan att ha FÖR ont. Jag skulle vilja kalla detta en seger. Jag tror att jag kommer palla detta. Jag tror att jag är starkare och tuffare än vad jag själv trodde!!

Wow, jag har lite av en "happy-wave" här nu. Jag kommer nog palla mitt 25% jobb med "2044" när hon kommer hem i mitten av September...vilket kommer ge oss lite pengar, kanske tom några extra pass på gruppbostäder kan orkas med? Vågar jag tro detta? Vågar jag hoppas?
Ljuset i tunneln anas - och detta trots att jag fått min mens och garanterat INTE är gravid :(
Nästa månad.... siktet inställt på nästa månad!

Jaha, då kom den iaf!

Klockan är halv tio nästan och jag ligger kvar isängen. Jag har bara lyckats sova sedan strax efter klockan 5 i morse... så seeeg är bara förnamnet. När jag vaknade till för snart en halvtimme sedan så visste jag vd som hade hänt. Innan jag ens slog upp ögonen visste jag: mensen har kommit.

Jag låg en stund och ignorerade det och intalade mig själv att det inte behövde vara så, men inatt när jag tog ett varmt bad för att få bort lite smärta och var nästan säker på att jag faktiskt trots negativt test skulle finna att jag var gravid så var det en liten röst som sa till mig att "nej, mensen kommer imorgon, det vet jag" och här ligger jag nu och är lite smått känslomässigt avtrubbad.

Jag har aldrig försökt bli gravid och inte blivit det. Varje gång vi ha bestämt att nu ska det bli barn i magen så har det lyckats direkt, inga besvikelser över blodiga trosor i den här erfarenhetsbanken inte! Eller ja, jag har ett missfall dock, men det är inte samma sak...jag var ju gravid trots allt.... nej, inga besvikelser över att mensen kom, förrän nu. Jag har tusen tankar men inga känslor, jag trodde att jag skulle bli störtledsen och gråta... men nej, inga känslor... än.

Då är det bara att ladda om, fortsätta med att äta mina inte-så-hjälpsamma mediciner och lägga till ännu en månad på tiden som jag kommer behöva äta den och hoppas på att det stannar vid just det, en månad till. Det är bara att gilla läget, och att inse att smärtan kommer vara min kompanjon något längre än vad jag vill och att det bara är att bita ihop och hålla målet i sikte... och be, be, be...

Urk, jag vill bara dra täcket över huvudet och sova bort alla snurriga tankar, urk urk urk!

En "dålig" dag

Jaha, så var klockan halv åtta redan och jag har knappt varit utanför sängramen idag. Det har varit en av de mindre bra dagarna idag. Ont i allra högsta grad. Jag försöker stänga bort smärtan genom att lyssna på musik och läsa och sånt, men idag har jag knappt orkat det ens. Jag har läst några kapitel men jag har svårt att hålla i boken utan att få ännu mera ont. Natten var rätt så tuff med s man har ju vart rätt så trött idag, jag slumrade bort hela eftermiddagen så nu är jag lite rädd att jag vänt om på dygnet och inte kommer kunna sova inatt. Suck!!

Jag har precis lyssnat på en go låt, instumentalt, med piano... Jag fick tips om denna från min mans syster Jannice för ett tag sedan. Hon sa att detta borde vara den riktiga "Bella's Lulluby" Kolla upp själva och tyck vad ni vill... den är väldigt fin och enkel i mitt tycke, perfekt helt enkelt.
Yiruma: River Flows in You
Jag gillade den ialla fall.....

Jag har även lyssnat på Jennie Åkerbrand idag, ja nu heter hon inte Åkerbrand längre men det är under det namnet jag lärde känna henne... och det är rätt så skön Söndagsmusik att ha på. Lugn, andlig och gjord för eftertanke och stillhet. Man känner riktigt hur själen hurrar för oftast så lyssnar jag inte på så där väldigt andligt "upplyftande" musik... om ni förstår vad jag menar :)
SÅ idag har själen fått sitt, bara lugn och andligt uppbyggande musik- det är viktigt att alla delarna får sitt antar jag :)

Nu kom Edward och barnen tillbaks- dom har varit iväg på en liten promenad för att komma ut ur huset och innan dom åkte så bakade dom chocolate-chip cookies.... jag mumsade på en förut och måste ge dom höga poäng. Lyckat!! Jag ska försöka ta mig ner till soffan för att vara lite med min familj nu innan dom går och lägger sig :)

Överraskande trevligt av mannen !!!!

Ville bara säga att det där brötandet som jag hörde där nere idag var min underbara man som inte alls rev upp en vattenskadad toalett. Det var min underbara man som totalt rensade undan i skräprummet där mitt skrivbord och alla mina pysselsaker gömmer sig... eller ja, GÖMDE sig är nog mer passande. Så nu ser man skrivbordet, jag har fått en hurts istället för en gammal stol att ha skrivaren på, det är rent, jag ser golvet klart och tydligt.... och man skulle faktiskt vilja vara där inne, inte bara stänga dörren snabbt så man slipper se hur det ser ut... Det är ett helt annat rum och jag är sååååååå glad att han la tid på att göra detta för att GLÄDJA mig... trots att han snart försvinner under alla måsten som han har hängandes över sig.

Jag vill bara poängtera att min man för tillfället lever som en ensamstående heltidsarbetande tvåbarnsförälder eftesom jag inte är till någon som helst hjälp alls. Tvärtom!! Han måste serva mig också!!! Jag är så imponerad över hur otroligt bra han hanterar situationen av att ha en fru som är kaputt, sköta om två barn, ett hem och sitt arbete... Ett ord, WOW!!!!

Nu är det dags att lägga sig, svininfluensan härjar visst i församlingen så vi har tagit beslutet att ha lite andligt här hemma imorgon tills vi vet hur det ligger till. För även om jag prematurely kissade på pinnen och den sa "nej" så ska jag egentligen inte ha min mens förrän på tisdag... så det finns väl fortfarande chans att testet jag gjorde inte stämmer... Tills det kommer blod så kommer jag bete mig som om det är en möjlighet att det blir en bebis... och gravida och barn nära svininfluensa är ju inte ett direkt taktiskt bra val. Better Safe than Sorry är min filosofi i detta fallet.

Natti Natti gott folk!!

Spännande iaktagelser

Ligger på min säng som är bäddad och fin, solen lyser in genom fönstret fast det kommer lite soliga regnskurar titt som tätt. Det ser somrigt och varmt ut i alla fall. Barnen leker och är nöjda. Jag har avnjutit en trevlig frukost med min underbara familj. En klassiker som varm O'boy är inte helt fel en lördagsmorgon, det vill jag lova. Mannen min är där nere och brötar med något, vi har en vattenskada på vår toa vid entrén och det måste brytas upp för att försäkringsbolaget ska kunna bedömma hur mycket vi ska få i ersättning. Elektrikern kom för en stund sedan och fortsätter det krångliga jobbet med att dra om elen i detta gamla huset. Vi har under 2 års tid fått elchockar när vi rört vid tex. diskbänken eller använt vattenkranen i köket etc. För ett par månader sedan hittade han vart felet låt och drog om den elen så numera finns det ingen spänning kvar i kökssysslorna i detta hemmet ;) Elen som är dragen här är GAMMAL och inte dragen av en behörig elektriker om man kan uttrycka det så. Det "läcker" el på flera ställen så trots att vårt hem inte är uppvärmt med elvärme så hade vi elräkningar på mellan 2-4000 kr i månaden under lite mer än 1.5 års tid. Jättekul!!! (not!) MEN nu betar vi av bit för bit av gamla trasiga läckande ledningar och för varje jobb som elektrikern gör så sänks elräkningen lite till. SÅ värt dom pengarna som vi betalar honom!!!! Vi har även investerat i att "köpa/bygga" ett elkraftverk genom ett bolag i Norrland. Kvarken heter dom visst. Så from 1 Juli så är vi med och producerar el vilket sedan dras av från vår egna elförbrukning vilket kommer sänka våra kostnader ännu mer. Här ha vi miljö och ekonomitänk i allra högsta grad ska ni veta. OM vi snålar rejält med vår el så kan det tom hända sig att vi FÅR pengar för att elproduktionen är högra än vårt elförbrukande... Hahahahahahahahahaha!!! (= galet lyckligt skratt!)

Jag börjar må lite lite bättre nu. Den nya medicinen hjälper lite bättre nu och jag är helt död och smärtpåverkad dygnet runt längre. Inatt sov jag tom mellan 2 och 8 med ett litet avbrott för en kissepaus. Men jag somnade alltså om direkt när jag la mig igen, det har inte hänt innan. Jag börjar känna att jag börjar bli lite hoppfull över hur jag kommer att må de kommande månaderna. För en vecka sedan så skulle jag aldrig tro att det fanns en ljusning på min situation. Visst har jag ont, visst är jag så gott som handlingsförlamad och kan inte göra något alls, men jag kan hantera det. Jag siktar in mig på de stunderna som medicinen är mest verkbar och allt däremellan är en transportsträcka... och det funkar. Jag mår bättre! Jag antar att alla bönerna som folk har för mig hjälper enormt mycket också ;) Bönens kraft är ju liksom underskattad, och jag känner verkligen att det är folk som ber för mig.... jag känner den energin och den styrkan som kommer utav det. TACK alla som kommer ihåg mig i sina böner.

Nu ska jag ta och slappa vidare. Ha en underbar Lördag allihopa!!!!!

Läst på FaceBook

Daniel Kenneth om Mormons Bok är sann eller ej

First off, for one to know something, one has to be correct. If one is not correct, one does not know.
Opinions are opinions and facts are facts as long as they are correct of course. But for one to know the taste of salt, one must taste it. Connectin...g this to the Book of Mormon, one must then search and study the book to know if it's true or not and to learn exactly what extent that truth reaches. Whether it's a good story with countless characters intertwined in plot created by an author or whether it was writen by multiple men that lived thousands of years ago and then translated, published, and distributed by a man who claims revelations and the visiting of angels. Whether it teaches one healthy principles like patriotism, and love for the family and fellow man, or whether it teaches the reader that wickedness prevails. Whether it brings one closer to Christ, or not. These truths are to be decided by the reader and can only be decided by their personal understanding. THIS is the logical way to figure it out.
And then we have tangible and intangible knowledge and truth. "Tangible knowledge" one can see, touch, smell, hear, and so on to know of it's truthfulness. If we were to explain things with truth (non-theoretical science, physics, mathematics, etc.). "Intangible knowledge" is something more delicate and is known inside one's self and one feels the truthfulness. We can say the spiritual side of the spectrum. If you believe in the Bible, an example of "intangible knowledge" would be a revelation from the Holy Spirit, or Spirit of Truth. The Spirit of Truth testifies to the soul through feelings and thoughts the truthfulness of ALL things. And based on one's faith, one can thus understand this concept as the key to ALL knowledge. BUT if you don't like to think of it as "spiritual" or in any way involving a "higher power," then think of it as your conscience, like knowing right from wrong.
I KNOW physically and spiritually that the Book of Mormon is true!!!

Detta är ett citat av Daniel Drysdale, god vän och fd. Missionär i SverigeMissionen

Såg jag Hans hand i Mitt Liv idag?

Ett kort budskap om hur man kan gå igenom sin dag i efterhand och se det man inte såg i stundens stress eller vardagens puls. En tanke om eftertänksamhet.... Detta budskapet gillade jag väldigt mycket, kanske mest för att det "hit home". Detta är något som jag vet att jag missar dagligen och det är något jag vill se och uppmärksamma!! Klicka Här för att se vad jag pratar om :)

Good Message

The things you do for yourself are gone when you are gone, but the things that you do for others remain as your legacy

CLICK HERE or copy the link to see how!

http://www.youtube.com/watch?v=7bnhU1bh_RM

The Resistance

Den 14 September 2009 kommer jag att lyssna på detta album och ingenting kommer få komma emellan mig och denna dejt!! Jag kommer stänga av telefonen, sätta på mig hörlurarna och bara sväva bort på denna nya musikaliska resa!! Jag Läääängtar!!!!!

Välsignelser för kropp & Själ

OK, nu bubblar tankarna i raketfart här så häng med i flummet om ni kan. Jag höll på att skriva ett meddelande på FaceBook till en bekant och jag kom in på smärta och sjukdom och prövningar mm.

Jag insåg att när jag hade beskrivit hur tufft och jobbigt allt var att jag behövde skriva och visa att jag trots detta inte tappat min tro på att jag kan komma bli bra, eller att jag trots prästadömsvälsignelse efter prästadömsvälsignelse fortfarande är rätt så sjuk så har jag inte tappat min tro på den kraft som prästadömet har. Att jag funnit kraft och styrka i dessa alla välsignelser, även om jag i besvikelse många gånger känt att "typsikt, jag har kvar allt" och att jag i hemlighet hoppats på ett mirakulöst tillfrisknande innebär att de alltid varit positiva! Besvikelse är något som vi människor upplever dagligen i en större eller mindre bemärkelse. (åh nej, favoritglassen var slut när man skulle köpa glass, eller åh nej, Mitt Romney blev inte USA's president eller... ja ni fattar)
Och om jag under en välsignelse hoppas på att jag ska få bli bra eller bättre och sedan inte blir det, så betyder det inte att jag inte tror på kraften som finns i den välsignelsen för det handlar om så mycket mer än bara den fysiska biten.


Jag har haft upplevelser med "instant recovery" pga en prästadömsvälsignelse, men jag har också ett helt artilleri av upplevelser där den andliga upplevelsen uppvägde besvikelsen över att den fysiska uteblev. När man sitter där och känner anden och får råd och tröst som i ett öppet hjärta alltid är rätt så kna man inget annat än att förundras över den kraft som finns i prästadömet. Det som sagts till mig under sådana tillfällen har jag nära mitt hjärta. Naturligtvis kommer jag inte ihåg alla orden och alla saker som sägs, jag är en smärtpåverkad varelse som nuförtiden väldigt lätt tappar tråden i det jag säger eller gör.... eh vart var jag nu :)
Vissa saker som blivit sagda till mig under välsignelser minns jag med ett brinnande hjärta, de har jag som ledljus när jag mår som sämst eller som lyckorus när jag är lycklig... En prästadömsvälsignelse kan vara så mycket mer än helbrägdagörande för kroppen, den kan vara den för anden!


Nu ska jag ta dessa tankar och ha positivt tänkande längst fram i pann-globen! Egentligen är jag lite avtrubbat deppig för jag är rätt så säker på att vårt graviditetsförsök har misslyckats. NEJ, jag har inte fått min mens, den skulle komma typ from idag men likaväl inte fören på tisdag om jag har otur. Nej ni förstår, jag bröt mot min egna regel och kissade på pinnen i förskott, förut alltså. Jag hade ju lovat mig själv att inte kissa på den förrän på tisdag om jag var mensfri fram tills dess... Pinnen,den sa NEJ inga bebisar i denna livmmodern inte.... Jag vet, det kanske inte stämmer för jag har ju inte inväntat att mensen ska vara ens en dag sen... men jag hade på känn att det skulle vara negativt och ville inte bli hejdlöst ledsen när mensen väl kommer... så jag preppade min ledsamhet genom att kissa på pinnen ;) Så nu är jag helt beredd på att jag kommer få mina vanliga störtblödningar inom kort. Jag brukar alltid drömma att jag får mens typ några dagar innan den kommer och jag har nu drömt min lilla "mensdröm" två gånger den senaste veckan... I knew it was comming! Så nu inväntar jag den tålmodigt och ska ta tag i bebisplanerna när den har kommit och gått!! Positivt tänkande är det som gäller nu och så får jag hoppas på att den uteblir nästa gång....

Poetry

In the Temple covanents are made
that last and lasts forever
A foundation of life is laid
that no death can ever sever

DeseretBooks.com

Jag har nu suttit och drömt om att köpa än det ena än det andra från Deseretbooks och har kommit fram till att en julklapp till mig själv av andlig uppbyggnad borde väl vara helt OK?
Jag har insett att jag behöver göra mer föratt bli mer andlig, för att kunna behålla den klara enkla blicken på livet och tillvaron... För att finna den inre kraften till att orka med livet så måste man fylla på med olja i sin lampa - annars orkar man inte lysa något vidare bra. Där är jag nu, i valet och kvalet om hur jag ska fylla på oljan allra bäst. vad behöver jag som hjälp på vägen för att nå större och djupare andlighet och styrka? En plakat med "Did you think to Pray" ser kanske liten och obetydlig ut men placerad på ett ställe där den syns och påminner dig om bönens vikt... Där kan den göra all skillnad i världen. Jag tror att om vi omger oss med saker som påminner oss om det goda och det som leder oss rätt så är det mer än en bra hjälp på vägen. På vägen, i den rätta riktningen, mot det rätta målet.

Muse

"Everything about you resonates happiness
Now I won't settle for less" (Bliss w/ Muse)

The Pastor's Ass

The pastor entered his donkey in a race and it won.
The pastor was so pleased with the donkey that he entered it in the
Race again, and it won again.

The local paper read:

PASTOR’S ASS OUT FRONT.

The Bishop was so upset with this kind of publicity that he ordered
The pastor not to enter the donkey in another race.

The next day, the local paper headline read:
BISHOP SCRATCHES
PASTOR’S ASS.

This was too much for the bishop, so he ordered the pastor to get
Rid of the donkey.

The pastor decided to give it to a nun in a nearby convent.
The local paper, hearing of the news, posted the following headline
The next day:

NUN HAS BEST ASS IN TOWN.

The bishop fainted.
He informed the nun that she would have to get rid of the donkey, so
She sold it to a farmer for $10.
The next day the paper read:

NUN SELLS ASS FOR $10.

This was too much for the bishop, so he ordered the nun to buy back
The donkey and lead it to the plains where it could run wild.

The next day the
headlines read:

NUN ANNOUNCES HER ASS IS WILD AND FREE.

The bishop was buried the next day.

The moral of the story is . . . Being concerned about public opinion
Can bring you much grief and misery . .
Even shorten your life.

So be yourself and enjoy life.

Stop worrying about everyone else’s ass and you’ll be a lot happier
And live longer!

Have a nice day!

Hos farbror doktorn...

Min läkare har semester och jag behövde få sjukintyg NU, Jag fick komma till den andre doktorn istället och han sjukskrev mig fram tills min brukare som jag jobbar hos kommer hem från Varberg. Förhoppningsvis så ska vi veta hur landet ligger till med mig tills dess och om jag har tur så kommer jag sakta bli starkare och förhoppningsvis så klarar jag av att jobba de få timmarna jag har där.... Så, nu har jag tre veckor med förberedelse och tillfrisknande att göra.... Nu gäller det att hålla tummarna så att även Försäkringskassan godkänner sjukskrivningen även om det bara är tre veckor.... dom strular ju med allt och alla hela tiden. Suck.... att man inte kan få vara sjuk i lugn och ro och få tillfriskna i en hälsosam takt istället för att ha flåset i nacken och hotet om att bli utförsäkrad osv.
_________________________________________________________________

Jag är så rädd över hur detta kommer att bli. Hur kan man med en kronisk sjukdom få rätten till att göra sina egna val i livet utan att någon konstig instans ska kunna säga "nej, ogiltligt val, tillbaks i ledet" Jag tror starkt på den fria viljan och jag har tyvärr kommit fram till att i det socialistiska Sverige finns den inte.... alla ska vara samma, samma form, samma tycke, samma smak - samma allt. Det man matas med ska gälla och allt utanför ramarna är FEL.... Hur kan något vara fel bara för att det inte är vad andra tycker om? Är allt mitt rätt och allt ditt fel?
Eller tvärt om? Vem bestämmer normen? Har jag godkänt den som min mall i allt här i livet? Näe, urk.... jag skulle vilja leva i det där perfekta samhället som vid flera tillfällen uppenbarar sig i Mormons Bok. När de som följer Gud har helgelselagen och ingen har det sämre ställt än någon annan och så vidare... Men är människorna idag redo för ett sånt leverne? Det tror jag inte. Även om jag skulle tycka att det skulle vara såååå bra, vilket det är, så är det alltid annorlunda att föreställa sig ett sätt att leva än att leva det sättet på riktigt. Men drömmen om de perfekta samhället där alla har samma värde, den kan jag ha i alla fall - för så länge vi har drömmar så har vi hopp... Och hopplös - ja det låter inget för mig som har så mycket att hoppas och tro för i dagsläget. Jag får be innerligare och lyssna med öppnare hjärta helt enkelt. Leave it all in the hands of God... Lättare sagt än gjort vill jag lova, men värt ett försök. Jag är ju lite av ett kontrollfreak så..... ja, ni kan ju gissa själva hur tufft det kan vara att bara låta ens tro ta över. Experimentum påbörjad.... Att jag har en tro är ju fastställt, och att jag är trofast, det vet jag ju med, men huuuur mycket av det som jag tror att jag måste göra själv kan jag klara av att överlåta på min himmelske fader, In a leap of Faith that is...? Hmmmmmm

Mormon Lady

Jag satt här och surfade i lugnan ro och kom över mig själv på google, länkad från en annans blogg. "Mormon Lady" har en enormt välorganiserad och utförlig blogg/informationsbas om "Mormonkyrkan" jag blev glatt överraskad över jag fanns med där på ett hörn och lite ärad också måste jag säga... Jag sitter ju här i min egna bubbla och tänker inte så himla mycket på vem som läser vad jag skriver och om vad jag tycker och tänker etc. Bara några få gånger har jag givit någon som helst hänvisning till min tro och vilken kyrka jag går till och självklart är det inget som jag själv anser skulle vara "hemligt" men av någon anledning i livet så har jag inte ens tänkt tanken på att använda detta som ett informativt forum över min tro etc. "Mormon Lady" har redan gjort detta och nu har jag äntligen hittat en blogg som jag gärna återkommer till och jag misstänker att jag kommer törsta efter mer! Jag har inte fallenheten att tala om det jag tror på på ett undervisande sätt, jag låter nog oftast väldigt osammanhängande och så bubblar jag för mycket av glöden som kommer av att få tala om min tro att jag antar att det skrämmer bort de som ställde frågor till att börja med.... Ja ja, man skulle kanske ta och skärpa till sig och sprida info lite mer.... Under tiden kommer jag läsa på Mormon Lady och lära mig mer om min egna tro och kyrka.... Tack för det Televerket!

Audiobooks, Music and sunshine!

Sitter just nu ute i trädgården i solen och kunde naturligtsvis INTE lämna min lilla dator där inne... så den har jag i knät och surfar på som vanligt. Ja, jag är väl lite tokig, men jag har under väldigt lång tid haft fullt upp med att hinna med alla måsten i livet, allt jobb, alla sysslor här hemma och samtidigt hinna med min familj- så min dator har varit ett litet titthål ut ifrån min bubbla... och nu när jag är alldeles handikappad och inte kan göra NÅGONTING utan att bli darrig och svag och svimfärdig så tar jag igen all tid som jag inte kunnat lägga på musik, böcker och annat som intresserar mig... Min dator är liksom min hjälpreda ut utanför mitt sovrum :)
Jag tänkte att jag skulle kolla över ekonomin någon dag och se om det finns pengar till att beställa en bok eller två.... jag vill läsa igen... Jag har ju fastnat för detta med ljudbok eftersom jag då inte behöver hålla i någon bok som bara får mig att få ont... men det hela är ju så dyrt. Om man verkligen vill göra rätt för sig så kostar det verkligen, och eftersom jag gärna hellre läser på engelska än svenska så fastnar jag i ett slags moment 22, för då måste jag beställa böckerna från amazon eller andra utländska siter.... De flesta ljudböcker på engelska i Sverige kostar ju multum! Pengar är verkligen en nödvändighet, och det kan ju bli vårt om man har ont om dom.... *Fniss*
_______________________________________________________________
De senaste dygnen så har jag spenderat med att lägga in mina musik-cdskivor på datorn- så nu har jag nästan klarat av alla... dom är väl inte alla så himla bra som jag minns dom, men varje skiva bär med sig minnen, känslor och t.o.m. dofter. När jag lyssnade igenom Stone Temple Pilots (som fortfarande är grymt bra if I may say so?) så kunde jag känna doften av "The Charles River" i Cambridge/Boston... jag bodde i närheten av den under mitt första år i Boston och jag gick längs den vääääldigt ofta. ("To the right/left" hörde man ofta bakom sig när det kom cyklister- hahaha) Eller gatan från mitt hus upp till Harvard Square, det är verkligen många minnen som pluppar upp av olika låtar och jag har ett speciellt minne till The Prodigy skivorna... The T (tunnelbanan) - om man står underground och ett tåg kommer så är det en virvelvind av luft som kommer över dig... och doften från denna.... det är "The prodigy" det!
Jag minns så många små detaljer som jag inte tänkt på på flera flera år... Flummigt, men underbart. Just nu har jag Seven mary Three i högtalarna, oj vad jag gillar hans röst! Vissa låtar och grupper för med sig ansikten, ansikten på folk som jag kände och som jag kunde namnet på... men nu är jag osäker på vad dom hette.... några minns jag ju... Tom McInerney som tog mig på min första riktiga boxningsmatch, eller Paul Langone som ljög om sin ålder bara för att han trodde att jag inte skulle vilja prata med honom om jag visste hur ung han var... hahahahah. Polly Burson som stod utanför skolan och inväntade "sina" bortskämda ungar bredvid mig, Och som dessutom råkade glömma bort att USA hade högertafik mitt i centrala Boston- *ASG* Då trodde jag att jag skulle dö.... men här sitter jag och minns och skrattar....
Hmmm- jag skulle vilja ha min blogg på engelska också... någon som vet hur man gör detta, jag fick ett tips om en översättningssajt som en jag känner använder sig utav... borde kanske kontakta honom.... Mmmmm, jag ska lyssna och minnas lite mer tror jag... vissa saker kommer upp till ytan nu och jag vill ta ett djupdyk ner i känslorna :)

Scripture of the Day

"A new commandment I give unto you, That ye love one another; as I have loved you, that ye also love one another. By this shall all men know that ye are my disciples, if ye have love one to another." (John 13:34-35)

The Twilight Saga: New Moon 'Meet Jacob Black' Preview Video av Trailer Park - MySpace Video

The Twilight Saga: New Moon 'Meet Jacob Black' Preview Video av Trailer Park - MySpace Video

Shared via AddThis

Solsken ute, jag är inne

Sitter på min säng, eller ja, ligger & sitter lite huller om buller kan man väl kalla det. Min bästa man har kopplat in trådlös överföring av musiken på datorn till våran stereo som ligger under sängen :) Just nu lyssnar jag på Seven Mary Three som är ett band som jag gillade när jag bodde i Boston i Usa. Jag har bara en skiva med dom, men på Spotify fanns inte den med alls... ja ja, jag försöker återväcka lite gammal musiksmak för man hade ju en hel del skivor märker jag nu när jag i två dagar försökt föra in dom i datorn... Det tar tid, OCH man har nostalgitripp på nostalgitripp... Sitter här och reser i minnenernas värld helt enkelt. Ute är det lite blåsigt men soligt... jag får väldigt ont av vinden så jag ska se om jag orkar ut och gå sedan- jag var ju iväg i morse uppe på skolan, det var tufft nog! Jag har vart otroligt svag i armarna idag, dom är skakig och svaga, klena saker som inte är till mycket nytta helt enkelt :( Det är trots allt lite bättre idag för inatt sova jag faktiskt ca 4,5 timmar!!! Rena Lottovinsten!
__________________________________________________________________
Hmmm, jag skulle kanske rulla in mig i mitt täcke och gå ut i trädgården en stund så man får lite sol på näsan? Slappa en stund och bara suga åt sig värmen så att jag förhoppningsvis kan må lite bättre... Ja det var nog en bra plan... Solljus och frisk luft- som balsam för själen ;) Eller så ligger jag bara kvar här och är skakig och darrig i min mjuka bäddade (av min man) säng... Hmmmm - svåra beslut att ta så här på em. och vet ni vad? 16:46 = 14 minuter kvar till medicin!!! Jag har klarat ännu en 6 timmars period utan att balla ur och tappa kontrollen! mäkta imponerande indeed!! Äsch, jag ligger nog kvar....... vem vill ha sol på näsan egentligen?

Skolstart

Jaha, då har man varit på skolan och haft upprop och information tillsammans med Edward och Albin... Jag undrade ett tag om jag skulle kollapsa för jag var inte riktigt bra nog att gå med egentligen. MEN, klart att man MÅSTE gå med sin son till hans första dag i skolan!!!! Albin verkar tycka att detta är lite väääl läskigt och har redan sagt att han vill vara ledig mera.... Men jag tror att om någon vecka eller så så kommer han att inse att det är inte sååååå stor skillnad med Dagis och Nollan... och han kommer ju kunna leka med sina gamla kompisar där. Speciellt en av killarna var det väldigt tur att han hamnade i samma klass som- Jippey!
Men, Albin vill forstätta att ha sommarlov, att få leka med vad han vill, att kunna springa runt och skitna ner sig ute och vara fri som fågel.... nu är dags att vakna upp till verkligheten och falla in i ledet av den svenska utbildningsnormen...
Min lilla lortgris :) skulle nog inte tacka nej till att vara "barn" ett år till.... eller två....

Dying in the Sun - The Cranberries

• Ta mig ur sängen - check
• Äta frukost vid bordet - check
• Gå på promenad - check
  

Jag har nu varit ute på en promenad i ca 1.5 timme, inte för att jag gått några direkta mil eller så och inte i högt tempo heller, men för att vara mig, i mitt tillstånd... så är jag himla nöjd med mitt knatande runt i Fritsla. Solen lyser, vinden är frisk och vid några tillfällen trodde jag att jag skulle få lägga mig ner på marken och ringa Edward så att han skulle hämta mig... MEN det gjorde jag inte. Jag hade min musik i min iPod och gick och gick och gick.... Jag tittade in på Loppisen nere på hörnet, stack in och köpte en vatten på Ica... tog ett varv inne på nedervåningen på Tyglagret... och sen gick jag hemåt. Vår granne som har sålt sitt hus nu var och klippte gräset i trädgården, så trots att han flyttat till en lägenhet inne i Borås så behöver han komma hit och fixa trädgården någon gång varje vecka... i två månader till.... Vi pratade lite och det var trevligt att sticka ut huvudet ur min bubbla och tvinga sig själv artighet och konversation... behöver behålla fokus borta från smärtan helt enkelt... Jag börjar bli hoppfull, jag kommer nog klara av denna här utmaningen utan att bli inkastad på psyk. Mitt liv känns inte kolsvart längre, otroligt att jag ens kan tänka den tanken.... Den grådisiga vardagen med dimmig smärta är något jag väljer med glädje framför det kolsvarta jag levde med för några dagar sedan.

• Ta det väldigt lugnt på soffan eller i sängen -kvar att klara av
  

Faith

"Faith involves a leap of imagination. Real faith also involves a searching, a desire to find answers to life’s most difficult questions. We may have faith that follows the teachings of an organized religion, or we may have faith we have acquired th...rough our own experiences and study. In either case, we do not betray our faith when we continue to search for meaning. Rather, we deepen and strengthen it"

MORR

Ännu en gång blir jag lite sur på hur detta som jag kämpat med kunde bli till ens tor gröööt av band och låtnamn... för jag hade de uppstaplade i punkter utan att de beblandades med varandra... Om ni inte orkar leta er igenom den otroliga röran som detta bloggprogrammet skapade så gå bara till Stephenie Meyers Hemsida direkt.... SUCK!!!!
Ja ja, det höll mig sysselsatt utan att skrika och kasta mig pga smärtan, jag kanaliserade den bra helt enkelt så jag ska väl bara vara tacksam!
GODNATT GOTT FOLK!!!

Lite låtar att kolla upp

Nu har jag bara copy/paste:at lite från Stephenie Meyers Playlists för varje bok. Detta är låtarna som har inspirerat och hjälpt henne att väva fram mönstret, sagan, berättelsen i The Twilight Saga. OM du vill kolla själv på hennes hemsida, klicka bara på hennes namn här uppe, välj Twilight Saga och under varje bok finns en playlist att lyssna på, dessa Playlists alltså :) Jag har redan i ett tidigt skede insett att Stephenie Meyer har väldigt bra musiksmak, så jag har nu använt en stor del tid till att stänga ute smärtan och leta upp alla dessa låtar på iTunes och lyssna igenom dem från hennes hemsida. Hon har de flesta där i ett "play-verktyg" så man kan lyssna gratis och se vilka man gillar mycket nog att köööööpa. Jag har kommit till halva NewMoon och hade redan en hel dela av låtarna såklart, men några nya grupper har jag allt fastnat för... Spännande detta med att hitta ny musik, och speciellt musik som använts som Musa för litterära verk. Tänk om fler författare la ut inspirationskällan till deras mästerverk för oss vanliga dödliga att ta del av, vad det nu än må vara för något. I S.M´s fall har musiken och texterna spelat stor roll. Att lyssna på en låt man gillat enormt mycket innan, och sedan sätta sig i berättelsen och vilken karaktär det är som "talar".... Jag säger bara "Going Under" med Evanesence blev grymt mycket bättre med känslorna av Bellas övergivenhet.... Jag efterlyser att fler författare gör så här!!!
__________________________________________________________________
De låtar som har en bokstav i parantes efter sig är markerad ur vems perspektiv sången kommer, så B = Bella, E = Edward och J = Jacob
__________________________________________________________________


Twilight Saga PlayList, (ej i ordning)

( Här hade jag paste:at och Copy:at in alla dessa låtar- men det blev bara en gröt så jag raderade det... förlj anvisningarna på nästa inlägg istället och gå direkt till källan// kram Linda)

Nu ska jag försöka somna, jag måste väl iaf få ut min timme inatt!!

New Moon trailer, filmen kommer i November... en bra anledning till att längta till höstmörkret!

Blessed

Nu har jag bäddats ner i min säng som har rena lakan etc. Mitt sovrum är städat och rent, och jag har världens bästa familj.Jag bestämde mig förut idag att jag var tvungen att ta mig upp i stående ställning och gå ut. Hur ont jag än hade så skulle jag ta mig UT. När jag efter många problem äntligen fått på mig kläder (japp, ni vet sådana där tygsaker som man har för att skydda kroppen) var jag heeeeelt slut. Något illavarslande kändes det, och då, då ringde min mobil och det var en vän från jobbet som ringde för att höra hur det var med mig... och hon erbjöd sig att komma hit och gå med mig på min hemskt motiga och jobbiga promenad.(positivt tänkande i allra högsta grad här vill jag lova!) Jag tar mig ut och landar utmattad på hammocken och väntar på att Annika och William ska komma. Det fiffiga med hela upplägget var att så fort vi började gå så började vi ju även prata (man är väl kvinna trots sina handikapp) och så fort benen hade ställt in autopiloten så gick det av bara farten. Jag klarade av att gå dubbelt så långt som jag trodde att jag skulle, och i en rätt så bra takt med om jag får säga det själv. Jag fick tom en liten regnskur på mig, och var nöjd med det... (bara det är otroligt i sig självt!) Sedan jag kom hem har mina armar varit helt vissna och jag har jättemega-dunder-ont, men jag är nöjd, mer än nöjd med min dag. Jag har vart utanför dörren, jag har fått en trevlig stund med en vän... och medans jag var borta skyndade min man och mina barn med att röja upp och städa sovrummet, byta sängkläderna i sängen och dammsuga och röja upp i sovrummet och i hallen utanför.... Så nu ligger jag här i doften av rena sängkläder, i mitt rena sovrum, i den innan förhatliga sängen som nu känns riktigt mysig och tackar min Himmelske Fader för att han givit mig så underbara människor i min närhet. Edward, du är min allra bästa vän och den bästa maken man kan få! Albin och Alice, ni är de ljuvligaste barnen som finns och jag är lycklig över att få kalla mig själv eran mor... och Annika, det du gjorde för mig idag var enormt. Jag uppskattar dig och din vänskap, din godhet och är så tacksam för att din väg har korsats med min. I am truly blessed!

Alice

Min dotter ligger på min arm, sådär mysigt ni vet, precis i armhålan så att man krama om henne med samma arm hon ligger på. Hon kom bara och kröp upp till mig i sängen för att ge mig lite "kraft-kramar" och kärlek så att jag skulle må bättre. Ännu en fruktansvärd natt bakom mig och minimalt med sömn... då behöver man kraft-kramar från sin dotter som är lika mjuk och vårdande som Florence Nightingale. Hon har en speciell gåva och det är att vilja ta hand om och vårda andra. När hon var nyfödd och min värld var kaos pga hennes operationer så slogs jag av vilken lugnande inverkan hon hade på alla i sin omgivning (eh, eller var det bara på mig hon hade det??) och när hon fick sin namnvälsignelse så sades det att Glädjen skulle vara som en röd tråd genom hennes liv.... och hittills så stämmer det. Hon är så glad och varm och kärleksfull. Jag vet att alla föräldrar skryter om hur bra deras barn är, och jag tänker väl inte vara ett undantag här för båda mina barn är så lätta att ha och göra med. Dom är självständiga och enkla att underhålla. De "kräver" inte så mycket om man kan uttrycka sig så. Att få barn som är av det lugna grundämnet som just mina barn är ÄR och har varit en enorm välsignelse för mig och Edward. Jag har ju varit sjuk i snart 9 år och av denna tid så har jag bara fått kemisk hjälp med mediciner de senaste 3 åren. Jag undrar om inte mina begränsningar har format dem till att vara så nöjda och så lätta att ha och göra med. Självklart så bråkar dom med oss också, dom är barn! Men vi har fått en väldigt bra kull om man kan säga så :)
Jag hoppas att det barn vi försöker få nu kommer vara av samma kvalité så att den lilla kraft och energi jag har kan användas till de goda delarna av föräldraskapet istället för att skälla och bråka hela tiden. Åh, jag hoppas verkligen att det har "tagit" och att jag har ett ägg som har celldelning och inbäddning i livmodersväggen som prio ett just nu. Jag vet inte hur jag kommer reagera ifall mensen kommer. Vi har vid båda våra beslut innan att bli gravida blivit det direkt. Ingen väntetid här inte. Men nu är jag äldre, jag fyller 35 i februari och man ska väl kanske inte räkna med att man är så superfertil längre. Jag hoppas ju som tidigare sagt på att jag ska haft två ägglossningar så att jag bara behöver gå igenom detta en gång till för att vara "klar" med barnafödandet. Vi vill ha fyra barn, vi har alltid pratat om att ha 4 barn... det känns fel att plötsligt tänka att det bara komemr bli tre... man ska ju inte ta några beslut i förskott. Jag kanske är såpass bra på att förtränga hur himla kasst jag mår så att jag faktiskt gör detta en gång till........ idagsläget känns det inte så troligt men man vet aldrig. Vi människor är bra på att glömma exakt hur smärtsamt det vi gått igenom är. Bara att det var det... men nivån av smärta är svår att minnas. Vilken tur att det är så!!!!
Tillbaks till min mysiga Alice som luktar så gott och som pussar mig så ömt. Denna lilla tjejen är som en solstråle i mitt liv. Jag är så tacksam att jag har henne! Tänk vad ens barn kan ge till ens föräldrar bara genom att finnas i deras liv !!!! Bilden som är med togs i September 2005, Alice är ca 5 månader och är en go & gla liten tjockis!

Jag tror inte jag har mer kraft kvar just nu, jag orkar inte ha ont mer... Jag orkar itne sprattla mer, eller något. Jag har ännu inte somnat eler fått någon som helst lindring av den senaste dosen dexofen. Det bli bara värre och värre... Provkissade på grv.stickan förut bara för att se om jag kunde få motivation från den, men det är ju alldeles för tidigt att se något, det visste jag ju redan så när den visade negativt så blev jag inte så förvånad. Jag kommer inte kolla igen förän det verkligen är så att mensen är sen, och då menar jag sen, typ 5-8 dagar sent.. Nu är det ju 5 dygn kvar tills jag ens ska ha min och gravtestet jag hade här hemma är ett gammalt från ett tvåpack som hade bäst föredatum Juni 2009... Jag ska vänta helt enkelt, men om jag inte får någon vila alls från smärtan, så som det är nu... då klarar jag nog inte detta.
Jag får vara som det lilla tåget och säga; "Jag vet att jag kan, jag vet att jag kan"
Skulle jag kunna få beställa en nerklubbning av hårt tubbigt föremål i huvudtrakten för att tillsätta ett medvetslöst tillstånd några dagar? Nu börjar superryckningangarna igen, och smärtan stegrar sig... DET GÖR FÖÖÖÖR ONT! Nu har jag inte sovit på över ett dygn, och alla dygnen på mer än en vecka tillbaks har bara fått en liten liten dos.... AJ, jag har ont!

Nightly Pain

Galen smärta river i mig, tar tag i mig och kastar mig fram och tillbaks likt en trasdocka. Jag försöker fly, och bockar sakta av från min "flykförsökslista" Check, check, check... Klockan 05:00 kan jag ta den medmåttiga medicinen och jag måste fokusera bort smärtan tills dess. Men hur?

Sent i går kväll, för endast några timmar sedan så berättade jag för våra barn varför jag blivit såpass sjuk som jag är nu, att jag gör färdigt i kroppen för att det ska kunna växa en bebis där och att mamma och pappa gärna vill att det ska få komma en bebis till till våran familj. Jag förklarade att jag var inte arg och trött på dom utan jag var trött på att ha ont ont hela tiden. Mitt äslade barn, min 5-åring tittar bekymrat på mig och säger " mamma, du kommer nog bara orka ett barn till" Sedan kramar han mig tröstande! Vi har ofta pratat om att det finns plats för två barn till i våran familj.... och nu när han insåg att det kanske skulle komma en bebis skulle det vara till högt pris som betalades av mig. Snart 6 år redan vis som en gammal man!! Jag sa att jsut nu orkar jag inte tänka på 2 barn utan bara 1 barn till... men längre fram kanske jag inte alls tycker det är så farligt och vill ha min nummer 4! Inför mig "höll han masken" och kramade mig och tröstade mig och sa godnattoch gick la sig. Väl inne på sitt rum och med bara Edward där sa han att han tyckte att det fortfarande var 2 kvar..... Hur stor är chansen att få tvåäggstvillingar när man inte har horminbehandlat sig själv till äggexplosion inne i kroppen?
Tänk om det kan bli...
Idag kom vår hemlärare hit och gav både mig och Edward en välsignelse, det kändes skönt. Nu har jag inte mycket kontroll kvar, och det är 1 timme kvar av sprattel innan jag får ta medicingen, sedan ca 1 timme till tills den verkar!!! Paniken börjar komma...

Moahh ha ha ha

Jag klarade av kvällsmaten!! Jag blev inte allt för jobbig, läskig eller ledsen, bara lite av varje som jag lyckades hålla någorlunda inom ramarna av "kontroll". För att smita från sprattlet i kroppen så har jag börjat vagga som ett rikigt barnhemsbarn från djupaste skogarna av rumänien. Vaggar och vaggar och vaggar... för att förhindra kroppens refelxutfall i motattck mot smärtan. Tror ni att jag kommer få magmuskler av allt detta vaggande?? Förhoppningsvis! :) Nja, jag är nog på bättringsväg för jag kan skämta om min situation, samma situation som fick mig tänka förbjudna tankar för mindre än ett dygn sedan.... Om lite mindre än 20 minuter kan jag trycka i mig min dos av dexofen & alvedon igen. Det känns lurigt att vara så inrutad i timmarna, att ta sig från livboj till livboj, och att dessa ska bestå av 4 piller i min hand. Läskigt faktiskt! Under mina tre år med Tiparol har jag aldrig någonsin kännt mig så beroende av piller som jag gör efter dessa få dygnen med Dexofen. För att inte tala om fyllan man får av dom. Synd bara att man inte somnar av dom, för det är ju det jag vill mest av allt. Få sova och vara smärtfri på samma gång. Ska vi se hur det blir nu denna natten? Jag vågar itne vara positiv än, men som min stavspresident sa till mig för bara någa månader sedan. " Du vet bara vad du har i backspegeln och du förväntar dig detsamma i vindrutan, men du kan aldrig vara säker på att det kommer vara så..." Vad han menade var att min skräck och rädsla inför just detta momentet, att bryta upp med min medicin i syfte att få barn, det behövde inte gå som jag förväntade mig. Jag behövde inte döma ut detta pga vad jag hade i backspegeln från mina förra graviditeter och mitt liv innan medicinen, utan att jag skulle vara hoppfull om att jag skulle få hjälp så att det skulle bli bättre denna gången.... Jag är hoppfull, jag väntar och jag är trofast! Det kommer gå, det kommer bli bra, jag kommer klara detta och framför allt.... Jag kommer komma segrande ut på andra änden av detta med ett barn i mina armar!!! Moaa ha hah ah ah aha hahahahahahahaa

Testing testing

Ska våga mig ner på nedervåningen och tänker ÄTA kvällsmat med familjen. Ska förhoppningsvis klara av detta utan att skrämma någon med smärtutfall, gråtattacker eller annat dumt! Wish Me Good Luck!

Rain Ballad för en regning dag...

Not Crying, Rain Ballad by The Flight of The Concords
Lyssna till texten och småle... Jag kämpar för att hålla humöret uppe med småskratt även denna tuffa dagen. Ska ha mens om en vecka, får se vad som händer då, om det är att börja räkna ner dagarna till "normalt liv" igen elelr om man får börja om och fortsätta leva så här, en timme i taget...
Under tiden får Bret och Jemaine underhålla mig:)

Music for my Soul

EN av alla favoriter jag har med Muse

Lyrics

To find a "happy place"

Jag tror att mitt psyke kommer påverkas av detta. Jag upplever att jag kagas och kläms in i ett hörn av smärtan som står med sin piska över mig. Full dos av ersättningsmedicin gör mig nästan smärtfri i ca 3 timmar.... jag sov mellan 23 - 01 inatt och var sedan vaken ända fram tills runt 8 tiden och kämpade med att inte skrika och sparka i panik. Jag ville att Edward skulle få sova denna natten. Vem hjälper han genom att vara lika trött och död som mig när barnen vaknar? Men det var tufft att inse att klockan gick och smärtan var kvar trots att jag när jag kunde ta en dos vid 3.30 på morgonen inte kände av den alls... kastades som en trasdocka i sängen mellan gråt och ihopbitet skrik tills jag måste ha deckat av strax efter 8 för när jag vaknade runt 11 tiden så hade jag sååååå ont och insåg att "JA JA JA - tiden har rört sig och jag får ta medicin igen!!!" Snacka om att känns sig som en missrukare! Jag har inte kännt mig så här fixerad vid klocksalag runt medicinering förr, och jag har aldrg varit så nära att bara slita upp balkongen och flyga ut i luften för att avsluta allt. Hemska tanke! Jag som är så långt bort från självmordsbenägen man kan komma har nu under senaste dygnen sett på det där med frivillig död lite annorlunda. Jag kommer aldrig aldrig kunna utföra en sådan handling, inte min grej alls.... men att i sitt sinne fatta konceptet av att vilja .... jag trodde inte det var min grej heller men nu förstår jag mer. Jag sa alltid att det var själviskt att begå självmord och det tycker jag fortfarande men ibland kan det vara luddigt att se det när man är utom sig av ångest, smärta eller panik. Igår kväll var jag hoppfull, jag tog min dos och var med för att lägga barnen och kände mig sååå full och drogpåverkad så att jag fnissade tom emellanåt. (flummigt, men man kastas fram och tillbaks i känslorna när det handlar om ytterligheter) Efter att barnen lagt sig, mina äslade älskade barn, så tog jag den där allergi/dåsighets medicinen doktorna tyckte jag skulle prova att somna på. Jag låg i ca 30 minuter innan jag flöt iväg på sömenens våg.... MEN efter bara 2 timmar vaknade jag igen, då hade Dexofenen slutat verka och jag skulle behöva vänta ca 3 timmar på att få ta den igen. Jag provade allt, jag åt, jag gick omkring som en våldnad här i huset, jag tog ett hett bad, allt försökte jag men den brännande stickande smärtan gav sig inte... inte ens när jag sedan tog min medicin verkade den vilja göra sig verksam- GRRRRRR
OK, så om jag försöker behålla fokus på det som jag vill få ut av hela detta: ett barn till. Bebis bebis bebis bebis... det är mitt mål! sinnesförvirrande och knäckande smärta i pris för ett barn till. Det är ett högt pris, det måste jag säga att när det är som väsrts så känns det som ett överpris jag inte är villig att betala men jag vill ju så gärna ha fler barn. Kanske får jag göra som min svägerska: bli fostermor (familjehem) Det finns fler barn där uppe som är mina och jag vet om det! Jag vill ha dom hit och i min famn, jag vill ha svar på om vi blivit gravida nu eller inte, jag vill veta hur länge jag ska behöva betala överpris för något jag verkligen verkligen vill ha! Fokus fokus fokus: första kännbara sparken från barnet, det ska vara min fokusbild... my "happy place" att gå till när det blir för svårt att hantera...
OK, så får det bli; my happy place!

cola-nappar, Jacob Black och ont

Tankarna surrar, och jag försöker hålla mitt mål i fokus, en bebis, en liten go bebis!!!!
Borde inte skriva mer, har inget alls att skriva egentligen... och det gör ont att använda armarna. Men jag klarar inte göra något vettigt, det finns ingen energi och allt gör ont så det finns inte små många alternativ mer än att ligga i sängen, soffan eller dagbädden i extrarummet... MEN jag vill inte ta risken att inte vara utmattad och redo för sömn i natt, moment 22 i allra högsta grad! För ont för att kunna göra något alls och för rädd att inte vara "trött" inatt för att jag inte klarar av att hantera smärtan... Jag lyssnar på sista boken i The Twilight Saga på iTunes och försöker få berättelsen att ta mig bort från mitt lidande. Den har räddat mig vid flera tillfällen när jag har ont, men det finns en gräns såklart som inte en Stephenie Meyer kan trolla sig över för att ta bort min smärta. Just nu hovrar jag på den gränsen.... Snart kommer rösten få det att krypa i mig och jag kommer bli mer och mer sprattlig och paniken kommer välla upp... Nu är det bara några få timmar kvar tills nästa dos och med 2.5 hours left så känns det som om jag kommer överleva det. Jag ska överleva detta, minut för minut, timme för timme.... I will survive

In the face of Pain

Nu, nu har jag börjat titta upp över kanten på helvetets avgrund och har hittat ett sätt att inte ramla hela vägen ner hela tiden. 2 st 50 mg Dexofen + 2 Alvedon var 6:e till var 8:onde timme ska förhoppningsvis göra så att jag ska slippa skrika och sparka och kasta mig i smärtans våld dygnet runt fram tills vi vet om jag verkligen lyckades bli gravid eller inte denna gången.
Det lite emot att skriva så öppet om detta som är så privat och så smärtsamt på fler nivåer än bara en, men jag har bestämt mig för att nvända mig av denna blogg som en ventil och helt strunta i vad som lämnas ut eller inte. Jag kommer att behöva detta om jag nu ska klara mig i 280 dagar + tills jag kan få gå tillbaks till min ordinarie medicin. VARFÖR ska man lyckas få en kronisk sjukdom där den enda medicinen som hjälper "på riktigt" är en som kan ge forsterskador av allvarlig grad? Varför ska denna sjukdom slå till innan man ens har börjar planera familj och innebära enormt stort fysiskt lidande? Jag kna komma minst 20varför till, men jag har fått sagt till mig under en svår tid av smärta att jag senare kommer förstå varför och att jag kommer tycka att det varit värt det. I nuläget känns det svårt att "wrap your head around" men jag är säker på att jag stod och hoppade av glädje över chansen att få komma ner till jorden och få en kropp. Och att få prövas. Att få gå i livets skola och ta mig vidare i kunskap och lärdomar... och att jag med mina erfarenheter komemr att växa! Men här och nu, mitt i stormen.... Då känns det inte lika troligt om man kna säga så. Men så är det jämnt! Jag vet att när min mamma och styvpappa skiljdes så mådde jag riktigt riktigt dåligt. Jag kräktes och fick magkatarr och var helt ifrån mig... men sen några år senare såg jag vart detta hade lett mig och vad omständigheterna DÅ gjorde så att jag var där jag var vilket ledde till otroligt stor lycka! Jag kunde se händelsens röda tråd i mitt liv och förstå allt helt kristallklart. Jag antar att om 5-6 år så är det likadant med hur min situation är just nu. Mitt i eländet kan jag itne se någonting, det är liksom för nära... men sen, då kommer jag ännu en gång kunna se den röda tråden och vara tacksam för det som jag lärt mig under livets gång... Nu gäller det bara att se till att finna den så gott som obefintliga kraften och orken till att klara av en timme i taget... 1 t i m m e i taget. Känns omöjligt men jag antar at tag om 3 timmar komma se att det gick. Det väsrta är om natten. När jorden mörknar och kroppens trötthet inte klarar av att hålla munnen, sinnet eller ens sig själv i schack. Inatt var det läskigt. Jag skrek och grät och sparkade och slog mig själv och var helt inne i en bubbla av ett rent helvete, och jag kunde inte ta mig ut! Edward ringe sjukvårdsrådgivningen, akuten och vem vet vad han gjorde. Jag vet att jag vid något tillfälle fick prata med en kvinlig läkare som sa att hon inget kunde göra - att min VC fick få mig i kontakt med specialstmödravården för att ge mig den stöttning och hjälp som jag behövde få. Och så föreslog hon ökning av dos på den nya medicinen.
Är jag galen som utsätter mig själv och min familj för detta? Ska jag vara nöd med de 2 barn som jag har och strunta i den strka känslan av att det finns två till som vill komma till oss? Ska jag bara gömma mig inom mitt trygga skal med min "braiga" tiparol retard och låtsas som detta var allt jag kunde få ut i detta livet? Att jag är ett offer för min sjukdom och infinna mig inom de ramarna som byggs upp av mitt tillstånd? Kommer jag inte få kunna njuta av doften av en liten baby i mina armar, eller ammandes vid mitt bröst? Ska denna sketna sjukdomen få stå ivägen för ALLT som jag någonsin drömt av? Har den inte stoppat mig nog? Jag är i det stora hela en väldigt stark person i min tro, jag är vad man kallar "trofast" och jag brukar kunna blicka framåt med just tro... men efter dessa dygnen så känenr jag att jag för första gången på länge tappat fotfästet lite. Logsikt så förstår jag att jag inte är övergiven men känslomässigt känner jag mig det. Hur tar jag upp ifrån detta när jag bara orkar vara i min säng och kvida? Att skriva här kostar på, det är många avbrott och många smärt-utfall från kroppen... ryckningar etc alltså. Jag känenr mig besatt och OUT OF CONTROL!!! Jag orkar ingenting, min hjärna verkar ha slagit igen helt. När mina barn pratar med mig tycker jag det är jobigt att behöva lyssna och engagera mig och gör det helst inte... Hur himla rättvisst mot dom är detta som jag gör nu? Visst, det kna bli ett syskon, något som Albin tjatat om sedan Alice var 8 månader att han ville ha ett till. Både han och Alice älskar bebisar och vill att vi får en pojke och en flcika så att dom är 4 stycken, 2 av varje :) Detta har specielt Albin sagt så länge jag kan minnas... Men den jag blir och är i ett försök att nå detta målet känns just nu inte bra. Kanske känns det bättre imorgon? Jag har bett om att OM jag nu lyckas med att bli gravid så har jag bett om att det ska vara tvillingar så jag slipper gå igenom detta en gång till. Jag tror inte jag klarar att gå igenom detta ens en gång till, så att förseställa sig att göra om det IGEN för en andra (fjärde) gång.... nej.... jag klara inte att slutföra tanken ens.... Kankse känns det bättre om några dagar, knaske har jag inte ens lyckats bli gravid utan har fleeeera flera försök kvar.... det komemr vara det svåraste. Att intala sig att det man gör är vad man vill, för mitt i allt, när smärtan är som värst, då vill man bara få vara ifred och slinka undan från "ontet" och få slumra bort. hjälp, jag börjar bli rädd för vad jag bestämt mig för nu. Men jag vill, jag vill jag vill ha fler barn!!! Måste jag verkligen behöva välja bort detta som jag velat ha i hela mitt liv pga att jag lever med kronsik smärta? Jag vägrar godkänna detta!!!!!!!!! Nu har jag för ont.... måste vila...
Jag vill skcika en hälsning till Pernilla, en vän från skoltiden som jag gått igenom väldigt mycket med under tidens gång.... TACK för sångerna du gav mig, jag älskar dig med!

I smärtans Kärna

Har nu varit utan min medicin sen i Måndags och sedan dess har jag inte sovit mer en korta utmattande snabba dippar på några minuter innan kroppen har krängt och kastats och gjort allt för att slänga av sig den olidliga smärtan. Vid 8 tiden i morse (total vakentid ca 70 timmar) så fick Edward som råd av Skene Akuten att jag skulle ta dubbelt upp ev min ersättningsmedicin som inte funkat alls och som har kännts som ett löjligt skämt.... När man befinner sig i smärtans kärna så känns allt annat onödigt och tomt. Allt jag har velat de senaste dygnen att att få komma loss ur dess grepp och få sova... Så efter kl. 8 i morse efter ännu ett hystersikt dygn av gråt och panik så fick jag faktiskt somna. Vakande runt 13 tiden och har inte vågat mig utanför min dörr utifall att min självkontroll brister såsom den gjorde inatt. Jag vill inte att min familj ska se mig lida men när ens självkontroll blåser iväg som en vindpust då är det bara att följa med kroppens alla utfall i självförsvar mot smärtvåg efter smärtvåg. Jag borde ringa Vårdcentralen idag men jag orkar inte prata... Undra om Edward kan göra det för mig? Han hade panik inatt han med. Så hjälplöst liten han måste kännt sig vid min sida där jag kastade mig som om jag var besatt av 100 djävlar... Vad man utsätter sig själv för i syfte till att blir en till i famijen är sjukt. Inatt (och de senaste två vakna nätterna) har jag kastat ut ultimatum och varierat mellan att böna och be till att anklaga och "hytta" med näven. I den svagaste srunden har jag bett om att det inte ska ha tagit sig och att jag ger upp... att två barn är mer än bra och att jag är nöjd. Jag är nedslagen ner i skorna och har ingen motståndskraft till att hålla näsan över vattenytan, jag har tappat greppet mom vad jag vill... jag vill bara loss, jag vill komma bort från smärtans kärna...

Sovdags

Nu ska jag krypa ner i sängen och slumra... Jag måste bara säga att min underbara man kom hem från jobbet med en vit ros och ett presentkort på Lindex till mig idag! Vilken going!! Helt sådär bara... Det är bra att sakna varandra lite då och då, det gnistrar till i ens förhållande och man blir mer uppmärksammad på varandra och försöker glädja varandra mer än när man bara går och knallar i den grå vardagen. Så nu är det dags att göra vardagen soligt härlig, varje dag... Det känns som ett trevligare sätt att leva, eller hur? God Natt

Galna Mamma Karlsson med barn!

Nu är mina barn hemma hos mig igen och vi har haft en go dag tillsammans. Vi har fått lite avklarat, vi har vart på apoteket, och så har vi varit och köpt en skolväska och gympapåse till Albin. Jag är kanske hemsk men jag tänkte att om jag fixar fram en väska som är neutral innan han ser alla andras med spindermannen och Bilar och allt vad som finns så har han redan en... Alltså har jag en ursäkt till att han inte behöver en ny cool. Jag gillar inte riktigt alla dessa hysteriska barngrejerna. Som kul detalj går det bra... men som skolväska där går min gräns. Han har en marinblå championväska nu. Megastor, men den skulle ha plats för A4 stora papper och böcker och vara rymlig... Så nu har han en Rymlig väska, det vill jag lova! Han gillar den tror jag, verkade inte bry sig alltför mycket över att han behöver ha en skolväska egentligen. Jag antar att han efter några dagar i nollan kommer komma hem och säga att han önskar sig en ny cool grabbig ryggsäck med häftiga saker på.... Ja ja, vi tar den bron när vi kommer till den. Den här är bra, hållbar och har breda bra axelband så den kommer inte skava in om väskan är tungt lastad. Perfekt!!! OCH den kommer vara bra att packa i om vi ska iväg någonstans. Jag tycker att det var ett bra köp iaf :) Vi har en märkesoutlet och det var halva priset på championryggsäckarna där... Alldeles utmärkt om man frågar mig.
Vi har myst idag, haft det lugnt och härligt. Tagit dagen som den kommit helt enkelt! Vi åt precis en god latmasksmiddag. Knorr Tomatsoppa med makaroner i. Det är en av våra favoriter och den är så bra att ha hemma när man inte orkar anstänga sig så enormt mycket. Jag brukar pressa i en klyfta vitlök och om man har fetaosttärningar i tallriken när man häller upp soppan så blir den ännu godare.... MMMmmmmmmmm Så nu är vi mätta och belåtna. Vi hade lite kul med iPhoto på datorn och bilden ovan är ett litet smakprov hur söta vi var innan vi flippade ut och bara gjorde grimager och skrattade hysteriskt! Kanske kommer ett exempel på detta också ut sedan. . . Jag har väligt jobbigt med värk idag. Jag har pratat med Vårdcentralen och har en tid dit på torsdag efter jobbet. Det är tufft att alltid ha ont och min doktor tar rätt så bra hand om mig tycker jag. Det är dags för ett litet möte och tala över situationen... min livssituation... Suck! Men nog om det- jag är lycklig över att ha min familj hemma och jag njuter av dom!!! Jag kan väldigt lätt skryta om att jag har världens bästa barn! På riktigt! Jag älskar min man och mina barn så mycket och att få ha dom hemma igen känns väldigt bra! Nu ska jag ta en snabb "power-nap" för jag sov dåligt inatt pga smärtan. Barnen leker och kommer och stjäl en kram här och där.... jättemyyyysigt!